Jag kom att tänka på en sak nyss - och som jag har börjat ta till vana så skriver jag ner mina tankar här.

Nu gäller det social utveckling, och sättet vi människor generellt väljer att spontant uttrycka oss till vår medmänniskor.

Det börjar ju när vi är barn - och då säger vi det mesta och utan att tänka oss för. Frispråkiga alltså.

Sedan går vi över till en period i livet där människan verkar låta sig tystas ner i jakt på att bli accepterade av sin omgivning. Detta verkar grunda sig på en rädsla över att sticka ut för mycket.
Jag vet inte exakt varför - men jag tycker att det verkar som att det är så.

Men efter ca 50-60 år vid liv så verkar det som att erfarenheten av livet gör människan frispråkig igen.
De äldre säger sig inte ha något att förlora på sin frispråkighet, och har just börjat inse hur skönt det är att säga som de tycker, och tänker inte sluta med det [igen].


Så nu är min tanke med det här - varför skall man gå igenom den där tystade delen av livet?!