Mutlagstiftningen är till för att skydda arbetsgivare mot bestickliga anställda. Den som inte är anställd kan inte begå just det här brottet, men självklart andra brott eller olämpligheter.

Claes Sandgren, ordförande för Institutet mot mutor, anser att även de som inte är anställda ska kunna åtalas för mutbrott (DN 2010-02-02), åtminstone om de är journalister. Om även andra ickeanställda ska kunna falla under mutlagstiftningen framgår inte av inlägget.

Han skriver ”Bara polis och åklagare har de befogenheter och resurser som här behövs för att motverka att allmänheten vilseleds och förtroende för medieföretaget skadas.”

Vad Claes Sandgren föreslår är att polis och åklagare ska träda i ansvarige utgivarens ställe. Det är en ideologisk inställning som enbart förespråkare för totalitära regimer brukar uttrycka, men det kan vara en ett utslag av att det dunkelt tänkta blir det dunkelt skrivna.

Jurister, åklagare och delar av riksdagen uttrycker via åsikter eller beslut tämligen frekvent att de vill kringskära journalistikens möjligheter. Attackerna på grundlagen via annan lagstiftning har pågått mer intensivt under 2000-talet och det är främst meddelarfriheten och källskyddet som undergrävs.

Sandgren citerar Trond Sefastsson som i rättegången kallat Spelregler för press radio TV, och därmed hela det självsanerande systemet, för ett skämt. Trond har fel och borde veta det, men människor tar till grovt artilleri när de är trängda. Sandgren har inte kollat källan. Det snart 100-åriga systemet med Pressens samarbetsnämnd och Spelreglerna har betytt mycket för att Sverige i dag har den jämförelsevis pålitligaste journalistiken i världen.

Forskning visar att en överväldigande majoritet av de svenska journalisterna tar pressetiken på stort allvar.

Självklart har alla inom branschen ett ansvar för att medborgarna inte vilseleds, men när Sandgren talar om att förtroendet för medieföretagen måste stärkas av polisen är han välvilligt uttryckt farligt aningslös.

Medieföretagen är medskapare av den situation som uppstått till exempel i Trondfallet.

Som så många andra arbetsgivare i dag vill medieägarna sällan ta ansvar för att anställa. Arbete sköts i ökande utsträckning av korttidsanställda, bemanningsföretag eller via lösa förbindelser som i Trondfallet.

Tidningsutgivarna har ensidigt dragit sig ur arbetet i Textreklamkommittén som vakade över att journalistik och marknadsföring blandades. Skälet som angavs var att TRK anlade ett omodernt synsätt. Jag läser motivet som kortsiktigt lönsamhetstänkande: förhoppningen att det finns pengar i att blanda journalistik och marknadsföring. Anställd ska vara anställd och frilans och produktionsbolag fristående aktörer som gör upp sina affärsförbindelser i tydliga kontrakt. Annat är farligt för båda parter. Så är det inte i dag. Vi har en stor och ökande ägarkoncentration inom medierna som medför att de stora företagen kan sätta press på de mindre och inte minst på de frilansande enmansföretagen. Public service är ur betalsynpunkt närmast sämre kålsupare än andra.

För att kunna överleva på marknaden behöver en frilans flera uppdragsgivare och olika uppdrag, ibland utanför den journalistiska delen av mediebranschen. Ska polisen avgöra vilka?

Alla vill ha god journalistik men färre vill betala. Vi kan se att ett mecenatsystem på väg tillbaka.

I USA har medborgargrupper bildats för att köpa en viss typ av journalistik som man tycker fattas. Ett tag kunde man, kanske kan man än, adoptera en journalist. Skulle en åklagare av göra om uppdragsgivarens betraktades som otillbörligt?

Demokratin överlever inte utan oberoende journalistik. Detta medför stort ansvar som vilar på medieägarna, eftersom det är de som sätter journalistikens villkor.

Vad göra?

Tillbaka till tryggare anställningar och justa affärsförbindelser.

