http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=567

USA-militären skapar en växande knarkvärld


2010 publicerades på svenska två böcker om kokain; ”Cocaina, en bok om dom som gör det” av Magnus Linton (Atlas) och ”Kokain, drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman” av Lasse Wierup och Erik de la Reguera (Norstedts). Dessa böcker är bra, och lästa tillsammans ger de bakgrunden till knarkets utbredning; USA-imperialismen som de tre författarna bara blir en faktor bland andra i sina texter. Inte heller knyts de två andra stora drogerna, opium och hasch, ihop med kokainet, som för Linton, Wierup och de la Reguera är det enda intressanta. Här sätter vi in USA:s krig utifrån dess roll som spridare av knarket i ett globalt sammanhang.

USA och dess militära apparat är världens ledande organisation för att sprida knarket över världen. Den moderna narkotikakonsumtionen växer i ett symbiost förhållande med USA:s militärmakts utbredning över världen. Det gäller alla de stora drogerna - marijuana, kokain och heroin.
USA:s militärapparat har sedan ockupationen av Filippinerna 1898 byggt upp ett beroende av narkotika, både produktion och konsumtion. Det filippinska kriget var ett gerillakrig, vilket innebar att USA:s militär fick direktkontakt med ortsbefolkningen och dess narkotika, främst opium. USA-soldaterna på Filippinerna började röka opium.

Vietnamveteranen Peter Brush arbetar idag för Central Librery Vanderbilt University. Han har under många år samlat information om Vietnamkriget och drogerna. Vi har plockat från hans material.

Detta var något nytt för USA:s militär och i början påstod ledningen att det inte alls fanns något knark inom militären, men 1903 tog USA:s Farmacevtisk Förbund upp frågan om den alarmerande ökningen av opiumrökning bland soldaterna på Filippinerna. Problemet ökade i Vietnam och drogerna blev ett epidemiskt problem.

Soldaterna i Vietnam rökte marijuana och tog också andra droger som de inte skulle ha gjort hemma i USA. Då unga män, många ännu tonåringar, är i ett främmande land och omgivna av fiender blir det ett stort socialt tryck att ta droger. En soldats vänner är viktiga och alla vill anpassa sig till gruppen. En marinofficer klagade: ”minst 70-80 procent använder droger i mitt kompani.” Heroin användes av 15-20 procent av soldaterna i Mekong-deltat.

Peter Bush skriver: ”För tio piasters, cirka 10 amerikanska cent, kunde marinsoldaterna köpa franskt bröd, hasch och nyfångad hummer av vietnameserna”. Soldaterna tog droger för att döva rädslan, tristessen och hopplösheten i sina liv.

Under kriget ökade Vietnams opiumodlingar. Efterfrågan ökade och bönderna fick sina normala grödor förstörda av kriget och tvingades odla opium som gav bäst inkomst. Marijuana fanns i Vietnam innan USA kom dit. En ledande officer bekräftade hjälplösheten mot strömmen av marijuana: ”Jag vet inte var i helvete vi ska göra åt saken”. Arresteringarna för innehav av marijuana nådde 1000 soldater per vecka. 1970 arresterades 1000 för tunga droger och året därpå var siffran drygt 7000. Enligt vissa siffror använde 34 procent av USA:s militär heroin, vanor som de tog med sig till USA.

Vietnamkrigets permissioner innebar att Thailand växte fram som en stor bordell och ett knarkcentrum för USA-militären. USA:s krig formar en grotesk värld, med knark och horor, inte bara i Vietnam, utan över hela Indokina och numera på Balkan.

Det har fortsatt med Afghanistan som efter USA:s ockupation och krig växt till världens största producent av heroin och marijuana.

2009 tillverkade Afghanistan dubbel så mycket droger som hela världen gjorde för 10 år sedan. Idag dödar afghansk narkotika över 100.000 personer globalt årligen. Idag konsumeras per år 700 ton afghanska droger i Europa, varvid 500 ton i Ryssland. Det finns idag bortåt 6 miljoner heroinmissbrukare i Ryssland.

UNODC, FN:s kontor för droger och kriminalitet, gör regelbundet statistik och analyser över knarksituationen i Afghanistan. Den visar i år att en (1) miljon afghaner är knarkberoende, 8 procent av invånarna och dubbelt så många som genomsnitt i världen. 1992-1995 producerade Afghanistan 2.400 ton opium. Idag producerar landet 7.000 ton opium värt 3,4 miljarder dollar.

UNODC:s verkställande direktör Antonio Maria Costa säger: ”Dessa tre decennier av krigstrauma, obegränsad tillgång till billig narkotika och begränsad tillgång till behandling har skapat ett växande knarkproblem i Afghanistan”.

”Vi upplever en nationell tragedi”, säger Ibrahim Azghar, Afghanistans minister för narkotika.

