Nu är jag innerligen trött på alla dessa elaka föräldrar som förnedrar och skäller på sina barn. Är det verkligen så roligt att se ett barn gråta, att svika det, att använda hårda ord och högljutt hacka, kritisera och skälla på dem? Och i regel utan att barnet har gjort någonting annat ont än att ha råkat få elaka och självupptagna vuxna till föräldrar.
I affärer, på tåg, överallt möter man dessa ständigt arga föräldrar som verkar inte ha varken värme, kärlek eller förståelse att ge sitt barn. Bara kritik och högljudda nej-svar.
Ni skulle aldrig drömma om att prata på så föraktfullt och dömande sätt till någon vuxen, men när det gäller barn verkar ni inte ha några som helst hämningar. Undrar vad ni har själv haft för barndom?
Jag vill uppmana alla föräldrar att granska sitt beteende och sitt inre, söka hjälp, gå i terapi eller bara försöka hitta tid, kärlek och förståelse för era stackar småttingar. De är trots allt viktigats i era liv.
Dessvärre upptäcker ni det först när ni har blivit gamla och varken arbetet eller krogen ger ert dåliga självförtroende bekräftelse, när ingen annan bryr sig om er utom era barn. Men har ni brytt er om dem?
/Mor

(Hittade i lokaltidning idag. Fann ingen anledning att ändra något. Bra sagt)

Instämmer!

Ja, så fort man skriker åt sitt barn är det ett misslyckande tycker jag. Men ett ännu större, och vanligare problem idag, är att så många föräldrar inte vågar säga nej till sina barn och sätta gränser. Jag vet inte hur många hårresande exempel jag har sett på föräldrar som släppt sitt ansvar och låtit ungarna ta över och styra och ställa. Det är som en epidemi idag. Det säkraste sättet att få en unge att bli till ett monster är att krypa för den. Då bryter själva helvetet löst och barnet blir helt odrägligt och vill bestämma allt.

Jag tror att det här hänger ihop med främst 3 faktorer:

Den första är att många föräldrar känner skuld för att de inte tillbringar tillräckligt med tid med sina barn. De flesta jobbar heltid och hämtar barnen sent. Efter handling, tvätt, matlagning och disk så är det snart dags för barnprogram och vips är det läggdags innan folk knappt hunnit prata med sina barn, än mindre lekt eller gjort någonting meningsfullt.

Den andra, vilken är intimt förknippad med den första, är att så otroligt många människor idag är stressade. Vi börjar dagen med att bombarderas av idioti från radion och TV:n, hastar iväg till jobbet där vi ska utföra ett duktigt arbete och vara trevliga arbetskamrater. Slänger i oss lunchen, flänger iväg för att uträtta ärenden, fortsätter jobba och ska sedan iväg till dagis för att hämta ungarna. Vi ska vara duktiga producenter, duktiga konsumenter, uppdaterade inom teknologin och kändishysterin och samtidigt vara smarta, snygga, sexiga, perfekta partners
och perfekta föräldrar.

Den tredje, och för de allra flesta någonting helt okänt, är den psykologiska aspekten. För varje ålder som barnet uppnår kommer det att på ett undermedvetet plan trigga igång känslor som föräldern själv upplevde i samma ålder. Om en morsa eller farsa i t.ex fyraårsåldern upplevde saker som gjorde att de blev jättestressade eller traumatiserade kan det sätta spår som aktualiseras när deras eget barn uppnår den åldern. Det här kan vara otroligt stressande och smärtsamt och väcka både stor sorg och ilska, utan att föräldern själv begriper varför.

Såg en liknande händelse idag på ICA, föräldrarna förhandlar/utpressar ungarna för att få dom till att göra som dom blir tillsagda. Om dom inte gör si eller så blir dom utan coca-cola eller liknande muta.

Jo det är nog så och alla vet vi att det är när orden tar slut som våldet tar vid...
Men den största anledningen är (iaf enligt mej) att vi har aldrig fått möjligheten att bli bra föräldrar, vi har aldrig fått lära oss vad det innebär att vara en bra förälder.
Jag utgår då ifrån det faktum att vi aldrig har fått lära oss att älska oss själva och universum.
Kom ihåg att vi är en del av allt som lever och frodas på den här planeten och att kärlek föder kärlek...

