9-2 skrev:
Viva la religion

Definition á la mig själv; religion uppstår då människor i större grupp organiserar sig med sin tro som ledstjärna och hävdar den som en sanning.
På denna planet föddes människan, det är i alla fall vad de allra flesta tror. Dispyten brukar vanligtvis handla om hur länge människan har funnits. (En del tror dock att vi ”importerats” från stjärnorna, vilket inte bör förkastas.) Enligt vetenskapen har vi strövat runt i lite drygt 3 miljoner år, enligt Bibeln cirka sextusen. Arkeologerna hävdar att de äldsta stadsliknande bosättningarna är cirka tolvtusen år, låt oss vara generösa och säg att vi människor har klumpat ihop oss i stadsliknande ansamlingar med tillhörande jordbruk i cirka 40,000 år.
Detta innebär att människan levt som nomadiserande jägare och samlare i sisådär tvåmiljoner niohundrasextiotusen år. Om man utgår ifrån att människan tog intryck av sin omgivning och var beroende av att ”läsa” landskapet och sin livsmiljö så är det lätt att anta att människan ägnade sig åt vad vi i dag kallar för naturdyrkan.
Detta sätt att leva var i alla avseenden hållbart, miljoner år av hållbarhet.

Under årmiljonerna utvecklade människan kunskap om växter och djur. Till slut var kunskapen så stor att människan kunde domesticera en del av djuren och växterna. Detta nya sätt att leva avskärmade människan mer och mer från naturen. Det vilda blev ett hot mot boskapen, människan och skördarna. Naturreligionen fick mer och mer drag av gudskulter, människan gav enskilda människoliknande gudomar egenskaper som rätt behandlade kunde ge dem fördelar. Offer och platser där offer kunde ges fick allt högre status. Den tidigare personliga eller familjära religionen fick nu mer karaktär av allmän och dogmatisk religion, den hjälpte till att vidmakthålla myten om det farliga vilda, om naturen som ett hot.
Vid tiden för Gilgamesh eposet, (en av de äldsta påträffade skrifterna), så var hela flodkultursområdet bevuxet med djupa cederskogar. Dessa försvann helt när flodkulturerna skapade sina städer och tempel, de har aldrig vuxit tillbaka. Timmer var nödvändigt i byggandet av städer men samtidigt var också skogarna ett hinder för jordbrukets expansion.
Genom byggandet av tempel gjorde människan sig till herre över jorden och dess ickemänskliga invånare. Genom byggandet av städer och murar stängde hon ute naturen och med den sitt ursprung. I stället för att leva med naturen började hon att leva mot naturen.
På några få årtusenden har människan grävt, fällt, borrat och förbrukat allt hon kommit över för att befästa sin makt över naturen, allt i enlighet med religionens påbud.
Utgår man från att Bibelns tideräkning är sann så har Gud lyckats fördärva planeten på sextusen år, frågan är om vi har sex år på oss att vända denna utveckling eller om det redan är för sent?

Fram till i dag har vi lagt det mesta av skeendet i världen i Guds händer, (välj någon av dem det spelar faktiskt inte så stor roll), det verkar som om det inte slagit oss att det ligger i våra händer.
Vissa indianstammar har ett talesätt; ansvar sju generationer framåt och sju generationer bakåt. Med det menade de att det landområde där de levde skulle kunna försörja deras stam också i framtiden precis så som den gjort i dåtiden.
Västvärlden, där den största delen av all konsumtion sker arbetar åt exakt motsatt håll. Vi som lever här förgiftar och förbrukar så mycket vi orkar utan någon som helst tanke på att det är våra barn och deras barn som skall leva här sedan. Det är inte att ta ansvar.
Vi har lärt oss att allt som finns runt om oss kan ägas och förbrukas som en resurs, dessutom har vi lärt oss att det är sunt att förbruka och fördärva så effektivt som möjligt, det leder nämligen till att en del av oss får oerhört mycket av något som kallas pengar. (Nej de går inte att äta, även om en del tycks tro det.)
Vi förbrukar planeten i en sådan hastighet att vi driver 200 djur och växter in i utrotningsdöden varje dag, varje dag. Samtidigt får vi höra att det är dåligt för samhällsekonomin om vi slutar att konsumera. För vems ekonomi? Samhällets? För helvete vakna! Om vi förbrukar jorden som ger oss vår mat så har vi inget samhälle, om vi fiskar upp all fisk så har vi inget samhälle, om vi förgiftar våra barn med allt skit vi stoppar i oss så kommer det inte att finnas något samhälle. Det blir inga sju generationer framåt.

Jag läste om Vredens druvor häromdagen, det är något alla borde göra. Det som slog mig allra mest var att de fattiga bönderna, som förlorade allt under torkan, hade någonstans att ta vägen, de hade ett hopp och det hoppet hette Kalifornien.
Vi har inget Kalifornien att åka till när det går åt helvete, det kanske är därför som en del har vänt sig domedagsprofetiorna och sätter sitt lit till att vi alla kommer att upptas till stjärnorna där vi smälter samman i ett evigt nirvana.
Det kanske är så, jag vet inte. Jag tycker bara att det är ett jävligt passivt förhållningssätt. Ungefär som att bli våldtagen och tycka att det är helt okej därför att våldtäktsmannen/kvinnan ändå bara är en aspekt av en själv och därför skall älskas trots det han/hon gör i sitt oförstånd.
Vi vet att vi dödar planeten och dess invånare, (jag inkluderar oss själva i det), vi vet och ändå tillåter vi att luften förpestas, att skogar skövlas, att jordar förgiftas och att hela arter utrotas. Vi gör detta därför att vi har fått tillåtelse, vår far, (Gud), har sagt oss att vi skall göra så. Jag bryr mig inte om det står så ordagrant eller inte i Bibeln, det spelar ingen roll. Hela vårt samhälle, (i väst), bygger på de kristna värderingarna och beroende på tidsålder så har dessa värderingar använts som stöd för massmord, erövringar och plundring av naturen.
Den organiserade religionen har i majoriteten av fallen tjänat människans önskan att berika sig på naturens bekostnad.

Det kanske framgår av min litania att jag inte är så förtjust i religion och det är nog sant i de allra flesta avseenden. Trots det är jag själv mycket andlig, jag ser varje träd, fisk eller fågel som en broder eller en syster. Jag tror att jag har ett ansvar för att den miljön jag får förmånen att vistas i, jag tror att varje del av jordens kött jag stoppar i min mun, vare sig det är från djur eller grönska är värd respekt och ödmjukhet. Det är min övertygelse att jorden ger mig det jag behöver om jag i min tur är villig att ge henne det hon behöver. Det är också min övertygelse att om hon skadas tillräckligt mycket så försvinner hennes förmåga att upprätthålla livet så som vi känner det.
Varje gång jag rör mig genom landskapet, rör vid träden, doppar mina fingrar i bäcken så tackar jag henne för att hon finns. Varje gång lovar jag henne att jag skall göra vad jag kan så att hon kan fortsätta att göra så, i minst sju generationer framåt.

9-2

9-2 Re: Viva la religion #2
Not too shy to talk


Inlägg: 24 Appendix I

Jag kom att tänka på något jag läst, visserligen handlar texten om en kristen men jag anser att den är applicerbar på de allra flesta ”stora” religionerna.

En ung kristen man vandrar längs med en väg i Indien. Plötsligt möter han en hop människor som kommer springande i panik, de skriker då de passerar, ”akta dig det kommer en galen elefant”.
Den unge mannen ler mot dem och svarar, ”det är ingen fara, Gud ser efter mig”.
Efter en liten stund möter han ytterligare en hop springande hysteriska människor, de ropar ut sina varningar men han ler som svar och upprepar sin försäkran om att Gud ser efter honom.
En tredje gång möter han springande människor och en tredje gång upprepar han sig.
Slutligen ser han den rasande elefanten som rusar fram mot honom, mannen tvekar för en sekund men kommer sedan på bättre tankar, Gud ser ju efter honom.
Elefanten trampar ned den unge mannen, förvånad över sin olycka samt döende ropar han anklagande mot skyn, ”min Gud varför hjälpte du mig inte?”.
Som svar hörs en barsk stämma ljuda, ”det gjorde jag, tre gånger sände jag människor i din väg för att varna dig, men du ignorerade mig”.

Tron på att en högre makt eller ett högre varande står över det liv vi lever här och nu, leder ofrånkomligen till att man väljer bort miljön, om det vida begreppet tillåts, till förmån för tron. Genom tiderna har belöningen i efterlivet tjänat som ett förtryckarmedel, argumentet har till och med varit att ju eländigare ditt liv är här desto större belöning sedan. Vanligtvis är det inte det rika prästerskapet som lever det eländiga liv de upphöjer till martyrskap.
Genom århundradena har apokalypsens ankomst proklamerats flera gånger. I vissa fall har tron på undergången gått så långt att människor helt enkelt satt sig ned och väntat. År 999, till exempel, så brydde sig inte bönderna i stora delar av frankrike om att så sin säd. Himmelriket var nära och skulle enligt alla beräkningar upptaga de troende vid millennieskiftet. Resultatet blev naturligtvis stor svält, inte bara för dem som ignorerat sådden, hela landet drabbades.

För tillfället lever vi i en tid då apokalypsens fyra ryttare andas oss i nacken, det är lätt att hemfalla åt teorier om än den ena och än den andra religionens förträffliga diagnoser. Problemet är bara att vi lägger ansvaret utanför oss själva, så länge vi kan hävda att allt är i linje med någon förutsägelse eller ett religiöst dekret så behöver vi själva inte ta ansvar, det ligger ju hos Gudomen.
2012 är ett årtal som ofta kommer upp, en del hävdar att de vet vad som skall hända då, andra är mindre säkra. Ett som dock definitivt är säkert är att blotta tron på att något skall hända då avhåller dig själv från att göra något. I alla fall något konkret som har med räddandet av din miljö att göra.
Några tror att våra kroppar då kommer att omvandla sig till sin sanna natur och bli ljusvarelser av kärlek, andra tror att polerna kommer att skifta plats med varandra och ytterligare andra tror att det är då Jesus kommer att manifestera sig på jorden. Det är oerhört lockande att hemfalla åt någon av dessa trossatser därför att det är så lätt.

Jag har själv nosat på allt av detta, ett tag var jag nästan övertygad om det ena eller det andra. Det kändes så skönt, som att vara ett barn, utan ansvar och med den gode föräldern alltid vakande över dig.
Sedan insåg jag att den gode föräldern varit allt annat än god mot den plats jag lever på eller mot de varelser som tar sina andetag där. Retoriken är enkel, om jag avhänder mig allt ansvar och låter det högre varandet styra mina handlingar borde då inte planeten vara välmående? Alla vet ju att planeten inte är välmående, så någonstans måste mitt antagande vara fel. Kanske jag helt enkelt valt fel tro, många skulle hävda just det. ”Du vandrar fel väg”, kanske de skulle säga, ”du har inte sett ljuset”.
Nå, det kanske är så, men det finns ju oerhört många vägar att vandra och oerhört många människor som vandrar dem. Om en av dem är den rätta borde den då inte attrahera flest människor, i egenskap av att vara sann, borde inte den rätta vägen vara så stark att den överglänser och uppfyller?
Nja, argumentet mot detta är ju naturligtvis att sanningen skall vara svår att hitta, först då är den värd någonting, upplysning utan hårt arbete är inte värt ett skit.
Det kanske är därför som det är så få människor som begriper att vår livsstil fördärvar vår planet? Den sanningen är alldeles för enkel. Eller så begriper de det men vill inte ta ansvar och lägger det i stället i Guds händer.

Hur var det med den där svåra sanningen? Jo först måste man gå igenom något omvälvande, helst en rejäl livskris, kanske utnyttjad som barn, slagen eller förlorat en anhörig? Sedan skall man söka svar på sina svåra frågor, nämligen de som börjar med varför. Om man inte är van vid att ställa varför frågor så kan denna process ta sin tid, förr eller senare så presenteras man dock ett svar som passar ens behov.
Svaren inbegriper ofta någon form av späkelse, det vill säga fysisk eller psykisk självtortyr. En del åker till ashrams i Indien, andra mediterar med ”mästare” eller äter naturmediciner. Allt handlar egentligen om samma sak, människan är oren, antingen i kropp eller i själ helst båda. Slutligen finner man en sanning som man kan hålla fast vid, en sanning som fyller egot till bristningsgränsen. Plötsligt ser man medlidsamt på sin omgivning och känner sorg för de stackare som inte sett ljuset. Har man en stark personlighet och karisma kanske man börjar ge kurser för att sprida ljuset. Har man det inte så går man på kurser för att träffa likasinnade och där tillsammans tycka synd om de icketroende.

Med risk för att låta som en kursledare så vill jag påstå att jag kan ge en del av sanningen här och nu. Vi lever, vi andas och vårt varande på denna planet kräver vissa förutsättningar nämligen följande, rent vatten, rena jordar och ren luft. Förutom detta så behöver vi socialt umgänge och kärlek. Så jävla enkelt är det. Vi behöver inte tro att någon annan skall ordna det för oss, vi behöver inte tro att världen måste gå under, vi behöver tro att vi kan ta ansvar själva.

I somras såg jag en ung gädda vid vattenbrynet, den var på kanske ett kilo.
”Vad är det med det då?”
Det var första gången på tio år som jag sett en gädda vid vattenbrynet och jag blev så oerhört glad av synen. Helt absorberad av fisken satt jag på huk och betraktade den då den solade sig i den varma sommarsolen. Just där och då var jag beredd att försvara den med mitt liv.
Jag tänkte på hur många gäddor jag ätit i mitt liv, gäddor bakade i glöd med vitlök, salt, peppar och mycket smör, säkert hundra. Jag tänkte också på vad jag själv gjort för att förhindra att deras livsmiljö förgiftats och insåg snabbt att jag själv var en av de bidragande orsakerna till förgiftningen.
Glädjen jag känt övergick snabbt till ett gnagande illamående, inte nog med att jag ätit av fisken och därmed decimerat dess antal, jag hade också förgiftat den och begränsat dess möjlighet till reproduktion. Hur sjukt beteende är inte detta, tänkte jag, det är som att bränna upp huset man bor i därför att man fryser.
Jag kom på mig själv med att tyst be för fisken, jag bad inte till någon gud eller till någon trosinriktning, jag bad att fisken skulle få möjlighet att reproducera sig. Jag bad att dess yngel skulle hitta en vik som fortfarande hade en frisk botten med härligt vajande blåstång och att de skulle få växa upp och yngla av sig i sin tur. Jag bad att mina barn skulle få möjlighet att smaka fiskens goda kött och att de inte på något sätt hotade artens fortlevnad genom att göra så.
Innan jag lämnade fisken och stranden tackade jag den för alla dess förfäder som givit mig näring och tillfredsställelse.

