Har ni någon aning varför man infört cellprov för alla kvinnor? Har frimurarna någon baktanke bakom detta?

Öhhh..upptäcka cancer i tid?

sjukhus är aliencenter... de håller på med så mycket.

Hej!

Jag har oxå funderat på det här med cellproven. Med risk för att betraktas som galen ska jag så kort som möjligt beskriva hur jag upplevde och agerade när jag öppnade brevet som kallade mig till provtagning.

1. Skit oxå, hur ska jag göra nu. (I bakhuvdet snurrar nu två lika goda anledningar att ta eller inte ta cellprovet. Den ena en trovärdig artikel om att jag skullle hamna i nåt typ av register och detta skulle enligt artikeln inte vara bra. Den andra är ett samtal med en vännina som var jättetacksam att hon tagit cellprovet. Då de hittade cellförändringar kunde hon vidta åtgärder som hon upplevde som mycket positiva.)

2. PANIK!! Vem ska jag TRO på. Jag vill inte hamna i register och jag vill få reda på om det är nåt fel på mig så jag kan göra något åt det.

3. Lätt ångest, försöker ignorera brevet ett tag. Lägger (gömmer)det i en hög bestående av viktiga papper.

4. Hittar brevet igen när jag nästa glömt bort det och inser att jag måste ta ett beslut omgående för det var visst imorgon jag skulle ta provet.

5. Försöker hitta ny informatin i ämnet men blir inte ett dugg klokare av det. Inser att jag måste gå på min magkänsla.

6. Panik igen. Tidigare när jag följt min magkänsla har det ibland blivit jättebra, ibland har det gått åt helvete rent ut sagt.

7. Gick och tog provet med en viss rädsla i kroppen.

Ja, punkterna är lite överdrivna och lite underdrivna, kanske heller inte helt sanna, det var nämligen ett tag sen detta hände och mitt minne är inte alltid att lita på. Men i stort så var det så det gick till. Jag har heller inte kommit på om jag gjort rätt eller fel som tog provet. Jag syter lite inför nästa kallese och undrar hur jag ska göra då.

Ylva

Quote:

Från ett månadsbrev från SIEM/Kloke Gubben/Ulf

Dödligheten i har minskat från ca 9 till ca 4/100 000 kv. Dvs i dag dör i stort sett samma andel av de insjuknade och diagnosticerade kvinnorna som för 40 år sedan, oavsett att deras sjukdom torde upptäckas ”tidigare”. Några framsteg vad avser själva behandlingens förmåga att rädda liv torde vara svåra att åberopa. Den minskade dödligheten i landet torde uteslutande bero på ett minskat insjuknande.

Santidigt anges i CIS att ”tobaksrökning är en riskfaktor för livmoderhalscancer” och att sjukdomen är vanligast i Afrika, Sydamerika och Mellanamerika.

Rökningen bland kvinnor har enligt SCB emellertid minskat från ca 30 till ca 20 % från 1980-2003, räknat från 1970 torde minskningen varit ännu större. Detta skulle alltså kunna ha svarat för en betydande minskning även av livmoderhalscancern, men några kommentarer med denna innebörd hittar vi inte, eftersom det skulle väcka frågan om minskningen beror på något annat än cervixscreeningen.

Däremot har invandringen kraftigt ökat från just Afrika, Syd- och Mellanamerika under perioden. http://www.scb.se/statistik/_publikat ... 0I02_BR_06_BE51ST0405.pdf




Dessa kvinnor har sällan deltagit i det svenska screeningprogrammet, samtidigt som de utgör en extrem riskgrupp för livmoderhalscancer. De flesta av dessa invandrade kvinnor som drabbas av livmoderhalscancer torde därför hamna i gruppen ”ej deltagit i cervixscreening”.



"Den cancerformen är den näst vanligaste bland kvinnor i världen. År 2002 uppskattas det att 493000 kvinnor fick livmoderhalscancer och 274000 dog. 83% av alla livmoderhalscancerfall förekommer i utvecklingsländer. Livmoderhalscancer drabbar relativt unga kvinnor, så därför förlorar kvinnor ett stort antal förväntade livsår, speciellt i utvecklingsländer...:" (Ur "Cancer - en av fattigdomens infektionssjukdomar" http://www.vif.se/default.aspx?SelSidID=10218 )

<>
Nu tror ingen att dessa länders speciella situation vad gäller livmoderhalscancer är naturlagsgiven. I stället torde den bero på levnadsförhållanden där, främst vad avser levnadsstandard, mathållning, hygien etc,. Dessa faktorer slår självfallet också på samma sätt på den svenska befolkningen: De fattigaste och mest utslagna kvinnorna, hos vilka drogmissbruk och hemlöshet förekommer, (eller som i vart fall inte anser sig ha råd betala screeningavgiften http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=1167721 ) torde inte heller delta i cervixscreeningen, men däremot vara speciellt utsatta för allehanda hälsorisker, även livmoderhalscancer. I undersökningsreferatet hamnar de naturligtvis i kategorien de som ”hoppat över” cellprovtagningen.

Nu kan någon invända att dessa marginalkategorier - vissa invandrare och extremfattiga kvinnor - inte är så stora att de kan spela nån större roll i statistiken. Men visst kan de det: Av de 450 årliga fallen kan vi beräkna att ca 200 drabbar kvinnor under 60 år. Av dessa 200 fall kan vi av CIS-diagrammet uppskatta att ca 80 fall leder till döden, medan ca 120 botas/självläker. Eftersom 85-90% av alla kvinnor i dessa åldrar genomgått screeningprogrammet skulle rena slumpen innebära att 30-40 kvinnor av dessa 200 insjuknade inte tidigare screenats.