Idag har vi kommit så långt ifrån naturen och och oss själva att vi inte ens funderar över det.

Vi vaknar på morgonen o kastar i oss frukosten medans vi tittar på tv o får höra alla hemskheter som hänt, sent slänger vi både oss själva o barnen i bilen på väg till ett stressat dagis, skola och jobb. Efter det hinner vi kanske äta lite lunch innan det är dags att springa vidare....och så fortsätter dagen.

Hur ska vi kunna lära oss o våra barn något när vi inte ens har tid till oss själva???
Vi har inte ens tid att sluta springa o börja gå...

Så mitt råd får bli...ta er lite mer tid...försök sitta ner en stund o fundera över detta faktum.

Trots allt så är vi en del av universum och universum en del av oss...
Låt saker o ting ta den tid det tar...


Det finns två makter här i världen, kärlek o våld,
våld är den svagaste...
jag vet vilken jag skulle välja...

Som föredetta barnskötare och numera just utbildar mig till det fick jag höra en skitbra sak för ett tag sedan.

det var en dansk forskare som menade på att man ska försöka säga "nej" så lite som möjligt.
EX
om barnen petar i näsan, behöver man inte säga "NEJ fy sluta"
utan istället säga
"andvänd toapapper"

görbra tycker jag

Japp mycket viktig. Dom flesta av oss har väl upplevt sovande föräldrar som matat oss med förvirring, tvivel och rädsla.

Det kan väl tänkas att den sovande världen är byggd på regler, inte förnuft, och den förutsätter att man bortser från/glömmer viktiga faktorer.

Tex. ett barn i sin glädjeiver när han berättar om en speciell upplevelse han nyss haft råkar spilla cola i soffan. Föräldern är som vanligt allmänt förtvivlad i sin tråkiga värld och väljer att se det från perspektivet "han förstörde nyss en soffa för flera tusen kronor. han har varit dum" och straffar han därefter. Att det inte var meningen och att det skedde pga. genuina ohämmade mänskliga känslor är irrelevant när det finns vissa REGLER man måste följa.

Sen finns det tyvärr också ren pervers illvilja som barnen får utså från sina föräldrar.

Ni får absolut inte titta på Jordan Maxwell och få en massa ideér.

Här kommer ett väldigt långt och tillsynes komplext och mångfasceterat inlägg med många, extremt kondenserade resonemang. Jag ursäktar för att inlägget är väldigt osturkturerat, men mitt halva mitt inlägg försvann, och jag blev tvungen att försöka återskapa det. Jaja, hoppas du får ut lite av att läsa det... Är det något resonemang som verkar kryptiskt/invecklat, så får du gärna lyfta fram det, så vecklar jag ut alla komplexa implicita meningstrukturer (innebörder) till explicit/tydlig förståelse.

Jag är rädd att jag vill säga för mycket på en gång i detta inlägg, men, jag är samtidgit rädd att det är mycket som behöver sägas för att verkligen förstå de fundamentala saker jag här försöker behandla.




Instämmer mycket i de punkter ni fört fram i tråden.

Jag är ny på forumet och glädjs mycket åt den sunda skepticism som genomsyrar många skribenter på forumet.


Till att börja med så tror jag att det bygger i att vi är väldigt omedvetna om hur vårat medvetande utvecklas genom livet.

Människor har svårt att skilja på sina egna känslor, sina egna värderingar, sina egna tankar, sina egna förutsättningar, sin egna bakgrund osv, mot andra. De är helt enkelt inte tillräckligt självmedvetna, Det har inte skett en tillräcklig differentiering hos dessa områden.

Vuxna har svårt att komma ihåg hur de själva upplevde saker som små, eftersom de inte har några minnen. För att komma ihåg saker behöver vi termer/ord för att inte perceptionerna ska slinka förbi. Vi behöver begreppen (det mönster orden refererar till) för att kunna uppmärksamma dessa mönster i den komplexa väv/text av intryck vad vi kallar "verklighet" utgör.


