Posted in Mitt I Sverige on November 10th, 2009

Av Gissur Ó Erlingsson

Det är lätt att fascineras av det svenska partisystemets historia. Från det att allmän och lika rösträtt infördes 1921 fram till 1988 (då Miljöpartiet och Kristdemokraterna klättrade över fyraprocentsspärren) tog samma fem partier hand om alla riksdagsplatser. Partisystemets ursprungliga spelare dominerar fortfarande svensk politik – i form av Moderaterna, Folkpartiet, Centern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Den extrema stabiliteten förbryllade 1960- och 70-talens samhällsvetare. Trots bland annat tilltagande urbanisering och utbyggnad av välfärdsstaten – saker som troddes generera nya partier som representerade nya problem och behov – fortsatte de fem att dominera det politiska livet.

Numera uppfattas partisystemets trögheter inte som särskilt gåtfulla. Partibildning tar tid och kostar pengar – så vem vill egentligen bilda ett nytt parti? Och även om någon, mot förmodan, bär kostnaderna och bildar ett parti, är det ingen enkel sak att locka till sig väljare. Väljare ogillar att kasta bort röster på osäkra kort. De vill vara säkra på att tillräckligt många andra röstar på nykomlingen så att fyraprocentsspärren passeras. När alla tänker så, blir det svårt för nykomlingar att attrahera röster. Och kanske viktigast: etablerade riksdagspartier är i en sådan gynnsam position att de kan manövrera bort nykomlingar. I stor utsträckning kan de styra den politiska debatten för att missgynna utmanare, och justera politiska spelregler till egen fördel – tänk bara på partistödets och fyraprocentsspärrens betydelse.

Nej, det genuint gåtfulla är snarare varför nya partier över huvud taget bildas. I Europaparlamentsvalets kölvatten är frågan högaktuell. Om man läste opinionsmätningar under maj månad, när den här artikeln skrevs, blev det uppenbart att inte mindre än tre partier på allvar utmanar de etablerade partierna. Junilistan – som succéartat ?ck hela 14,5 procent av rösterna i 2004 års val – pendlade runt 2 procent. Sverigedemokraterna, som gjorde en framryckning i både riksdags- och kommunval 2006, hade ungefär samma siffror. Och Piratpartiet, som bildades så sent som 2005, såg faktiskt ut att komma in i Europaparlamentet.

Utöver dessa tre partier, är det framför allt Feministiskt initiativ som på senare tid stuckit upp som en någorlunda allvarlig utmanare. Efter bildandet ?ck de stort medieutrymme och ?na siffror i opinionsmätningarna. Så småningom föll partiet tillbaka till 0,7 procent i riksdagsvalet. Andra partier som uppmärksammats medialt, men inte fått något vidare väljarstöd, är Liberala Partiet, Vänsterdemokraterna och Nationaldemokraterna.

Kort sagt, även om det är mycket svårt att som nykomling få representation i riksdag och Europaparlament, verkar det som om att det här med att bilda nya politiska partier har blivit allt populärare inom svensk politik. Den fascinerande partisystemstabiliteten är på väg att ersättas med något nytt. Frågan är varför alltfler tycks göra kalkylen att det är mödan värt att ägna sin tid och andra resurser på ett engagemang i ett nytt parti?

Samhällsvetenskaplig forskning lyfter fram tre samverkande faktorer för att göra denna utveckling begriplig. För det första har de etablerade partiernas behov av att ha många medlemmar minskat. Förr behövde partier många medlemmar för att kunna bedriva effektiva kampanjer, kunna lyssna in vad väljarna pratade om ute på gatan, och inte minst för medlemsintäkternas skull. Idag kampanjar man med hjälp av reklambyråer och genom stora medier. Man lyssnar in väljarnas synpunkter genom fokusgrupper eller opinionsmätningar. I stort sett har man också gjort sig helt oberoende av medlemsintäkterna. Ett uttryck för detta är att drygt hälften av partiernas medlemmar har försvunnit sedan 1991, vilket motsvarar omkring 300 000 personer. Rimligen måste engagemanget hos gamla partiaktiva ta vägen någonstans. En sådan väg skulle kunna vara att starta ett helt nytt parti.

Som ensam förklaring är detta otillräckligt. För att starta ett parti krävs att den presumtive partibildaren tror att det ?nns presumtiva väljare. Här kommer den andra förklaringen in. Det ?nns goda skäl att tro att utsikterna för valframgång för ett nytt parti ökat under den gångna trettioårsperioden. Förtroendet för partier och politiker har sjunkit och väljarna anser i allt större utsträckning att partierna är dåliga på att fånga upp synpunkter och behov ute i de bredare folklagren. Detta har fått konsekvenser: Från att närmast regelmässigt ha röstat på ett och samma parti, har väljarna börjat bestämma sig allt senare i valrörelserna för vilket parti de skall rösta på. De byter parti från val till val och de delar på sina röster mellan kommun-, landstings- och riksdagsval. Våra etablerade partier tappar helt enkelt förtroende bland väljarna. Situationen torde locka en lite förargad och revanschlysten före detta partiaktiv att överväga partibildningsstrategin.

Det ?nns en tredje, kompletterande förklaring. För ett par år sedan undersökte jag de kommunala valen mellan 1973–2002 för att ta reda på om det är mer sannolikt att nya partier tar plats i kommunfullmäktige om grannkommunen sedan tidigare hade ett icke-riksdagsetablerat parti i fullmäktige. Detta visade sig stämma hyggligt. Orsaken till detta »spridningssamband« kommer antagligen att vara följande: Om en människa i en viss kommun vid en tidigare tidpunkt når framgång med sitt nya parti, ger denna framgång andra personer i närheten (till exempel i den egna kommunen, grannkommunerna eller regionen) information om att ett partibildningsprojekt faktiskt är fullt möjligt. Informationen gör att personer i exempelvis grannkommuner blir mer övertygade om att ett partibildningsprojekt i just deras kommun också kan lyckas. Nya partier blir vanligare helt enkelt för att senare partibildare inspireras av partibildningspionjärer.
Sedan många år tillbaka har de etablerade partierna fått känna av konkurrensen från nyetablerade partier i många kommuner och landsting. Europaparlamentsvalet visar återigen att nykomlingarna förmår konkurrera om platserna även där. Vi ska därför inte bli särskilt förvånade ifall något av de nya partierna plockar åt sig några riksdagsstolar i valet 2010.

Men den kanske viktigaste frågan är om uppstickarnas ökade framgångar och medieutrymme får några konkreta avtryck? Själv är jag övertygad om att konkurrens på marknaden för partier är principiellt nyttig ur ett demokratiperspektiv. Den borde hålla de etablerade partierna på tårna, och i bästa fall förhindra att de stelnar vad gäller arbetssätt och förmåga att fånga upp engagemang och nya frågor.
Däremot säger den be?ntliga forskningen att nya partier ofta har svårt att göra direkta avtryck i politiken, eftersom de etablerade partierna utvecklat strategier för att stänga dem ute från detta, men att de faktiskt kan göra så att deras hjärtefrågor hamnar på den omedelbara politiska dagordningen. Och i slutänden kanske det är just det som gör det värt att engagera sig i nya partier vid sidan om de etablerade?

Gissur Ó Erlingsson är ?loso?e doktor i statsvetenskap vid Centrum för kommunstrategiska studier, Linköpings universitet.

Källa: www.ordfront.se

Bumpar denna, läste 2 första styckena. Ska läsa klart senare ikväll och posta mitt svar då.

Och ännu mer påtagligt skulle det bli om vi inte hade 4% gräns som mobbar ut nya partier