Som världen utvecklas för tillfället kan man med lätthet se att det i grund och botten inte kan vara särskilt friska människor som styr. Illuminatis normsystem, som förstås är i drift, ger personer med noll empati högre positioner i samhället så som i företag. Företag i sig drivs av vansinnig vinstmaximering fullt ut deklarerad i aktiebolagslagen om att sociala och miljömässiga prioriteringar aldrig kan konkurrera med ekonomiska prioriteringar. Utgår jag från mig själv blir resan ganska tydlig. Är folk i vår nära omgivning likriktade och är psykopati en fråga om ont och gott?

När jag frågar frugan, som är psykolog, så erkänner hon att det är komplicerat och att hon inte är expert på riktigt störda individer. Ok, psykopater är alltså personer som är ordentligt offline vad det gäller att pejla in och förstå empati. Gott och ont, det är en annan sak. Det kan vara så att en psykopat mer eller mindre inte kan förstå nivåskillnader vad det gäller gott och ont. Sätter de sig själv i centrum så hamnar ribban där den hamnar, oavsett psykopatens omgivning. Psykopater kan fungera som sådant att de är rätt harmlösa och mer självdestruktiva – ja, det skall alltså finnas flera nivåer och flera olika störningstyper. De drag som är att manipulera har förstås en central betydelse i vårt samhälle och dessa personer dras gärna till företag och organiserad brottslighet, vilket i sig kan vara i ett företag. Givetvis styrs inte världen enbart av psykopater som i sig kan vara ett offer i flera situationer och inte kapabel att göra viktiga avvägningar. I de centralaste delarna av Illuminati är det tveksamt om en psykopat hör hemma. Ren och skär ondska då? Ja, den hör hemma där.

Låt mig berätta om min syn på saken!

Likriktningen har omgivit mig under hela min uppväxt. Närheten till naturen och gamla lärdomar bakom exempelvis blodstämning ingick i ens kulturella bagage då jag är uppvuxen i Kiruna och i Masugnsbyn (halvvägs till Pajala). Det fanns en klar distinktion mellan staden och landet vad det gäller fritänkande och kontakten med något mer än materialism. För att vara cool i Kiruna skulle man antingen åka skidor eller spela fotboll, eller då supercool och då spelade man hockey och gick med benen brett isär (är väl en åkomma men får av allt tidigt skrinnande som barnen utsätts för). Jag blev vegetarian när jag var 17 år och vegan nästan direkt därpå. Man blev hånad för det, helt klart. Likriktningen fanns under gymnasietiden då man skulle eventuell sålla sig till teknik- och kunskapseliten bland teknister och naturvetare. Värderingarna fanns i väggarna, lärarna talade varmt om den vetenskapligt bevisade vägen till lycka och högre medvetande. Jag förstod förstås inte detta utan lullade på och var intresserad av själva ämnena. Prestige har jag aldrig förstått mig på. Under 3:e årets början var det dags för mönstringen och eventuell värnplikt. Min plan var att få frisedel och det skulle kanske bli svårt. Jag gjorde inte mitt bästa vid testen och var tydlig inför psykologen att jag inte grejar att ta order. När jag väl kom in till mönstringsförrättaren var det tydligt att man ville ha mig till kompanibefäl för jägarsoldaterna vid K4. Jag tappade hakan. Det gjorde mönstringsförrättaren däremot inte när jag sa att jag inte kommer att knyta skosnörena på en endaste känga om de tvingar in mig i skiten. Jag hade alltså antytt att värnplikten inte var något för mig, då försöker de däremot smickra mig att ta värsta tjänstgöringen på 15 månader, att bli den som ger order åt andra värnpliktiga. Jag tycker mötet med mönstringsförrättaren var väldigt obehaglig och det mötet lärde mig en hel del om normsystemet och ”rekryteringen” av fritänkare till att rätta sig i ledet och acceptera en uniform. Ordet uniform är bara det obehagligt. Stöpt i samma form kan man säga. Med eller inte med, med eller emot?