När vuxna slår barn och tror att de slår barnen för att de inte "lyder" så inser de egentligen slår barnen för att de själva inte förstår att deras barns hjärna inte utvecklats tillräckligt mycket för att hantera komplexa kogntivia förmågor, som att förutse kausla förlopp utifrån abstrakta begrepp.

Språket upplevs som transparent, och värderingarna också, när dessa egentligen är kulturellt betingade, dvs inlärda.

För att förstå vårat egna och andra människors resonerande måste vi förstå språket.

Ofta kan ett barn inte sätta sig in i de negativa konsekevenserna i ett handlande för att de först och främst inte upplevt konsekvenserna, och därför inte skapat en kausal förloppskedja. Det räcker ofta inte med att förklara för ett barn varför något är dåligt, eftersom språkets tecken (signs) innefattar två delar, signifier/beteckning (ordet katt) och signified/betecknade (katten i min trädgård). För att barn ska förstå vad semantiken/innebörden av det de-sign-erade måste man därför ibland ta till (semantiska) analogier. Att göra X är ungefär som att göra Y fast utan Z1 och med Z2. När vi lär oss så knyter vi alltså intryck till tidigare intryck. Minnen bygger på minnen.


Jag upplever alltså att vi har en djupa strukturer och mer ytliga strukturer (ala Chomsky), de djupa strukturerna rör perceputella processer och grundläggande funktioner för att hantera dessa, och perceptuella förutsättningar och är mer eller mindre gemensammt för alla männisskor/kulturer, sen finns det ytliga strukturer som rör vårat inlärda språket-modersmålet (men även andra språk om vi lärt oss dem) och som är kultur/individ bundet.

Begrepp behövs för att kunna skapa omdömen och värdera tillvaron, och är alltså samma sak som fördomar. Alla ord/tankar, är i sig själva, fördommar. Och dessa är laddade med värderingar, antingen postitiva, negativa eller neutrala. Värderingar är kopplingen mellan tankar och känslor. Ta tre olika ord som rör samma begrepp med olika känslomässiga nyanser: optionsbildning (neutral), influera/inspirera (positiv), indoktrinera/manipulera (negativ). Egentligen syftar alla termer till propagerande för något, men vi får olika associationer som väcker olika känslor beroende på vilken term vi använder.

En annan sak som är viktig att komma ihåg är att begrepp aldrig har en "central" och essentiell/"egentlig" innebörd, innebörder är ömsesidgigt accepterade konventioner för vad vi ska kalla saker, dvs hur vi ska referera till olika saker.

Problem uppstår när vi inte inser att våra termer refererar till olika begrepp. Vi begriper olika saker när vi hör samma ord, beroende på det inlärningsammanhang vi lärde oss betydelsen för termen/ordet. Ordet Gud har kanske en helt annan innebörd för dig än för mig, men detta kanske vi inte tänker på. Därför är det alltid viktigt att klargöra definitioner för allt man försöker diskutera, innan man diskuterar det, annars uppstår begreppsförvirring, och kanske 80%-90% av alla konflikter i diskutioner bottnar i detta.



Sen bör vi även vara på vår vakt hur människor medvetet använder språket, på ett sådant sätt, att det påverkar andra. Använder han ordet optionsbildning när det egentligen handlar om manipulation (i samband med att någon undanhåller djupare intentioner och informaton?). Använder han ord med en negativ nyans när han pratar om andra för att skaffa sig ett retoriskt övertag?


Vad vi också bör komma ihåg är att begreppsbildning inte alltid (oftast inte) sker medvetet. Att koppla samman associationer är något hjärnan gör konstant, av sig själv, och det är därför vi är så lättpåverkade.



Vad försöker jag säga med denna text? Jo, att förståelse är något som växer fram, och då menar jag bokstavligt talat vår förståelse växer upp genom att neurala nätverk sakaps i hjärnan mellan neuronerna. Förståelse är inget som kommer på en gång, det är något som växer fram utifrån rätt omständigheter.







