I detta forum kallar jag mig Lucifer och vid det här laget förstår de flesta att jag valt mitt pseudonym med en viss ironi.
I sommar kommer det att finnas fyrtiotvå ljus på min tårta om min fru sköter sina husliga plikter. (Hm. Hörde jag feministerna ladda sina bössor?)
Jag passade på att mäta mig till etthundraåttiosex centimeter sist jag var hos barnmorskan med min älskade hustru och dito yngsta dotter. Spanksättad och med grått i det glesnande håret som fått ge vika för en markerad panna är jag snar till skratt och hyfsat rapp i repliken varför min fru har för vana att ge mig en snabb vinge då jag blir för fräck. Hon är adopterad från Korea och väl hon brutit sig loss från sin programmering kommer hon att fatta att hon är min ögonsten och att hon skänkt mig en dotter jag gärna vill se växa upp till en ny spännande kvinna bland många på vår Jord, gärna med hennes mamma vid min sida.
Har även två andra döttrar med två andra kvinnor.
(Bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls.)
Växte upp som andresonen i ett gott hem. Mamma rejäl arbetarklass från Malmö, pappa från burget hem i Spanien. Självklart är det en del av makteliten vi pratar om.
Talar till skam väldigt lite spanska, kanske lika mycket franska, har alltid gillat tyskan och givetvis kan jag klara mig bra i den engelsktalande delen av världen. (Svensk skolgång!)
Dessutom har jag, främst genom mitt intresse för kampkonst och historia, förvärvat en viss förståelse för japanskan. Tids nog tvingas jag väl bekanta mig med min hustrus modersmål för att kunna kommunicera med hennes släkt i Korea. Efter att hon fått kontakt med sin mamma i barndomslandet har min fru välsignat mig med två svärmödrar. (Vilket får mig att minnas historien om smeden som blivit religös.)
Eftersom min far brutit med min farfar och flyttat till Sverige blev min uppväxt något märklig. Jag var den som gick i skjorta och slips genom hela gymnasiet.
Uppfostrad till gentleman försökte jag mig på den enda karriär som står en fattig adelsman till buds och gjorde lumpen med siktet inställt på en militär karriär. Till min fars försvar kan jag idag se honom för vad han är och de ideal jag försökte uppnå för att få mina föräldrars godkännande har ingalunda hindrat mig från att se att NWO är vägen till mänsklighetens undergång, andligt såväl som rent fysiskt.
Till detta kan väl då läggas att mitt "uppvaknande" skedde gradvis under en försenad revolt under nittiotalet.
Men det långa håret och de slitna jeansen under nitade skinnjackor har jag för länge sedan gjort mig av med. Jag känner inget behov av dessa yttre attribut och många "vakna" skulle nog uppfatta mig som en illuminati.
Men, som det sägs, skenet bedrar.