Jag flyttade till Luleå 1996 och läste till civilingenjör i samhällsbyggnadsteknik. Det lät bra tänkte jag. Nollningen skulle alla vara med på. Jag struntade förstås i det och blev trakasserad av de äldre studenterna som kanske tyckte jag var ”osäker på mig själv” och behövde komma med i gemenskapen. Man skulle lära sig kårandan, sjunga samma sånger och ha kul. När jag sa att jag inte ville fick jag höra att det kanske skulle bli svårt att komma med i gruppen och få nya vänner. Vilket dravel. Ingår det i phösarens uppgift att upplysa nya studenter om att man kan hamna utanför gemenskapen? Phösare = fösare? När jag fick tredje samtalet via telefon var jag tvungen att vara otrevlig. På universitetet i Luleå var det status som for runt i luften, att man kunde, om man satsade, införliva sig själsligen i den akademiska eliten. Jag kunde ju ana hur studenterna då uppfattade exempelvis KTH, CTH och Handelshögskolan. Under 4:e och 5:e året blev man examinerad i att fullt ut tro på tesen koldioxid är dåligt då just den molekyluppsättningen hade fenomenal termodynamisk lagringskapacitet. De sa inte det rakt ut och jag köpte väl det i viss mån. Man pluggade ju så mycket att reflektion inte var aktuellt. Vilken galenskap. Studier utan reflektion är farligt! Jag blev doktorand då jag tyckte geokemi var kul men där kom min första anställning också… oj… dessutom fick jag undervisa blivande civilingenjörer och konfronterades då med litteratur som manade till att tro mer än begrunda.

Professor i geokemi. Jag körde på och han var väl ok. Hade oerhört mycket ansvar och en budget som skulle knäcka vem som helst (kändes som obegränsat antal miljoner). Projektet skulle ta ungefär två år att bygga upp, sen samla data i 3-4 år, sen skriva under 2 år. Ok, en evighet alltså innan disputation. Jag träffade min nuvarande fru och vi hade långdistansförhållande mellan Luleå och Uppsala. Jag kände att det inte gick och beslutade mig för att diskutera en lösning med professorn. Han tyckte rakt av att jag inte hade tid med en flickvän och menade utan att direkt nämna orden att jag skulle välja mellan jobb eller flickvän. Professorn fick en sen julklapp av mig i januari då jag sade upp mig, mitt i ingenjörsarbetslöshetens Sverige 2002/2003. Det visade sig att jag var en i raden av doktorander som sagt upp sig under hans vingar. Varför hade ingen sagt något till mig?

Jag utbildade mig till lärare i Uppsala och arbetade i ett år som lärare. Läroplanen var inte nådig med reflektion kring klimatfrågorna – det stod skrivet i sten att temperaturen steg och vi skulle stå till svars för denna ökning. Vad skulle jag säga till eleverna? ”Mamma, pappa, vår nya lärare tycker klimatfrågorna är manipulerade”. Så blev det förstås inte för då hade man inte fått jobba kvar. Den kvinnliga rektorn erbjöd mig en provanställning när min första provanställning gick ut. Det är olagligt enligt lagen om anställningsskydd. Som tur var fick jag jobb på kommunen istället. Men nog började jag fundera, är det fel på mig eller mina chefer?

Min chef vid kommunen sa så här: ”Du får jobbet då en annan tackat ja, ja. Det är tråkigt att han tog ett annat jobb då jag hellre såg honom än dig på den här tjänsten”. Man kan häpna för mindre! Men jag tackade ja pga. av lön och att slippa pendla då jag hade en växande familj på gång. Under HELA min anställning har chefen satt dolken i ryggen på mig, avsiktligen satt mina frågor lägst på alla listor över prioriteringar och sämst löneutveckling på hela kontoret (med motiveringen att mitt arbete släpade efter, men det hade förstås att göra med vilka resurser och förutsättningar han gett mig, men det nämnde han inte, självklart så). På tre år har min lön gått bakåt pga. inflationen. Min julklapp under 2008 var att chefen bytt till annat jobb, hurra! Det underliga är att chefen är ogillad av alla och vissa kallar honom för ”kromosomkillen”. När han var tillförordnad chef under en viss tid syntes det i hans blick att makten var berusande för honom. En mycket ynklig person men också en oerhört normstyrd fullblodspsykopat.