Från en sak till enn annan


Vi i väst har sedan antiken några metafysiska antagen vi inte ifrågasätter. Jakten på en grundläggande substans, en grundläggande metafysiskt uppfattning av att "saker" är skillda från rummet och att tiden är av sekundär betydelse - det är först Einstein som faktiskt påvisar att tid och rum inte går att separera.

Essentialismen hos Platons idévärld har färgat våran kultur väldigt mycket.


I Kristenomen skapade Gud naturen, han är en krukmakare (potter). Gud är alltså övernaturligt, och härav all västerländsk överdriven fokusering på "övernaturliga fenomen", odödlighet, tidlöshet, osv.

Den linjära tidsuppfattningen är en bidragande faktor till illusionen av tillväxt, och detta är ett av de grundläggande antaganden i den västerländska kulturen. I den tidiga antiken har man lutat sig tillbaka på matematiken för att hitta hitta "rena former" Pythagoras var besatt av detta, och Platon inspirerad av detta i hans tankar om idévärlden.

Detta genomsyrar hela vårat spårk och hela våran kultur, till och med hur vi konstruerar tid och rum på film i Hollywoodfilmer. Ser vi hur draumaturgin ser ut i andra kulturer så skiljer den sig väldigt mycket från det anglosaxiska berättande.

Nu när Nietzsche att "Vi dödat Gud" (Det var egenetligen Kant som gjorde detta för att försvara legitimiteten att tro på Gud). Den metafysiska världsbilden har istället skiftat till tanken om den mekaniska maskinen, där uppfattningen att universum uppstod genom en slump, ett Ooops! dominerar. Men vetenskapen kommer alltså ur Kristendomen, då vi dödat gud och tagit hans plats ovanför naturen. I väst arbetar vi mot naturen och tämjer den, vi har ingen respekt för naturen, eftersom Gud står ovanför naturen, eftersom han skapade den.

Taoisterna har en mer pateistisk metafysik (panteism = "Gud" eller den "metafysiska storheten" är inneboende i naturen), och de upplever att naturen är "besjälad". Kineserna arbetar därför hellre "med" än "mot" naturen.

Härav kommer idéer av tillväxt utifrån en linjärtidskala och härav kommer stressen in.


Problemet med en linjär tidsuppfattning är att vi inte förstår oss på naturliga utvecklings och mognadsprocesser.




I Buddhism så är begreppet Karma centralt och i Taoism är begreppet Tao centralt. Man har en cyklisk tiduppfattning och detta får stora konsevenser för hur vi ser på naturen.



Ritualer betonar och underlättar (skapar värde, meningn och avslut hos) övergången från olika tillstånd, ovsett om det är begravningar, målgester, initieringsriter.

I den postmoderna, multikulturella värderingsförvirringen försvinner vårat tidigare psykologiska skydd. Detta är viktigt att inse. Kulturer, normer, värden har en viktig funktion, de skapar en stabilitet (som kan vara både bra och dålig).



Pedagogik då?

Förstårelse med livet, i sin helhet, så måste man förstå lärande och för att förstå lärande, barn. De filosofer jag respekterar högst är de som tagit pedagogik på allvar. De som tar pedagogik på allvar tar ofta barn på allvar.

Filosofer som Rousseau, Dewey och Krishnamurti, skriver väldigt mycket intresssant om pedagogik och lärande.



Den bästa bok om barnuppforstran jag någonsin kommit i kontakt med är Krishnamurtis "Eduction And The Significance Of Life". Här är ett utdrag ur första kapitlet: Quote:Hela boken finns här: http://www.freeweb.hu/tchl/education_ ... significance_of_life.html



Här nedan kommer ett gammalt inlägg jag skrev rätt länge sedan, angående barnuppfostran....



Jag inte funderat eller läst så mycket om barnuppforstran, dock har jag fått många intryck genom åren....


Jag tror att det finns en regel och det är kärlek. Kärleken kan användas genom två verktyg: Kärlek genom uppmuntran och Kärlek genom regler.

Kärlek utan regler är en uppforstan med "Idiot compassion", dvs man tror man är snäll mot barnet och låter den göra vad den vill och få vad den vill.