Hoki är en torskliknande fisk som lever på andra sidan jordklotet, den finns numer i våra frysar därför att vi har fiskat upp den torsk som förr fanns här. Man påstår att fisket av Hoki befinner sig i balans därför att den inte är utrotningshotad.
Problemet med detta är att den globala ekonomin i längden inte tillåter balans, efterfrågan möter för eller senare alltid tillgången. Behovet minskar inte det ökar hela tiden, det är den globala ekonomins natur. Därför kan man inte säga att fisket av hoki befinner sig i balans hade den gjort det så hade den aldrig exporterats till oss. Behovet av import är i sig beviset för obalans.
För att ett system skall befinna sig i balans så kan aldrig uttaget av en gröda eller en population vara större än att repopulationen eller återväxten ersätter det som används.

Vår värld befinner sig inte i balans, för varje dag avlägsnar vi oss från möjligheten att skapa balans. Det blir bara svårare ju längre vi väntar med att återställa balansen. Det som är förbrukat är förbrukat och kommer inte tillbaka, de arter som är utplånade kommer att förbli utplånade.

Vi har inte råd att tro på 2012, ”Mästare” eller på apokalypsen. Gör vi det så kommer vi med säkerhet att gå under, oavsett om det finns ett högre varande eller inte.

9-2

9-2 Re: Viva la religion #4
Not too shy to talk

Vad vi behöver är att inse att vi inte är varelser av ljus som väntar på ett blivande, vi är inte varelser höjda över naturen och det primitiva. Jag motsätter mig inte möjligheten att vi är eviga och att vi efter vår fysiska död ”uppstiger” till ren kärlek. Jag motsätter mig däremot, att vi inte är en del av naturen, jag motsätter mig att vi kan särskilja oss från naturen så länge vi fysiskt finns här.

Vi behöver också inse att den förhärskande ekonomiska modellen i längden aldrig kan vara hållbar, det är inbyggt i dess mekanik att utnyttja och förbruka utan hänsyn, att maximera profit under en kort tidsaspekt. Vanligtvis kvartalsvis och då talar vi inte i år utan i månader. Om bonden skulle resonera så, så skulle han övergöda jorden för att få så hög avkastning som möjligt, men samtidigt övergöda också haven och fördärva jordmånen på längre sikt. Vänta nu…

Vi behöver inse att det vi tillbett, pengar, prylar och status inte är livsnödvändiga men att naturen och mångfald är det. För de allra flesta som läser detta är det självklarheter. Men likväl struntar de allra flesta i konsekvenserna av sin livsstil. Det är bara att se sig om så inser man snabbt att det är sant.

Exempel:

Min ingifta faster beklagade sig häromdagen angående miljöförstöringen. Jag frågade henne vad hon ansåg att man borde göra. Som svar fick jag att alla bilar borde köras på el.

Min svärmor ursäktar sina resor till solen med att hon faktiskt cyklar till jobbet, (något som hon inte längre behöver göra då hon praktiskt taget bor vägg i vägg med det numera, nåja hon sliter åtminstone inte på gummidäcken på sin cykel).

Min far responderar högdraget med att han är, ”insatt”, när jag konfronterar honom, och att han minsann vet både ett och annat om ekonomin. Det där med miljön är visserligen oroande men inget som inte marknaden kan fixa.

Min farfar lade allt i Guds händer, jag kan bara hoppas å hans vägnar att han är där nu.

Min mormor och morfar anser nog att det mesta är invandrarnas fel, särskilt det där med svartjobben, (för det har väl med hudfärg att göra?). När jag konfronterade min mormor med hennes inskränkthet så svarade hon att hon inte ville diskutera saken med mig därför att hon visste att hon skulle förlora. Hon är en klarsynt kvinna, min mormor, och jag älskar henne.

Mina barndomsvänner ler antingen fånigt eller så nickar de allvarligt, jag har sedan länge lärt mig att de gör så när de inte lyssnar. De kan uttrycka att det är för jävligt, det som händer med planeten, för att i nästa andetag föreslå en partyresa till Ibiza.

De få vänner jag har som faktiskt fattar hur allvarlig situationen är, kan delas upp i två kategorier, varav jag själv hamnar i den senare.

Kategori ett, har insett att livet som vi har lärt känna det under nittonhundratalet är på väg mot sitt slut. De är helt på det klara med att vi förbrukar mer än vad planeten klarar. De förstår också att detta innebär oerhörda umbäranden för mänskligheten. Därför kommer de den dagen, då livet blir för svårt, att välja att ta sina egna liv.

Kategori två, har insett samma sak, med skillnaden att de aldrig någonsin tänker ge upp.

Inget av valen är lätta inte heller finns det något rätt eller fel i att välja antingen det ena eller det andra. För cirka tre år sedan var kategori två i klar majoritet, det är den inte längre. För egen del kan jag bara hoppas att det vänder igen, de behövs allihop.

Jag uttryckte tidigare att jag hyste stark motvilja mot organiserad tro, åtminstone så som den presenteras i de ”moderna” religionerna. All tro är egentligen organiserad, människan organiserar sin tros- och världsuppfattning automatiskt, hon måste det annars hålls ingenting isär, allt flyter ihop. Ur den synvinkeln får jag nog lov att ändra mig lite, en viss form av organiserad tro är trots allt acceptabel.

Som alla andra har jag läst Castaneda, Harner och Eriksson. Jag tror att det framgår att jag också läst Jensen, Heinberg, Kunstler, Ruppert, Baker, Klein och Griffin. Mina trosföreställningar har bekräftats och förstärkts genom den litteratur jag läst. En del har jag förkastat men det allra mesta har jag begrundat och tagit till mig som en del av sanningen. Om Bush administrationen hade kunnat anordna bokbål så hade garanterat dessa böcker utgjort kärnan i bålet. Tillsammans med Internet utgör detta en massiv informationskälla och trots det så kan man summera allt i några få rader.

Vi är så fruktansvärt rökta om vi inte ändrar vårt sätt att leva, den globala ekonomin är per definition ohållbar, vi måste värna om vår lokala miljö om vi skall ha en chans att överleva.

Det spelar ingen roll om man kallar sig för andlig krigare eller pacifist. Det spelar ingen roll hur många gånger man bevisar att det finns en liten global maktelit som styr oss. Det spelar ingen roll, inget av detta spelar någon roll, om vi inte själva ändrar oss först.

Om vi slutar att konsumera, om vi slutar att förgifta och om vi slutar att förbruka så kommer det inte att finnas några storföretag som kan ödelägga. Om vi alla skapar odlingar, skapar dem i våra trädgårdar, blomlådor, på taken av våra hyreshus och i parkerna. Bryter upp asfalten på våra uppfarter och parkeringar, slutar att åka bil. Börjar cykla och gå. Om vi alla gjorde vad vi kunde för att försörja oss själva så skulle friheten ges oss.

Detta är ingen revolutionär tanke, det är en självklar tanke, den har varit det i årmiljoner. Det är först de senaste hundra åren vi inte har försörjt oss själva genom det vi odlat eller fött upp.

Det vore fullständigt vansinnigt om vi inte gjorde det igen, för eller senare lär vi ändå bli tvungna så varför inte börja nu?

En global ekonomi kan bara brytas genom att man slutar handla globalt, undvik till varje pris att köpa något som inte är tillverkat i din närhet. Det mesta går faktiskt att hitta och det som inte finns går faktiskt att vara utan.

Om man börjar med att återupprätta sin kontakt med naturen så följer det andra som en naturlig del, det räcker med att fråga sig om köpet av eller förbrukandet av något, i förlängningen skulle kunna skada eller förgifta den där vackra platsen i skogen som man älskar så mycket.

Trots deras inskränkta inställning då det gäller invandrare så har mina morföräldrar fattat det där sista. Kanske för att de är barn till fattigbönder. Deras föräldrar var tvungna att ta vara på allt och se långsiktigt på sin familjs försörjning. Än i dag tvättar mormor ur fryspåsarna och använder dem om och om igen, i dem stoppar hon abborrarna som morfar fångar i sitt nät. Ingenting slängs eller förfars utan att först ha tjänat ut sitt syfte fullständigt. De har haft höns och till i år egna grisar, detta trots att de inte har särskilt mycket yta cirka 6000 kvm. Så vitt jag vet har de inte köpt något kött i affären de senaste 20 åren, d.v.s. den tid då de varit pensionärer. Potatisen odlar de i ett litet land som ger ungefär 200–250 kg det brukar räcka fram till maj. Jordgubbar, hallon, rädisor, rödbetor och till och med vindruvor odlar de på sin lilla plätt. Tyvärr var det nog det sista året de mäktade med att göra så, de börjar bli för gamla.

Men alla kan ju inte leva så… Det finns det inte plats för, tänk om alla som bor i Stockholm skulle kräva en bit mark och lite fiskevatten, det gå ju inte fattar du väl?

Ändå lever vi väl över vad min mormor och morfar förbrukar, de har bytt bil tre gånger under sina liv. Den första var en amerikansk bil som jag inte minns märke på, sedan var det en Volvo Amazon kombi vit och efter det en Volvo 245 röd. De har bytt teve tre eller fyra gånger, telefon tre, de har ingen DVD, ingen xbox, de har en radio som ser ut att vara från Hedenhös. Uppvärmningen sker med ved som hämtas gratis i skogen, min morfar rensar bort spillveden från skogsbönderna runt där de bor. De åker aldrig utomlands och favorit sysselsättningen är att sitta och meta med barnbarnen.

De allra flesta av oss, mig själv inkluderad, förbrukar mer under de år vi levat än vad de gjort tillsammans under hela sina liv. Skulle det vara så att det inte finns tillräckligt med plats för oss att överleva i vårt eget land, då är vi riktigt illa ute. Jag vägrar att tro att vi inte kan ställa om och leva lokalt, alternativet är att sälla sig till människorna i kategori ett.

Jag vill tro att alla andliga människor kan ställa om från sitt eventuella domedagstänk och börja tänka på livet här och nu. Jag vill tro att de gudar och gudomliga makter som en gång lät planeten bli till faktiskt önskar att den skall fortsätta att vara till. Jag vill tro att de försöker att varna oss, att de säger till oss att vi är på fel väg.

9-2

Postat den: 1/7 15:26

Skicka 0 0 0
[Svara]


maggot Re: Viva la religion #5
Home away from home


Registrerade sig:
2007/10/22 17:22
Från Göteborg
Inlägg: 1062 Och till sin avbild formade skapelsen en man och en kvinna för att kunna älska varan

Postat den: 1/7 19:54
_________________
http://www.tankefrihet.se
Skicka 0 0 0
[Svara]


Re: Viva la religion #6
Okänd 9:2 bröt upp 5 km av asfaltsvägarna och odlade istället blommor runt sitt hus. När ambulansen kom för att ta hand om 9:2 som blivit akut sjuk fanns det ingen som kunde återställa vägen.

Aj. Aj. Aj! Måste det var antingen eller?

Postat den: 1/7 19:59

Skicka 0 0 0
[Svara]


9-2 Re: Viva la religion #7
Not too shy to talk


Registrerade sig:
2007/10/7 10:04
Inlägg: 24 Appendix III

Poängen med att bryta upp asfalten är att förekomma ett redan oundvikligt skeende. De institutioner och industrier som upprätthåller vår infrastruktur är beroende av ändliga resurser. Hittills har ytterst mediokra ansträngningar gjorts för att ändra på detta faktum, snarare råder det motsatta förhållandet. Nya gigantiska vägprojekt planeras världen över, kärnkraftsindustrin vinner ny terräng, ett kolkraftverk i veckan byggs i Kina, vi förbränner mer olja än någonsin samtidigt som tillgång minskar i katastrofal takt. Vi spenderar våra resurser som om morgondagen inte fanns. Trots att vi vet att koldioxid är skadligt för miljön och att uranbrytning och förbrukning är en ytterst giftig hantering så fortsätter vi att bygga ut de strukturer som upprätthåller den ordningen.

Vi får aldrig nog, vi har dämt upp våra älvar så att fiskens naturliga vandringsleder störs, vi hugger ned våra skogar för att bygga tryckimpregnerade verandor, datorer skulle skapa det papperslösa samhället och ändå gör vi av med mer papper än någonsin. Vi dammsuger vår omvärld på begärliga tillgångar och de fattiga tvingas sälja ut det som de själva behöver för att överleva.

Fälten med ethanolgrödor i Brasilien borde ersättas med små självförsörjande jordbruk ägda av de fattiga och producerande för de fattiga. Det finns inga möjligheter att ersätta fossila bränslen med det som växer, försöker vi att göra det kommer många av oss att svälta ihjäl samtidigt som vi föröder vår planet ytterligare.

Vi lever i ett samhälle som nått sitt maximum i förbrukning, de flesta av oss har bara inte insett det. Eller så kanske de har det? Kanske är det därför utlandsresorna har ökat i år igen, kanske är det därför svenskarna reser som aldrig för? Därför att de vet att det snart inte är möjligt. I så fall är vi värda att gå under, vi är värda att ligga döende vid den tjälskadade, oreparerade vägen och vänta på en ambulans som aldrig kommer. Om kärleken till livet inte sträcker sig längre än till det egna välbefinnandet så är vi verkligen inte värda planetens omsorg om oss.

Oavsett min intention och mina önskningar kommer jag en dag att dö. Den fysiska döden är lika ofrånkomlig och oundviklig för alla av planetens varelser. Under min livstid har döden redan rört vid mig flera gånger och jag har opererats för att undvika den. Mitt liv skulle ganska snabbt vara till ända om jag upphörde att äta mina mediciner. Jag har sedan länge insett att det samhälle jag själv förespråkar, inte på något sätt skulle gagna mig själv.

Varför tjatar jag då om en värld där vi lever lokalt och av vad jorden kan ge? Därför att den är lika oundviklig som min död.

Vi människor har flyttat på oss allt eftersom ett områdes förmåga att försörja oss upphör, när en ”resurs” är förbrukad på en plats så antingen importerar vi den eller så flyttar vi dit där den är. Är området där den finns redan upptaget så invaderar vi och tar resursen i alla fall, se U.S.A.´s utrikespolitik. Det är sorgligt att behöva säga det men den skiljer sig inte nämnvärt från Nazisternas rovdrift i öst. I båda fallen var/är det slutligen oljan som var/är den hägrande belöningen.

Oljan är en resurs bland många andra som håller på att förbrukas till intighet. Den är det absolut viktigaste smörjmedlet för världsekonomin och en förutsättning för att jag skall komma under akutbehandling. Likväl kommer den sluta att driva våra fordon framåt.

Jag har accepterat att en återgång till ett lågteknologiskt jordbrukarsamhälle förmodligen innebär att jag är en av dem som först drabbas. Trots det tänker jag fortsätta att kämpa för det in till mitt sista andetag. Vem vet det kanske sker ett mirakel? Kanske kan växter i min närhet hjälpa mig att hålla min sjukdom stången? Vem vet?

