På Nordiska Förlaget har för en tid sedan utkommit en svensk översättning av professor Kevin Macdonalds bok The Culture of Critique (Kritikkulturen på svenska i utmärkt översättning av Lars Adelskogh). Det är ett vetenskapligt arbete och följaktligen inte alldeles lättläst för lekmannen. Men verket har stor tyngd och har väckt befogat intresse och debatt bland akademiker och opinionsbildare runtom i världen och Macdonald har blivit föremål för både beundran och hatfylld kritik för de resultat och teorier han där framför.

Kevin Macdonald är professor i psykologi vid California State University. Hans intresse är att med tillämpning av evolutionär psykologi försöka nå en bättre förståelse för hur etniska konflikter och rivaliteter fungerar. Hans magnum opus i tre delar är en djuplodande analys av relationerna mellan judar och icke-judar under århundradenas lopp. Det är fråga om tre böcker: A People That Shall Dwell Alone, Separation and its Discontents och The Culture of Critique. Det är alltså det sista verket som nu föreligger i svensk översättning.

Det grundläggande begreppet i Kevin Macdonalds verk är ”gruppevolutionär strategi”. Han studerar hur etniska grupper, och då främst judar och icke-judar, tävlar om resurser i de samhällen där de lever tillsammans.

Judar är unika i så måtto att de under årtusenden levt i samhällen som inte varit deras egna eller, före förskingringen, dominerats av främmande stater, och ändå lyckats behålla sin kulturella egenart. Dessutom har de, som historien visat, lyckats mycket väl i konkurrensen med icke-judar.

Andra minoritetsgrupper assimileras i kringlevande folklager, och till och med erövrarfolk assimileras och försvinner som kulturella entiteter. Men så icke judar.

Macdonald undersöker hur detta kommer sig och han finner svaret i judarnas överlägsna gruppevolutionära strategi. Här ges inte utrymme för en närmare beskrivning, men tyngdpunkterna i deras strategi är:

1. Avskiljande av det judiska folkets genpool från kringlevande folks. Detta innebär förbud mot blandäktenskap och kallsinnig attityd mot potentiella konvertiter till den judiska tron.
2. Konkurrens med icke-judar om resurser.
3. Högt utvecklad samverkan och altruism inom gruppen
4. Rashygienisk inriktning mot att frambringa hög intelligens, höginvesterande föräldraskap (dvs. föräldrar som visar stort intresse, målmedvetenhet och engagemang i barnens uppfostran och skolning) och förpliktelser mot gruppen, snarare än engagemang i personliga mål.

Den första delen av Macdonalds trilogi behandlar ingående dessa frågor. Dessa grundläggande idéer återkommer i alla tre verken.

Den andra delen, Separation and its Discontents, tar sikte på problemet antisemitism. Macdonald granskar tre historiska perioder av framträdande antisemitism, nämligen den sista perioden av romerska riket, femtonhundratalets Spanien och det nationalsocialistiska Tyskland. I samtliga fall uppkom en mycket stark icke-judisk samverkan och gemenskap (normalt ej en dominerande företeelse hos icke-judar) som reaktion på och spegling av judarnas överväldigande och segerrika gruppstrategi.

I Kritikkulturen, med undertiteln En evolutionär analys av judiskt engagemang i 1900-talets intellektuella och politiska rörelser, är alltså sista delen i trilogin. Här sysslas inte längre med århundraden utan nu gäller det nuläget, dvs. nittonhundratalet.

Enligt Macdonald var detta århundrade en av de mest katastrofala perioderna i historien. Han skriver:

”Det tjugonde århundradet i Europa och västvärlden, liksom det elfte århundradet i Spanien, var ett judiskt århundrade, för judar och judiska organisationer var intimt och avgörande inblandade i alla avgörande händelser. Om jag har rätt i att judiskt deltagande var en nödvändig förutsättning för den bolsjevikiska revolutionen och dess mordiska efterspel så kan man även hävda att judar därigenom hade massivt inflytande på följande händelser.”

Den bärande tanken är, att vissa judiska eller judiskdominerande intellektuella rörelser varit engagerade i en kampanj för att bryta sönder den kulturella strukturen och kulturmedvetandet hos de nationer bland vilka de vistats. Denna kampanj har på grundläggande sätt förändrat de västerländska samhällena. De rörelser och idéer det här är frågan om har presenterats som universella och vetenskapliga, medan de i själva verket haft djupgående politiska och sociala konsekvenser, avsedda att gynna judar men de facto skadliga för västvärldens samhällen.

Macdonald behandlar marxism, freudiansk psykoanalys, den så kallade Frankfurtskolan inom sociologin, boasiansk antropologi men även judars avgörande inflytande på rörelsen för multikulturalism och invandring från tredje världen.

Samtidigt som dessa judar med kraft verkat för upplösning av västerländska folks etniska och kulturella medvetande, har de för egen del och beträffande Israel verkat enligt alldeles motsatta principer. Macdonalds förklaring är att judar som grupp kan känna sig säkrare i ett mångkulturellt samhälle utan etnisk identitet där deras egen unika särart inte sticker lika mycket i ögonen på omgivningen, än vad de har kunnat göra under historiens lopp i länder där den övriga befolkningen är etniskt och kulturellt enhetlig.

Även om flertalet judar inte medverkat i dessa rörelser eller kanske ens varit medvetna om dem, har de judar som faktiskt grundat och framfört dessa rörelser varit ytterst effektiva och framgångsrika. Genom freudianism, marxism och de vänsterradikala rörelserna har de europeiska folkens religiösa och moraliska grundläggande värderingar angripits (genom accepterande av aborter, fri sexualitet, homosexualitet, samboförhållanden, feminism, havererade äktenskap med mera) Genom den boasianska antropologin och Frankfurtskolans sociologi undergrävt har de västerländska folkens gruppmedvetande och stolthet över sin natur och särart undergrävts.

MacDonald visar även hur de från Europa stammande folken genom sin evolutionära bakgrund fått ringa motståndskraft mot etniskt tryck från andra grupper. Våra förfäder har sedan istiden överlevt i mycket hårda miljöer där själva kampen mot naturen var avgörande för överlevnad, inte konkurrens med andra grupper. Detta har gynnat utveckling mot kärnfamiljer, individualism och jämförelsevis ringa etniskt gruppmedvetande. Karaktärstecken som hjälpt oss att överleva i kampen mot naturen men som uppenbarligen i modern tid är en svaghet.

Macdonald har en strikt vetenskaplig inställning till ämnet, han torgför inga ”konspirationsteorier” utan visar hur dessa krafter uppkommit utan någon medveten central styrning som ett resultat av det grundläggande etniska medvetande som präglar även ”assimilerade” judar. Och som får dem att tendera att välja lösningar och teorier som de uppfattar som gynnsamma för judars etniska intresse. Macdonald lastar dem inte för detta, han framhåller tvärtom att motsvarande intresse finns hos icke-judar. Det är bara det att judars gruppevolutionära strategi är så mycket effektivare.

Jan-Erik Rehnström