På alla de löntagare som i arbetet eller fackföreningen, inom kulturlivet eller på äktenskapsmarknanden sällan ser någon möjlighet att höja sin status i dagens Sverige tycks det privata ägandet utöva en mycket stark för att inte säga neurotiserande lockelse, annars skulle väll inte så många arbetare och tjänstemän låta övertid och extraknäck äventyra sin hälsa eller låta lån och avbetalningsköp äventyra sin fackliga solidaritet för att få pengar till statusstegrande familjebilar, frysboxar, möblemang, egnahem och lyxjulklappar till barnen. Men förvisso är detta en lockelse som kommer uppifrån, från överklassen. De rika kan med alla sin makt och propaganda medel lugnt underblåsa den konsumtionsbefrämjande underklassivern att materiellt imitera överklassen, väll medvetna om att klasserna härigenom inte närmar sig varandra utan bara synes närma sig varandra. Hur mycket privat egendom som löntagarfamiljerna än lyckas skrapa ihop kommer de nämligen ändo inte att uppnå den makt över andra - eller ens den ekonomiska och sociala trygghet - som privategendom ger de rika. Löntagarfamiljernas allt starkare ambition att köpa sig status bidrar ju tvärtom till att förmera överklassens makt och ridedom, efter som det är överklassen som säljer de varor som löntagarna köper.