Det är här andligheten blir viktig. Det är först när man accepterat sin död som man verkligen vågar leva, vågar ta det stora livsbejakande andetaget. De flesta har nog hört klichéerna som nära-döden-människorna häver ur sig, som att man bara kan uppskatta livet till fullo först då man själv varit nära att dö. Jag kan säga att jag skriver under på varje kliché, med ett tillägg, människor som vet att de har en utmätt tid blir modiga, de måste vara det för dem som blir kvar.

Mod är en kvalité som man har stor nytta av då det gäller att möta realiteter och det lättaste sättet att bygga mod är att vara allt igenom ärlig mot sig själv. Ställa sig frågor som, är jag mig själv eller önskar jag hela tiden att vara någon annan? Är det en sann värld jag ser eller är det världen så som jag önskar att den skall vara? Man måste göra skillnad på önsketänkande och verklighet. Det går inte att önska bort det faktum att 200 arter utplånas varje dag, man måste vara ärlig mot sig själv och inse att oavsett om man tänker på det varje morgon när man vaknar eller inte så kommer arterna att dö ut.

Först när man till fullo accepterar det faktum att vårt sätt att leva förstör planeten, har man modet att se sin egen död som en obetydlighet.

Med detta sagt vill jag understryka att jag absolut inte har någon längtan efter att dö, tvärtom, jag älskar varje minut av mitt liv. Kanske mer än vad de flesta civilisationskramarna älskar sina.

Jag vet att det är fördomsfullt sagt, men vem älskar att ge bort sin tid till ett företag som förgiftar den miljö som man sedan skall vistas i? Och varför gör man det? För att kunna köpa det senaste spelet till sin senaste konsol? För få pengar till sina nätpokersskulder? För att ha råd med hyran till lägenheten som är staplad på andra lägenheter i betongkomplex? För att kunna köpa den prefabricerade maten paketerad i plast i de supergigantiska köpkomplexen?

Vår värld är inte enbart bedrövlig det medges, sjukvård är ett exempel på de möjligheter den innebär. Men varför skulle min vård vara viktigare än säg människornas i de fattiga delarna av Afrika? För att jag är vit? Därför att jag bor i Sverige?

Naturligtvis kommer jag så länge möjlighet ges att ta vara på den goda vård som erbjuds, så mycket egoism lever trots allt fortfarande kvar inom mig, men jag accepterar också att den med största sannolikhet inte alltid kommer att finnas där.

I svåra tider har människan alltid vänt sig till det andliga och det som är giltigt för mänskligheten är också giltigt för mig. Den andlighet som jag kallar för min har sin grund i att allt liv är heligt och av betydelse. Därför är det viktigt att man respekterar alla av livets aspekter, särskilt då man tar liv. Oavsett om man är köttätare eller vegan så tar man ett liv när man väljer att äta upp något eller använda det till kläder och byggnader. Om man då väljer att ta mer liv än nödvändigt för att leva och må bra så går man mot det jag anser vara en helig princip, respekten för varje liv. Hur många liv är bilen du kör värd? Hur många liv mår du bra av att förbruka när du flyger till solen? Är du viktigare än 200 arter?

Det är först när man inser att det ansvar man vanligtvis lägger utanför sig själv, till exempel på dem som ”bestämmer”, faktiskt är ens eget ansvar, som man verkligen kan åstadkomma en förändring. Det spelar ingen roll hur många gånger du frågar dig, varför ”de” inte gör något om du själv inte är beredd att göra något. Ingenting kommer att hända så länge du förhåller dig passiv. De kommer att krama varje uns av energi ur planeten, förgifta varje vattendrag och jord om inte alla individer tar sitt ansvar.

Vi kan beskylla krafter som är mäktiga och utanför vår kontroll för det tillstånd vi har i världen. Men det hjälper inte hur högt vi än skriker efter en förändring om vi inte är redo att förändra oss själva. Så länge vi gör oss beroende av de herrar vi vill frigöra oss ifrån så länge kommer de herrarna att styra oss.

Vår rädsla kommer att avhålla oss, vår rädsla för sjukdom, död och terror. Det vi inte förstår är att de inte kan erbjuda oss en väg bort från allt detta, det är de som sprider farsoterna. De kan aldrig erbjuda en väg bort från döden, därför att döden inte går att undvika, i alla fall inte i fysisk mening. De kan inte erbjuda en väg bort från sjukdom, i deras globaliserade värld sprids smittorna i stället, dessutom är de själva orsaken till några av de mest fruktade sjukdomarna. De kan inte erbjuda säkerhet och skydd från terror, därför att det är de som står för den största terrorn genom att beröva människorna deras frihet och bomba skiten ur dem när de gör motstånd.

De har ingenting att erbjuda mer än förödelse, framtida generationers slaveri och slutliga undergång. Det ligger i deras natur, makten och ägandet är större än livet för dem.

Så oavsett om jag bryter upp min asfalt så kommer jag att dö. Min handling gör det dock möjligt för liv att spira och, kanske, gör det all skillnad för nästkommande generationer.

9-2

Postat den: 1/9 12:09

Skicka 0 0 0
[Svara]


9-2 Re: Viva la religion #8
Not too shy to talk


Registrerade sig:
2007/10/7 10:04
Inlägg: 24 Appendix IV

Jag tänkte fördjupa mig lite i det här med tro, vetskap och andlighet. Först vill jag göra det absolut tydligt vad varje begrepp i sig har för innebörd för mig.
• Tro i dess positiva bemärkelse är en önskan eller förhoppning om någonting, i dess negativa är den en fruktan inför något som vanligtvis ligger antingen utanför ens kontroll eller i en framtid bortom ens påverkan.
• Vetskap är en övertygelse om ett fysiskt eller teoretiskt tillstånd som är uttömt på alla andra möjligheter än den som återstår.
• Andlighet är det du känner som sanning i ditt innersta väsen, den kan ifrågasättas och diskuteras men aldrig tas ifrån dig så länge du håller den för sann.

Med detta sagt så skall jag nu ägna mig åt utforskandet av dessa begrepp utifrån ett konspiratoriskt perspektiv.

Jag tänker börja med tron, det är den vanligaste formen av tyckande och ”kunnande”, som människor tror vi vanligtvis väldigt mycket om än det ena och än det andra. Vi brukar också argumentera för det vi tror på, denna argumentation är sällan väl underbyggd och därför slutar det ofta med att vi försöker att förnedra varandra genom nedsättande kommentarer. (Om någon i detta forum har uppfattat det som om jag gjort det sistnämnda så vill jag verkligen be om ursäkt för det.)

Man kan tro på många saker, till exempel en religiös inriktning, en politisk agenda, ett ekonomiskt system eller konspirationer. Det fina med tron är att den inte behöver bevisas, det räcker med att tro. Ibland blandar man ihop sin tro med vetskap och då hamnar man i det gränsland som gör övertygelsen till vetskap. Vanligtvis låter man då ”verkliga” fakta styrka sin övertygelse för att förstärka sitt trosargument. Det mesta inom konspirationssfären har just den här typen av faktablandad tro.

Problemet för de flesta konspirationsteorier är att deras framställning måste grunda sig i någon form av fakta för att bli trovärdig. Fakta, som kommer från den värld som teoretikern själv vänder sig emot. Med andra ord så används överhetens vetskap mot överheten, frågan är bara om rätt vetskap används? Låt mig illustrera; forskare säger att människan har funnits i cirka tre miljoner år, detta presenteras som en sanning i våra skolböcker. Men naturligtvis behöver detta inte alls vara sant, det kan vara lika sant att vi har importerats från stjärnorna eller varför inte från en annan dimension. Om man accepterar att alla tre utsagorna har möjlig trovärdighet, så blir det forskarna säger varken sant eller falskt. Detta i sin tur gör det möjligt att allt som forskare säger är antingen sant eller falskt vilket man väljer att tro på. Därför kan man i slutligen bara lita till det själv upplevda.

Det är nu vi kommer till vetskap, jag vet att jag skriver denna text, om jag inte visste det så skulle den inte växa fram under mina fingertoppar. Därför är texten en del av min vetskap, liksom att jag vetskapen om att mina fötter för mig framåt över jordytan. Jag vet också att om jag häller ut en giftig kemikalie i en blomkruka med en växt i så dör växten. Jag kan se den vittra ned och dö, jag kan känna de döda växtdelarna mellan mina fingrar. Allt som växer på den här planeten ingår i ett kretslopp av död, förruttnelse och liv. Var jag går så kan jag se och känna detta. Jag kan också se att man kan bryta ett kretslopp genom att förgifta en plats, man omöjliggör livets kraft på en plats för en lång tid, kanske för all tid. (Obs. särskrivningen är medveten.) Det krävs ingen vetenskapsman/kvinna för att inse att diesel i dricksvattnet gör det odrickbart och att det som dödar insekter på åkrarna också påverkar annat liv.

Ett enskilt litet kretslopp, som till exempel en blomkruka kräver inte mycket för att slås ut. En större enhet som säg, planeten, kräver lite mer. Men det som är sant för en enskild växt är också sant för flera.

Detta presenterar jag som ovedersägliga fakta, min vetskap och för mig är detta oantastligt.

Detta är vad jag vet och ser. Varje dag översköljs vi av propaganda genom teve, tidningar och radio. Varje dag lyder vi uppmaningar om att konsumera mera att resa mera, outtalat ligger hotet om vår undergång framför oss om vi inte gör det. Jag vet att människan behöver ytterst få saker för att leva, saker som vatten, föda, skydd och kärlek är alldeles tillräckligt för att få våra kroppar att fortsätta att fungera. Jag vet också att det blir allt knappar med dessa varor till förmån för sötat vatten med färgämnen, giftbehandlad mat, statssponsrad terror och splittrade familjer. Jag vet att tonåringar skär sig och drogar, att de tillbringar sina liv framför skärmar och att de utvecklar åldersrelaterade sjukdomar som är vanliga i sextioårsåldern. Jag vet också att man inte mår ett dugg bra av att suga på ett avgasrör och att luften omkring oss är full av de ämnen som bilar och flygplan släpper ut.

Andlighet, min sanning, jag har redan uttryckt den men den tål ändå att uttryckas och utsmyckas. Allt liv förtjänar respekt, så mycket man orkar ge, så mycket hjärtat förmår att uppbringa. Livet som fenomen är det enda som betyder något. Förutan det skulle upplevelsen av skönhet gå förlorad, aldrig fylla ett hjärta av glädje.

Det är nu konspirationsteorin kommer, jag tror att det finns en liten maktelit som kliver över lik, bokstavligen, för att få stanna kvar vid makten. Jag tror också att de är fullständigt medvetna om att världen står inför en ekonomisk kollaps, samt att de råvaror som drivit det industriella samhället till sitt klimax är på upphällning. Det är också min tro att dessa män/kvinnor/varelser befinner sig i någon form av hela havet stormar, där den som erövrar den sista stolen vinner. Det finns inga medel de skyr eller nationer de skonar i sin jakt på makten. Jag tror att de tillhör samma klubb för inbördes beundran men att det också inom klubben finns utrymme för kamp om makten. Jag tror på de forskare som modigt nog utmanar etablissemanget med sina fakta om vad som hände den 11 september 2001 och jag tror på de vetenskapsmän som hävdar att det inte är bra att utrota 200 arter om dagen, jag tror på de geologer, författare, journalister som hävdar att vi står inför fenomenet peak oil.

Nej, faktum är att jag är helt övertygad om att det, jag kan nästan känna att det är så, jag kan nästan smaka på det, nästan ta på det. Men det är inte min vetskap. Den sträcker sig inte längre än den värld jag omedelbart kan uppleva, i den världen finns det färre fiskar än förr, bottnarna är döda på grund av övergödning och oljefläckar guppar på ytan. Likväl som jag andligen känner att allt liv förtjänar respekt så känner jag att det inte är det vi ägnar oss åt.

Det är min tro, vetskap och andliga övertygelse att oavsett vem som bestämmer högst upp i kretsloppskedjan så har vi som befinner oss längre ned på stegen ett val. Vi måste våga göra det rätta, tro på vår förmåga att leva i balans med naturen, tro att vi kan göra en skillnad.

Jag är medveten om att många reagerar negativt på tanken om ett ”primitivare” samhälle och jag har hittills känt en motvilja för att presentera exempel på detta. Dels därför att det kan uppfattas som ett politiskt utspel, men också därför att jag inte tror att modellen fungerar i Sverige. Trots detta vill jag påpeka att det finns ett land som genomgått transformationen till lågteknologi, eller rättare sagt de fick hålla tillgodo med det som fanns medan resten av världen stängdes ute. Exemplet, som nog de flesta gissat, är Kuba. Det finns förutom den klimatologiska invändning mot att landet kan jämföras med Sverige också en invändning om att det Kubanska samhället, trots sin lågteknologi inte är tillräckligt långt ned på den ”primitiva skalan” för att vara helt och hållet i balans med naturen. Tilläggas bör också att landet i alla avseenden har större förutsättningar än Sverige att klara sig i framtiden.

Det är därför som jag hela tiden går på om förändring, den måste komma nu, i år eller senast nästa för att ha någon mjukgörande effekt. Det är mycket lättare att agera då resurserna står till ens förfogande än då den ekonomiska krisen är ett faktum.

