http://jonasdegeer.motpol.nu/?p=29#comments

För fem år sedan, på dagen, skrev undertecknad denna krönika till Folkets Nyheters första nummer. Den togs huvudsakligen mycket väl emot. Vissa skällde den för att vara defaitistisk. Jag ser den snarare som realistisk. Den finns fortfarande i Folkets Nyheters arkiv, men eftersom flera säkert inte läst den kan jag inte låta bli att lägga upp den så här på nationaldagskvällen.

Den här krönikan skrivs den 6 juni, 2003, Sveriges nationaldag. Varför firas nationaldagen just på denna dag? Av två skäl: Gustav Vasa valdes till kung av en riksdag i Strängnäs 1523 och 1809 års regeringsform skrevs under på detta datum.Tanken på dessa tilldragelser, hur historiskt betydelsefulla de än må vara, kanske inte i sig framkallar patriotisk upphetsning hos så många, men det är inte heller poängen.Svenska flaggans dag, som det hette till för några år sedan, började firas först 1916, när det första världskriget rasade som värst ute i Europa; det var en manifestation av det nationalmedvetande som alltid stärks i orostider.

1916 - det är bara en mansålder sedan, men samtidigt en annan värld. Tänk om vi på något sätt kunde färdas dessa 87 år tillbaka i tiden för att ge dåtidens människor en bild av vår tid, om vi kunde visa dem vad som har hänt med Sverige. Vad skulle de säga om de fick se bilder från den undermänskliga ungdomskulturen, ta t ex Hultsfredsfestivalens kollektiva krökande, kissande och kopulerande? Om de fick se de homosexuellas årliga triumfmarsch genom huvudstaden? Vad skulle de säga om de fick se bilder från våra stadskärnor som till stor del tagits över av främmande folkslag? Och slutligen - vad skulle de säga om de fick se hur den svenska nationaldagen nu blivit en “mångkulturens” högtid, att våra politiska makthavare och till och med själve kungen i sina nationaldagstal högtidligt förkunnar att svenskarna inte längre finns som folk eller åtminstone lovprisar avsvenskningen av Sverige?

Ja, vad hade de sagt, dåtidens människor?

Naturligtvis kunde ingen 1916 ens föreställa sig en sådan framtid, och med undantag av någon enstaka pervers nihilist så hade människorna blivit förfärade om de fått en glimt av den.

Sverige liksom övriga vita länder befinner sig nu i total upplösning: moraliskt, socialt, religiöst och etniskt. Denna upplösning har inte inträtt spontant. Den är resultatet av en långvarig och systematisk nedbrytning av den västerländska kulturens fundament. Redan för 230 år sedan beskrev nihilismens patriark Adam Weishaupt sin målsättning som: förintandet av religion och nationalitet.

Oavsett om man tror att just Weishaupt har haft ett bestående inflytande eller inte så kan vi lugnt konstatera att de senaste dryga 200 årens historia till stor del har handlat om just detta; förintandet av (västerländsk) religion och nationalitet. En process som har accelererat de senaste 50 åren och nu håller på att nå sin fullbordan: de sista resterna av kristet medvetande är redan utrotat i folkflertalets sinnen, nu ska de sista resterna av nationell, etnisk identitet rensas bort.

Svenskheten har genomgått förändringar genom tiderna. Sverige har varit hednatroende, katolskt, lutherskt, fattigland i periferin (kulturellt och ekonomiskt), stormakt, framstående vetenskaps- och industrination. Förutsättningar och förtecken har skiftat, men i onda tider som goda har svenskheten bestått.

Men den har aldrig varit så hotad som idag, och vi måste för vår nationella överlevnad anpassa oss till för oss hittills helt okända förhållanden.

Det är vår bistra lott att födas i en tid när vi måste se vårt land gå under. Jag menar det. Sverige som vi känt det, det svenska folkets hem, landet som vår arvedel står inte längre att rädda. Förstörelsearbetet har lyckats. Trots att situationen är så allvarlig är det bara en minoritet av dagens svenska befolkning som förstår vad som har hänt och en försvinnande liten del som är beredd till offer för att göra något åt det.

Vi kan inte längre stoppa den mångetniska syndaflod som väller in över Sverige och den vita världen. Men vi nationellt medvetna svenskar kan, med hängivenhet och intelligens, bygga en ark med vilken vi kan rädda vårt folk. Låt oss bygga den!

För att tala med Carl Heinz Priester - det är upp till oss om vi är de sista av igår eller de första av i morgon.
----------------------------------------------------

Vi skall bli medvetna om atomiseringens orsaker och faktorer och aktivt motverka dem, särskillt inom “rörelsen” men även i dess periferi. Kommunitet/gemenskap är inget som man skapar formellt genom att skriva det på ett papper och så kommer det att bildas spontant därefter. Gemenskapsband måste återskapas underifrån och det är vår uppgift. Det är vår uppgift inte bara för att hävda oss i en kaotisk framtid av etniska konflikter utan även i en troligare globalistisk ny världsordning där kontrollsamhället har nått sovjetiska proportioner. Ett sådant “demokratiserat” världssamhälle behöver sekulariserade, utblandade, atomiserade människor vars enda band är till staten och ekonomin. Homo economicus.

Nu är taket färdigt på arken, det har varit svettigt. gammalt taktegel, masonite och trätjära under och brädnock med roslagsmahogny med falurödfärgspigment i, riktigt tjusigt... ni får komma ut någon dag...

Grattis Wikhall