lHej

Bifogar ännu en bra artikel av Are Waerland. I den här gör han upp med kristendomen (kristna ska nog inte läsa denna artikel).



LIVSFÖRNEKELSENS RELIGIONER

av Are Waerland


Nu sveper nordanstormen över Medelhavet. Den blåa färgen har förbytts i grått. De tunga iskalla skyarna hänga lågt över vattnet. Snön piskar vågorna, som svara med att kasta upp kaskader av vitt skum i vilt raseri. Runt udden i öster galopperar stormens vita fåle. Den långa halsen med den fladdrande manen, som de vilda vindkasten format av vattenstänk och snöyra, reser sig högt mot fjällväggarna. Skakade till roten och obarmhärtigt rivna av stormen sträcka de fredliga palmerna förfärade sina böljande bladarmar mot skyn. Halvmogna apelsiner och citroner falla med sina avbrutna grenar till marken, medan blad av rosor och olivträd dansa med virvlarna på terrasserna. Allt är förödelse och förfäran, med undantag av Alpernas toppar. Lugna och oberörda trotsa de stormen, som förgäves bryter sina vingar mot deras snöklädda granitmassor.
Så måtte det ha känts, när folkvandringens stormar bröto ned över Alperna mot Romarriket, härjande och ödeläggande allt i sin väg. Människorna sträckte förfärade sina armar mot himlen och anropade sina gudar. Endast några få stodo lugna och oberörda. Dessa voro Stoas filosofer. Ingen olycka eller glädje förmådde störa deras själslugn. Ur den gråa forntiden resa sig deras gestalter som Alpernas toppar i stormen.

Underbara män och kvinnor, som så kunde höja sig över livets alla skiften och med orubbat själslugn trotsa dess stormar! Större andar har historien sällan skådat. Med dem bjöd den antika bildningen farväl. - Varför blevo de de siste, som bort vara de förste?... Varför fanns det bland de folk och generationer, som följde dem, inga, som vågade axla deras mantel?... Under ett helt liv har jag sökt svaret och funnit att detta gömmes i ett enda ord: livsförnekelsen.
Det är livsförnekelsens religioner, som härjat och ödelagt världen värre än någonsin folkvandringens stormar det gamla romarriket. Märk väl att jag icke här talar om och riktar mig mot någon särskild religion, utan mot en livssyn, som smugit sig in i de olika kyrkorna, så österländska som västerländska, och iklätt sig religionens skepnad. Det är denna livssyn, som dominerat Europa alltsedan den antika bildningens undergång. Och det är därför, som den Stoiska filosofiens män och kvinnor blevo de siste i stället för att de bort vara de förste. Men ännu har ej solen sjunkit för sista gången i världshavet väster, ännu ha ej de europeiska folken skrivit det sista bladet i sin historia.


Låtom oss gå till grunden med problemet. Varje förkunnelse, som börjar med "Vi som i synd avlade och födde äro" och sätter ord som "Jag fattiga syndiga människa" på den bekännandes läppar, är en livsförnekelsens religion.
All naturen firar i avlelsen sin stora fest. Sedan årmiljoner tillbaka har hon slösat all sin skapande kraft, all sin uppfinningsrikedom och sin största skönhetsglädje på att göra avlelsen i blomstervärlden, djurriket och människovärlden till livets största och heligaste fest. Den som deltagit på ett rätt sätt och i en rätt anda i den festen, vet vad den betyder. Allt inom människan når i den sin höjdpunkt. Det är endast det sjuka, fysiskt och andligt osunda livet, som ser i densamma sin egen vrångbild. Men vilka andra än livsförnekelsens religioner hämta sina andliga och moraliska värdesättningar från det sjuka och osunda? Genomgående för alla de - nu världsbehärskande religionerna är att de söka sina värdesättningar och sitt existensberättigande i det nedgående, av olyckor och missräkningar, nöd och elände hämmade och sargade livet. Ingen frågar efter vad det sunda, livsstarka livet vill och söker. Detta måste först bli andligen och kroppsligen nedbrutet, förrän plats kan beredas för religionen, sådan denna utformat sig under de gångna århundradena och, årtusendena.
Därför kasta ock alla ledande religioner så österländska som västerländska, en gråsvart slöja över livet, och kläda sig deras prästerskap i svarta färger. Jorden kallas en sorgedal och syndakänslan betraktas som den väsentliga frälsningsförutsättningen. Förlåtelsen fås "utan vår förskyllan och värdighet" och barnen läras från tidiga år att bekänna: "Jag fattiga, syndiga människa...", och börja sina böner med, "vi, som veta att vi av oss själva intet vilja eller kunna..." o.s.v. Där livsförnekelsens och syndakänslans anda ej finnas, måste de först fostras för att sedan med alla tillgängliga medel nä ras och hållas vid liv. Livsförnekelsens religioner hälsa även därför sjukdomen Och livsolyckorna som sina största och bästa bundsförvanter. Vad den nedbrutne och sjuke i sin nöd griper efter och bekänner, anses utgöra de verkliga livsvärdena, vad den döende i sitt slocknande och beslöjade medvetande yttrar, utslagsgivande. Hur fjärran från allt detta ligger ej tanken, att det är till det fysiskt och andligt genomsunda livet vi skola gå, för att finna de verkliga livsvärdena. Än fjärmare tanken, att vi måste sätta som ett huvudmål alstrandet av så fysiskt som andligt livsstarka människor som möjligt, för att kunna bringa människolivet i samklang med allt det som den biologiska utvecklingen eller evolutionen strävat till och sökt att frambringa under miljoner år. Men från att fullfölja dessa syften hindrar oss livsförnekelsens prästerskap, som lever på det själsliga livets misär, och sjukdomarnas prästerskap, som hämta sitt levebröd från det fysiska livets förfall. Något det kärnsunda andliga och kroppsliga livets prästerskap känner vår samtid icke.


