Polisen ska lättare än i dag kunna få ut vem som ligger bakom ett visst ip-nummer, i syfte att utreda brott som förtal och hot på nätet - och brott mot upphovsrätten. Det föreslår en regeringsutredning idag.

I dag krävs det att det gäller ett brott med fängelse i straffskalan för att polisen ska kunna gå till en operatör och begära ut information om vem som innehar ett visst ip-nummer. Men regeringens polismetodutredning föreslår i dag att det räcker med att brottet kan ge böter. Detta för att att ge polisen möjlighet att utreda fler brott på internet.

– Vi tycker att det är rimligt att polisen ska kunna utreda den här typen av brott, som trakasserier på internet och brott mot upphovsrätten, säger regeringens utredare, chefsrådmannen Stefan Reimer.

Uppgifterna ska kunna begäras ut redan vid misstanke om brott. Någon särskild tillsyn över hur polisen utnyttjar möjligheten införs inte.

– Att bara få uppgift om innehavaren utgör inget intrång i telehemligheten, det är vad man kan kalla en kataloguppgift, säger Stefan Reimer.

Han föreslår också nya regler för hur polisen ska få hantera trafikuppgifter, det vill säga vem som kommunicerat med vem, när det skett, och på vilket sätt. I dag kan polisen, eller andra brottsbekämpande myndigheter som Tullverket och Säpo, få ut dessa på två sätt. Antingen genom att gå till domstol och begära tillstånd för hemlig teleövervakning med hänvisning till rättegångsbalken, eller om brottet har två års fängelse i straffskalan gå direkt till operatören med stöd i lagen om elektronisk kommunikation.

Det sistnämnda, som används i omkring 10 000 fall per år, avskaffas om utredningens förslag går igenom. I stället är det enbart rättegångsbalken som ska gälla.

När det finns en skäligen misstänkt måste nu en domstol fatta beslut om teleövervakning. Under en förundersöknings inledningskede får däremot en åklagare själv fatta det beslutet, om det är av synnerlig vikt för utredningen och om straffvärdet är minst två års fängelse. Ett exempel som nämns av utredaren är att åklagaren kan besluta om en så kallad basstationstömning, att man begär ut listor över alla mobiltelefoner som befunnit sig i närheten av en brottsplats vid brottstillfället.

En kontroversiell del i utredningens förslag är att polisen ska få tillgång till så kallade lokaliseringsuppgifter, som visar var en viss mobiltelefon befinner sig även om den inte används. Det går att göra eftersom en mobiltelefon alltid tar reda på var närmaste basstation finns och att det därmed registreras en kommunikation.

När det gäller underrättelseverksamhet, det vill säga polisiärt arbete som görs innan ett brott har begåtts, ska polisen få begära ut trafikuppgifter om det icke inträffade brottet ger minst två års fängelse. Här behövs inget domstolsbeslut, utan beslutet får fattas på chefsnivå på den brottsbekämpande myndigheten.

– Det är inte rimligt att en domstol eller åklagare fattar beslut i underrättelseärenden, säger Stefan Reimer.

Tillsyn över hanteringen av trafikuppgifter ska skötas av säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Lagändringarna föreslås träda i kraft 1 januari 2010.