Jag tänkte ha den här tråden där vi diskuterar hur vi klarar av att vara konspirationsmedvetna utan att bli deprimerade.

Det är lätt att "gräva ned sig" i konspirationen. Att se den i allt. I vad man äter, dricker, andas och tittar på. Detta stämmer ju faktiskt.

Det finns liknande problem med dom som har stränga ideologiska dieter eller andra ideer om hur man ska agera i samhället.

För mig så ligger det i min natur att vara ganska lugn och inte så tempramentsfull. Det tillsammans med min buddhistiska ideologi så har jag inga stora problem med konspirationen.

När jag ser Illuminati och frimurare i varje vrå, viket jag ju gör. Så behöver jag inte agera på den. Jag behöver inte säga till någon annan, där är ett frimurarmärke, eller ens tänka till mig själv någonting. Jag bara ser och låter det vara, medveten om att det är som det är.

Jag ser på informationen utan att försöka dömma. Dvs jag försöker att inte dömma Amerikanare, Illuminater mm. Jag försöker förstå och ha medkänsla för dom.

Det svåraste är dock om man ser resultaten av deras aktioner, som svälta och förstörda barn tex. Där vet jag inte hur jag agerar, det är nog en blandning med sorg och medkänsla för de drabbade, men jag undviker att ha vrede mot någon. Jag föröker dock att ndvika mycet sådant, det är inte nyttigt att ta på sig för mycket otäckheter.

Det är nog en klok hållning Micro. Det är lätt att bli förbaskad när man ser orättvisorna i världen och ännu lättare att bli riktigt förbannad när man inser att mycket av det är medvetet planerat, men i förlängningen så fungerar det ju inte att möta hat med hat och våld med våld, även om jag måste medge att jag inte alltid kan leva upp till det. Jag känner mig visserligen inte särskilt hatisk och betraktar mig inte som våldsam, men jag blir rätt irriterad emellanåt när jag ser vad som pågår och hur ovilliga vi människor är att vakna upp och göra något åt det. Till syvende och sist är det väl en fråga om energi och kärlek. Om vår fysiska och psykiska hälsa är god och balanserad och vi känner oss fyllda av energi så faller det sig naturligt att vara vänlig och kärleksfull tycker jag. Problemet är väl att vi annammat så mycket stress från föräldrar och omgivning och har så lite självrespekt och självinsikt att vi inte vet hur vi ska hantera vår ångest och frustration. Därför börjar vi röka, dricka, äta skadlig mat och jobba som galningar e.t.c för att försöka döva smärtan och samtidigt upphäva en del av vår otillfredställelse i livet.

Har också kommit till den smärtsamma insikten att många av de i min omgivning som kallar sig andliga sökare och som jag betraktar som intelligenta och ganska ärliga människor i själva verket ofta är livrädda för att se sanningen i vitögat. Hur ska man kunna växa andligt om man förnekar sina mörka sidor och stoppar huvudet i sanden inför vad som pågår i världen? Jag tror att det vi förnekar förstärker vi och precis som Carl Gustav Jung sade: "Det som vi förnekar inom oss själva manifesteras som öde utanför oss själva."