Slutsats? Tre chefer – första med psykopatiska drag, andra med tendenser, tredje completely running wild. Vad säger det här om normsystemet och om människan? Provocerar jag fram konflikter genom att vara mig själv? Jag tror på mig själv, är påläst och står på mig. Visst, det är inte alltid kvalitéer som en psykopatchef vill veta av.

What a wonderful world…

Glömde tillägga att jag hoppas få synpunkter och personliga erfarenheter av andra publicerade här vad det gäller normsystem och personlighetstyper. Ja, vilka är obotligt psykopata, som absolut kan införlivas med enkelhet i ett normsystem? Vilka är svårare att "väcka"? Vilka är redan vakna men ligger lågt? Vilka är vakna och medvetet deltar i NWO? Känner vi igen dessa personer där vi rör oss dagligen?

Jag redogjorda personliga ögonblick som tydligt visar på maktens struktur, medveten eller ej medveten. Det är brist på EQ, det är brist på människovärme.

Bidra gärna med visdom på denna punkt.

Bästa hälsningar
Therold / Roger

Hej Roger! Tack för dina reflektioner. Jag känner igen mig i princip allt det du skriver och jag känner många människor som gått igenom väldigt liknande saker.

Är man öppen och ärlig mot sig själv så får man det per automatik svårt i detta illuminati-samhälle. Det är definitivt inte enkelt men jag föredrar ändå att gå min egen väg och vara ärlig mot mig själv eftersom jag vet att det är den enda vägen till lycka för mig.
När det känns som mörkast är det viktigt att komma ihåg att vi är många som vill ha ett annat samhälle än det satanistiska/pk/koncensus helvete som vi har idag...

Det är viktigt med människor som du som berättar om dina erfarenheter, det ger oss andra mod och hopp!

Ha det guld

/jonte

Så trevligt med seriösa värmande svar :)
Jag tror mycket på att man med enkla medel kan berätta om svårigheter med att bara vara sig själv och inte tro på överhetens information i alla lägen. Tycker vaken.se borde ha en självkänsla-plank att skriva grejer på :)

Låter himla new age andlighet men ack, det är ju en digert seriös BlackMetal-kille som skriver. Tänk det! Man skall aldrig tro något för tidigt. Eller kanske inte ens senare.

Kanske t.o.m. Jan Björklund och Kalle Bildt innerst inne vill väl. De är dock hopplöst dåliga på att visa detta.

Palme skjuten, Lindh knivhuggen. Reinfeldt och Bildt då? Nä, de går säkra från alla "galningar". Det är för mig otänkbart att en paranoid galning skulle hugga Bildt... men varför, egentligen? Himla intressant vinkling.

Vem försökte skjuta Bush? Vem kommer att skjuta Obama? Svaret är ingen. Intressant, right?

Håller helt med dig. Det finns ett tydligt mönster i vilka som har blivit mördade och varför.
Samhället är så bakvänt och sjukt idag, styrt av psykopater som det är. Därför undanröjer man alla personer som utgör verkliga hinder för elitens agenda. King, Kennedy, Palme, Lindh osv...
Psykopaterna sitter tyvärr alltid säkert i dagens system.
Man skulle gärna använda samma medel mot dom själva fast det är fel väg att gå. Vill vi ha en sann förändring så måste vi vara goda förebilder och visa vägen med motsatt betéende.
Det är det enda som ger oss trovärdighet och möjlighet till ett annat, bättre samhälle.

***Delade upp detta lite, lättare att läsa bara ; )***



Therold skrev:
Som världen utvecklas för tillfället kan man med lätthet se att det i grund och botten inte kan vara särskilt friska människor som styr.

Illuminatis normsystem, som förstås är i drift, ger personer med noll empati högre positioner i samhället så som i företag. Företag i sig drivs av vansinnig vinstmaximering fullt ut deklarerad i aktiebolagslagen om att sociala och miljömässiga prioriteringar aldrig kan konkurrera med ekonomiska prioriteringar. Utgår jag från mig själv blir resan ganska tydlig. Är folk i vår nära omgivning likriktade och är psykopati en fråga om ont och gott?

