Appendix XXI

Återpublicering från Nidhögg blogg.

I filmen Gladiator uttrycker Russel Crowe livets förgänglighet i en mening, han säger "ashes and dust", grovt översatt blir det aska och stoft. För mig får de tre ordens innebörd mycket större dimensioner, deras andemening blir till en bild för mig. Där våra kroppar, löst sammanhållna, fladdrande och genomskinliga, hotar att blåsa bort inför varje vindpust.
Ibland då jag befinner mig inne i staden och vandrar där som en vanlig man, (jag kunde inte låta bli), så drabbas jag av en plötslig och stark overklighetskänsla. En terapeut eller psykolog kanske skulle förklara att denna känsla har sin grund i någon obearbetad ångest eller att den uppstått genom obearbetad stress. Andra kanske skulle säga att det är början på galenskap och att den så småningom leder till fullständigt vansinne.
Skulle det senare vara sant så borde vansinnet sedan länge ha utbrutit, mina overklighetsutbrott har pågått de senaste tio till femton åren, kanske ännu längre. Skillnaden är möjligen att de har blivit starkare och mer illustrativa, det vill säga visuellt tydliga. Anledningen till detta tillskriver jag de senaste årens andliga arbete, vilket har gjort mig öppnare för intuitiva intryck samt förstärkt mitt kognitiva seende.

Jag ser hur människor omkring mig löses upp och blir nästintill genomskinliga, som om lågan inom dem, den låga som gav liv till deras hy och lyster i deras ögon, hade slocknat. Som grå stoder av aska rör de sig mållöst omkring mig, deras handlingar ter sig fullständigt obegripliga och meningslösa och jag grips av en överväldigande känsla av att de kommer att försvinna.
Då och då stöter jag dock på en eller flera individer som håller den flämtande lågan vid liv, i deras bröst bränner en önskan om liv, en önskan om existens. De är sällsynta och lågan brinner som klarast hos barnen, sällan ser jag människor äldre än mig själv som låter sin låga brinna klart. Det är som om åldern och erfarenheten kväver lågan, som om tillförsel av syre sakta men säkert stryps.

Jag kan se sorgen och ångesten hos dem som dödat sin låga, de söker efter en ersättning överallt. Ersättningen kan vara en ny bil, en teve, resor, hus, inredning eller droger av olika slag. Varje ny fix skänker dem en stunds glädje, den varar dock inte länge och snart behöver de en till.
De har glömt glädjen i varje andetag, glömt hur man matar lågan med friskt syre och glömt hur en svällande tacksamhet, över existensen, växer i bröstet. För en del återstår bara döden, de ser den inte längre som slutet på denna existens och en väg in i en ny, i stället uppfattar de den som en befrielse från ett liv som de inte längre står ut med.

De rör sig runt mig på stadens gator och torg, de står i köer och handlar den ena meningslösa snabbtillfredsställelsen efter den andra.
Aska och stoft, aska och stoft.
De ser på mig utan att se, som om de vore rädda viker de undan med blicken, som om de vore rädda att visa mig deras desperation, visa mig de slocknade ögonen.

Till en början kände jag en enorm sorg över det som jag uppfattade som en uppgivenhet hos människorna jag mötte. Men efterhand har jag insett att det inte handlar om uppgivenhet, det handlar i stället om avskärmning, avtrubbning, avställning.
Det som tidigare varit skarpt som ett knivblad har nu nötts trubbigt av en civilisation vars enda syfte är att konsumera sin omgivning. Tanken har begränsats, den andliga intuition som vi alla utrustats med kvävs innan den ens får en chans att ta sina första stapplande steg. Allt som avviker från normen behandlas, likriktas, dödas och stampas tillbaka ned i marken, här skall inget nytt gro.

Jag talar med dem som betyder något för mig, jag säger dem att de måste tänka om, att de behöver handla nu, att den rådande civilisationen kommer att döda dem och deras barn. De ler ansträngt och i bästa fall viftar de bort det jag säger med, "jag vet, jag vet...", och där slutar det, för det är verkligen där det slutar.

Kanske, jag hoppas verkligen att det är så, kanske kommer alla att plötsligt "vakna upp" och tänka om, en massrörelse av ekologiska jordbrukare på mikronivå, kanske kommer makthavarna fördela om resurserna i landet så att det kommer alla till godo, inte bara kapitalägarna, kanske... Nä, det räcker så, varför hälla bensin på det meningslösa hoppets sprakande brasa.
Inget av detta kommer att hända, politikerna och kapitalägarna kommer att klamra sig fast vid det de har, aldrig kommer de att släppa taget. Därför kan jag inte, hur gärna jag än vill, sätta mitt hopp till dem.
De allra flest invånarna i västvärlden är uppfostrade till ett låst tänkande, de allra flesta kan inte föreställa sig en värld utan det som de ser som sin rättighet, nämligen deras prylar.
Därför kommer de inte att ändra på sig, de kommer att fortsätta sin meningslösa konsumtion och försöka att mätta det tomma hålet i sina kroppar av aska och stoft.
De allra flesta förstår inte ens vad jag pratar om, så varför ens försöka att förklara?