Detta gör att barnet får svårt att umgås med andra människor, eftersom sociala situationen alltid har accepterade eller tysta regler/gränser. Barnet kan då få svårt att spela med i spel, och utsträckningen samhällets konventioner.

Barnet kan även bli bortskämt och inte förstå betydelsen/värdet av den möda och slit man ibland måste lägga ner för att, detta gör att barnet inte uppskattar när de får presenter eller när andra människor försöker bjuda till. Det är alltså viktigt att barnet tidigt förstår vikten av eget initiativ och arbete.

Det viktiga med regler är att de är en förlägning av kärleken. Dvs man gör det för barnets långsiktiga utveckling, även fast reglerna ibland kan upplevas som jobbiga för barnet, och genom det jobbigt för den vuxne (som bryr sig om barnet).

Reglerna handlar om att vi hjälper barnet att forma gränser. Gränser är dels för att barnet ska kunna kanalisera sin inneboende impulser och spontaniet på rätt sätt och dels för att lära sig förhålla till andra människor (dvs lära sig skilja på sig själv och andra, vilket barn inte gör och därför är egoistiska utan att förstå det)


Regler ska vara konsekventa - det är hela poängen. En annan poäng är att om DU inte sätter reglerna, så gör BARNET det, och detta vill man undvika för BARNETS bästa. Är du t.ex. inkonsekvent med godisätandet, så lär sig barnet detta som en regel: "Det är bara att gnälla så får jag tillslut godis".

Regler ska med tiden bytas ut mot intersubjektiv överenskommelse. Poängen med att ha regler är för att barnen annars inte kan förstå vilka långsiktiga fördelar hon går miste om. Barn har enorma impulser, och dessa måste kanaliseras (absolut inte hämmas!!!), på ett konstruktivt sätt. När barnet växer upp och börjar utveckla självständigt tänkande så ska hon kunna börja lära sig förhandla, dvs båda parter ska kunna ge efter. Detta är en viktig del av den sociala utvecklingen.

Barnen SKA ha krav, men dessa ska öka med åren. I början är de små, och man trappar sedan sakta men säkert upp. Detta tror jag kan vara svårt: För slappa regler resulterar i slappt beteende, som i slutändan kommer göra att barnet blir frustrerat över att hon inte kan kanalisera sina impuler till mer långsiktiga mål. För hårda krav: Barnet blir hämmat och kreativiteten och spontantiteten dör. Barnet blir ängsligt och när barnet växer upp så blir hon överdrivet medioker och slätstruken (inte speciellt kul). Hon kan också få problem med sitt känsloliv, att hon blir tvungen att trycka ner det och omedvetandegöra det för att skydda sig själv. Detta gör barnet avtrubbat mot känsligigheten försvinner, han blir helt enkelt korkad.

En sak som är bra att komma ihåg är att barn är väldigt bra på att tolka emotionella signaler, oftast mycket bättre än vuxna, mycket bättre än att tolka språksymboler. Det är därför mycket viktigt att kommunicera med känslor, annars hämmas barnets emotionella utveckling. Det är även viktigt att försöka att inte bli arg på barnet till ALLA pris. Dock är aggressionen en extremt viktig signal för barnet när han gör något "dåligt", kom ihåg att aggressionen är en snabb signal vilket innebär att den ska användas på "kortsiktiga problem", dvs när barnet gör eller håller på att göra något spontant dåligt. Den vuxne kan därför spela arg, för att övertyga barnet. Märker man att barnet förstått läxan kan det dock ibland vara bra att byta känsloläge till att trösta barnet, detta kan göra att barnet har lättare att hantera sorgen. En belöning kanske kan byta här om barnet försått vad som är fel, för att förstärka att han gjort något bra, dvs insett sina fel. Denna läxa kan göra att barnet själv blir bättre på att sätta gränser hos andra. (något jag aldrig lärde mig). Det viktiga är även den fysiska kontakten. Hela poängen med uppfostran är KOMMUNIKATION. Du måste få kontakt. Detta görs i tidiga åren genom fysisk kontakt och emotionella signaler (barn förstår alltså inte symboler lika bra). Ska du skälla ut barnet, ta tag ett ordenligt (men inte för hårt) grepp runt armen, sätt dig på huk så att du kommer "på samma nivå" som barnet och sök ögonkontakt. Det är viktigt att visa "vem som bestämmer", men var inte elak, var bara rak och ställ konkreta frågor som barnet måste svara på. Om du bara ger order så får det inte samma effekt, du måste ha KONTAKT.