Men det räcker då med ett trettiotal invandrar- och extremfattiga icke-screenade kvinnor årligen drabbas av cancer för att skapa statistiska bevis för att ”screeningöverhoppare” i allmänhet också löper en fördubblad cancerrisk. Ett trettiotal sådana fall årligen är alltså allt som skulle behövas för att motivera cervixscreeningen av miljontals kvinnor. <> <>Skulle det handla om fler personer blir bilden naturligtvis ännu mer dramatiskt. I själva verket hänger hela den officiella cancerbilden just på dessa personer och denna tunna tråd. Kan det då vara så? Tja det får vi naturligtvis inte veta, trots de massiva utredningarna, ty verkligt känsliga fakta publiceras sällan.

Detta kan också illustrera att de kontinuerliga levnadsstandardförbättringarna sedan sjuttiotalet kan ligga bakom de att insjuknandetalen sedan dess halverats - trots att ett antal andra påstådda ”riskfaktorer” sedan dess faktiskt kan ha ökat ( tex ”att ha många sexualpartners”).

En vanlig medicinsk ”förklaring” av sambandet mellan högre levnadsstandard och bättre hälsa är annars att den högre levnadsstandarden också innebär att medicinsk service blir mer lättillgänglig och utnyttjas oftare. Inget kan vara felaktigare: Få har närmre till medicinsk vård än läkarna själva, och de ståtar med den kortaste livslängd som statistiken kan erbjuda ( f n runt 72 år, att jämföra med befolkningsgenomsnittet runt 80 år ) . http://www.sjukhuslakaren.org/500/larm.html

En populär myt utmålar i dagarna också papillomvirus som ”orsak” till livmoderhalscancer. Verkligheten är dock att miljontals kvinnor bär på papillomvirus medan endast ett fåtal drabbas av livmoderhalscancer. Som ”nödvändig och tillräcklig betingelse” är alltså papillomviruset synnerligen klent.

Detta hindrar inte den medicinska marknadsföringsapparaten från att nu pressa fram obligatorisk vaccinering med obevisade skyddsverkningar och och mörklagda biverkningar . Det enda smolk i glädjebägaren som detta tycks medföra är att Gardasilvaccineringen möjligen kan få kvinnor att avstå från att delta i cervixscreeningen, i tron att vaccineringen verkligen skulle innebära verkligt skydd mot livmoderhalscancer. (Sök på SIEMs sökmotor för att ta fram tidigare artiklar om Gardasil!)

I själva verket följer industrin här samma koncept som för många andra vacciner: Först när grundsjukdomen närmast utslocknat till följd av förbättringar av hygien och levnadsstandard, då införs vaccineringsprogrammen. http://www.klokast.se/Nyhet/2005/MAR/Mar0516.jpg Strax därefter vidtar nästa steg i mytbildningen då man inför allmänheten utmålar skräckbilder av ”tiden före vaccinerna”.

Intrigerna runt livmoderhalscancern är därmed på intet sätt uttömda eller utredda. Likt en bra deckarserie eller kriminalsåpa kan vi vänta oss ständigt nya turer med lögner och halvsanningar, enligt mönster som känns alltmer välbekanta, och med samma figurer i huvudrollerna. Liknande såpor pågår rörande tjocktarms- och bröstcancer samt andra lönsamma medicinska grenar.

En av deltagarna i höstens cancerseminarium upplyste mig om att den traditionella cellgiftsbehandlingen av ett enda cancerfall kostade runt en miljon kronor i läkemedel. Gardasil-vaccineringens kostnader ser ut att vara större än hela det övriga vaccinationsprogrammets, medan vi bara kan ana vad cervixscanningen av miljontals kvinnor årligen kostar. Sammantaget omsätter dessa verksamhetsprogram alltså miljardbelopp, medan bevisen för deras verkliga nytta är synnerligen diskutabla. Vi kan alltså räkna med att diskussionen om detta helt uteblir, eller om nödvändigt kommer att ske i uppskruvade och moralistiska tongångar enligt det klassiska receptet: ”Argumenten dåliga - höj rösten!”

Trädet maj 2008

Det står mycket mer läsvärt om cellprov ovanför den texten, här är hela:
http://www.klokast.se/Nyhet/2008/AprMaj08.html

________

I tidigare magasin ( Se t ex http://www.klokast.se/Nyhet/2005/Maj05.html) har vi konstaterat att den moderna medicinen diagnosticerar allt fler, behandlar allt fler, men lika många tycks dö som tidigare (trots att den förbättrade levnadsstandarden borde ha medfört förbättrad överlevnad av helt andra skäl än medicinska). Den praktiska slutsats som kan dras är :

OM man ska ta några prover överhuvudtaget så ska det vara för att man har KLARA symtom och besvär, och misstänker nåt allvarligt fel JUST PÅ DET SOM PROVERNA AVSER, och inget annat. Och OM man bestämmer sig för att ta prover så¨ska man I FÖRVÄG ha tagit BESTÄMD ställning till de olika alternativa resultat som kan tänkas komma ut av det hela, vad man är beredd att göra i det ena eller andra fallet. Ty risken är uppenbar att man kommer att utsättas för starka påtryckningar och stor tidspress om något kritiskt mätvärde skulle visa oönskade siffor. Man ska VÄGRA att ta del av provsvar på en massa annat som man inte frågat efter, och som inte är relaterade till besvär man tydligt upplever.

Från: http://www.klokast.se/Nyhet/2005/Nov05.html