När jag frågar frugan, som är psykolog, så erkänner hon att det är komplicerat och att hon inte är expert på riktigt störda individer. Ok, psykopater är alltså personer som är ordentligt offline vad det gäller att pejla in och förstå empati. Gott och ont, det är en annan sak.

Det kan vara så att en psykopat mer eller mindre inte kan förstå nivåskillnader vad det gäller gott och ont. Sätter de sig själv i centrum så hamnar ribban där den hamnar, oavsett psykopatens omgivning. Psykopater kan fungera som sådant att de är rätt harmlösa och mer självdestruktiva – ja, det skall alltså finnas flera nivåer och flera olika störningstyper.

De drag som är att manipulera har förstås en central betydelse i vårt samhälle och dessa personer dras gärna till företag och organiserad brottslighet, vilket i sig kan vara i ett företag.

Givetvis styrs inte världen enbart av psykopater som i sig kan vara ett offer i flera situationer och inte kapabel att göra viktiga avvägningar. I de centralaste delarna av Illuminati är det tveksamt om en psykopat hör hemma. Ren och skär ondska då? Ja, den hör hemma där.

Låt mig berätta om min syn på saken!

Likriktningen har omgivit mig under hela min uppväxt. Närheten till naturen och gamla lärdomar bakom exempelvis blodstämning ingick i ens kulturella bagage då jag är uppvuxen i Kiruna och i Masugnsbyn (halvvägs till Pajala).

Det fanns en klar distinktion mellan staden och landet vad det gäller fritänkande och kontakten med något mer än materialism.

För att vara cool i Kiruna skulle man antingen åka skidor eller spela fotboll, eller då supercool och då spelade man hockey och gick med benen brett isär (är väl en åkomma men får av allt tidigt skrinnande som barnen utsätts för).
Jag blev vegetarian när jag var 17 år och vegan nästan direkt därpå. Man blev hånad för det, helt klart.

Likriktningen fanns under gymnasietiden då man skulle eventuell sålla sig till teknik- och kunskapseliten bland teknister och naturvetare. Värderingarna fanns i väggarna, lärarna talade varmt om den vetenskapligt bevisade vägen till lycka och högre medvetande. Jag förstod förstås inte detta utan lullade på och var intresserad av själva ämnena.

Prestige har jag aldrig förstått mig på. Under 3:e årets början var det dags för mönstringen och eventuell värnplikt.
Min plan var att få frisedel och det skulle kanske bli svårt.

Jag gjorde inte mitt bästa vid testen och var tydlig inför psykologen att jag inte grejar att ta order. När jag väl kom in till mönstringsförrättaren var det tydligt att man ville ha mig till kompanibefäl för jägarsoldaterna vid K4. Jag tappade hakan.
Det gjorde mönstringsförrättaren däremot inte när jag sa att jag inte kommer att knyta skosnörena på en endaste känga om de tvingar in mig i skiten.

Jag hade alltså antytt att värnplikten inte var något för mig, då försöker de däremot smickra mig att ta värsta tjänstgöringen på 15 månader, att bli den som ger order åt andra värnpliktiga.

Jag tycker mötet med mönstringsförrättaren var väldigt obehaglig och det mötet lärde mig en hel del om normsystemet och ”rekryteringen” av fritänkare till att rätta sig i ledet och acceptera en uniform.
Ordet uniform är bara det obehagligt. Stöpt i samma form kan man säga. Med eller inte med, med eller emot?

Jag flyttade till Luleå 1996 och läste till civilingenjör i samhällsbyggnadsteknik. Det lät bra tänkte jag. Nollningen skulle alla vara med på.
Jag struntade förstås i det och blev trakasserad av de äldre studenterna som kanske tyckte jag var ”osäker på mig själv” och behövde komma med i gemenskapen.
Man skulle lära sig kårandan, sjunga samma sånger och ha kul. När jag sa att jag inte ville fick jag höra att det kanske skulle bli svårt att komma med i gruppen och få nya vänner.