Återinvestering i journalistiken av de vinster som görs i medieföretagen. 2000-talets första år har varit de vinstrikaste någonsin för mediebranschen men har i stor utsträckning lyfts ut verksamheterna eller använts till att betala räntor på stora uppköp i ägarkoncentrationens intresse, så i konjunkturnedgången stryps journalistikens möjligheter ytterligare.

Stimulans till start av nya ägarformer med nya ägare som inte har största möjlig avkastning som mål.

Värna grundlagen och ansvarig utgivarskapet. Behovet är skriande av starka publicister och ansvariga utgivare som värnar journalistiken och kan stå emot de räknenissar som ser journalistik som en vara vilken som helst.

Agneta Lindblom Hulthén

ordförande, Journalistförbundet

Källa: http://www.journalisten.se/debatt/221 ... uppdrag-en-frilans-ska-ha

Claes Sandgrens svar:

Varför ska frilansjournalister vara omutbara?

Enligt min mening förklarar inte Journalistförbundets ordförande, Agneta Lindblom Hulthén (ALH), i sitt inlägg (4.2.2010), varför journalister som är uppdragstagare ska falla utanför mutbrottslagstiftningen till skillnad från journalister som är arbetstagare hos ett medieföretag.

Varför ska det vara straffritt för en frilans – men inte en anställd journalist – att i det fördolda ta emot pengar från till exempel ett politiskt parti eller en brottsling för att göra ett reportage som gynnar partiet/brottslingen?

Till skillnad från ALH menar jag att den frilans, som på så vis berikar sig privat och lurar både medieföretaget och allmänheten, bör omfattas av mutbrottslagstiftningen. Detta är så mycket mer motiverat som gränsen mellan anställning och frilans är flytande och delvis godtycklig. Det är vanligt att journalister arbetar heltid för ett och samma medieföretag och ändå är frilans i lagens mening och det finns journalister som har F-skattsedel men betraktas som arbetstagare.

ALH hänvisar till branschens självsanering som tydligen ska kunna få bukt med den här typen av betald frilansjournalistik i det fördolda. Min fråga till ALH blir denna:

Vilket branschorgan eller medieföretag har de befogenheter och resurser som krävs för att utreda de transaktioner som sker i lönndom mellan en frilans och till exempel ett parti eller en brottsling?

För min del tror jag att det bara är våra rättsvårdande myndigheter som kan utreda penningtransaktioner av detta slag och bara de som kan göra det på ett rättssäkert sätt.

ALH hävdar att jag med den uppfattningen sätter ”polis och åklagare i ansvarige utgivarens ställe” och därmed har en ideologi ”som enbart förespråkare för totalitära regimer brukar uttrycka” (sic!). Uttalandet föranleder en tredje fråga till AHL:

Hur ska ansvarige utgivaren kunna hindra och ta ansvar för nämnda slag av penningtransaktioner som han inte känner till i avsaknad av de befogenheter och resurser som krävs för en utredning?

Vidare: jag föreslår alltså att frilansjournalister ska vara jämställda i mutbrottslagstiftningen med anställda journalister och tillvitas då en totalitär samhällssyn (är jag kryptofascist, pseudokommunist eller bäggedera?). Med hänsyn till att den ordning jag föreslår är vanlig i länder med vilka vi brukar jämföra oss vill jag för det fjärde fråga:

Är alltså mutbrottslagstiftningen i till exempel våra grannländer och Storbritannien uttryck för en totalitär samhällssyn?

Till sist. I en ledare i tidningen Journalisten (12.11.2008) hävdas att journalistkårens spelregler inte ska få användas som bevis i en rättegång; ”hela självsaneringsprincipen faller” om så sker. Hur ser ALH på detta? Vi har ju fri bevisprövning i svensk rätt och det är kutym inom många rättsområden att lagbestämmelserna fylls ut med ”god sed” i branschen. Det bidrar till att juridiken inte skapar ett eget normsystem som skiljer sig från rådande syn i samhället. Min fråga blir:

Varför ”faller hela självsaneringsprincipen” därför att de journalistiska spelreglerna används så att tillämpningen av den statliga regleringen är harmoniserad med mediernas egen hederskodex?

CLAES SANDGREN
Innehavare av Torsten och Ragnar Söderbergs professur i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, ordförande för Institutet mot Mutor (IMM)