Hej

Jag bifogar nedan ytterligare en kraftfull artikel av Are Waerland, i vilken hans kritik mot kristendomen fortsätter. I denna utvecklar han sin syn på hur destruktiv den kristna tron på en självständig ond makt varit, en ond makt mot vilken människan själv genom sin arvssynd och oförmåga - ske din vilja - ej förmår något.
Waerland skriver: "Om någon livssyn, så har denna varit ett rothugg mot livet självt. Den har åstadkommit en sjuklig själs 'folk-psykos':"



VÄRLDSBILD OCH LIVSSYN


av Are Waerland


Mer än något annat synes den bild, som människan gör sig av världen, influera och bestämma hennes livssyn. Detta är väl även huvudorsaken till att de flesta stora kultur-religioner byggt upp sin religiösa åskådning på grundvalen av en viss världsbild och sedan fört en strid på liv och död mot varje annan sådan, som hotat att detronisera densamma eller ersätta den med en ny av annan art.
De religioner, som dominerat Europa sedan den antika kulturens undergång, ha alla byggts upp och fått sin utformning under en tid, då den Ptolemeiska världsbilden behärskade den andliga synkretsen. Därför kunna de ej heller förstås utan en kännedom om densamma.
Enligt denna världsbild låg jorden orörlig i världsalltets mitt. Den gömde i sitt inre "underjorden" eller helvetet, där den eviga elden brann. I vulkanutbrotten och de heta källor, som här och var sprungo fram från jordens inre, såg man ett bevis för dennas existens. Ovan jorden välvde sig himlen - ett fast, stålblått valv, som utgjorde världsalltets tak, vid vilket de eviga ljusen eller fixstjärnorna voro "fixerade" eller fästa. Mellan fixstjärnehimlen och jorden funnos ett antal för ögat osynliga, genomskinliga kristallsfärer, som buro de andra himlaljusen - planeterna! - runt jorden.
Denna enkla världsbild gav upphov till en lika enkel livssyn. Det godas plats var himlen, det ondas underjorden eller helvetet. Ovan fixstjärnehimmelen tronade Gud. Där fanns de saligas boningar. I underjorden bodde den fallne ängeln Lucifer, det ondas upphov, med sina legioner av fallna änglar.
Ursprungligen var allt frid och harmoni. Guds verk var fullkomligt. De första människorna, som Gud skapat utan synd, gingo i lustgården och livnärde sig av dess produkter. Frid rådde mellan människan och djuren, och inbördes mellan alla djur. Gud steg ofta ned från himlen och vandrade med människorna i lustgården. Mellan himlen och jorden rörde sig änglarnas härskaror upp och ned. De tände himlaljusen, förde kristallsfärerna runt i jorden och utförde olika värv till den Högstes ära. Därför voro de ock uppdelade i olika kategorier eller klasser, den högste var ärkeänglarnas. Närmast Gud stod ursprungligen Lucifer vars bild var den sköna morgonstjärnan. Men högmod grep hans sinne. Varför skulle han vara den andra och icke den första? Onda planer fingo insteg i hans sinne. På ett givet ögonblick stormade han med sina härskaror himlen. En strid uppstod, som skakade världen i dess grundvalar. Hela naturen, människorna och djuren bidade med förfäran kampens skiften. Men Gud och hans trogna härskaror, gingo slutligen med segern. Den sköna morgonstjärnan föll från himlen. Lucifer störtades ned i avgrunden och fick sin bostad i underjorden. Där tronar han alltsedan dess med sina härskaror och lägger i sin vanmakt onda planer och försåt mot den Högste. Så kom ondskan i världen och med den split och tvedräkt, krig, sjukdomar och farsoter. Den sköna harmonien var bruten.
Lucifer frestade de första människorna och lockade dem att äta av kunskapens träd på gott och ont. De föllo och utdrevos av den Gudi trogna ärkeängeln Mikael ur lustgården. Därmed kom arvssynden in i människolivet. Ondskan tilltog och blev slutligen så övermäktig, att Gud beslöt att förgöra människosläktet genom syndafloden. En enda, Noa, fann nåd inför Herrans ögon och räddades. Men det släkte han i sin tur blev stamfader åt, hemföll åter i synd. Då beslöt Gud att sända sin egen son till världen för att dö på korset som ett försoningsoffer för världens synder. Med honom begynte det stora återlösningsdramat. Icke genom sin egen förtjänst och värdighet, utan genom tron på Guds son allena och hans död på korset som ett försoningsoffer för världens synder, kan människan försona sig med Gud och finna vägen tillbaka till det förlorade Paradiset.