I mitt bröst brinner lågan klarare för varje dag, mina andetag är lätta och syret får min kropp att skälva av värme och välbehag. När jag gräver i jorden efter mina rotfrukter förundras jag över vilket under det är och jag smeker den bördiga myllan av tacksamhet.
Vad kan jag mer begära?
Hon erbjuder mig liv och det enda hon begär i gengäld är omtanke och kärlek, vad kan vara större?

Min kropp är en del av henne och likt hennes inre så glöder i mitt en längtan efter liv, efter existens. Jag betraktar henne inte som skild från mig, ett objekt att beundra och förundras över på avstånd genom en bildskärm. Hon är jag, jag är henne, vi är liv, jag kan inte vandra på henne, simma i henne eller andas hennes luft utan vara just det.
Som stoder av aska omger de mig, de som valt att skilja sig från henne, de är redan döda, de har förlorat viljan att existera. Endast deras prylar definierar dem, bevisar att de överhuvudtaget finns till.

Faktum är att jag är övertygad om att många skulle välja döden ställda inför valet mellan den och total förlust av sina prylar, resor, bilar och apparater. De skulle inte finna någon mening i sin existens utan dem, utan det som definierat dem.
Samma sak gäller i många fall deras arbeten, för utan vilka de är nakna och blottade, odefinierade.

Om det undgått någon, (jag tänker på mina tidigare texter), så hyser jag en intention om att skapa de förutsättningar som krävs för att livet i min familj skall fortgå, nu och i framtiden. Alternativen till detta är fullständigt oacceptabla och så länge jag tillåts dra in syre till min låga så kommer jag att brinna för detta.
Det spelar ingen roll om vi förlorar alla våra saker, våra prylar, vår bil eller vårt hus, inget av det spelar någon roll. Så länge vi finner glädjen i vår existens är allt annat betydelselöst, så länge viljan till liv brinner i vårt blod kommer vi att hitta vägar.

Det har faktiskt aldrig spelat någon större roll för mig, de där prylarna, jag har varit rädd om dem när jag väl ägt dem, men jag har också lämnat dem bakom mig då så krävts, för att sedan aldrig ångra att jag inte har dem kvar. Det kanske låter märkligt, udda och konstigt, men jag är faktiskt fullständigt tillfreds med att bara få finnas.
En del människor välsignas aldrig med denna känsla, de allra flesta faktiskt, andra jobbar hårt för att nå dit. Hittills har jag träffat ett fåtal, just nu bara en som jag minns, som med gott samvete skulle kunna hävda det samma.

Man talar då och då om utslagna människor som vinddrivna existenser och lägger då betydelsen mållös och ofokuserad i detta. Personer som saknar ambitioner, som saknar mål i livet är människor som står utanför, de har inte ställt sig där medvetet, snarare har de blivit ställda där i och med samhällets ovilja och oförmåga till acceptans.
I vårt samhälle blir endast de som fogar sig, de som konsumerar, de som arbetar och de som upprätthåller accepterade. De andra är de som är utanför, något som nuvarande regering gång efter annan påminner oss om, samtidigt som de implicit säger att det är skamligt att befinna sig i utanförskapet. Endast de som deltar är lyckliga människor, endast de som arbetar och konsumerar är lyckliga människor, endast de som fogar sig är lyckliga... Människor?

De förvandlar oss till aska och stoft, likt vattentortyr trycker de ned konsumismen i våra strupar och stryper tillförseln av syre till vår stackars flämtande låga. Vi sväljer girigt, övertygade om att nästa klunk är den som skall skänka oss den eviga lyckan och slutlig tillfredsställelse.
Snälla du, jag ber dig, sluta att svälja det de matar dig med, skölj och spotta. Välj din egen diet, den som skänker dig frid i sinnet, den som uppfyller dig i stället för att lämna dig tom.
Tro på dig själv, på den du är, tro på din inre eld. Den finns där också om den bara är en flämtning av vad den borde vara. Öppna ditt sinne och låt klarhetens vindar blåsa bort allt som fördunklat dig, se på dig själv och jorden på nytt.