Nedan bifogar jag en ekonomisk prognos för 2008 hämtad från, http://www.theoildrum.com/

9-2

At this time of year, we read many financial forecasts for the year ahead. Nearly all of these are written with the "filter" assumption of infinite growth. "Oil production problems are a temporary issue; after a short dip, the economy is likely to continue growing rapidly again. We may have a short recession, but we will soon be back to business as usual." Etc.
I think this filter is fundamentally in error, and leads to a mistaken impression with respect to where the world is headed. The world is changing in a very major way. Oil is in short supply, and this shortage is likely to get larger in the future. The pressure of short supply and rising prices adds a systematic bias that the financial community is not recognizing. This bias has as its basis the fact that it is becoming more and more difficult for both people and businesses to pay back loans, because of the rising costs of oil and food. This situation cannot be expected to go away. In fact, it is certain to get worse in years ahead, as oil supplies become tighter.
Besides the systematic bias, there is also a systemic risk, arising from the interconnectedness of all of the parts of the economy. This was well described in a post a few days ago called The Failure of Networked Systems. One of the issues in systemic risk relates to the financial system itself. If one party in the financial system fails, it increases the likelihood that other parties in the economic system will fail as well.
Another aspect of systemic risk is the close ties of the financial system to the rest of the economy. One example is the higher oil and food prices mentioned above that lead to a systematic bias toward higher defaults. Another is the fact that the lack of oil can be expected to impede economic growth, making the infinite growth model underlying the current economic system less sustainable, based on the economic model of Robert Ayres and Benjamin Warr. Another linkage is that of oil with ethanol. Higher oil prices leads to increased pressure to produce more ethanol, which further raises food prices, as demonstrated by Stuart Staniford in Fermenting the Food Supply.
(More below the fold)

Background
First, some definitions to go with the introduction, above.
Systematic bias occurs in a system when a process favors a particular outcome. Instead of errors being random, they are consistent and repeatable. One example might be a thermometer that consistently reads high. In the economy, systematic bias occurs when loans experience a greater and greater tendency toward defaults, because of changes in the system (rising oil prices) since the time when the probability of default was originally estimated. As another example, rising oil prices can also cause profits of individual companies to grow more slowly than expected (relative to base period experience) because of a contraction in general economic growth.
Systemic risk is risk relating to the interconnectedness of the system. A push on one part of the system will lead to a pull on another part of the system, leading to unanticipated failures. As an example, the failure of one bank may lead to other banks failing, because of counter party risk. There is significant reason to believe that the interconnectedness of the system is increasing over time, as food becomes used as a fuel, and as financial products become more complex. See The Failure of Networked Systems.
The financial community has designed many models. Some of these are used by "quants" in pricing the newer sliced and diced financial products. Others are used by insurance companies in pricing the risk of defaults on bonds and on mortgages.
The assumption that is made in these models is that historic experience can be used, with only minor adjustments, as a guide for pricing current products. This approach fails to recognize the greater risk now entering the system, due to systematic bias because of rising oil prices, and due to greater systemic risk, because of greater interconnectedness.
One way of describing these models is to say that they assume that defaults are "independent events" -- that is, there is no systemwide bias that would cause more and more defaults. This assumption of independence keeps insurance prices low, and makes the slicing and dicing of packaged securities work. Clearly, with the systematic bias and systemic risk that is now infecting the financial system, these assumptions are no longer valid.
Closely related to the assumption that events are independent is the assumption that distributions are "normal" - that is that they follow the Gaussian distribution. Benoit Mandelbrot has shown in The (Mis)Behavior of Markets that the actual tails of distributions are much "fatter" than implied by the Gaussian distribution. The bias introduced by the oil situation makes the normal distribution even less appropriate. For example, with higher oil prices, the number of defaults on bonds will be much greater than would be predicted, if one simply assumes that a normal distribution applied to past experience will be predictive of future experience.
If one looks at financial theories like the Capital Asset Pricing Model and the Black and Scholes Option Pricing Model, one discovers that they assume normal distributions and statistical independence. These models were not quite right before, because the underlying distributions are not really normal, as shown by Mandelbrot. Now that systematic bias and systemic risk are playing greater roles, the predictive value they had previously can be expected to further decline.
What's ahead?
I don't think we can know precisely. In the material that follows, I give my views as to how the financial situation may unfold in the year ahead, taking into account the issues discussed above.
1. Many monoline bond insurers will be downgraded in 2008, and some may fail.
Bond and mortgage insurers are likely to have difficulty because these coverages are written with the assumption that past default experience can be used as a guide to needed prices. If there is a systematic bias toward higher defaults, as there is today, prices will be too low.
Once bond insurers lose their AAA ratings, their coverage will be of little value. Rating agencies will rate the bonds based on the financial standing of the organization issuing the bond, instead of imputing the insurer's credit rating to the bond. This could mean widespread downgrades of bonds.
Warren Buffet is starting a new bond insurer. Even if this insurer stays strictly with municipal bonds and charges higher rates, I question the long-term viability of the company. It will be difficult to charge a price in 2008 that will reflect the real risk of default five or ten years from now, when oil supply will be much tighter than today.
2. More and more people influential in financial markets will begin to recognize peak oil.
We have already seen how oil markets act differently, once the sellers of oil realize that peak oil is not far away. Sellers of oil become more aggressive and demand more favorable terms. They realize that they have leverage, and begin to use it.
In 2008, it seems likely to me that financial markets will begin to recognize peak oil as well. Leading economists are now speaking openly about peak oil. On December 15, 2007, the WSJ quoted Alan Greenspan as saying that oil supply peaked lower and sooner than had been contemplated earlier. The Toronto Star quoted Jeff Rubin, chief economist of CIBC World Markets, as saying, "I just don't think we're going to see increases in conventional oil production any more. I think (peak oil) is here." With economists like Greenspan and Rubin talking openly about peak oil, it seems likely that some financial decision-makers will start thinking about the implications of peak oil for loans and other financial products. This seems especially likely if oil production remains relatively flat or declines in 2008.
3. Long term loans, including those for energy companies, are likely to become less available as awareness of peak oil rises.
Once financial markets begin to recognize peak oil, I expect lenders will be more wary of long-term loans, because of uncertainty that these loans will be repaid once world oil production has begun to decline. Interest rates are likely to rise. Marginal borrowers may not be able to find credit at all. All of these effects are likely to make the gridlock in loans progressively greater over time.
The Fed may attempt to lower interest rates, but as defaults grow and lenders become more aware of peak oil, the risk margin for defaults included in interest rates will tend to rise. Thus, the actual interest rates charged to consumers and businesses may not decline, even when the Fed lowers target interest rates.
I don't expect the recognition of peak oil in financial markets to be complete in 2008, especially if a credit crisis causes oil prices to drop. Once peak oil is fully recognized though (most likely when its effects are very apparent, and mitigation is clearly not working), long-term debt may become unavailable, even for governments.
4. There is likely to be a serious recession in 2008, deepening as the year goes on.
Oil and food prices are likely to continue to rise, leaving consumers with less to spend on loan payments and consumer purchases. Interest rate resets will further exacerbate mortgage problems. Defaults on mortgages will increase, and there will be increasing problems on loans of all types--including student loans, credit card debt, auto loans, commercial mortgages, and other commercial loans. Eventually, problems will even spread to state and municipal bonds.
More and more businesses will encounter financial difficulties, leading to defaults on loans. The failing businesses will lay off workers.
With declining home values, tax revenues for municipalities are likely to fall. This may lead to cutbacks in spending, furthering the economic contraction. It also increases the likelihood of defaults on municipal bonds.
5. At least several large banks will fail.
With bond and mortgage insurance downgrades and failures, and more and more defaults on loans of all types, it seems likely that many banks will get into financial difficulty. The FDIC and other government agencies will attempt to solve these problems, but it is not clear that they will be successful. One approach may be to relax capital requirements. Another may be to find a temporary way of valuing loans that does not fully reflect the extent of their problems.
At some point, the FDIC is likely to have to make good on its promised insurance coverage ($100,000 on most accounts, $250,000 on IRA accounts). The FDIC collects insurance premiums from the banks it insures, but if many banks fail, the FDIC does not have enough funds in its account to reimburse bank depositors at the guaranteed level.
I expect that some way around this difficulty will be found--for example, the FDIC may be allowed to borrow an unlimited amount with US government backing. This approach requires willing buyers for the new debt. Another approach might be to use monetary policy to make certain that banks have enough funds to cover withdrawals, even though they appear bankrupt. Either approach would likely be inflationary.
6. The amount of debt available to consumers is likely to decline.
To date, most of the decline in the availability of consumer debt has been in the area of mortgage loans. I expect that during 2008, the availability of other consumer debt will shrink as well. Part of the decline in debt availability is likely to be the direct result of rising default rates. The weakened financial condition of banks is also likely to reduce credit availability. With falling capital, banks will be less able to make loans and may tighten standards on loans they do make. Consumers with credit cards may find their debt limits rolled back. Home equity loan limits may also be lowered.
There is also a possibility that a large bank that issues many credit cards will get into financial difficulty. If this happens, it is not clear that a new lender will be found to issue credit cards to all of the previous card holders. FDIC insurance relates to deposits, not to credit availability, so there is no guarantee of a new credit card. Some individuals, particularly those with poor credit ratings, may find themselves being required to pay off old credit card debt, without any new source of credit.
7. Fannie Mae and Freddie Mac may need government assistance.
With rising default rates, the troubles of Fannie Mae and Freddie Mac are likely to continue. Both are likely to find it difficult to maintain adequate capital, and may need some sort of government intervention, if only to allow them to operate with less capital.
8. A new class of homes -- those "never to be sold" -- will emerge.
In 2008, the pool of buyers for homes is likely to become smaller, in part because of the shift away from the lax lending standards of the recent past. If prospective homeowners are required to prove adequate income to afford the homes they are purchasing, many people will qualify for a much smaller home, or none at all.
As peak oil becomes more apparent, this will further reduce the number of prospective homeowners. One reason is that people will be less able to travel to a summer or winter home, so will need only a single residence, instead of both a summer and winter residence. Another reason is with the high cost of heating oil, gasoline and food, there will be a greater incentive for extended families to live together.
The problem with selling the current number of homes to a progressively smaller number of prospective buyers is that some homes will not find buyers in any reasonable time frame. Some will eventually be torn down, often after being vandalized. As long as mortgages remain readily available, there is a fairly easy way around this difficulty. A prospective seller can take out the maximum mortgage available on a property, before putting it up for sale. Then, if no buyer can be found, the seller can cut his/her losses by mailing the keys to the mortgage company.
I expect that in the next year or two, mortgage companies will begin to realize that homeowners can use mortgages to cut their losses when selling a home. Because of this, I expect that mortgage companies will begin requiring at least a 20% down payment that on home purchases. Those refinancing homes will be limited to a total loan of 80% of the home's value. These practices are likely to further reduce the pool of prospective homeowners, making the sale of homes even more difficult.
9. Politicians will continue to make attempts to help homeowners, and perhaps other types of borrowers.
With rising interest rates, a declining economy, and tighter lending standards, it is unlikely that all the homes that have been built can remain occupied unless the government somehow allows people to remain in homes they cannot afford. If homes are remain unoccupied, there is of course the chance that they will be vandalized, and high-value materials removed.
Government "help" may even spread to other types of loans, such as college loans that cannot be repaid, due to unemployment. All of this government intervention is likely to make purchasers of debt securities very unhappy.
10. The amount of structured (sliced and diced) debt issued is likely to drop to close to zero.
During 2008, it will become increasingly clear that structured debt has too many problems to be a viable method for transferring debt from the issuer to multiple buyers. The mis-pricing noted at the beginning of this article is likely to become more apparent during 2008. This will add to the structured debt's other problems, including lack of front-end underwriting, optimistic bond ratings, high system costs, and reduced yields due to government intervention to help borrowers.
11. Besides banks, many other players in financial markets are likely to find themselves in financial difficulty in 2008.
Besides banks, financial markets include hedge funds, money market funds, insurance companies, pension funds and many special-purpose funds. I would expect difficulties to spread to many of these organizations, for a variety of reasons:
• The value of bonds and of structured debt held by these organizations is likely to decline, as more businesses and individuals have financial difficulty. Also, sales of securities during 2008 will help clarify the true value of some securities. Organizations will be forced to reflect market value, as it becomes clear.
• Credit ratings of many securities are likely to decline, because of financial difficulties of the companies issuing bond insurance. (See Point 1 above.) Insurance companies in particular are likely to find that some bonds no longer meets regulatory requirements. These will need to be sold, often at fire sale prices.
• Sellers of Credit Default Swaps (CDS) are likely to experience large losses. CDSs act like insurance policies against bond defaults. Organizations issuing CDSs have not charged enough to cover the type of systemic increase in risk that is now occurring. Organizations issuing CDSs are likely to find themselves with large losses. Purchasers of CDSs will often find that sellers are not able to make good on their promises.
• Debt is likely to be less available, or available at higher interest rates. Organizations using leverage, such as hedge funds, may find it difficult to maintain the same level of debt, and may even be forced to sell some of their assets, because of the lower availability of credit.
If some of these organizations fail, the extent to which government intervention can be expected is not clear. There is no particular reason to expect government intervention for hedge funds or money market funds. Pension funds and insurance companies have some types of guarantees, but the programs are not set up to handle multiple large failures.
12. The value of the dollar will fall relative to some currencies, causing the relative price of oil to rise.
I expect that Saudi Arabia and other oil-producing Middle Eastern countries will revalue their currencies relative to the dollar, causing the value of the dollar to decline. Because of this revaluation, the cost of oil will rise, despite the sharp economic downturn.
It is not as clear to me how the US dollar will fare relative to other currencies. Europe, Japan, and Canada are likely to have economic difficulties of their own relating to peak oil and to the falling value of homes. The shift among these currencies may be relatively smaller. I would expect the value of the dollar to fall relative to Chinese currency, given China's ability to use coal to produce exports.
13. The stock market probably will decline during 2008.
The combination of a recession and higher interest rates on corporate debt seems likely to result in a serious downturn in stock market values. Financial services companies particularly are likely to do poorly. There is still some possibility of an increase in stock market values, however, because of the large amount of "recycled oil" payments and the inflationary impact of additional governmental debt and lax monetary policy.
14. Prices are likely to rise in 2008 for food and energy products. Prices may decline for homes and non-essential goods and services.
Americans will find that more and more of their income is devoted to food and energy, leaving less for non-essential goods and services and debt payments. This same situation will exist in many countries around the world.
15. There is a chance that some type of discontinuity will make financial conditions suddenly take a turn for the worse.
Will the "wheels come off the economy"? I really don't know.
I think that there are a few things that may help prevent a major disruption during 2008.
First, things tend to happen fairly slowly. The economy has a fairly large amount of momentum, and this will tend to keep things at the current level. It will take a period of months for bond ratings to be lowered, and for this information to filter back to the balance sheets of banks and insurance companies. If some of the bond and mortgage insurers are actually insolvent, this will take even longer to sort out. Some of the potential problems I have alluded to may not appear until 2009 or later.
Second, regulators of various types have the power to change the rules as they go along. Regulators have the ability to overlook non-performing loans, and to lower capital requirements. They can lend money to banks, using as collateral securities most people would consider to be junk. They can create at least a certain amount of new money. In some cases, congressional approval may be required for these approaches, but if the alternative is banks and other businesses failing, congress is likely to go along with any proposed bailout plan.
Third, in order to keep things going, what is needed is to keep cash inputs and outputs working. To a significant extent, the problems we are having are balance sheet problems -- values of assets and values of liabilities. I expect to see more of what the Pension Benefit Guaranty Corporation is currently doing - paying benefits, even though liabilities are greater than assets. It may be possible to delay facing the truth a bit longer by optimistically valuing assets, using high discount rates on liabilities, and focusing on cash needed for today's transactions.
Eventually, it seems like something will happen to stop the parade. One possibility is that the United States will no longer find buyers for all the debt it issues. This will probably not happen until there is a general recognition of peak oil. Another is that financial system failures cascade in such a way that it is not possible to continue propping up the system. Another is that hyperinflation will take over. While one of these, or something else adverse may happen, I don't know that such an event will necessarily happen very soon.
Why is information about the financial system important to oil companies, and other companies in the energy field?
Having a functioning financial system is very important from the point of view of our oil production and distribution system. Oil companies need to be able to pay their workers. They need to be able to borrow money to start new projects. They need be able to make contracts with other companies for necessary services, like hiring drilling rigs. They need to be able to purchase oil from overseas, and to be able to pay for it using transaction methods that are not too ...

gaston skrev:

9-2 skrev:
Viva la religion

Definition á la mig själv; religion uppstår då människor i större grupp organiserar sig med sin tro som ledstjärna och hävdar den som en sanning.
På denna planet föddes människan, det är i alla fall vad de allra flesta tror. Dispyten brukar vanligtvis handla om hur länge människan har funnits. (En del tror dock att vi ”importerats” från stjärnorna, vilket inte bör förkastas.) Enligt vetenskapen har vi strövat runt i lite drygt 3 miljoner år, enligt Bibeln cirka sextusen. Arkeologerna hävdar att de äldsta stadsliknande bosättningarna är cirka tolvtusen år, låt oss vara generösa och säg att vi människor har klumpat ihop oss i stadsliknande ansamlingar med tillhörande jordbruk i cirka 40,000 år.
Detta innebär att människan levt som nomadiserande jägare och samlare i sisådär tvåmiljoner niohundrasextiotusen år. Om man utgår ifrån att människan tog intryck av sin omgivning och var beroende av att ”läsa” landskapet och sin livsmiljö så är det lätt att anta att människan ägnade sig åt vad vi i dag kallar för naturdyrkan.
Detta sätt att leva var i alla avseenden hållbart, miljoner år av hållbarhet.