Ibland kan det vara smartare att spela på sorgen, men då är det viktigt att barnet redan kan regeln. Detta skapar känslor av dåligt samvete hos barnet (barn har faktiskt samvete, de måste bara förstå regeln). När barnet inser att hon brutit mot regel, så kommer att försöka trösta föräldern.

Ett trick min mamma kört på mig.

Alltså, detta trick, att spela på sorgen, är otroligt viktigt för barnets empatiska och intersubjektiva förmåga.

Det viktiga är att inte överanvända något av dessa "trick", eftersom personen kan bli överdrivet kritisk eller överdrivet "undergiven" (slavmoral någon?) Det måste finnas en balans, annars lär sig inte barnet att förstå vikten av både agency och communion (dvs självständighet och sammanhållning)

En annan sak med regler: För att barnet ska utveckla förmågor att kanalisera sin spontanitet är det viktigt med regler. Annars blir hon lat, orkar inte städa eller diska osv och när barnet växer upp så kommer hon lida något offantligt av sin egna brist på självdiciplin. Dessutom kommer hon antagligen tröttna på skolan snabbare.

Okej, det var reglerna.


Nu till det viktigaste: Det vi vill att våra barn ska förstå främst av allt är deras egna potiential, dvs kärleken till livet, lusten att leva och skapa.

Det viktiga är här igen kommunikationen, dvs att skicka positiva signaler när barnet skapat något eller tar initivativ. Gärna överdriva lite typ WOWOW vad coolt!!! DU är bäst!!!! Och även ha fysisk kontakt. Och emotionella signaler även här. Jätteviktigt.

Du måste ta dig tid för dina barn, jätte viktigt, och kan du inte det så måste du ta kontakt och förklara varför och kanske säga när du har tid (men ger du löften måste du hålla dom, annars får barnet en dålig människosyn, dvs lär sig att det inte går att lita på folk)

Hitta på aktiviteter tillsammans, utflyker, och aktivera barnen genom aktivteter. Jag skulle även rekommendera typ "barn yoga" eller "barn meditation" vid tidig ålder, sig 5-6 år. Detta kommer öka barnets förmåga till tålamod, koncentration och mental/emotionell stabilitet och mognad något enormt (jag orkar f.t. inte räkna upp alla andra fördelar med meditation). Detta är en enormt viktig punkt. Alltså jag kan tänka mig att det kan vara knepigt att få barnet att sitta still, men om man sätter upp meditationen på ett nyfiket sätt, att skapa en ritual kring det och ge den betydelse, så att barnet får prova det som "pappa gör" så tror jag barnet kommer se fram emot det, glöm inte belöningarna efter! Jag tror att man kan börja väldigt simpelt, kanske bara låta barnet försöka sitta en halv minut eller så och man räknar andetag högt till 30 eller nått. Jag har faktiskt pratat med en tjej, vars far var med i läkare utan gränser som lärde sig meditera i 5-6 års åldern, så jag tror verkligen inte att det är någon omöjlighet.

Sen är det nog bra att förstå de olika processen i uppväxten, vilka förmågor barn har i olika åldrar, detta underlättar eftersom man då kan förstå bättre hur mycket barnen förstår av världen, vilket är ett bra underlag för hur mycket regler, vilken typ av regler man ska ge barnet. Sen även hur komplcierade reglerna är osv. Men det viktiga är inte heller att fastna i böcker, det viktiga är att vara vaken för hur barnet mår och beter sig och ha Kommunikation.

Att prata mycket med barnet tror jag är viktigt, att förklara saker så att de inte känner sig förvirrad och vilsna.

