Åsikter man ogillar behöver man inte sprida
Yttrandefrihet | Gäller även för SD

Publicerad: 14 april 2009, 04.43. Senast ändrad: 14 april 2009, 15.33

Signerat | Maria Abrahamsson
08-13 52 71
maria.abrahamsson@svd.se

Eftersom yttrandefriheten är en grundläggande byggsten i den demokratiska rättsstaten har även Sverigedemokraterna rätt att fritt framföra sina åsikter. Liksom andra partier har SD också laglig rätt att få polisskydd vid hot om våld eller andra ordningsstörningar i samband med demonstrationer eller partimöten. Tack och lov betyder inte detta att man är tvungen att gilla vad Sverigedemokraterna står för, eller att man behöver bry sig om vad de säger. Än mindre behöver man göra så stort väsen av vad de säger. Den tanken slog mig i söndags när P1:s Kaliber sände den sista delen i serien om Sverigedemokraterna.

Kalibers kontroversiella arbetsmetod att låta reportrarna infiltrera partiet genom att fejka medlemskap och använda dolda mikrofoner kan diskuteras. Men det kan förstås inte uteslutas att redaktionens granskning i bästa fall har bidragit till att avslöja Sverigedemokraternas politiska agenda för fler. Å andra sidan kan man fråga sig hur många av Kalibers lyssnare som egentligen blev så där jätteförvånade när de hörde de hemligt inspelade rasistiska utfallen från en överförfriskad sympatisör på ett torgmöte. Kom förresten det främlingsfientliga dumpratet inspelat på ett internt partimöte över huvud taget som en nyhet för någon?

För egen del hade jag inte heller förväntat mig att partiets ordförande Jimmie Åkesson skulle resa sig upp och bestämt säga ifrån när hans festande ungdomsförbundare spelade vitmaktmusik och skrålade rasistiska visor i hytten på färjan från Tallin.

Att Sverigedemokraternas ansträngningar med att tvätta bort rasiststämpeln främst har varit ett försök att sätta en fördelaktigare mediebild av partiet, gjordes förvisso tydligt av Kaliber. Om den negativa uppmärksamheten gagnar eller missgynnar partiet återstår att se. Alltjämt går partiets affärsidé ut på att exploatera främlings- och invandrarfientlighet. Av SD:s opinionssiffror att döma ligger denna fientlighet latent hos rätt stora väljargrupper. Så kommer det att förbli så länge som de etablerade partierna i riksdagen inte på allvar tar itu med kriminaliteten, laglösheten och utanförskapet som generera nya missnöjesväljare åt SD. Det är en slutsats som jag drar efter att ha läst Ekots reporter Pontus Mattssons reportagebok Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur & Kultur).

En annan bok som kan kopplas till Kalibers granskning av SD är journalistprofessor Jesper Strömbäcks Makt, medier och samhälle – En introduktion till politisk kommunikation (SNS förlag).

Kaliberredaktionens granskning går på tvärs mot Strömbäcks tes att journalister skyr rapportering som är alltför avvikande från den gängse normen. Det vill säga den sfär av konsensus som Strömbäck menar att journalistkåren helst av allt håller sig till för att inte ge onödig legitimitet åt krafter som man inte vill underblåsa. Det är sant. Åsikter man ogillar är man inte tvungen att dela, än mindre att sprida. Det förhållningssättet duger bra även mot SD.