Under årmiljonerna utvecklade människan kunskap om växter och djur. Till slut var kunskapen så stor att människan kunde domesticera en del av djuren och växterna. Detta nya sätt att leva avskärmade människan mer och mer från naturen. Det vilda blev ett hot mot boskapen, människan och skördarna. Naturreligionen fick mer och mer drag av gudskulter, människan gav enskilda människoliknande gudomar egenskaper som rätt behandlade kunde ge dem fördelar. Offer och platser där offer kunde ges fick allt högre status. Den tidigare personliga eller familjära religionen fick nu mer karaktär av allmän och dogmatisk religion, den hjälpte till att vidmakthålla myten om det farliga vilda, om naturen som ett hot.
Vid tiden för Gilgamesh eposet, (en av de äldsta påträffade skrifterna), så var hela flodkultursområdet bevuxet med djupa cederskogar. Dessa försvann helt när flodkulturerna skapade sina städer och tempel, de har aldrig vuxit tillbaka. Timmer var nödvändigt i byggandet av städer men samtidigt var också skogarna ett hinder för jordbrukets expansion.
Genom byggandet av tempel gjorde människan sig till herre över jorden och dess ickemänskliga invånare. Genom byggandet av städer och murar stängde hon ute naturen och med den sitt ursprung. I stället för att leva med naturen började hon att leva mot naturen.
På några få årtusenden har människan grävt, fällt, borrat och förbrukat allt hon kommit över för att befästa sin makt över naturen, allt i enlighet med religionens påbud.
Utgår man från att Bibelns tideräkning är sann så har Gud lyckats fördärva planeten på sextusen år, frågan är om vi har sex år på oss att vända denna utveckling eller om det redan är för sent?

Fram till i dag har vi lagt det mesta av skeendet i världen i Guds händer, (välj någon av dem det spelar faktiskt inte så stor roll), det verkar som om det inte slagit oss att det ligger i våra händer.
Vissa indianstammar har ett talesätt; ansvar sju generationer framåt och sju generationer bakåt. Med det menade de att det landområde där de levde skulle kunna försörja deras stam också i framtiden precis så som den gjort i dåtiden.
Västvärlden, där den största delen av all konsumtion sker arbetar åt exakt motsatt håll. Vi som lever här förgiftar och förbrukar så mycket vi orkar utan någon som helst tanke på att det är våra barn och deras barn som skall leva här sedan. Det är inte att ta ansvar.
Vi har lärt oss att allt som finns runt om oss kan ägas och förbrukas som en resurs, dessutom har vi lärt oss att det är sunt att förbruka och fördärva så effektivt som möjligt, det leder nämligen till att en del av oss får oerhört mycket av något som kallas pengar. (Nej de går inte att äta, även om en del tycks tro det.)
Vi förbrukar planeten i en sådan hastighet att vi driver 200 djur och växter in i utrotningsdöden varje dag, varje dag. Samtidigt får vi höra att det är dåligt för samhällsekonomin om vi slutar att konsumera. För vems ekonomi? Samhällets? För helvete vakna! Om vi förbrukar jorden som ger oss vår mat så har vi inget samhälle, om vi fiskar upp all fisk så har vi inget samhälle, om vi förgiftar våra barn med allt skit vi stoppar i oss så kommer det inte att finnas något samhälle. Det blir inga sju generationer framåt.

Jag läste om Vredens druvor häromdagen, det är något alla borde göra. Det som slog mig allra mest var att de fattiga bönderna, som förlorade allt under torkan, hade någonstans att ta vägen, de hade ett hopp och det hoppet hette Kalifornien.
Vi har inget Kalifornien att åka till när det går åt helvete, det kanske är därför som en del har vänt sig domedagsprofetiorna och sätter sitt lit till att vi alla kommer att upptas till stjärnorna där vi smälter samman i ett evigt nirvana.
Det kanske är så, jag vet inte. Jag tycker bara att det är ett jävligt passivt förhållningssätt. Ungefär som att bli våldtagen och tycka att det är helt okej därför att våldtäktsmannen/kvinnan ändå bara är en aspekt av en själv och därför skall älskas trots det han/hon gör i sitt oförstånd.
Vi vet att vi dödar planeten och dess invånare, (jag inkluderar oss själva i det), vi vet och ändå tillåter vi att luften förpestas, att skogar skövlas, att jordar förgiftas och att hela arter utrotas. Vi gör detta därför att vi har fått tillåtelse, vår far, (Gud), har sagt oss att vi skall göra så. Jag bryr mig inte om det står så ordagrant eller inte i Bibeln, det spelar ingen roll. Hela vårt samhälle, (i väst), bygger på de kristna värderingarna och beroende på tidsålder så har dessa värderingar använts som stöd för massmord, erövringar och plundring av naturen.
Den organiserade religionen har i majoriteten av fallen tjänat människans önskan att berika sig på naturens bekostnad.

Det kanske framgår av min litania att jag inte är så förtjust i religion och det är nog sant i de allra flesta avseenden. Trots det är jag själv mycket andlig, jag ser varje träd, fisk eller fågel som en broder eller en syster. Jag tror att jag har ett ansvar för att den miljön jag får förmånen att vistas i, jag tror att varje del av jordens kött jag stoppar i min mun, vare sig det är från djur eller grönska är värd respekt och ödmjukhet. Det är min övertygelse att jorden ger mig det jag behöver om jag i min tur är villig att ge henne det hon behöver. Det är också min övertygelse att om hon skadas tillräckligt mycket så försvinner hennes förmåga att upprätthålla livet så som vi känner det.
Varje gång jag rör mig genom landskapet, rör vid träden, doppar mina fingrar i bäcken så tackar jag henne för att hon finns. Varje gång lovar jag henne att jag skall göra vad jag kan så att hon kan fortsätta att göra så, i minst sju generationer framåt.

9-2

9-2 Re: Viva la religion #2
Not too shy to talk


Inlägg: 24 Appendix I

Jag kom att tänka på något jag läst, visserligen handlar texten om en kristen men jag anser att den är applicerbar på de allra flesta ”stora” religionerna.

En ung kristen man vandrar längs med en väg i Indien. Plötsligt möter han en hop människor som kommer springande i panik, de skriker då de passerar, ”akta dig det kommer en galen elefant”.
Den unge mannen ler mot dem och svarar, ”det är ingen fara, Gud ser efter mig”.
Efter en liten stund möter han ytterligare en hop springande hysteriska människor, de ropar ut sina varningar men han ler som svar och upprepar sin försäkran om att Gud ser efter honom.
En tredje gång möter han springande människor och en tredje gång upprepar han sig.
Slutligen ser han den rasande elefanten som rusar fram mot honom, mannen tvekar för en sekund men kommer sedan på bättre tankar, Gud ser ju efter honom.
Elefanten trampar ned den unge mannen, förvånad över sin olycka samt döende ropar han anklagande mot skyn, ”min Gud varför hjälpte du mig inte?”.
Som svar hörs en barsk stämma ljuda, ”det gjorde jag, tre gånger sände jag människor i din väg för att varna dig, men du ignorerade mig”.

Tron på att en högre makt eller ett högre varande står över det liv vi lever här och nu, leder ofrånkomligen till att man väljer bort miljön, om det vida begreppet tillåts, till förmån för tron. Genom tiderna har belöningen i efterlivet tjänat som ett förtryckarmedel, argumentet har till och med varit att ju eländigare ditt liv är här desto större belöning sedan. Vanligtvis är det inte det rika prästerskapet som lever det eländiga liv de upphöjer till martyrskap.
Genom århundradena har apokalypsens ankomst proklamerats flera gånger. I vissa fall har tron på undergången gått så långt att människor helt enkelt satt sig ned och väntat. År 999, till exempel, så brydde sig inte bönderna i stora delar av frankrike om att så sin säd. Himmelriket var nära och skulle enligt alla beräkningar upptaga de troende vid millennieskiftet. Resultatet blev naturligtvis stor svält, inte bara för dem som ignorerat sådden, hela landet drabbades.

För tillfället lever vi i en tid då apokalypsens fyra ryttare andas oss i nacken, det är lätt att hemfalla åt teorier om än den ena och än den andra religionens förträffliga diagnoser. Problemet är bara att vi lägger ansvaret utanför oss själva, så länge vi kan hävda att allt är i linje med någon förutsägelse eller ett religiöst dekret så behöver vi själva inte ta ansvar, det ligger ju hos Gudomen.
2012 är ett årtal som ofta kommer upp, en del hävdar att de vet vad som skall hända då, andra är mindre säkra. Ett som dock definitivt är säkert är att blotta tron på att något skall hända då avhåller dig själv från att göra något. I alla fall något konkret som har med räddandet av din miljö att göra.
Några tror att våra kroppar då kommer att omvandla sig till sin sanna natur och bli ljusvarelser av kärlek, andra tror att polerna kommer att skifta plats med varandra och ytterligare andra tror att det är då Jesus kommer att manifestera sig på jorden. Det är oerhört lockande att hemfalla åt någon av dessa trossatser därför att det är så lätt.

Jag har själv nosat på allt av detta, ett tag var jag nästan övertygad om det ena eller det andra. Det kändes så skönt, som att vara ett barn, utan ansvar och med den gode föräldern alltid vakande över dig.
Sedan insåg jag att den gode föräldern varit allt annat än god mot den plats jag lever på eller mot de varelser som tar sina andetag där. Retoriken är enkel, om jag avhänder mig allt ansvar och låter det högre varandet styra mina handlingar borde då inte planeten vara välmående? Alla vet ju att planeten inte är välmående, så någonstans måste mitt antagande vara fel. Kanske jag helt enkelt valt fel tro, många skulle hävda just det. ”Du vandrar fel väg”, kanske de skulle säga, ”du har inte sett ljuset”.
Nå, det kanske är så, men det finns ju oerhört många vägar att vandra och oerhört många människor som vandrar dem. Om en av dem är den rätta borde den då inte attrahera flest människor, i egenskap av att vara sann, borde inte den rätta vägen vara så stark att den överglänser och uppfyller?
Nja, argumentet mot detta är ju naturligtvis att sanningen skall vara svår att hitta, först då är den värd någonting, upplysning utan hårt arbete är inte värt ett skit.
Det kanske är därför som det är så få människor som begriper att vår livsstil fördärvar vår planet? Den sanningen är alldeles för enkel. Eller så begriper de det men vill inte ta ansvar och lägger det i stället i Guds händer.

Hur var det med den där svåra sanningen? Jo först måste man gå igenom något omvälvande, helst en rejäl livskris, kanske utnyttjad som barn, slagen eller förlorat en anhörig? Sedan skall man söka svar på sina svåra frågor, nämligen de som börjar med varför. Om man inte är van vid att ställa varför frågor så kan denna process ta sin tid, förr eller senare så presenteras man dock ett svar som passar ens behov.
Svaren inbegriper ofta någon form av späkelse, det vill säga fysisk eller psykisk självtortyr. En del åker till ashrams i Indien, andra mediterar med ”mästare” eller äter naturmediciner. Allt handlar egentligen om samma sak, människan är oren, antingen i kropp eller i själ helst båda. Slutligen finner man en sanning som man kan hålla fast vid, en sanning som fyller egot till bristningsgränsen. Plötsligt ser man medlidsamt på sin omgivning och känner sorg för de stackare som inte sett ljuset. Har man en stark personlighet och karisma kanske man börjar ge kurser för att sprida ljuset. Har man det inte så går man på kurser för att träffa likasinnade och där tillsammans tycka synd om de icketroende.

Med risk för att låta som en kursledare så vill jag påstå att jag kan ge en del av sanningen här och nu. Vi lever, vi andas och vårt varande på denna planet kräver vissa förutsättningar nämligen följande, rent vatten, rena jordar och ren luft. Förutom detta så behöver vi socialt umgänge och kärlek. Så jävla enkelt är det. Vi behöver inte tro att någon annan skall ordna det för oss, vi behöver inte tro att världen måste gå under, vi behöver tro att vi kan ta ansvar själva.

I somras såg jag en ung gädda vid vattenbrynet, den var på kanske ett kilo.
”Vad är det med det då?”
Det var första gången på tio år som jag sett en gädda vid vattenbrynet och jag blev så oerhört glad av synen. Helt absorberad av fisken satt jag på huk och betraktade den då den solade sig i den varma sommarsolen. Just där och då var jag beredd att försvara den med mitt liv.
Jag tänkte på hur många gäddor jag ätit i mitt liv, gäddor bakade i glöd med vitlök, salt, peppar och mycket smör, säkert hundra. Jag tänkte också på vad jag själv gjort för att förhindra att deras livsmiljö förgiftats och insåg snabbt att jag själv var en av de bidragande orsakerna till förgiftningen.
Glädjen jag känt övergick snabbt till ett gnagande illamående, inte nog med att jag ätit av fisken och därmed decimerat dess antal, jag hade också förgiftat den och begränsat dess möjlighet till reproduktion. Hur sjukt beteende är inte detta, tänkte jag, det är som att bränna upp huset man bor i därför att man fryser.
Jag kom på mig själv med att tyst be för fisken, jag bad inte till någon gud eller till någon trosinriktning, jag bad att fisken skulle få möjlighet att reproducera sig. Jag bad att dess yngel skulle hitta en vik som fortfarande hade en frisk botten med härligt vajande blåstång och att de skulle få växa upp och yngla av sig i sin tur. Jag bad att mina barn skulle få möjlighet att smaka fiskens goda kött och att de inte på något sätt hotade artens fortlevnad genom att göra så.
Innan jag lämnade fisken och stranden tackade jag den för alla dess förfäder som givit mig näring och tillfredsställelse.