Moskvas knarkkung, Viktor Ivanov, är upprörd över att USA inte bekämpar drogproduktionen i Afghanistan. Vice ordföranden i statsdumans säkerhetsorganisation i Moskva, Viktor Ilyukhin, skriver: ”Vi har skickat en begäran till USA och uppmanat dem att intensifiera kampen mot drogerna, men de analyserar sina alternativ. Om de skärper kampen mot drogerna oroade de sig för att köra bönderna i händerna på talibanerna.” Från amerikansk synpunkt är andra strategiska mål alltid överordnade knarkbekämpningen.

Då talibanerna besegrats växte opiumodlingarna i omfattning. Afghanistan är inte bara världens största producent av opium, utan också av marijuana som inte alls producerades när talibanerna hade makten. Då var Marocko största marijuanaproducenten. Ivanov frågar sig ”varför Nato inte gör som i Colombia, förstör grödorna och de 200 jättestora laboratorierna i de afghanska bergen?”

The Voice of Russia har en bra hemsida som citerar en serbisk militäranalytiker, Milovan Drecun som uppskattar att 65 procent av världens heroin förmedlas över Kosovo. 90 procent av alla droger som når Europa över Kosovo. Han påpekar att detta sker i samarbete med CIA och den stora USA-basen Bondsteel.

Maffian måste ha goda bankkontakter för att tvätta pengarna. Skalan är så stor att den påverkar hela världsekonomin. 2009 sögs 352 miljarder dollar upp av världens banksystem. Bankkrisen 2008 lindades av knarkpengar som var de enda likvida medel som då fanns att tillgå. Hela banksystemet och hela kapitalismen stöddes av maffian. Bankerna och världsekonomin skulle kollapsa utan pengarna från knarket.

Wierup & Reguera och Linton skriver i sina böcker om hur upptäckten av kokain i slutet av 1800-talet förändrade möjligheten att operera. Under första världskriget lades stora förråd av kokain upp för fältsjukhusen. När kriget tog slut och lagren fanns kvar hamnade kokainet på storstädernas nattklubbar.

Först mot slutet av 40-talet minskade kokainanvändningen. De koloniala strukturerna hade förändrats, lagarna skärpts och andra, billigare droger – amfetamin och metaamfetamin – hade under kriget etablerats (Wierup & Reguera). Alla arméer använde amfetamin och metamfetamin för att höja soldaternas prestationsförmåga, och åren efter kriget började miljoner människor över hela världen använda (missbruka) de här syntetiska och billiga drogerna.

Mot slutet av andra världskrig tog opiet slut på amerikanska fältsjukhus, och USA började importera opium från Mexico. Från Mexico köpte USA också stora mängder marijuana till sin reptillverkning (Wierup & Reguera). Mexikanska opium- och marijuanaodlingar utökades kraftigt. Mexico blev ledande marijuanaproducent i världen, och när 60-talets amerikanska ungdomar började röka hasch i stor skala var mexikanerna beredda.

Nixon pressade Mexico att minska opium- och marijuanaodlingarna, och när mindre hasch och heroin kom ut på den amerikanska marknaden trädde kokainet i dess ställe. Kokablad från Bolivia blev kokain i Colombia. I slutet av 70-talet fanns det så mycket knarkpengar i omlopp i Colombia att det mesta kontrollerades av maffian.

Statskuppen 1978 i Honduras beskrivs av Wierup & Reguera. Kuppen finansierades av kokainkungen Ballesteros som var vän med generalen Paz som tog makten. Honduras blev nu det viktigaste transitlandet för kokainet från Colombia till USA. Paz och Torres, chefen för militära underrättelsetjänsten, var CIA:s kontakter i Honduras. De båda hjälpte CIA att starta Contras mot sandinisterna i Nicaragua. Ballesteros ställde genom CIA transportplan till Contras förfogande. Lastade med kokain gick planen norrut till USA och återvände med vapen. Att arbeta för CIA hade blivit en perfekt fasad för drogsmuggling (Wierup & Reguera).

Kombinationen knarkaffärer och kommunistjakt var perfekt för maffian i hela Mellanamerika. Nixons ”War on Drugs”, beskrivs av Wierup & Reguera och Linton, innebar att drogbekämpningen flyttades från användarna till producenterna. När marijuanafälten i Mexico eller kokaodlingar i Bolivia eller Colombia ska flygbesprutas medföljer militär, USA:s narkotikapolis DEA och CIA. Ett symbiotiskt förhållande uppstår mellan knarkkarteller, underrättelsetjänster, lokala politiker och institutioner i USA ända upp i Vita huset. Kokainpengarna är för stora för något annat. Storjordägaren och kokaodlaren Suarez som i en kupp tog makten i Bolivia 1980, var uttalad antikommunist och stöddes av CIA. Kokainproduktionen i Bolivia ökade nu med 500 procent på sex månader. Mycket av kokainet smugglades ut i flygvapnets transportplan (Wierup & Reguera).