Detta är grunddragen i det stora världsdrama, som sedan den antika Bildningens undergång behärskat människors sinnen. Var det då att undra över om medeltidens män och kvinnor bekände sig vara "avlade i synd" och "av sig själva intet vilja eller kunna annat än ont"; om de kände arvssynden rasa i sitt kött och blod, och gingo omkring i en ständig skräck, fyllda av räddhåga för de onda makternas anslag; och om de slutligen sågo i nåden och korsfästelsen det stora världsdramats höjdpunkt, själens frälsning och den slutliga försoningen med Gud?
Av allt detta finnes emellertid litet eller intet i det Nya Testamentet, som de kristna kyrkorna betrakta som sin religiösa urkund och grundval. Såsom Viktor Rydberg så klart visat i "Bibelns lära om kristus", innehålla evangelierna ej ens några otvetydiga, odiskutabla bevis om att Kristus själv skulle ansett sig vara "Guds enfödde son" i den mening som kyrkan lärt i så många århundraden. Det är tvärtom sannolikare att han endast kallat sig en son av "den sanna guden" och som sådan jämställt sig med alla de andra troende som hans "söner och döttrar". Kristi stora mål i livet var att rensa den judiska kyrkan från allt, som enligt hans mening icke var sann gudstro. I ett förinnerligat och fördjupat religiöst liv såg han den sanna vägen till Gud, som han i motsats till det Gamla Testamentet fattade icke som en hämndgirig och nyckfull, syndaflodens och stridens gud, vilken härjar med översvämningar, svärd och brand, utan som en rättvisans och kärlekens gud, en mild "fader" i himlen. Hans strävan var att försona människorna med denna sin gud genom att rena och fördjupa deras religiösa åskådning och föra dem till ett mänskligare och mer helgat gudsbegrepp. I denna mening höll han sig ock för att vara världens ljus och ansåg att ingen kunde komma till den sanna guden - hans gud! - utan genom honom allena - d.v.s. utan att anamma hans gudstro och religiösa livssyn. Därför kallade han sig ock "vägen till sanningen och livet". Även om han vid nattvarden i Getsemane hade en förkänsla av sin egen död, så kom dock denna på korset som en stor överraskning, varom hans sista ord: "Min gud, min gud, varför haver du övergivit mig", bära vittne. Ända in i det sista hoppades han att den gud han trott på och för vars sak han verkat och lidit, även skulle visa sin allmakt genom att skydda och värna honom i hans nödläge och straffa dem, som buro hand på honom. Detta synes mig vara det enda naturliga sätt, på vilket dessa enkla och klara ord kunna tolkas. Detta stämmer också så väl överens med hela läggningen hos denna religiösa nyskapare och andliga drömmare, som Viktor Rydberg på sitt oförlikneliga språk kallar "Siarskalden från Nazaret".
Mellan kyrkans lära och det Nya Testamentets finnes således en himmelsvid skillnad, i vilken de s.k. ny-teologerna, som icke ens vidhålla tron på Kristi gudom som ett ofrånkomligt grundvillkor för en kristen tro, se kristendomens räddning undan den förgängelse, vartill alla de stora åskådningarna i det förflutna en efter annan hemfallit. Hela den grandiosa kyrkliga livssynen, som dominerat de europeiska folkens andliga liv alltsedan den antika kulturens undergång, störtade samman som ett korthus med den Ptolemeiska världsbildens fall. Den föll, som den onda anden, ned i en avgrund. Om denna livssyn kan ock i sanning sägas, att den bragt mer ont än gott till världen. Den var livsförnekelsens religion i sin prydno. Den samlade allt livsnegerande liksom i en enda brännpunkt genom sin tro på en självständig ond makt, som stod i ett konstant motsatsförhållande till det goda och förde en allt sunt människoliv upprivande och ödeläggande kamp mot detta, i vilken kamp människan själv genom sin arvssynd och oförmåga att "av sig själv vilja och kunna intet annat än ont" inrangerades på det ondas sida, medan frälsningen och allt det "goda" denna innebar, tillföll henne endast som en nådegåva "utan hennes förskyllan (förvållande) och värdighet". Om någon livssyn, så har denna varit ett rothugg mot livet självt. Den har åstadkommit en sjuklig själs "folk-psykos", under vilken hela den europeiska världen ännu i denna dag lider. Det kommer att gå många generationer, innan världen hämtat sig från de andliga, fysiska och sociala konsekvenserna av densamma, till vilka vi få i främsta rummet räkna: det andliga famlandet, livsrötan och livsledan, ungdomens andliga rotlöshet, den allmänna bristen på ledande livsprinciper, det sociala osäkerhetstillståndet i Europa, den cyniska själviskheten och mammondyrkan hos de rike och "bärgade", och den allmänna njutningslystnaden hos alla klasser med ty åtföljande bristande sinne för livets stora allmäntmänskliga värden och livsbärande ideal.
Att tiden är sjuk och ur led som en följd av de många århundraden som denna livssyn behärskat människornas sinnen, kan ej bestridas. En enda upplevelse är nog för att bekräfta detta.
Under min dagliga promenad till universitetet i London för trettio år tillbaka genom den stora Regents Park såg jag ofta i januari och februari månader hundratals arbetslösa män, kvinnor och barn ligga utsträckta på den fuktiga rimfrostklädda marken, där de i brist på medel till logi tvungits att tillbringa natten. Om dagen drevos de, hungriga och utsvultna, av polisen gata upp och gata ned, utan att någon tog hand om dem eller bekymrade sig om deras tillstånd. London var då jordens rikaste stad. Runtom Regents Park bodde rika familjer i palatslika bostäder, från vars fönster man varje morgon kunde åse eländet. Hela världen hade detta framför sina ögon, men ingen rörde ett finger.
Denna syn gjorde på mig ett outplånligt intryck. Hur är det möjligt, frågade jag mig då, att något sådant kan försiggå i ett land, som berömmer sig av att vara kristet och att ha utsänt flera missionärer och spritt ett större antal biblar än något annat folk på jorden?
Svaret lämnar den på den Ptolemeiska världsåskådningen byggda kyrkliga livssynen, som i sina huvuddrag står så väsensfrämmande för livet självt och för själva andan i Kristi förkunnelse. Denna livssyn gjorde fattigdomen, nöden och eländet icke allenast till en del av den gudomliga världsordningen och en social institution, utan även till nödvändiga genomgångsstadier och förutsättningar för själens frälsning. Som Gud slog Job, så slår han människorna. Han rannsakar hjärtan och njurar och tillmäter var och en vad honom tillkommer. När därför olyckorna och livets misär betraktas som en gudomlig institution och alla livsbärande och livsfrämjande krafter och egenskaper inom människan negeras generation efter generation under hundratals år, medan de livssvaga och livsnegerande tolereras och förhärligas, då är det icke förvånansvärt att vi slutligen kommit till ett tillstånd som det närvarande.