För religionen - eller snarare kyrkogåendet - kände jag från tidigaste år den allra största motvilja. Jag fann det hela starkt förödmjukande och ovärdigt människan och allt vad som sades nedrivande och nedsättande för den känsla jag hyste för människan och naturen, och min uppfattning av skaparen och hans verk. Jag kunde ej förmås att lyssna till syndabekännelsen. När prästen började: "Jag fattig syndig människa, som i synd avlad och född är" ... stoppade jag fingrarna i öronen. Likaså vägrade jag att buga mig och böja knä. Hur mycket jag än älskade och vördade mina föräldrar, så kunde jag ej hjälpa att allt reste sig upp inom mig när de sökte tvinga mig att deltaga i gudstjänsterna.
"Kan det vara möjligt", frågade jag i mitt gossesinne, "att Gud kan tycka om människor, som bete sig på det sättet, och kan han väl finna behag i sådana bekännelser, som äro lika nedsättande för honom själv som alltings skapare, som för människorna. Om jag vore Gud, så skulle jag vilja ha människorna på ett helt annat sätt. Jag skulle vilja ha dem fria, självständiga och stolta, och jag skulle förakta och straffa dem, som gråta, böja knä och bekänna att de till ingenting duga och intet kunna och vilja av sig själva annat än ont och dåligt. Gud måste känna sig förödmjukad och sorgsen när han hör och ser allt detta" ... Detta var den tankegång, som likt ett friskt källsprång vällde upp i mitt medvetande från mitt inre, och i vilken jag kände mig fri och lycklig i harmoni med mig själv, skaparen, naturen och livet.


Jag förde som gosse ett friskt uteliv i mark och skog. Vackrare och hälsosammare omgivningar kunde man icke ha önskat sig för ett barn. Här var jag helt lycklig. Men så snart jag kom in i kyrkan, var det som en stark beklämning gripit mig. Jag ville bort och ut, och så snart gudstjänsten var över, sprang jag så fort jag kunde ned till sjön eller ut i skogen. Sagor voro min älsklingslitteratur, framför allt de fornnordiska. Av dessa kunde jag aldrig få nog. Jag älskade dessa kämpar, som utmanade gudarna till envig, och dessa gudar, som med glädje deltogo i enviget och fröjdade sig så mycket mera däröver, ju bättre mothugg de fingo och ju större och starkare kämpar de hade som motståndare. "Så måste ock den sanne Guden älska människorna", tänkte jag, "icke de små och kvidande, de svaga, sjuka och eländiga, utan de starka och hugstora."
När jag läste om hur Odin, gudarnas fader, gick förklädd från gård till gård, där drottarna bodde med sina hirdar, som räknade samtidens största kämpar i sina led, och huru han okänd övade dem i vapnens lek och t.o.m. stiftade ofred dem emellan, när han märkte att de förslappats och förslöats, så att de skulle återvinna sin styrka och sitt mod och växa i kampen med varandra, brann min gossesjäl av hänförelsens heliga eld. "Så måste ock den sanne guden göra", tänkte jag, "så måste han älska sina kämpar. Ty hans kämpar äro alla, som vilja bli det - men icke de som bekänna att de ingenting kunna eller vilja annat än ont - och sucka, beklaga sig och gå i en ständig fruktan för allt möjligt. Slavar kallade jag dem tyst. Icke kan gud älska några, som bete sig som slavar.
När jag så vid läsningen i skolan av Fänrik Ståls sägner kom till den ståtligaste av Runebergs dikter, Döbeln vid Jutas, fann jag i denna stora skalds ord en bekräftelse på att jag hade rätt. Jag lärde mig dikten utantill och gick ut i skogen och på klipporna vid stranden för att där med de ståtliga furorna och de blågröna vågorna som åhörare, läsa upp dess strofer. När jag kom till de härliga orden:

Må slaven för sin gud i stoftet
ligga,
jag kan ej krypa, har ej lärt att
tigga,
jag söker gunst ej och begär ej lön,
jag vill blott glad inför ditt anlet
stanna
med eldat hjärta och med upprätt
panna,
det är min manliga, min fria bön

kände jag hur blodet vek från mina kinder. Detta var något som jag förstod till fullkomlighet och som fann genklang i min gossesjäl. Hade Runeberg rätt, så förnedrade sig människorna i kyrkan till slavar medan Döbeln tillbad den rätte guden. I dessa tankar möttes forntid och nutid i mitt sinne. Med dem gick jag in i pubertetsåren.