Hoki är en torskliknande fisk som lever på andra sidan jordklotet, den finns numer i våra frysar därför att vi har fiskat upp den torsk som förr fanns här. Man påstår att fisket av Hoki befinner sig i balans därför att den inte är utrotningshotad.
Problemet med detta är att den globala ekonomin i längden inte tillåter balans, efterfrågan möter för eller senare alltid tillgången. Behovet minskar inte det ökar hela tiden, det är den globala ekonomins natur. Därför kan man inte säga att fisket av hoki befinner sig i balans hade den gjort det så hade den aldrig exporterats till oss. Behovet av import är i sig beviset för obalans.
För att ett system skall befinna sig i balans så kan aldrig uttaget av en gröda eller en population vara större än att repopulationen eller återväxten ersätter det som används.

Vår värld befinner sig inte i balans, för varje dag avlägsnar vi oss från möjligheten att skapa balans. Det blir bara svårare ju längre vi väntar med att återställa balansen. Det som är förbrukat är förbrukat och kommer inte tillbaka, de arter som är utplånade kommer att förbli utplånade.

Vi har inte råd att tro på 2012, ”Mästare” eller på apokalypsen. Gör vi det så kommer vi med säkerhet att gå under, oavsett om det finns ett högre varande eller inte.

9-2

9-2 Re: Viva la religion #4
Not too shy to talk

Vad vi behöver är att inse att vi inte är varelser av ljus som väntar på ett blivande, vi är inte varelser höjda över naturen och det primitiva. Jag motsätter mig inte möjligheten att vi är eviga och att vi efter vår fysiska död ”uppstiger” till ren kärlek. Jag motsätter mig däremot, att vi inte är en del av naturen, jag motsätter mig att vi kan särskilja oss från naturen så länge vi fysiskt finns här.

Vi behöver också inse att den förhärskande ekonomiska modellen i längden aldrig kan vara hållbar, det är inbyggt i dess mekanik att utnyttja och förbruka utan hänsyn, att maximera profit under en kort tidsaspekt. Vanligtvis kvartalsvis och då talar vi inte i år utan i månader. Om bonden skulle resonera så, så skulle han övergöda jorden för att få så hög avkastning som möjligt, men samtidigt övergöda också haven och fördärva jordmånen på längre sikt. Vänta nu…

Vi behöver inse att det vi tillbett, pengar, prylar och status inte är livsnödvändiga men att naturen och mångfald är det. För de allra flesta som läser detta är det självklarheter. Men likväl struntar de allra flesta i konsekvenserna av sin livsstil. Det är bara att se sig om så inser man snabbt att det är sant.

Exempel:

Min ingifta faster beklagade sig häromdagen angående miljöförstöringen. Jag frågade henne vad hon ansåg att man borde göra. Som svar fick jag att alla bilar borde köras på el.

Min svärmor ursäktar sina resor till solen med att hon faktiskt cyklar till jobbet, (något som hon inte längre behöver göra då hon praktiskt taget bor vägg i vägg med det numera, nåja hon sliter åtminstone inte på gummidäcken på sin cykel).

Min far responderar högdraget med att han är, ”insatt”, när jag konfronterar honom, och att han minsann vet både ett och annat om ekonomin. Det där med miljön är visserligen oroande men inget som inte marknaden kan fixa.

Min farfar lade allt i Guds händer, jag kan bara hoppas å hans vägnar att han är där nu.

Min mormor och morfar anser nog att det mesta är invandrarnas fel, särskilt det där med svartjobben, (för det har väl med hudfärg att göra?). När jag konfronterade min mormor med hennes inskränkthet så svarade hon att hon inte ville diskutera saken med mig därför att hon visste att hon skulle förlora. Hon är en klarsynt kvinna, min mormor, och jag älskar henne.

Mina barndomsvänner ler antingen fånigt eller så nickar de allvarligt, jag har sedan länge lärt mig att de gör så när de inte lyssnar. De kan uttrycka att det är för jävligt, det som händer med planeten, för att i nästa andetag föreslå en partyresa till Ibiza.

De få vänner jag har som faktiskt fattar hur allvarlig situationen är, kan delas upp i två kategorier, varav jag själv hamnar i den senare.

Kategori ett, har insett att livet som vi har lärt känna det under nittonhundratalet är på väg mot sitt slut. De är helt på det klara med att vi förbrukar mer än vad planeten klarar. De förstår också att detta innebär oerhörda umbäranden för mänskligheten. Därför kommer de den dagen, då livet blir för svårt, att välja att ta sina egna liv.

Kategori två, har insett samma sak, med skillnaden att de aldrig någonsin tänker ge upp.

Inget av valen är lätta inte heller finns det något rätt eller fel i att välja antingen det ena eller det andra. För cirka tre år sedan var kategori två i klar majoritet, det är den inte längre. För egen del kan jag bara hoppas att det vänder igen, de behövs allihop.

Jag uttryckte tidigare att jag hyste stark motvilja mot organiserad tro, åtminstone så som den presenteras i de ”moderna” religionerna. All tro är egentligen organiserad, människan organiserar sin tros- och världsuppfattning automatiskt, hon måste det annars hålls ingenting isär, allt flyter ihop. Ur den synvinkeln får jag nog lov att ändra mig lite, en viss form av organiserad tro är trots allt acceptabel.

Som alla andra har jag läst Castaneda, Harner och Eriksson. Jag tror att det framgår att jag också läst Jensen, Heinberg, Kunstler, Ruppert, Baker, Klein och Griffin. Mina trosföreställningar har bekräftats och förstärkts genom den litteratur jag läst. En del har jag förkastat men det allra mesta har jag begrundat och tagit till mig som en del av sanningen. Om Bush administrationen hade kunnat anordna bokbål så hade garanterat dessa böcker utgjort kärnan i bålet. Tillsammans med Internet utgör detta en massiv informationskälla och trots det så kan man summera allt i några få rader.

Vi är så fruktansvärt rökta om vi inte ändrar vårt sätt att leva, den globala ekonomin är per definition ohållbar, vi måste värna om vår lokala miljö om vi skall ha en chans att överleva.

Det spelar ingen roll om man kallar sig för andlig krigare eller pacifist. Det spelar ingen roll hur många gånger man bevisar att det finns en liten global maktelit som styr oss. Det spelar ingen roll, inget av detta spelar någon roll, om vi inte själva ändrar oss först.

Om vi slutar att konsumera, om vi slutar att förgifta och om vi slutar att förbruka så kommer det inte att finnas några storföretag som kan ödelägga. Om vi alla skapar odlingar, skapar dem i våra trädgårdar, blomlådor, på taken av våra hyreshus och i parkerna. Bryter upp asfalten på våra uppfarter och parkeringar, slutar att åka bil. Börjar cykla och gå. Om vi alla gjorde vad vi kunde för att försörja oss själva så skulle friheten ges oss.

Detta är ingen revolutionär tanke, det är en självklar tanke, den har varit det i årmiljoner. Det är först de senaste hundra åren vi inte har försörjt oss själva genom det vi odlat eller fött upp.

Det vore fullständigt vansinnigt om vi inte gjorde det igen, för eller senare lär vi ändå bli tvungna så varför inte börja nu?

En global ekonomi kan bara brytas genom att man slutar handla globalt, undvik till varje pris att köpa något som inte är tillverkat i din närhet. Det mesta går faktiskt att hitta och det som inte finns går faktiskt att vara utan.

Om man börjar med att återupprätta sin kontakt med naturen så följer det andra som en naturlig del, det räcker med att fråga sig om köpet av eller förbrukandet av något, i förlängningen skulle kunna skada eller förgifta den där vackra platsen i skogen som man älskar så mycket.

Trots deras inskränkta inställning då det gäller invandrare så har mina morföräldrar fattat det där sista. Kanske för att de är barn till fattigbönder. Deras föräldrar var tvungna att ta vara på allt och se långsiktigt på sin familjs försörjning. Än i dag tvättar mormor ur fryspåsarna och använder dem om och om igen, i dem stoppar hon abborrarna som morfar fångar i sitt nät. Ingenting slängs eller förfars utan att först ha tjänat ut sitt syfte fullständigt. De har haft höns och till i år egna grisar, detta trots att de inte har särskilt mycket yta cirka 6000 kvm. Så vitt jag vet har de inte köpt något kött i affären de senaste 20 åren, d.v.s. den tid då de varit pensionärer. Potatisen odlar de i ett litet land som ger ungefär 200–250 kg det brukar räcka fram till maj. Jordgubbar, hallon, rädisor, rödbetor och till och med vindruvor odlar de på sin lilla plätt. Tyvärr var det nog det sista året de mäktade med att göra så, de börjar bli för gamla.

Men alla kan ju inte leva så… Det finns det inte plats för, tänk om alla som bor i Stockholm skulle kräva en bit mark och lite fiskevatten, det gå ju inte fattar du väl?

Ändå lever vi väl över vad min mormor och morfar förbrukar, de har bytt bil tre gånger under sina liv. Den första var en amerikansk bil som jag inte minns märke på, sedan var det en Volvo Amazon kombi vit och efter det en Volvo 245 röd. De har bytt teve tre eller fyra gånger, telefon tre, de har ingen DVD, ingen xbox, de har en radio som ser ut att vara från Hedenhös. Uppvärmningen sker med ved som hämtas gratis i skogen, min morfar rensar bort spillveden från skogsbönderna runt där de bor. De åker aldrig utomlands och favorit sysselsättningen är att sitta och meta med barnbarnen.

De allra flesta av oss, mig själv inkluderad, förbrukar mer under de år vi levat än vad de gjort tillsammans under hela sina liv. Skulle det vara så att det inte finns tillräckligt med plats för oss att överleva i vårt eget land, då är vi riktigt illa ute. Jag vägrar att tro att vi inte kan ställa om och leva lokalt, alternativet är att sälla sig till människorna i kategori ett.

Jag vill tro att alla andliga människor kan ställa om från sitt eventuella domedagstänk och börja tänka på livet här och nu. Jag vill tro att de gudar och gudomliga makter som en gång lät planeten bli till faktiskt önskar att den skall fortsätta att vara till. Jag vill tro att de försöker att varna oss, att de säger till oss att vi är på fel väg.

9-2

Re: Viva la religion #6
Okänd 9:2 bröt upp 5 km av asfaltsvägarna och odlade istället blommor runt sitt hus. När ambulansen kom för att ta hand om 9:2 som blivit akut sjuk fanns det ingen som kunde återställa vägen.

Aj. Aj. Aj! Måste det var antingen eller?


9-2 Re: Viva la religion #7
Not too shy to talk

Poängen med att bryta upp asfalten är att förekomma ett redan oundvikligt skeende. De institutioner och industrier som upprätthåller vår infrastruktur är beroende av ändliga resurser. Hittills har ytterst mediokra ansträngningar gjorts för att ändra på detta faktum, snarare råder det motsatta förhållandet. Nya gigantiska vägprojekt planeras världen över, kärnkraftsindustrin vinner ny terräng, ett kolkraftverk i veckan byggs i Kina, vi förbränner mer olja än någonsin samtidigt som tillgång minskar i katastrofal takt. Vi spenderar våra resurser som om morgondagen inte fanns. Trots att vi vet att koldioxid är skadligt för miljön och att uranbrytning och förbrukning är en ytterst giftig hantering så fortsätter vi att bygga ut de strukturer som upprätthåller den ordningen.

Vi får aldrig nog, vi har dämt upp våra älvar så att fiskens naturliga vandringsleder störs, vi hugger ned våra skogar för att bygga tryckimpregnerade verandor, datorer skulle skapa det papperslösa samhället och ändå gör vi av med mer papper än någonsin. Vi dammsuger vår omvärld på begärliga tillgångar och de fattiga tvingas sälja ut det som de själva behöver för att överleva.

Fälten med ethanolgrödor i Brasilien borde ersättas med små självförsörjande jordbruk ägda av de fattiga och producerande för de fattiga. Det finns inga möjligheter att ersätta fossila bränslen med det som växer, försöker vi att göra det kommer många av oss att svälta ihjäl samtidigt som vi föröder vår planet ytterligare.

Vi lever i ett samhälle som nått sitt maximum i förbrukning, de flesta av oss har bara inte insett det. Eller så kanske de har det? Kanske är det därför utlandsresorna har ökat i år igen, kanske är det därför svenskarna reser som aldrig för? Därför att de vet att det snart inte är möjligt. I så fall är vi värda att gå under, vi är värda att ligga döende vid den tjälskadade, oreparerade vägen och vänta på en ambulans som aldrig kommer. Om kärleken till livet inte sträcker sig längre än till det egna välbefinnandet så är vi verkligen inte värda planetens omsorg om oss.

Oavsett min intention och mina önskningar kommer jag en dag att dö. Den fysiska döden är lika ofrånkomlig och oundviklig för alla av planetens varelser. Under min livstid har döden redan rört vid mig flera gånger och jag har opererats för att undvika den. Mitt liv skulle ganska snabbt vara till ända om jag upphörde att äta mina mediciner. Jag har sedan länge insett att det samhälle jag själv förespråkar, inte på något sätt skulle gagna mig själv.

Varför tjatar jag då om en värld där vi lever lokalt och av vad jorden kan ge? Därför att den är lika oundviklig som min död.

Vi människor har flyttat på oss allt eftersom ett områdes förmåga att försörja oss upphör, när en ”resurs” är förbrukad på en plats så antingen importerar vi den eller så flyttar vi dit där den är. Är området där den finns redan upptaget så invaderar vi och tar resursen i alla fall, se U.S.A.´s utrikespolitik. Det är sorgligt att behöva säga det men den skiljer sig inte nämnvärt från Nazisternas rovdrift i öst. I båda fallen var/är det slutligen oljan som var/är den hägrande belöningen.

Oljan är en resurs bland många andra som håller på att förbrukas till intighet. Den är det absolut viktigaste smörjmedlet för världsekonomin och en förutsättning för att jag skall komma under akutbehandling. Likväl kommer den sluta att driva våra fordon framåt.

Jag har accepterat att en återgång till ett lågteknologiskt jordbrukarsamhälle förmodligen innebär att jag är en av dem som först drabbas. Trots det tänker jag fortsätta att kämpa för det in till mitt sista andetag. Vem vet det kanske sker ett mirakel? Kanske kan växter i min närhet hjälpa mig att hålla min sjukdom stången? Vem vet?