Vilket dravel. Ingår det i phösarens uppgift att upplysa nya studenter om att man kan hamna utanför gemenskapen? Phösare = fösare?
När jag fick tredje samtalet via telefon var jag tvungen att vara otrevlig. På universitetet i Luleå var det status som for runt i luften, att man kunde, om man satsade, införliva sig själsligen i den akademiska eliten.

Jag kunde ju ana hur studenterna då uppfattade exempelvis KTH, CTH och Handelshögskolan. Under 4:e och 5:e året blev man examinerad i att fullt ut tro på tesen koldioxid är dåligt då just den molekyluppsättningen hade fenomenal termodynamisk lagringskapacitet. De sa inte det rakt ut och jag köpte väl det i viss mån. Man pluggade ju så mycket att reflektion inte var aktuellt. Vilken galenskap. Studier utan reflektion är farligt!

Jag blev doktorand då jag tyckte geokemi var kul men där kom min första anställning också… oj… dessutom fick jag undervisa blivande civilingenjörer och konfronterades då med litteratur som manade till att tro mer än begrunda.

Professor i geokemi. Jag körde på och han var väl ok. Hade oerhört mycket ansvar och en budget som skulle knäcka vem som helst (kändes som obegränsat antal miljoner). Projektet skulle ta ungefär två år att bygga upp, sen samla data i 3-4 år, sen skriva under 2 år.

Ok, en evighet alltså innan disputation. Jag träffade min nuvarande fru och vi hade långdistansförhållande mellan Luleå och Uppsala. Jag kände att det inte gick och beslutade mig för att diskutera en lösning med professorn. Han tyckte rakt av att jag inte hade tid med en flickvän och menade utan att direkt nämna orden att jag skulle välja mellan jobb eller flickvän.

Professorn fick en sen julklapp av mig i januari då jag sade upp mig, mitt i ingenjörsarbetslöshetens Sverige 2002/2003. Det visade sig att jag var en i raden av doktorander som sagt upp sig under hans vingar. Varför hade ingen sagt något till mig?

Jag utbildade mig till lärare i Uppsala och arbetade i ett år som lärare. Läroplanen var inte nådig med reflektion kring klimatfrågorna – det stod skrivet i sten att temperaturen steg och vi skulle stå till svars för denna ökning.

Vad skulle jag säga till eleverna? ”Mamma, pappa, vår nya lärare tycker klimatfrågorna är manipulerade”. Så blev det förstås inte för då hade man inte fått jobba kvar.

Den kvinnliga rektorn erbjöd mig en provanställning när min första provanställning gick ut. Det är olagligt enligt lagen om anställningsskydd. Som tur var fick jag jobb på kommunen istället. Men nog började jag fundera, är det fel på mig eller mina chefer?

Min chef vid kommunen sa så här: ”Du får jobbet då en annan tackat ja, ja. Det är tråkigt att han tog ett annat jobb då jag hellre såg honom än dig på den här tjänsten”. Man kan häpna för mindre! Men jag tackade ja pga. av lön och att slippa pendla då jag hade en växande familj på gång.

Under HELA min anställning har chefen satt dolken i ryggen på mig, avsiktligen satt mina frågor lägst på alla listor över prioriteringar och sämst löneutveckling på hela kontoret (med motiveringen att mitt arbete släpade efter, men det hade förstås att göra med vilka resurser och förutsättningar han gett mig, men det nämnde han inte, självklart så).

På tre år har min lön gått bakåt pga. inflationen.

Min julklapp under 2008 var att chefen bytt till annat jobb, hurra! Det underliga är att chefen är ogillad av alla och vissa kallar honom för ”kromosomkillen”.

När han var tillförordnad chef under en viss tid syntes det i hans blick att makten var berusande för honom. En mycket ynklig person men också en oerhört normstyrd fullblodspsykopat.

Slutsats? Tre chefer – första med psykopatiska drag, andra med tendenser, tredje completely running wild. Vad säger det här om normsystemet och om människan?

Provocerar jag fram konflikter genom att vara mig själv? Jag tror på mig själv, är påläst och står på mig. Visst, det är inte alltid kvalitéer som en psykopatchef vill veta av.

What a wonderful world…