Skall den Ptolemeiska världsbilden draga kristendomen med sig i sitt fall? - Hur svårt än kyrkan fått böta för sin allians med densamma, så tror jag dock att denna världsbilds sammanstörtande har kommit att verka befriande på det väsentliga i Kristi förkunnelse. Till detta räknar jag framför allt den underbart sköna liknelsen om "Den barmhärtige samariten", vilken i och för sig hade bort vara nog för att omöjliggöra synen i Regents Park Men hur kunna vi väl vänta att denna liknelse skulle kunna vinna fäste som ett verkligt handlingsmotiv i människors sinnen, när dessa frias från ansvaret för livets misär genom en åskådning, som tillskriver utommänskliga och övermänskliga makter upphovet till densamma. Först när människan lärt sig att tro på sig själv, och "guden inom människan" kommit till sin fulla rätt, skall även liknelsen med den barmhärtige samariten bliva till en verklig kraft i människolivet. I denna liknelse har samlat sig som i en brännpunkt det sannaste och bästa i kristendomens väsen. Långt efter det även namnet "kristen" har försvunnit från världen, kommer den att leva som ett evigt föredöme för vad som bör vara normgivande i förhållandet människor emellan. - Om vi icke kunna vara något för mer, så låt oss åtminstone vara goda samaritaner! - Med denna liknelse lade "Siareskalden från Nazaret" grundvalen till den sociala etiken för alla tider.
Så komma religionerna genom tiderna att lämna sina bestående andliga bidrag, var och en i sin stad, till de religioner, som följa. Genom den går människans vandring mot den dag, då hela hennes liv en gång skall varda religion och levas i full samklang med de makter och krafter, som frambragt livet, och världen.
Livsharmoni är väl det ord, som bäst uttrycker vad varje människosjäl innerst strävar till och söker. Men livsharmoni vinnes aldrig genom livets uppdelning i "gott och ont", "vitt och svart", "frälsta och förtappade", och genom tron på oförsonliga makter, som kämpa med varandra om herraväldet över världen. Tron på en stationär ond makt har åstadkommit mer ont i världen än alla krig, farsoter och livsolyckor tillsammans.
Låtom oss därför åter sätta den sköna morgonstjärnan på himlavalvet som en oskiljaktig del av den stora världsharmonien.

Lägg gärna in artiklarna i artikelarkivet istället för i forumet...

Tjabba, alla Waerlands-fans... Icke att förglömma hans tjej-polare - Ebba...
ja tycker att detta var gott - men vadå? Vad menar du på slutet?
"Låtom oss därför åter sätta den sköna morgonstjärnan på himlavalvet som en oskiljaktig del av den stora världsharmonien."

Jag som gammal Teosof - har en mängd sk. Lucifer-tidskrifter i hyllan hemmavid - Morning star, alltså - vill du - menar du - Sätta denna symbol på vårt himlavalv, igen? Jasså!
Det finns de som menar att denna sk. (nästan) gudom, faktum redan har kontroll på det som sker - Eller har jag misstagit mig på detta?