Aldrig förut har så många varit deprimerade och det finns en uppsjö med hjälp, ett av dom är det så kallade lyckopillret. Jag är en av dom som gick på niten att börja äta lyckopillret. Vad jag nu efteråt kan tycka är fel angående medicinen är att den ofta endast behandlar symptomen. Genom att äta en depressionshemmande medicin så tvingar man fram ett välmående genom att skapa eller tillsätta seratonin i hjärnan. Därav enligt mig, kan man åter igen gräva ner det egentliga problemet.

Problemet i grund och botten är ingen hemlighet, samhället ser ut som det gör och världsbilden blir bara värre och värre. Hur länge håller det? Jag ger det ca: 2 månader innan det börjar braka loss lite ordentliget och då hjälper inga piller längre.

Lyckopillret är och förblir ett misslyckande enligt mig då det finns annan medicin som har 5000 år på nacken istället för 10-20, kanske 30, det spelar ingen roll. Man skall nog vara mer försiktig med vad man stoppar i sig.

Jag tänkte skriva lite av vad jag tänkte på när jag läste detta.

Jag tror att alla har en möjlighet att må psykiskt bra utan att man nödvädigtvis har det så bra ut ett fysiskt plan eller ett externt plan. Dvs att man är förgiftad samt inne i ett korrupt kontrollsamhälle.

Det är helt klart viktigt hur ens omgivning ser ut och man bör kämpa för att påverka omgivningen samt ta hand om sin kropp genom att äta bra mat utan gifter, men detta kommer enligt min syn effter att man måste ta hand om sin psykiska hälsa.

Den psykiska hälsan tror jag till stor del handlar om att känna en stark mening och plats i tillvaron, alltså ett spirituellt problem. För att kultivera detta så finns det idag massvis med metoder varav de flesta pekar åt samma rikting. Att öka sin egen förståelse av vem man själv är.

Att ha tid med sig själv utan att göra någonting speciellt. Att meditera, ger dig snabbt en större förståelse. Sätt dig ned och bara observera dig själv. Du märker att du tänker på någonting, men du observerar bara tanken. Fortsätt att observera, observera andningen, naturen, smaken. Vad är du? Är medvetandet, själva observationen, eller är du är dina tankar? Är du naturen, smaken och ljuden? Observera och du kommer att förstå mera, att känna en ny stärkt närvaro och delaktighet med allt.

Din uppmärksamhet och närvara kommer i centrum och dina tankar blir av med rollen som diktator över dig själv. Tanken är ditt redskap inte din mästare.

Stämmer som Du säger mäster :)
För att hålla en hållbar banans i kroppen behöver det ha rätt bränsle och så långt är det bra. När psyket sviker så räcker kanske inte kosten alltid till, men det räcker garanterat mycket längre när kroppen mår bra. Min idiologi framöver är att stoppa i mig så lite färdiga saker som möjligt, snabbmat är och förblir skräp i största allmänhet.

Angående psykisk hälsa och tillvaro. Det är vad jag har försökt säga otroligt länge medan jag gått sjukskriven, jag går och mår dåligt för att jag varken får utlopp för min kunskap och för att jag inte har ett gediget strukturellt liv. Som långtidssjukskriven sjunker man bara ner och blir den där lilla pricken och då menar jag inte ens den över i:et eller den som avslutar denna mening.

Om man varken tillhör något eller utför något så är frustration mm ett faktum. Därtill kommer också en dälig ekonomi t.ex, som vem som helst lider av i detta samhälle som också ofta leder till sämre mat mm. Nåja, jag är världsmästare på att skriva hur mycket som helst om ingenting, så jag överlämnar mina tankar vidare till nästa.

Man blir vad man äter och tänker, tänk framåt och positivt. Inget dåligt grubbel har hjälpt någon framåt någonsin. Gå vidare.

Tänk alla ni andra på att livet inte är så enkelt som man tror, allt är energi och skall behandlas som det också. Och..... Inre styrka kommer ifrån 100% kännedom om sig själv. Har Du koll på Dig själv vet Du vad Du egentligen behöver och tar skada av osv.

Så den där medicinen igen, näää!

Ha det gott.

Hej

När jag var yngre så led jag av fruktansvärda djupa depressioner som totalförlamade mig så jag varken kunde arbeta eller studera. På den tiden 25-30 år sedan fanns inte så bra mediciner så det var bara att se tiden an. Jag pratar om mycket svår ångest och svarta tillstånd. På den tiden var jag fast övertygad om att läkemedel var av ondo och att terapi var lösningen. Så jag gick i terapi vilket var en lärorik upplevelse på så sätt att jag blev mer medveten och kunde ifrågasätta mina egna reaktioner och val. Depressionerna försvann inte dock, de blev bara mildare och började mer likna trötthet och håglöshet än svåra ångesttillstånd. Det händer dock fortfarande att jag tappar kraft och faller tillbaka till mina depressiva mönster och då har ibland ätit medicin för att kunna sköta mitt arbete eller för att kunna fullfölja en kurs. Jag brukar bara göra det en kortare period eftersom dessa mediciner har biverkningar och jag tror fortfarande att naturliga metoder är bäst. Vad jag har upptäckt i mitt liv är att många metoder är bra och att man kan pröva det som fungerar för en själv. Ju äldre jag bli (jag fyller 47 på 22/9) desto mindre säker är jag på vad som är rätt och fel. Jag har lärt mig mycket genom misstag, en metod jag inte rekommenderar, och det har gjort mig mer ödmjuk. Mediciner kan vara ett bra komplement ibland och man kan helt avstå om man klarar av det. Jag kallar inte antidepressiva mediciner för lyckopiller för jag blev inte glad av dem, jag klarade av att fungera i livet och min ångestnivå var inte så djup. Mediciner kan i vissa fall även rädda liv. Problemet är idag att många läkare skriver ut antidepressiva som någon slags universalmedicin som passar i vilken situation som helst. Vad som händer inom sjukvården idag ska jag inte debattera nu för då kommer jag att bli uppeldad....