Hej

Bifogar nedan en artikel av Are Waerland




H Y M N till L I V E T


av Are Waerland

Skarp som en linje ligger havets synrand. Längs densamma glider en av oceanens jättar. Ljusen från dess hytter och kajutor lysa som en strimma i natten. En lanterna tindrar från en fiskarbåt vid stranden. I öster skimrar den klart strålande morgonstjärnan, vars halvmåne flammar i silvergult och guldrött. Tusen små vågor, som söka vila i natten, fånga dess ljus och väva av dess strålar en brudslöja i silver, guld, och rubiner. Över hav och land välver sig Medelhavets himmel dunkelblå, fylld med guldgula stjärnor, som vandra oberörda av allt jordiskt sin väg mot bergen i väster.


Ett svagt ljus dallrar likt ett blekt norrsken över horisonten, bådande den gryende dagen. Sakta, stilla, som en i skira ljusvävnader klädd ande, stiger morgonrodnaden upp ur havet. Stjärnorna vid synranden slockna en och en. Morgonstjärnan drager in sin brudslöja och bjuder sina svenner, de små vågorna, farväl. Hon är ju den sköna Venus, kärlekens evigt unga gudinna, som varje natt firar bröllop i stjärnerymderna med vår jord.
Nu brinner horisonten. Nattdimmornas vattendroppar bryta de första solstrålarna i regnbågens alla färger. Färgskalan tonar från mörkrött till violett. Kvastar av guldgula strålar bryta likt fanfarer av ljus igenom de vilande molnen, bådande himladrottninqens ankomst. Men ännu dröjer hon. Natten slumrar lätt över bergen i norr. Och över Alpernas gråvita toppar tindra ännu stjärnorna.


Plötsligt blir det liv vid horisonten. Dimmorna fly förfärade, men fångas hastigt av små osynliga värmestrålar, vilkas konstförfarna händer förvandla deras vävnader till en osynlig imma, som morgonvinden bär mot land för att mätta den törstiga jorden och kläda Alpernas toppar i vitaste snö. Fri och klar ligger horisonten. Ur rymderna sänker sig den azurblåa dagern över vattnen. Havet häver sig och sjunker i en sakta rytm. De tunga grå bergen och de höga fjällen speja mot öster. All naturen bidar det stora undret.
Och åter, som under tusen och miljoner morgnar sedan årbiljoner tillbaka, lyfte sig den gåtfulla skivan, bäraren av allt liv, över synranden. Likt en droppe av smält guld, fallen från skyn, skimrar det över vågorna. Droppen förvandlas till en gyllene bro, som vidgas och växer, för att åter draga sig samman tills att dess ändar mötas och slutas i fullkomlighetens och evighetens symbol, linjen som aldrig har någon början eller slut. Nyskapad, hel och full är åter den gyllene skivan. Naturen drager en lättnadens suck. Tänk om dagern aldrig kommit, utan allt liv frusit och natten för alltid vilat över jorden.
Men nu är morgonen åter här, ny, frisk och strålande som daggens pärlor i gräset. Allt liv vaknar. Blommorna öppna sina kalkar. Rosorna kläda sig i granna färger. Olivdungarna taga på sig sin mörkgröna skrud. Bergen glömma att ruva över evighetens gåtor. Deras fårade anleten småle åt livet och den strålande dagen. Längst i norr tända Alperna sina vita facklor, som lysa milsvitt under det ljusblå himlavalvet, solen och livet till ära.


Lyckliga människor, som bo i dessa gudabenådade nejder. Var det ett under att våra förfäder sökte sig hit ned, och att de här byggde riken, som satt djupa spår i Medelhavsfolkens historia. Ty här är livet liv. Här kan man bo ute året om. Här springa frukt och grönsaker som kaskader av härligaste livssaft ur jorden, medan vegetationen norr om Alperna ligger i vinterdvala. Här är salladen alltid grön, apelsinerna fullmogna och citronerna söta. Här kan man njuta deras safter i värme och sol - ty sol, värme och fruktsaft höra från begynnelsen samman. Här löser naturen alla hälsans, hygienens och dietens problem, som om de aldrig funnits - för alla dem, som blott vilja slå sig ned med det rätta sinnelaget vid hennes rikt dukade bord. Här lyser alltid solen ur någon vrå på himlen om dagen, och stjärnorna och månen om natten. Även en halvmulendag är här som ett himmelrike - ett regn som glädjetårar. Här är livet evigt en enda fest.
Skön och underbar är naturen överallt på jorden. Men här har hon samlat all sin skönhet i en brännpunkt, för att liksom med en enda evig bröllopsfest viga människan vid sin ande. På samma sätt som hon kläder ungmön i sin fägring för att inbjuda till det moderskap som stundar, så har hon här slösat sina rikedomar, för att människosjälen måtte nå den fullkomning, som är jordelivets innersta mening.
Såsom solen stiger ur havet och lyser upp världen, så vaknar jordens ande i människan till medvetet liv. I människans glädje över naturens skönhet fattar naturens ande sig själv. I kroppskulturen som i den andliga kulturen, i litteraturen, konsten och vetenskapen, söker jordens ande sitt ständiga "excelsior" - ett liv utöver sig själv, på samma sätt som myllan söker det i blomman, och blomman i frukten.