När CIA intervenerar i ett annat land med syfte att störa samhället, används metoder som korruption, infiltration, smuggling, mord och spioneri. Allt kräver lokala och internationella kontakter och nätverk som utbildas, beväpnas och avlönas. I knarket finns så mycket pengar att det alltid kan användas för att finansiera verksamheten, och, om inte annat, öka på de egna inkomsterna. Att smuggla under CIA:s beskydd är riskfritt. När allt etablerats finns det där, bara att bygga vidare på oavsett USA:s planer för området. Etableringen är ömsesidig. I för CIA intressanta områden är smugglare dem man kontaktar eftersom de är till salu och har gemensamma intressen i den olagliga verksamheten som fungerar sida vid sida med den lagliga, under täckmantel att hålla kommunismen borta. För maffian betyder samarbete med militär och underrättelsetjänster säkra transporter, straffrihet, minskad svårighet att tvätta pengar.

1989 började USA på allvar arbeta för att få bort knarkkartellerna från Colombia skriver Linton, pengar östes ut till CIA, DEA, Colombias regering, militären, knarkbaronerna. Kontakter mellan alla inblandade upprättades. Alla medel var tillåtna. Från och med nu växte ett komplex ut från Vita Huset till Bogota som inkluderade stater, institutioner, militären och knarkkartellerna. I verkligheten underordnas alltid knarkbekämpningen andra strategiska intressen, vilket får konsekvenserna att CIA, DEA och militären samarbetade med knarkfinansierade antigerillanätverk och kommunistjägare, vilket legitimerar dem inför staten och befolkningarna och inför dem själva, samtidigt som internationella illegala kontakter institutionaliseras, smuggelrutter öppnas och nätverk över gränserna skapas (Linton). Detta sker särskilt via CIA som stöder sig på militären; den s.k. kanonbåtsdiplomatin. Olika länder som blandas in i CIA:s affärer får sina underrättelseorganisationer ”smittade” av knarkhandeln och vidareförmedlar den sedan i sin tur.

Då Clintons Plan Colombia efter 11/9 2001 blev verklighet, kom Latinamerika att förändras med ett spridande av våldet och kokainet, inte bara till USA utan också till Europa och på Sydamerikanska kontinenten.

Plan Colombia innebär en hänsynslöshet utan gräns där allt som står i vägen för USA:s intressen krossas. Flygbesprutningarna mot kokaodlingarna är gigantiska och har fått till följd att kokaodlingarna som tidigare var begränsade till ett fåtal regioner i Colombia nu finns över hela landet. Miljökatastroferna är omöjliga att överblicka (Linton). Tusentals oskyldiga människor har mördats, inte bara av militären utan också i maffiakrigen och av de av amerikanerna utnyttjade paramilitärerna. Plan Colombia har också lett till att ännu fler bönder tvingas odla koka för att överleva eftersom de fått sina legala grödor förstörda och snarare än minska så har Plan Colombia ökat kvantiteten på kokain.

Myndigheterna deltar i kriget mot narkotikan och spelar samtidigt en bärande roll i narkotikatrafiken, vilket får till följd att de stater som militariseras med drogerna som argument ofta utvecklas till bättre knarkexportörer än de var innan de fick alla resurser att bekämpa knarket. Också militären korrumperas av de stora pengarna i knarket. Att stärka militärapparater och underrättelsetjänster i drogkrigets namn riskerar alltid att sluta i en konsolidering av just de krafter som skyddar den organiserade brottsligheten (Linton). Både maffian och militären tjänar på samarbetet i den specifika regionen. War on Drugs för ihop två parter som ömsesidigt tjänar på kokainhandeln och som ömsesidigt tjänar på att den bekämpas.

TORBJÖRN BJÖRKMAN/LENA THOMSSON

Javisst kolla denhär snuskiga snubben,


http://www.youtube.com/watch?v=PAQxHDZvo50&feature=related

Han var den största kokainköparen och Pablo Escobars bästa kund.

Men efter att pressen publicerade en av piloternas historier som flög planen fullastad med kokain blev han tvungen och sticka ner till sydamerika och döda Pablo och sätta Noriega i Exil så han inte gollade ner honom.

Därefter förädlade han tonvis med kokain till crack och icensatte en raid i en lägenhet mittemot Vita huset.

Dagen efter deklarerar han krig mot drogen som han själv tar in i landet (klippet i videon).

Dom vet hur man skapar lidande och pengar och kontrol ur lidandet.

Här är ett annat exempel.

Clinton och Cia smugglar kokain.

http://video.google.com/videoplay?docid=-8681225708920427234#

Leveranserna som sker genom att man dumpar kokainet från små flyplan bevittnas av 2 st små barn.

Dagen efter hittas barnen påkörda av tåget.

Men någon bevittnade det hela och hann läcka det vidare varpå nästa person hann läcka det vidare osv..

Cia hade fullt upp och försöka mörda alla vittnen vilket slutade upp med att man slaktade en halv by mer eller mindre.

När dom frågade en skolklass med barn om dom kände någon som hade satt livet till i härvan räckte typ 20 av 25 ungar upp handen..