http://jonasdegeer.motpol.nu/?p=12#comments

“Demokrati” kan betyda olika saker, det måste medges, även om jag själv inte är så förtjust i begreppet. Det nedanstående är en artikel som undertecknad skrev för tre år sedan. Trots ständiga påtryckningar från välmenande människor i min omgivning vägrade jag sedan 90-talets slut att ens försöka bli publicerad i etablissemangspressen. Den här artikeln är ett undantag. Den refuserades av SvD, där jag skrivit förut, med en blaha-blaha-motivering om att de inte hade plats. Det är första och enda gången som jag blivit refuserad sedan jag började skriva på allvar 1998.

HUR POSITIVT värdeladdat är inte ordet ”demokrati”! Hur ofta hänvisar inte politiker, publicister och andra opinionsbildare till “demokratin” som både målet och medlet för all god samhällsutveckling!
Problemet i såväl Sverige som flertalet EU-länder är att samma politiker och journalister som ideligen använder ordet för att beteckna de egna åsikterna, sympatierna och intentionerna inte respekterar - eller förstår - demokratins mest grundläggande principer.

Förvisso har själva begreppet kunnat betyda olika saker i olika tider och sammanhang men de flesta som idag kallar sig demokrater torde i princip kunna sluta upp bakom definitionen i Nationalencyklopedin: ”När de formella rösträttsvillkoren är uppfyllda måste också vissa andra betingelser föreligga för att ett styrelseskick skall vara demokratiskt: yttrande- och organisationsfrihet är nödvändiga för att man genom opinionsbildning och politiska partier skall kunna organisera de röstberättigade så att de kan påverka val och beslut.”

Är inte detta självklarheter i dagens Sverige och Europa? Inte alls.

I november förra året förbjöds det flamländska nationalistpartiet Vlaams Blok, Belgiens största parti, av landets högsta domstol med motiveringen att det var “rasistiskt”. Detta eftersom partiet motsätter sig den stora icke-europeiska invandringen. I Belgien används ordet “rasism” i offentliga sammanhang lika slarvigt och godtyckligt som i Sverige.

Efter förbudet av Vlaams Blok omorganiserades den flamländska rörelsen under det nya namnet Vlaams Belang. Det senaste draget från de belgiska makthavarnas sida är att strypa partistödet. Till saken hör att belgiska partier dessutom är förbjudna att motta donationer från privatpersoner överstigande 125 euro. Bidrag från företag och organisationer är helt förbjudna. Alltså har den belgiska maktapparaten gjort det inte bara praktiskt utan i princip även teoretiskt omöjligt för det mest framgångsrika oppositionspartiet, landets största parti, att finansiera sin verksamhet.

Naturligtvis kan ett sådant land inte med rätta kallas demokratiskt. Men det hela har förlöpt utan att någon svensk etablissemangspolitiker indignerats över EU-landet Belgiens brist på demokrati, utan att annars samvetsömma proffsdebattörer bekymrar sig. Den här gången är det nämligen inte muslimska fundamentalister eller kommunister någonstans långt borta som sätter demokratin ur spel; det är kristdemokratiska, liberala, miljöpartistiska och socialistiska partikollegor i Europa. Då tigs det.

Till saken hör givetvis att det i detta avseende bara är en gradskillnad mellan Sverige och Belgien.

I Sverige och övriga västeuropeiska länder har vi under decennier vant oss vid demoniseringen av alla personer och rörelser som kritiserat den stora invandringen, eller omvandlingen av våra länder till vad som på offentligt nyspråk kallas “mångkulturella” samhällen. Det har skapat ett klimat där de som hyser avvikande uppfattningar i dessa frågor betraktas och behandlas som politisk paria. Alla som har någon erfarenhet av det vet hur omöjligt det de facto är att bedriva förutsättningslös opinionsbildning på invandringspolitikens område.

Invandringskritikiska organisationer har under lång tid fått vänja sig vid att många medlemmar måste vara anslutna i hemlighet eftersom medlemskap kan medföra uteslutning ur facket eller avsked från deras arbeten, vänja sig vid osakliga angrepp i media utan möjlighet till genmäle, tvingats till en katakombtillvaro där möten inte kan utlysas offentligt, lokaler måste hyras anonymt etc.

Vad säger det förresten om den svenska demokratin att opinionsundersökning efter opinionsundersökning de senaste decennierna har visat att en klar majoritet av svenska folket vill begränsa invandringen medan samtliga riksdagspartier sluter upp bakom den generösa invandringspolitiken?

Belgien är först ut med att rakt av förbjuda sin demokratiska nationalistiska opposition, men samma hot har under längre tid vilat latent över franska Front National. Också det nyligen framgångsrika tyska nationaldemokratiska partiet NPD stod för ett par år sedan inför ett förbud. Det kunde avvärjas först i sista stund sedan NPD kunnat bevisa att de högt uppsatta partiföreträdare som av staten misstänktes för att “ha glorifierat nationalsocialismen” (ett allvarligt brott i Tyskland), var avlönade provokatörer från den tyska säkerhetstjänsten. En pinsam historia för det tyska politiska etablissemanget.

Risken är stor att dessa oskick och missbruk genom centralistisk lagstiftning kan komma att införas i hela Europa.

I SvD 20-1 rapporteras under rubriken Högerextrema mister partistöd att den kristsociale senatorn Francis Delperée pläderade för strypandet av partistödet till Vlaams Belang med motiveringen att “demokratin ska inte försvara dem som angriper den”. Varken Vlaams Blok eller Vlaams Belang har angripit demokratin som samhällssystem. Det den belgiske senatorn implicit gör gällande är att kritik av den förda invandringspolitiken även är ett angrepp på demokratin med stort D. Alltså att demokratin inte i grunden handlar om tron på majoritetsprincipen och alla människors rätt att framföra sin mening utan istället kännetecknas av en uppsättning politiskt korrekta uppfattningar. Samma förvirring råder bland de svenska politiker som talar om den specifika demokratiska “värdegrunden”. Är bara den demokrat som anser t ex att den icke-europeiska invandringen är till gagn för svenskarna och de andra europeiska folken, eller att homosexuella parförhållanden bör jämställas med heterosexuella? Vad innebär i så fall det - att den som inte delar dessa åsikter hänvisas till per definition icke-demokratisk eller anti-demokratisk politisk verksamhet? Vad får det för konsekvenser på sikt?

Den demokratiska devisen framför andra är väl den som tillskrivits Voltaire: “Jag avskyr det du säger men är beredd att dö för din rätt att säga det.”

Idag pratas det kanske mer än någonsin om demokrati, men verklig demokrati förutsätter yttrandefrihet. Kanske kan man inte hoppas på att någon är beredd att dö för den, bara att så många som möjligt känner igen den innan den är död.
Jonas De Geer, januari 2005