Amara Fadela: Varken hora eller kuvad

Fadela Amaras bok säger att alla människor har lika värde, att kvinnor och män är jämlikar, att flickor och pojkar har samma rättigheter. Varför är detta då över huvud taget kontroversiellt?
Därför att vi lever med en backlash, svarar Amara själv, där social utslagning, religiös extremism, sexualfientlighet och våldsam machokultur invaderat vardagen och smulat sönder de förhoppningar som hennes generation - hon är född 1964 - närde. Botten har ramlat ur i de franska getton hon främst skriver om och det finns onekligen oroande tecken även i Sverige. När ett föga hedervärt hedersbegrepp blir manlighetens flytväst rör vi oss över oroliga vatten.

I samband med den svenska utgivningen av Varken hora eller kuvad var Amara i Stockholm och berättade om Ni Putes Ni Soumises, den rörelse hon initierat mot kvinnoförtrycket och det sociala förfallet. Hon framhöll då 90-talets epidemiska arbetslöshet som en viktig förklaring till att männen i förorterna, många av dem med nordafrikansk bakgrund i likhet med hennes egna föräldrar, tappade fotfästet och en ny form av kontrollkultur upprättades av deras söner. Döttrarnas oskuld skulle garanteras genom att de gömdes undan, handgripligen om så krävdes. Här fanns också lämplig mylla för integristerna, de islamister som kräver att samhället underordnas religionen och som av Amara kallas den gröna fascismens aktivister.

En rad brutala övergrepp i hederns namn - mord, misshandel, gruppvåldtäkter - fick Ni Putes Ni Soumises på benen. Många av gettots tjejer hade fått nog. Amaras bok blandar rapsodisk självbiografi med politisk vrede, som pamflett för rättvisan har den ett engagerat tonläge som man sällan hör i vårt land. Den som kan finna ursäkter i dessa mäns och killars beteende har ett mycket litet hjärta.

Ändå finns en sorts rasistisk antirasism som går ut på att förkastliga värderingar och handlingar inte bör kritiseras om de förekommer hos "dem" som inte är som "vi". Ifrågasättanden omtolkas till stigmatisering eller fobi, ett rimligt samtal avleds. Här blir det uppenbart att alla människor inte har lika värde och i skydd av sådan missriktad tolerans kan reaktionära ideologier flytta fram sina positioner genom att driva krav på särlösningar och institutionell anpassning. Fadela Amara, själv muslim, är glasklar på den här punkten: islamismens människoförakt är ett hot mot alla demokratiska värden.

Ett i det franska sammanhanget centralt ställningstagande är det stöd som Ni Putes Ni Soumises gett förbudet mot religiösa symboler i skolorna. Det vore fel att se slöjan enbart som en religiös fråga, skriver Amara, den är först och främst ett verktyg för förtryck, alienering och diskriminering. "Den är männens maktredskap över kvinnorna." De organisationer som verkar för slöjan kan enligt henne endast erbjuda tjejerna "en framtid som levande döda".

Hur bryter man då ner denna hedersgrabbarnas maffiakultur? Genom att höja rösten, genom att fortsätta kämpa för upplysningens och den konfessionslösa republikens ideal. Och, argumenterar Fadela Amara, genom politiska interventioner så att gettona splittras och människor blandas. Paris och andras förorter får inte leva i ett eget universum.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=198792