Jakten på dopade idrottare trappas upp. Att operera in datachip med GPS- sändare kan bli nästa steg. –Det är en väg att gå och vi ser över alla tänkbara möjligheter, säger David Howman som är vd på antidopnings­byrån Wada.

Förslaget att utrusta idrottarna med GPS-sändare är i sig inte nytt utan framfördes av Carolina Klüft i en SvD-intervju redan för två år sedan men då Wadas högste tjänsteman nu talar i samma termer blir det som tidigare kunde avfärdas som en teori om vad som kan göras betydligt allvarligare.

Eller är det kanske inte så allvarligt utan ett pris som de aktiva är beredda att betala för att bevisa sin egen oskuld samtidigt som möjligheterna att få fast fuskande konkurrenter ökar.

Åsikterna går förstås isär men de som hävdar att datachip är uteslutet eftersom det skulle kränka idrottarnas personliga integritet får inget stöd av Howman.

–Den är redan kränkt. Jag menar, på vilka andra jobb måste du kissa för att visa att du är ren och på vilka jobb måste du uppge var du är dygnet runt i månader framöver.

Det åligger idrottarna sedan införandet av den nya Wada-koden i januari i år och Howman är inte bekymrad över integritetskränkningarna.

–Det är idrottarna själva som vill ha det så här. De vill ha fler tester och ännu hårdare kontroll.

Inte alla vill det, det finns ju till och med idrottare som överväger att stämma Wada just därför att de anser att deras personliga integritet kränkts?

–Det handlar om tiotalet personer som klagat vilket ska ställas mot 13000 idrottare som stödjer den nya koden, säger Howman.

Kritiken mot koden kommer främst från tennisspelare vilket inte förvånar Howman eller Arne Ljungqvist som är vice ordförande i Wada.

–Tennis, cykel och fotboll är de tre största professionella OS-idrotterna och det är också de idrotter som längst höll fast vid sina egna regelverk för dopning. Det innebär kanske att deras utövare ser svårigheter i att anpassa sig till Wada-koden, säger Ljungqvist.

–Cyklister har till och med vuxit upp i en miljö där dopning varit vanligt.

Det var 1998 års dopningsskandal i Tour de France som låg bakom bildandet av den internationella dopningsbyrån för tio år sedan.

Jämför situationen nu med då?

–Då undrade vi vad och hur de dopade idrottarna gjorde. Nu vet vi vad de gör och vi flåsar dem i nacken, säger Howman medan Ljungqvist lågmält flikar in att det faktiskt gjordes framsteg redan innan Wada grundades.

–Den stora skillnaden är att Wada som fristående organisation har betydligt lättare att etablera samarbete med till exempel interpol och läkemedelsindustrin än vad IOK (Internationella olympiska kommittén, SvD:s anmärkning) hade. Att Wada har en världsomspännande politisk support är oerhört viktigt, säger Ljungqvist som menar att det finns ett antal exempel på att idrotten blivit renare:

–Titta bara på årets friidrotts-VM i Berlin där ett enda kast i släggfinalen skulle ha räckt till en finalplats i OS i Seoul 1988.

Samtidigt förbättras resultaten i andra grenar och då Usain Bolt tog världen med storm dök en gammal SvD-intervju med före detta längdhopperskan Erica Johansson upp i minnet. På frågan vad Johansson helst tittade på under stora friidrottsmästerskap svarade hon:

”Allt utom 100 meter för jag är inte intresserad av vem som har stoppat i sig mest”, sa svenskan som under sin aktiva karriär fick en insikt i vad som skedde bakom kulisserna.

Handen på hjärtat, hur många 100-metersfinalister i Berlin-VM tror ni var rena?

–Jag ser ingen grund till frågeställningen, säger Howman och får medhåll av Ljungqvist som konstaterar att utvecklingen av resultaten på hundra meter varit den förväntade.

–Och Bolt är ett exempel på en unik talang som finns inom forskning och musik och ja, på alla områden, säger Howman.

Mellan en och två procent åker fast för dopning men hur stort antas mörkertalet vara?

–En färsk tysk rapport säger att ungefär åtta procent är dopade men vi måste titta närmare på underlaget till rapporten innan vi kan avgöra om den siffran är hårdfakta eller inte.

Mycket talar för att vi i framtiden får se fler dopade som åker fast i efterhand.

Kravet på att dopningprov ska sparas i minst tre månader har visserligen inte ändrats men allt fler förbund vill utnyttja möjligheten att spara proven i åtta år.

–Analysmetoderna förbättras hela tiden och dopade som inte åker dit direkt ska varje dag vakna med oro för att bli avslöjade, säger Wadas vd.

Åttaårsregeln artificerades inför Aten-OS 2004 och tillämpas på OS samt av Internationella friidrottsförbundet. Stora kostnader och bristande utrymme anges som orsak till varför inte andra följt efter.

Om tanken är att de som fuskat ska få leva med oron att bli avslöjade hade det väl varit bättre att inte ha någon tidsbegränsning överhuvudtaget?

–Det har kommit förslag på allt mellan tre år och 20 år och åtta år blev en kompromiss, säger Howman.

Vad är viktigaste frågan i framtiden för antidopningverksamheten?

–Ett samarbete med tillverkare, polis och myndigheter, fortsatt forskning inom bland annat gendoping där vi redan ligger långt framme samt att utveckla antidopningsarbetet i de länder som inte hunnit så långt.

Att synen på dopning skiljer sig i olika delar av världen är en förklaring till skillnaden i hur långt antidopningsarbetet kommit men den största förklaringen är ändå av annan natur, menar Howman.

–Utvecklingsländerna har tidigare inte haft resurser att satsa och kunskapen saknas fortfarande på många håll. I till exempel Europa började det här arbetet långt tidigare och det är främsta orsak till varför Europa ligger långt framme.

–Det finns en naturlig förklaring till varför vissa länder inte hunnit så långt och mer allvarligt är att en stor sportnation som Ryssland inte skött detta riktigt bra. Ryssarnas antidopningsorganisation försvann och kom sen tillbaka i ny skepnad men nej, de stora sportländerna måste kunna visa upp en rak linje, säger Arne Ljungqvist.

Till sist, vad har ni för kommentarer och reflektioner kring fallet Caster Semenya?

–Det var inget dopningsfall och därför vill jag inte kommentera överhuvudtaget, säger David Howman.

Arne Ljungqvist tystnar en stund, rynkar på ögonbrynen och understryker att han inte uttalar sig som representant för Wada.

–Det som hänt är tragiskt. Det har ju blivit en medicinsk fråga som skulle ha skötts på ett humant sätt. Att den exponerades inför världen är djupt olyckligt, säger Arne Ljungqvist.

Källa: http://www.svd.se/sportspel/nyheter/artikel_3636371.svd