Det är här andligheten blir viktig. Det är först när man accepterat sin död som man verkligen vågar leva, vågar ta det stora livsbejakande andetaget. De flesta har nog hört klichéerna som nära-döden-människorna häver ur sig, som att man bara kan uppskatta livet till fullo först då man själv varit nära att dö. Jag kan säga att jag skriver under på varje kliché, med ett tillägg, människor som vet att de har en utmätt tid blir modiga, de måste vara det för dem som blir kvar.

Mod är en kvalité som man har stor nytta av då det gäller att möta realiteter och det lättaste sättet att bygga mod är att vara allt igenom ärlig mot sig själv. Ställa sig frågor som, är jag mig själv eller önskar jag hela tiden att vara någon annan? Är det en sann värld jag ser eller är det världen så som jag önskar att den skall vara? Man måste göra skillnad på önsketänkande och verklighet. Det går inte att önska bort det faktum att 200 arter utplånas varje dag, man måste vara ärlig mot sig själv och inse att oavsett om man tänker på det varje morgon när man vaknar eller inte så kommer arterna att dö ut.

Först när man till fullo accepterar det faktum att vårt sätt att leva förstör planeten, har man modet att se sin egen död som en obetydlighet.

Med detta sagt vill jag understryka att jag absolut inte har någon längtan efter att dö, tvärtom, jag älskar varje minut av mitt liv. Kanske mer än vad de flesta civilisationskramarna älskar sina.

Jag vet att det är fördomsfullt sagt, men vem älskar att ge bort sin tid till ett företag som förgiftar den miljö som man sedan skall vistas i? Och varför gör man det? För att kunna köpa det senaste spelet till sin senaste konsol? För få pengar till sina nätpokersskulder? För att ha råd med hyran till lägenheten som är staplad på andra lägenheter i betongkomplex? För att kunna köpa den prefabricerade maten paketerad i plast i de supergigantiska köpkomplexen?

Vår värld är inte enbart bedrövlig det medges, sjukvård är ett exempel på de möjligheter den innebär. Men varför skulle min vård vara viktigare än säg människornas i de fattiga delarna av Afrika? För att jag är vit? Därför att jag bor i Sverige?

Naturligtvis kommer jag så länge möjlighet ges att ta vara på den goda vård som erbjuds, så mycket egoism lever trots allt fortfarande kvar inom mig, men jag accepterar också att den med största sannolikhet inte alltid kommer att finnas där.

I svåra tider har människan alltid vänt sig till det andliga och det som är giltigt för mänskligheten är också giltigt för mig. Den andlighet som jag kallar för min har sin grund i att allt liv är heligt och av betydelse. Därför är det viktigt att man respekterar alla av livets aspekter, särskilt då man tar liv. Oavsett om man är köttätare eller vegan så tar man ett liv när man väljer att äta upp något eller använda det till kläder och byggnader. Om man då väljer att ta mer liv än nödvändigt för att leva och må bra så går man mot det jag anser vara en helig princip, respekten för varje liv. Hur många liv är bilen du kör värd? Hur många liv mår du bra av att förbruka när du flyger till solen? Är du viktigare än 200 arter?

Det är först när man inser att det ansvar man vanligtvis lägger utanför sig själv, till exempel på dem som ”bestämmer”, faktiskt är ens eget ansvar, som man verkligen kan åstadkomma en förändring. Det spelar ingen roll hur många gånger du frågar dig, varför ”de” inte gör något om du själv inte är beredd att göra något. Ingenting kommer att hända så länge du förhåller dig passiv. De kommer att krama varje uns av energi ur planeten, förgifta varje vattendrag och jord om inte alla individer tar sitt ansvar.

Vi kan beskylla krafter som är mäktiga och utanför vår kontroll för det tillstånd vi har i världen. Men det hjälper inte hur högt vi än skriker efter en förändring om vi inte är redo att förändra oss själva. Så länge vi gör oss beroende av de herrar vi vill frigöra oss ifrån så länge kommer de herrarna att styra oss.

Vår rädsla kommer att avhålla oss, vår rädsla för sjukdom, död och terror. Det vi inte förstår är att de inte kan erbjuda oss en väg bort från allt detta, det är de som sprider farsoterna. De kan aldrig erbjuda en väg bort från döden, därför att döden inte går att undvika, i alla fall inte i fysisk mening. De kan inte erbjuda en väg bort från sjukdom, i deras globaliserade värld sprids smittorna i stället, dessutom är de själva orsaken till några av de mest fruktade sjukdomarna. De kan inte erbjuda säkerhet och skydd från terror, därför att det är de som står för den största terrorn genom att beröva människorna deras frihet och bomba skiten ur dem när de gör motstånd.

De har ingenting att erbjuda mer än förödelse, framtida generationers slaveri och slutliga undergång. Det ligger i deras natur, makten och ägandet är större än livet för dem.

Så oavsett om jag bryter upp min asfalt så kommer jag att dö. Min handling gör det dock möjligt för liv att spira och, kanske, gör det all skillnad för nästkommande generationer.

9-2

Viva la religion #8
Not too shy to talk

Inlägg: 24 Appendix IV

Jag tänkte fördjupa mig lite i det här med tro, vetskap och andlighet. Först vill jag göra det absolut tydligt vad varje begrepp i sig har för innebörd för mig.
• Tro i dess positiva bemärkelse är en önskan eller förhoppning om någonting, i dess negativa är den en fruktan inför något som vanligtvis ligger antingen utanför ens kontroll eller i en framtid bortom ens påverkan.
• Vetskap är en övertygelse om ett fysiskt eller teoretiskt tillstånd som är uttömt på alla andra möjligheter än den som återstår.
• Andlighet är det du känner som sanning i ditt innersta väsen, den kan ifrågasättas och diskuteras men aldrig tas ifrån dig så länge du håller den för sann.

Med detta sagt så skall jag nu ägna mig åt utforskandet av dessa begrepp utifrån ett konspiratoriskt perspektiv.

Jag tänker börja med tron, det är den vanligaste formen av tyckande och ”kunnande”, som människor tror vi vanligtvis väldigt mycket om än det ena och än det andra. Vi brukar också argumentera för det vi tror på, denna argumentation är sällan väl underbyggd och därför slutar det ofta med att vi försöker att förnedra varandra genom nedsättande kommentarer. (Om någon i detta forum har uppfattat det som om jag gjort det sistnämnda så vill jag verkligen be om ursäkt för det.)

Man kan tro på många saker, till exempel en religiös inriktning, en politisk agenda, ett ekonomiskt system eller konspirationer. Det fina med tron är att den inte behöver bevisas, det räcker med att tro. Ibland blandar man ihop sin tro med vetskap och då hamnar man i det gränsland som gör övertygelsen till vetskap. Vanligtvis låter man då ”verkliga” fakta styrka sin övertygelse för att förstärka sitt trosargument. Det mesta inom konspirationssfären har just den här typen av faktablandad tro.

Problemet för de flesta konspirationsteorier är att deras framställning måste grunda sig i någon form av fakta för att bli trovärdig. Fakta, som kommer från den värld som teoretikern själv vänder sig emot. Med andra ord så används överhetens vetskap mot överheten, frågan är bara om rätt vetskap används? Låt mig illustrera; forskare säger att människan har funnits i cirka tre miljoner år, detta presenteras som en sanning i våra skolböcker. Men naturligtvis behöver detta inte alls vara sant, det kan vara lika sant att vi har importerats från stjärnorna eller varför inte från en annan dimension. Om man accepterar att alla tre utsagorna har möjlig trovärdighet, så blir det forskarna säger varken sant eller falskt. Detta i sin tur gör det möjligt att allt som forskare säger är antingen sant eller falskt vilket man väljer att tro på. Därför kan man i slutligen bara lita till det själv upplevda.

Det är nu vi kommer till vetskap, jag vet att jag skriver denna text, om jag inte visste det så skulle den inte växa fram under mina fingertoppar. Därför är texten en del av min vetskap, liksom att jag vetskapen om att mina fötter för mig framåt över jordytan. Jag vet också att om jag häller ut en giftig kemikalie i en blomkruka med en växt i så dör växten. Jag kan se den vittra ned och dö, jag kan känna de döda växtdelarna mellan mina fingrar. Allt som växer på den här planeten ingår i ett kretslopp av död, förruttnelse och liv. Var jag går så kan jag se och känna detta. Jag kan också se att man kan bryta ett kretslopp genom att förgifta en plats, man omöjliggör livets kraft på en plats för en lång tid, kanske för all tid. (Obs. särskrivningen är medveten.) Det krävs ingen vetenskapsman/kvinna för att inse att diesel i dricksvattnet gör det odrickbart och att det som dödar insekter på åkrarna också påverkar annat liv.

Ett enskilt litet kretslopp, som till exempel en blomkruka kräver inte mycket för att slås ut. En större enhet som säg, planeten, kräver lite mer. Men det som är sant för en enskild växt är också sant för flera.

Detta presenterar jag som ovedersägliga fakta, min vetskap och för mig är detta oantastligt.

Detta är vad jag vet och ser. Varje dag översköljs vi av propaganda genom teve, tidningar och radio. Varje dag lyder vi uppmaningar om att konsumera mera att resa mera, outtalat ligger hotet om vår undergång framför oss om vi inte gör det. Jag vet att människan behöver ytterst få saker för att leva, saker som vatten, föda, skydd och kärlek är alldeles tillräckligt för att få våra kroppar att fortsätta att fungera. Jag vet också att det blir allt knappar med dessa varor till förmån för sötat vatten med färgämnen, giftbehandlad mat, statssponsrad terror och splittrade familjer. Jag vet att tonåringar skär sig och drogar, att de tillbringar sina liv framför skärmar och att de utvecklar åldersrelaterade sjukdomar som är vanliga i sextioårsåldern. Jag vet också att man inte mår ett dugg bra av att suga på ett avgasrör och att luften omkring oss är full av de ämnen som bilar och flygplan släpper ut.

Andlighet, min sanning, jag har redan uttryckt den men den tål ändå att uttryckas och utsmyckas. Allt liv förtjänar respekt, så mycket man orkar ge, så mycket hjärtat förmår att uppbringa. Livet som fenomen är det enda som betyder något. Förutan det skulle upplevelsen av skönhet gå förlorad, aldrig fylla ett hjärta av glädje.

Det är nu konspirationsteorin kommer, jag tror att det finns en liten maktelit som kliver över lik, bokstavligen, för att få stanna kvar vid makten. Jag tror också att de är fullständigt medvetna om att världen står inför en ekonomisk kollaps, samt att de råvaror som drivit det industriella samhället till sitt klimax är på upphällning. Det är också min tro att dessa män/kvinnor/varelser befinner sig i någon form av hela havet stormar, där den som erövrar den sista stolen vinner. Det finns inga medel de skyr eller nationer de skonar i sin jakt på makten. Jag tror att de tillhör samma klubb för inbördes beundran men att det också inom klubben finns utrymme för kamp om makten. Jag tror på de forskare som modigt nog utmanar etablissemanget med sina fakta om vad som hände den 11 september 2001 och jag tror på de vetenskapsmän som hävdar att det inte är bra att utrota 200 arter om dagen, jag tror på de geologer, författare, journalister som hävdar att vi står inför fenomenet peak oil.

Nej, faktum är att jag är helt övertygad om att det, jag kan nästan känna att det är så, jag kan nästan smaka på det, nästan ta på det. Men det är inte min vetskap. Den sträcker sig inte längre än den värld jag omedelbart kan uppleva, i den världen finns det färre fiskar än förr, bottnarna är döda på grund av övergödning och oljefläckar guppar på ytan. Likväl som jag andligen känner att allt liv förtjänar respekt så känner jag att det inte är det vi ägnar oss åt.

Det är min tro, vetskap och andliga övertygelse att oavsett vem som bestämmer högst upp i kretsloppskedjan så har vi som befinner oss längre ned på stegen ett val. Vi måste våga göra det rätta, tro på vår förmåga att leva i balans med naturen, tro att vi kan göra en skillnad.

Jag är medveten om att många reagerar negativt på tanken om ett ”primitivare” samhälle och jag har hittills känt en motvilja för att presentera exempel på detta. Dels därför att det kan uppfattas som ett politiskt utspel, men också därför att jag inte tror att modellen fungerar i Sverige. Trots detta vill jag påpeka att det finns ett land som genomgått transformationen till lågteknologi, eller rättare sagt de fick hålla tillgodo med det som fanns medan resten av världen stängdes ute. Exemplet, som nog de flesta gissat, är Kuba. Det finns förutom den klimatologiska invändning mot att landet kan jämföras med Sverige också en invändning om att det Kubanska samhället, trots sin lågteknologi inte är tillräckligt långt ned på den ”primitiva skalan” för att vara helt och hållet i balans med naturen. Tilläggas bör också att landet i alla avseenden har större förutsättningar än Sverige att klara sig i framtiden.

Det är därför som jag hela tiden går på om förändring, den måste komma nu, i år eller senast nästa för att ha någon mjukgörande effekt. Det är mycket lättare att agera då resurserna står till ens förfogande än då den ekonomiska krisen är ett faktum.