Allt liv vill mera liv ett outsläckligt, outtömligt evigt liv! Detta är dagens förkunnelse - den klart strålande, med sitt dallrande guldgula och silvervita ljus allt famnande dagens.
Dagen älskar klara linjer, rena färger och en begränsad synrand. Den är den klart formade tankens och den i en enda brännpunkt samlade viljans symbol - på samma sätt som natten är de dunkla aningarnas och de tid- och rumlösa strömmarnas.
Dagen är den stora ljussymfonien, som sakta stiger och växer tills att den vid middagstid brusar genom rymden, för att så långsamt falla mot eftermiddagen, tona av och dö med aftonrodnaden.
Följ dagen i alla dess skiftningar! Upplev varje dess minut i ditt inre! Lyssna till dess förkunnelse! Stäm ditt sinne till dess toner! Fånga dess ljussymfoni i din själ, såsom snäckan fångar havets melodier! Lev, älska, gläds och fröjdas!
Dagen är livsbejakelsens tid. Evig är den som ljuset självt, men föder dock natten och kastar skuggor på samma sätt som livet alstrar döden - blott för att sprida mera ljus och vinna mera liv.


Nu sjunker solen bakom bergen i väster. Ett bleknande band av guld kantar deras konturer. Nattens slöjor samla sig i dalarna. Pinjeskogarna på Alpernas sluttningar försvinna i dunklet. Men ännu glöda topparna. Linjen mellan skugga och dager stiger långsamt mot höjden. Evighetens timmar glida ljudlöst bort i rymden. Nu säger den sista solstrålen farväl åt den högsta toppen. Men ännu spela ljusknippen över himlavalvet, för att om några minuter blekna och försvinna.
Vinden har somnat in och havet lägger sig till vila. En ångare tänder sin lanterna, en ensam fiskarbåt skyndar sig mot hamnen. Stjärnorna stiga ut ur det blå och börja ånyo sin eviga vandring. Om några timmar har allt gått till vila i den gamla romarstaden vid foten av bergen. Natten är inne.


Heliga natt, underbarare i din mystik än dagen! Vart bär vår väg, vart gå vi i vilan, var äro vi om dagen?.... Vad viska vågorna, som i melodisk rytm slå mot stranden?.... Vad säga stjärnorna?....
Fåfänga frågor! Här är ju varje natt fylld av skönhetsglädje och evighetsro. Vart vi än vandra, var vi än dväljas, så förbli vi dock alltid i evigheten. Den finns ej mindre här än annorstädes i universum, tiden eller rymden. "Dåre, som ej ser att du är mitt i det du söker!" - säga stjärnorna. "Här är evighetens fullhet!" - viska vågorna. "Upplev evigheten i nuet!" - predika fjällen.... Evigheten är runtom oss, ty den är i oss. Vi äro i den och kunna aldrig komma utom densamma. För den som klart fattat detta, bor evigheten överallt. Den är en inre upplevelse, ett medvetenhetstillstånd, och som alla medvetenhetstillstånd måste den erövras. Evigheten är ett andens uppvaknande, som sker i tiden.
Säg "Ja" till livet! Tag det som det är med alla dess skuggor och dagrar, strider, kamp, sorger, bekymmer och gott och ont i alla dess former! Detta är den starkes livsbejakelse. Med denna kommer evighetsron i nuet. Och med denna herraväldet över livet.
"Giv mig en fast punkt och jag skall lyfta världen" sade en av forntidens vise.
Den fasta punkten heter evighetsron i tiden.