Svenskars rädsla att framstå som islamofobiska har inneburit att islamister oemotsagda kunnat träda fram som representanter för alla muslimer. Detta är problematiskt, eftersom islamister uppmanar muslimer att på olika sätt ta avstånd från majoritetssamhället. Det skriver Aje Carlbom, forskare vid Malmö högskola.

Islamism är ett av de integrationsproblem som dolts av den starka kulturpluralistiska ideologi som dominerat den offentliga debatten i Sverige. När forskare, journalister och politiker har avfärdat kritiska röster som islamofobiska eller rasistiska har de samtidigt förhindrat en förståelse och diskussion om islamismens effekter för muslimers integration.
Ett misstag som kan ha försvårat integrationen för ett stort antal muslimska ungdomar och andra som låtit sig inspireras av idéerna i denna rörelse. Kanske hade fler somalier idag varit aktiva deltagare i det svenska samhället om de inte lyssnat till wahhabiter som uppmanat dem att avstå från utbildning i sekulära institutioner med motiveringen att detta smutsar ner det religiösa tänkandet.
Två saker har gjort att islamister kunnat träda fram som representanter för alla som kallar sig ”muslimer”. Det ena är att det finns en utbredd föreställning att alla muslimer känner och tänker på samma sätt i religiösa frågor. Muslimer betraktas som kopior av varandra.

Det andra är det svenska samhällets stora behov att förstå vad som skiljer muslimer från alla andra. Islamister har formulerat dessa skillnader på ett sätt som tillfredsställt pluralistiskt tänkande politiker och tjänstemän som bemödar sig om att skapa ett samhälle präglat av mångfald, som det ofta uttrycks i officiella dokument.
Problemet med att okritiskt stödja islamistiska definitioner av religionen är att offentliga medel används för att finansiera aktörer som inte arbetar för integration utan för att separera muslimer från infödda svenskar och andra icke-muslimer. Islamister bygger sitt synsätt på ett ”vi och dom”-tänkande där man menar att muslimer är så annorlunda att de bör ha tillgång till egna offentliga institutioner som organiseras i enlighet med islam.
Hos socialdemokraternas speciella samtalspartner, Sveriges muslimska råd, finns det flera aktörer som i många år försökt övertyga politiker och andra att muslimer måste avskiljas från andra medborgare juridiskt och socialt. Islamisterna här, många verksamma i Stockholmsmoskén, utgår från den säregna uppfattningen att det är förbjudet för muslimer att låta sig påverkas av icke-islamiska idéer. De vill inte kännas vid att många muslimer, särskilt kvinnor, upplever det som en befrielse att komma till ett liberalt Europa.
Bland forskare och muslimer är det allmänt känt att många av dem som representerar islam och muslimer inför svenska myndigheter står ideologiskt nära Muslimska brödraskapet – en reformistisk rörelse som arbetar på en långsiktig islamisering av individen och samhället. Detta är alltså en möjlig självutnämnd representant bland flera andra.
Vad dessa påstår är inte typiskt för alla som invandrat från muslimska länder. De är inte valda i demokratiska val, de står för en patriarkal tolkning av sharia, de bidrar till att förstärka stereotyperna av muslimer genom att bortse från kulturella och religiösa skillnader bland muslimer och de står för en etnocentrisk syn på icke-muslimer.

Många muslimer lever i en egen värld. De är långt ifrån att vara etablerade i Sverige. Att gå islamisterna till mötes innebär en institutionalisering av detta utanförskap som påtagligt kommer att försämra möjligheterna för muslimer att bli engagerade och aktiva medborgare i det svenska samhället.
Dessutom innebär islamisternas modell att det bildas en apartheidliknande offentlighet där olika grupper lever sida vid sida istället för att arbeta i gemenskap. I stadsdelen Rosengård har det upprättats just ett sådant samhälle i samhället som eftersträvas av islamisterna. Många har flyttat hit för att skydda sig mot en ideologisk och moralisk försvenskning.
Det kan kännas tryggt för första generationens invandrade muslimer som lider av stora existentiella problem. På längre sikt riskerar emellertid de muslimska barn och ungdomar som växer upp här att låsas fast i en underklassposition som blir mycket svår att ta sig ur.

AJE CARLBOM