Nedan bifogar jag en ekonomisk prognos för 2008 hämtad från, http://www.theoildrum.com/

9-2

At this time of year, we read many financial forecasts for the year ahead. Nearly all of these are written with the "filter" assumption of infinite growth. "Oil production problems are a temporary issue; after a short dip, the economy is likely to continue growing rapidly again. We may have a short recession, but we will soon be back to business as usual." Etc.
I think this filter is fundamentally in error, and leads to a mistaken impression with respect to where the world is headed. The world is changing in a very major way. Oil is in short supply, and this shortage is likely to get larger in the future. The pressure of short supply and rising prices adds a systematic bias that the financial community is not recognizing. This bias has as its basis the fact that it is becoming more and more difficult for both people and businesses to pay back loans, because of the rising costs of oil and food. This situation cannot be expected to go away. In fact, it is certain to get worse in years ahead, as oil supplies become tighter.
Besides the systematic bias, there is also a systemic risk, arising from the interconnectedness of all of the parts of the economy. This was well described in a post a few days ago called The Failure of Networked Systems. One of the issues in systemic risk relates to the financial system itself. If one party in the financial system fails, it increases the likelihood that other parties in the economic system will fail as well.
Another aspect of systemic risk is the close ties of the financial system to the rest of the economy. One example is the higher oil and food prices mentioned above that lead to a systematic bias toward higher defaults. Another is the fact that the lack of oil can be expected to impede economic growth, making the infinite growth model underlying the current economic system less sustainable, based on the economic model of Robert Ayres and Benjamin Warr. Another linkage is that of oil with ethanol. Higher oil prices leads to increased pressure to produce more ethanol, which further raises food prices, as demonstrated by Stuart Staniford in Fermenting the Food Supply.
(More below the fold)

Background
First, some definitions to go with the introduction, above.
Systematic bias occurs in a system when a process favors a particular outcome. Instead of errors being random, they are consistent and repeatable. One example might be a thermometer that consistently reads high. In the economy, systematic bias occurs when loans experience a greater and greater tendency toward defaults, because of changes in the system (rising oil prices) since the time when the probability of default was originally estimated. As another example, rising oil prices can also cause profits of individual companies to grow more slowly than expected (relative to base period experience) because of a contraction in general economic growth.
Systemic risk is risk relating to the interconnectedness of the system. A push on one part of the system will lead to a pull on another part of the system, leading to unanticipated failures. As an example, the failure of one bank may lead to other banks failing, because of counter party risk. There is significant reason to believe that the interconnectedness of the system is increasing over time, as food becomes used as a fuel, and as financial products become more complex. See The Failure of Networked Systems.
The financial community has designed many models. Some of these are used by "quants" in pricing the newer sliced and diced financial products. Others are used by insurance companies in pricing the risk of defaults on bonds and on mortgages.
The assumption that is made in these models is that historic experience can be used, with only minor adjustments, as a guide for pricing current products. This approach fails to recognize the greater risk now entering the system, due to systematic bias because of rising oil prices, and due to greater systemic risk, because of greater interconnectedness.
One way of describing these models is to say that they assume that defaults are "independent events" -- that is, there is no systemwide bias that would cause more and more defaults. This assumption of independence keeps insurance prices low, and makes the slicing and dicing of packaged securities work. Clearly, with the systematic bias and systemic risk that is now infecting the financial system, these assumptions are no longer valid.
Closely related to the assumption that events are independent is the assumption that distributions are "normal" - that is that they follow the Gaussian distribution. Benoit Mandelbrot has shown in The (Mis)Behavior of Markets that the actual tails of distributions are much "fatter" than implied by the Gaussian distribution. The bias introduced by the oil situation makes the normal distribution even less appropriate. For example, with higher oil prices, the number of defaults on bonds will be much greater than would be predicted, if one simply assumes that a normal distribution applied to past experience will be predictive of future experience.
If one looks at financial theories like the Capital Asset Pricing Model and the Black and Scholes Option Pricing Model, one discovers that they assume normal distributions and statistical independence. These models were not quite right before, because the underlying distributions are not really normal, as shown by Mandelbrot. Now that systematic bias and systemic risk are playing greater roles, the predictive value they had previously can be expected to further decline.
What's ahead?
I don't think we can know precisely. In the material that follows, I give my views as to how the financial situation may unfold in the year ahead, taking into account the issues discussed above.
1. Many monoline bond insurers will be downgraded in 2008, and some may fail.
Bond and mortgage insurers are likely to have difficulty because these coverages are written with the assumption that past default experience can be used as a guide to needed prices. If there is a systematic bias toward higher defaults, as there is today, prices will be too low.
Once bond insurers lose their AAA ratings, their coverage will be of little value. Rating agencies will rate the bonds based on the financial standing of the organization issuing the bond, instead of imputing the insurer's credit rating to the bond. This could mean widespread downgrades of bonds.
Warren Buffet is starting a new bond insurer. Even if this insurer stays strictly with municipal bonds and charges higher rates, I question the long-term viability of the company. It will be difficult to charge a price in 2008 that will reflect the real risk of default five or ten years from now, when oil supply will be much tighter than today.
2. More and more people influential in financial markets will begin to recognize peak oil.
We have already seen how oil markets act differently, once the sellers of oil realize that peak oil is not far away. Sellers of oil become more aggressive and demand more favorable terms. They realize that they have leverage, and begin to use it.
In 2008, it seems likely to me that financial markets will begin to recognize peak oil as well. Leading economists are now speaking openly about peak oil. On December 15, 2007, the WSJ quoted Alan Greenspan as saying that oil supply peaked lower and sooner than had been contemplated earlier. The Toronto Star quoted Jeff Rubin, chief economist of CIBC World Markets, as saying, "I just don't think we're going to see increases in conventional oil production any more. I think (peak oil) is here." With economists like Greenspan and Rubin talking openly about peak oil, it seems likely that some financial decision-makers will start thinking about the implications of peak oil for loans and other financial products. This seems especially likely if oil production remains relatively flat or declines in 2008.
3. Long term loans, including those for energy companies, are likely to become less available as awareness of peak oil rises.
Once financial markets begin to recognize peak oil, I expect lenders will be more wary of long-term loans, because of uncertainty that these loans will be repaid once world oil production has begun to decline. Interest rates are likely to rise. Marginal borrowers may not be able to find credit at all. All of these effects are likely to make the gridlock in loans progressively greater over time.
The Fed may attempt to lower interest rates, but as defaults grow and lenders become more aware of peak oil, the risk margin for defaults included in interest rates will tend to rise. Thus, the actual interest rates charged to consumers and businesses may not decline, even when the Fed lowers target interest rates.
I don't expect the recognition of peak oil in financial markets to be complete in 2008, especially if a credit crisis causes oil prices to drop. Once peak oil is fully recognized though (most likely when its effects are very apparent, and mitigation is clearly not working), long-term debt may become unavailable, even for governments.
4. There is likely to be a serious recession in 2008, deepening as the year goes on.
Oil and food prices are likely to continue to rise, leaving consumers with less to spend on loan payments and consumer purchases. Interest rate resets will further exacerbate mortgage problems. Defaults on mortgages will increase, and there will be increasing problems on loans of all types--including student loans, credit card debt, auto loans, commercial mortgages, and other commercial loans. Eventually, problems will even spread to state and municipal bonds.
More and more businesses will encounter financial difficulties, leading to defaults on loans. The failing businesses will lay off workers.
With declining home values, tax revenues for municipalities are likely to fall. This may lead to cutbacks in spending, furthering the economic contraction. It also increases the likelihood of defaults on municipal bonds.
5. At least several large banks will fail.
With bond and mortgage insurance downgrades and failures, and more and more defaults on loans of all types, it seems likely that many banks will get into financial difficulty. The FDIC and other government agencies will attempt to solve these problems, but it is not clear that they will be successful. One approach may be to relax capital requirements. Another may be to find a temporary way of valuing loans that does not fully reflect the extent of their problems.
At some point, the FDIC is likely to have to make good on its promised insurance coverage ($100,000 on most accounts, $250,000 on IRA accounts). The FDIC collects insurance premiums from the banks it insures, but if many banks fail, the FDIC does not have enough funds in its account to reimburse bank depositors at the guaranteed level.
I expect that some way around this difficulty will be found--for example, the FDIC may be allowed to borrow an unlimited amount with US government backing. This approach requires willing buyers for the new debt. Another approach might be to use monetary policy to make certain that banks have enough funds to cover withdrawals, even though they appear bankrupt. Either approach would likely be inflationary.
6. The amount of debt available to consumers is likely to decline.
To date, most of the decline in the availability of consumer debt has been in the area of mortgage loans. I expect that during 2008, the availability of other consumer debt will shrink as well. Part of the decline in debt availability is likely to be the direct result of rising default rates. The weakened financial condition of banks is also likely to reduce credit availability. With falling capital, banks will be less able to make loans and may tighten standards on loans they do make. Consumers with credit cards may find their debt limits rolled back. Home equity loan limits may also be lowered.
There is also a possibility that a large bank that issues many credit cards will get into financial difficulty. If this happens, it is not clear that a new lender will be found to issue credit cards to all of the previous card holders. FDIC insurance relates to deposits, not to credit availability, so there is no guarantee of a new credit card. Some individuals, particularly those with poor credit ratings, may find themselves being required to pay off old credit card debt, without any new source of credit.
7. Fannie Mae and Freddie Mac may need government assistance.
With rising default rates, the troubles of Fannie Mae and Freddie Mac are likely to continue. Both are likely to find it difficult to maintain adequate capital, and may need some sort of government intervention, if only to allow them to operate with less capital.
8. A new class of homes -- those "never to be sold" -- will emerge.
In 2008, the pool of buyers for homes is likely to become smaller, in part because of the shift away from the lax lending standards of the recent past. If prospective homeowners are required to prove adequate income to afford the homes they are purchasing, many people will qualify for a much smaller home, or none at all.
As peak oil becomes more apparent, this will further reduce the number of prospective homeowners. One reason is that people will be less able to travel to a summer or winter home, so will need only a single residence, instead of both a summer and winter residence. Another reason is with the high cost of heating oil, gasoline and food, there will be a greater incentive for extended families to live together.
The problem with selling the current number of homes to a progressively smaller number of prospective buyers is that some homes will not find buyers in any reasonable time frame. Some will eventually be torn down, often after being vandalized. As long as mortgages remain readily available, there is a fairly easy way around this difficulty. A prospective seller can take out the maximum mortgage available on a property, before putting it up for sale. Then, if no buyer can be found, the seller can cut his/her losses by mailing the keys to the mortgage company.
I expect that in the next year or two, mortgage companies will begin to realize that homeowners can use mortgages to cut their losses when selling a home. Because of this, I expect that mortgage companies will begin requiring at least a 20% down payment that on home purchases. Those refinancing homes will be limited to a total loan of 80% of the home's value. These practices are likely to further reduce the pool of prospective homeowners, making the sale of homes even more difficult.
9. Politicians will continue to make attempts to help homeowners, and perhaps other types of borrowers.
With rising interest rates, a declining economy, and tighter lending standards, it is unlikely that all the homes that have been built can remain occupied unless the government somehow allows people to remain in homes they cannot afford. If homes are remain unoccupied, there is of course the chance that they will be vandalized, and high-value materials removed.
Government "help" may even spread to other types of loans, such as college loans that cannot be repaid, due to unemployment. All of this government intervention is likely to make purchasers of debt securities very unhappy.
10. The amount of structured (sliced and diced) debt issued is likely to drop to close to zero.
During 2008, it will become increasingly clear that structured debt has too many problems to be a viable method for transferring debt from the issuer to multiple buyers. The mis-pricing noted at the beginning of this article is likely to become more apparent during 2008. This will add to the structured debt's other problems, including lack of front-end underwriting, optimistic bond ratings, high system costs, and reduced yields due to government intervention to help borrowers.
11. Besides banks, many other players in financial markets are likely to find themselves in financial difficulty in 2008.
Besides banks, financial markets include hedge funds, money market funds, insurance companies, pension funds and many special-purpose funds. I would expect difficulties to spread to many of these organizations, for a variety of reasons:
• The value of bonds and of structured debt held by these organizations is likely to decline, as more businesses and individuals have financial difficulty. Also, sales of securities during 2008 will help clarify the true value of some securities. Organizations will be forced to reflect market value, as it becomes clear.
• Credit ratings of many securities are likely to decline, because of financial difficulties of the companies issuing bond insurance. (See Point 1 above.) Insurance companies in particular are likely to find that some bonds no longer meets regulatory requirements. These will need to be sold, often at fire sale prices.
• Sellers of Credit Default Swaps (CDS) are likely to experience large losses. CDSs act like insurance policies against bond defaults. Organizations issuing CDSs have not charged enough to cover the type of systemic increase in risk that is now occurring. Organizations issuing CDSs are likely to find themselves with large losses. Purchasers of CDSs will often find that sellers are not able to make good on their promises.
• Debt is likely to be less available, or available at higher interest rates. Organizations using leverage, such as hedge funds, may find it difficult to maintain the same level of debt, and may even be forced to sell some of their assets, because of the lower availability of credit.
If some of these organizations fail, the extent to which government intervention can be expected is not clear. There is no particular reason to expect government intervention for hedge funds or money market funds. Pension funds and insurance companies have some types of guarantees, but the programs are not set up to handle multiple large failures.
12. The value of the dollar will fall relative to some currencies, causing the relative price of oil to rise.
I expect that Saudi Arabia and other oil-producing Middle Eastern countries will revalue their currencies relative to the dollar, causing the value of the dollar to decline. Because of this revaluation, the cost of oil will rise, despite the sharp economic downturn.
It is not as clear to me how the US dollar will fare relative to other currencies. Europe, Japan, and Canada are likely to have economic difficulties of their own relating to peak oil and to the falling value of homes. The shift among these currencies may be relatively smaller. I would expect the value of the dollar to fall relative to Chinese currency, given China's ability to use coal to produce exports.
13. The stock market probably will decline during 2008.
The combination of a recession and higher interest rates on corporate debt seems likely to result in a serious downturn in stock market values. Financial services companies particularly are likely to do poorly. There is still some possibility of an increase in stock market values, however, because of the large amount of "recycled oil" payments and the inflationary impact of additional governmental debt and lax monetary policy.
14. Prices are likely to rise in 2008 for food and energy products. Prices may decline for homes and non-essential goods and services.
Americans will find that more and more of their income is devoted to food and energy, leaving less for non-essential goods and services and debt payments. This same situation will exist in many countries around the world.
15. There is a chance that some type of discontinuity will make financial conditions suddenly take a turn for the worse.
Will the "wheels come off the economy"? I really don't know.
I think that there are a few things that may help prevent a major disruption during 2008.
First, things tend to happen fairly slowly. The economy has a fairly large amount of momentum, and this will tend to keep things at the current level. It will take a period of months for bond ratings to be lowered, and for this information to filter back to the balance sheets of banks and insurance companies. If some of the bond and mortgage insurers are actually insolvent, this will take even longer to sort out. Some of the potential problems I have alluded to may not appear until 2009 or later.
Second, regulators of various types have the power to change the rules as they go along. Regulators have the ability to overlook non-performing loans, and to lower capital requirements. They can lend money to banks, using as collateral securities most people would consider to be junk. They can create at least a certain amount of new money. In some cases, congressional approval may be required for these approaches, but if the alternative is banks and other businesses failing, congress is likely to go along with any proposed bailout plan.
Third, in order to keep things going, what is needed is to keep cash inputs and outputs working. To a significant extent, the problems we are having are balance sheet problems -- values of assets and values of liabilities. I expect to see more of what the Pension Benefit Guaranty Corporation is currently doing - paying benefits, even though liabilities are greater than assets. It may be possible to delay facing the truth a bit longer by optimistically valuing assets, using high discount rates on liabilities, and focusing on cash needed for today's transactions.
Eventually, it seems like something will happen to stop the parade. One possibility is that the United States will no longer find buyers for all the debt it issues. This will probably not happen until there is a general recognition of peak oil. Another is that financial system failures cascade in such a way that it is not possible to continue propping up the system. Another is that hyperinflation will take over. While one of these, or something else adverse may happen, I don't know that such an event will necessarily happen very soon.
Why is information about the financial system important to oil companies, and other companies in the energy field?
Having a functioning financial system is very important from the point of view of our oil production and distribution system. Oil companies need to be able to pay their workers. They need to be able to borrow money to start new projects. They need be able to make contracts with other companies for necessary services, like hiring drilling rigs. They need to be able to purchase oil from ..