Sann historia:
En man satt på en tunnelbanestation i Washington DC och började spela sin fiol. Det var en kall januariförmiddag. Han spelade sex Bach stycken under 45 minuter. Under denna tid, eftersom det var rusningstid, beräknades det att tusentals människor gick igenom denna station, de flesta på väg till sina arbeten. Efter tre minuter saktade en medelålders man ner och uppmärksammade att en musiker satt och spelade. Han ökade sin takt direkt efter för att inte komma efter i sitt schema. En minut senare, fick violinisten sin första dollar. Det var en kvinna som medan hon gick förbi, kastade pengarna i kassan. Ett par minuter senare, stannade en man och lutade sig mot väggen för att lyssna men började gå igen efter att ha tittat på sin klocka. Han var tydligen sen till sitt arbete.
Den som gav violinisten mest uppmärksamhet var en 3-årig pojke. Hans mor tog tag i honom för att skynda på men pojken stannade till ytterligare en gång för att lyssna. Till slut tog mamman ett hårt grepp om pojken och ledde iväg honom. Medan de gick iväg tittade pojken tillbaka flera gånger. Detta upprepades sedan av flera barn och föräldrarna var lika bestämda att inte låta sina barn stanna och lyssna.
Under de 45 minuter violinisten spelade, stannade endast 6 personer till för att lyssna under en kort period. Ca 20 personer slängde pengar i kassan medan de gick förbi. Totalt blev det 32 dollar. När han slutade att spela och tystnaden infann sig, lade ingen märke till skillnaden. Ingen applåderade.
Ingen visste att denna violinist var en av de främsta violinister i hela världen; Joshua Bell. Han hade spelat en av det mest komplicerade stycken som någonsin skrivits och på en fiol som var värd 3,5 miljoner dollar. Två dagar innan, hade han spelat inför fullsatt publik i Boston där snittpriset per biljett kostade 100 dollar.
Washington Post hade bett Joshua Bell att inkognito spela i tunnelbanan som ett socialt experiment i uppfattningsförmåga, smak och människors prioriteringar. Grundidén var "I en vardaglig miljö under en olämplig tid; uppfattar vi skönhet? Stannar vi för att uppskatta det? Uppfatttar vi äkta talang i en oväntad situation?
En möjlig slutsats kan vara:
Om vi inte tillåter oss att stanna till och lyssna på en av de främsta musikerna i världen som spelar musik som erkänts som ett av det bästa styckena genom tiderna, vad mer missar vi? Fotbollsmatchen eller kanske Idol?
http://www.youtube.com/watch?v=hnOPu0_YWhw

Wow, häftigt. Han spelar riktigt grymt!