Om du vill kan du finna glädjen i att finnas till, men du måste vilja det, ingen kan vilja det åt dig. Det är svårt, jag förstår det, men att vara fri från denna civilisations slaveri är värt varje ansträngning, det är mitt löfte till dig.
Frihet finns i utanförskapet, i icke deltagandet och varje steg du tar bort från konsumismen och förbrukarsamhället blir ett lättare steg.
Är det svårt?
Tänk att varje handling du gör skall bejaka jordens och din existens i stället för att föröda den, så har du kommit en bit på väg. Nästa steg är att omsätta tanken till handling och faktiskt på allvar försöka att göra verklighet av den.

Alternativet är att du kväver lågan, att viljan till liv försvinner och att du till slut inte är något annat än aska och stoft.

Lev väl.


If you want to go fast, walk alone. If you want to go far, go together.

Ju mera du studerar din omgivning desstå mera börjar den påminna om någons dröm

Att vara , vad mer kan man begära, så sant så sant?

Tänk att folk inte upptäckt något så fundamentalt.

Eller som andnigen.

Ja du har rätt i att folk fortsätter som dom gör

Förändring går extremt sakta men så fungerar den.

Vi börjar få ett litet miljöombyte, dom vakna står inte ut lika mycket längre med att bara titta på.

Nu börjar skolning och utmaning för dom vakna att väcka andra.

Det var som en dag när jag väntade på bussen något år sedan väldigt trött efter arbete.

Några ungdomar trängde sig före busskön och låtsades avskärma oss .

Jag sa åt dem och visa alla som jobbat hårt och står på trötta ben lite respekt och gå ställa sig i kön.

Jag vill gärna tro att den upplevelsen lever kvar i människornas sinnen till att komma ihåg om det sker igen att .

Ahha Man kan ju faktiskt säga något , agera och yttra sig.
Man har faktiskt en egen vilja.

Som du vet när folk vaknar då accepterar man inte att andra individer trycker på sina anpassning på dig vilket man sett som innan som självklart.

Själv accepterar jag inte ens att folk får rösta för att deras röst och ignoranta perspektiv ska påverka mitt leverne , F that jag styr mitt eget liv, man behöver inte ge ifrån sitt ansvar för någon religion eller politiker eller lagbok bara för att man själv är oansvarig . lat. känslolös,trångsynt osv osv

Folks förmåga och smita från sig själva slutar aldrig förvåna.

Detta påpekas när modet är hittat till dom sovande.

Folk slutar aldrig konsumera men dom kanske kan sluta ha det som sitt livsmål och börja konsumera med ansvar hjärta och sinent och möjligtvis gynna andra påvägen och sin omgivning .

Det vore iallafall en start.
Människan är tyvär så låst att dom vet inte ens hur en sån utveckling ser ut eller vad dom skulle söka efter.

Ja det är sant att vissa människor är mer eller mindre utan lärarens eld, och när väl lågan tänds gör det ont som F--n.


Om vi har tur upplever vi lite av den posetiva förändingarna, men duvet sanningen brukar jobba sakta den sprider sig sakta sakta men den verkar snabbt. Tyvär.

Människors liv är andligt och känslomässigt torra , det är därför dom konsumerar som galningar , söker tröst i spriten letar efter något att fylla dem med.

Det finns ju ingen ande i dem, stackars deras ande den står och skriker och aphjärnans brus blockerar allt så rusar dom omkring som blinda vilsna möss.

Sovande människor påminner mycket om skuggfigurer när man delar in allt det meningsfulla som dom upplevt i livet.

Brukar bli 1/3 dels A4 sida med tur.

Som tomma paket.

Sanningen

Lång väg dit.

Det är bara göra som du säger och inse allt det vackra i varandet medans det är oförstört.

Menar som sovande boskaps mupp fråga dig själv om du verkligen skulle ha tillbringat din tid men vad du har gjort så mycket när du är död.

Tänk att du har 1 min kvar och leva och se om du känner dig nöjd med vad du lyckats uppleva.

Dagen kommer när alla påverkas av sin ignorans.

allt har sin tid plats och pris.

Allt utom sanningen.

Folk måste vakna illa kvickt om vi ska rädda mor och oss .

Existensen här ligger illa till, den himmlakropp som lurar där ute kommer hälsa på annars. född ur hat.


Vi har inte lång tid kvar om vi inte väcker oss själva.

Men o andra sidan när det händer vet jag att jag försökt.

Vi är bejakade kan man mist sagt säga.

Lev i frid.

Man kan summera det såhär brödrar och systrar..

Älska allt.
Var i nuet.
Var tacksam.
Var barmhärtig.
Var centrerad.
Sträva inte.
Kläng inte fast vid.
Försök inte bli.
Ta avstånd.


Lyssna på hjärtat det är den enda läraren och guiden som kan visa er vägen till ert sanna jag.

I nuets tystnad finns den högljuda sanningen.

Såsom inom såsom utom.

Tack för tiden som varit älskade själar och älskade Sanning.

Vad vore vi utan Sanningen.

Lev i frid.