Att läsa en bok i grundläggande utvecklingsspykologi och en grundläggande behaviorism kan vara bra. En gymnasiebok i psykologi kan kanske t.o.m. vara tillräckligt.


Vill man ha ett barn som lyckas bra i skolan så är det extremt viktigt med att vara noga med regler, belöningar, och motivation. En bok i motivationspsykologi kan kanske vara en fördel.

PopJimmy!

En fråga bara... har du några barn själv?

Quote:Vad menar du med "har"?

Att jag "äger" barn, som i idéen om äganderätten?
Att jag "har ansvar för barn", ungefär som att ha adopterat ett barn och nu har en socioemotionell koppling till barnet, att jag har gjort en emotionell investering i det och därför upplever att jag har ett ansvar för det?
Eller menar du att jag själv varit med i processen av att reproducera en människa, och alla de steg som ingår?
Eller en kombination av dessa, eller någon helt annat tanke om "ägande"?

Jag har aldrig reproducerat människor, dock upplever jag att jag är ett barn själv (och då menar jag att jag fortfarande har något gott oförstört i hjärtat), och att jag har många barn i min familj (om vi då pratar om emotionell omognad och brist på självmedvetenhet).


Vad menar du egentligen?

Var mer konkret tack och dela öppenhjärligt med dig av dina funderingar




Nej, men sanningen är den att jag gått igenom väldigt många djupa kriser i mitt liv. Funderat mycket kring min egen uppväxt och andra människors uppväxt. Eller för att vara tydligare: Det är de enda jag funderat kring de senaste 10 åren. Genom metafänkande reflekerat över hur tänkandet och känslor yttrar sig och spelar ut sig.

Hej PopJimmy!

Vad jag tänkte närmast på var att ditt inlägg innehöll så komplicerat språk och det hade varit intressant att veta hur du talar med barn.

Det handlar ju många gånger om mer om ett språkbruk som landar i många vokaler och inte så många stackaton...

- Bla daj nnng wuuu blapla...

Om du förstår vad jag menar med detta så vill jag fylla ditt hjärta med ett leende och min avsikt är inte att håna!

Quote:

Quote:Vad försöker du säga? Jag trodde vi pratade om barn och inte med barn?

Quote:

Så jag trodde att det var både och...

(Ursäkta men jag missförstod nog ditt inlägg... trodde att du var typ i fyraårsåldern med ett överutvecklat intellekt och ett högnivåspråk som ytterst få i samma åldersgrupp förstår.)



Ursäkta men jaxen visar bara att naivitet och skämtsinne finns kvar.

...

!!! OBS !!! OBS !!! OBS !!! OBS !!! OBS !!! OBS !!! OBS !!! OBS !!!

Alla föräldrar skäller ju inte eller slår sina barn!

De finns ju de föräldrar som både är stumma och saknar armar!

Föräldrar skäller på barn för att dom inte vet bättre... Och för att andra som har med barnet att göra endast lär ut "crap"

Hare

Sedan kan man ju vända på steken...

Nu är jag trött på alla barn som slår och skäller på sina föräldrar!

OMG

Men de kan ju inte vara barnens fel... Fram till 5 års ålder har dom knappt nåt medvetande, det som händer fram tills dess bestämmer dom inte över, med andra ord fylls huvudet med trams, som senare inte leder någonvart... Mer än till reaktioner på att omgivningen är HELT FEL...

Det kan aldrig vara barnens fel, dom föds med ett rent hjärta, som smutsas ner av omgivningen... Goes for everyone else osså...

( I fall att ironin inte syntes i föregående inlägg :) )

Cee!

Jag håller inte med dig om denna generalisering som maktelit, psykologin och skolsystemet lär ut, den om att inga barn under 5 har ett eget medvetande.

Det är absurt eftersom varje individ har olika mognad och minnen från tidigare existenser. Varje individ har dessutom olika förmåga att minnas, beskriva och uttrycka upplevelser redan från tiden innan havandeskapet.

Cee!

När slutar barnet att vara barn och när räknas det som vuxet?

Jag har en egen teori och den går ut på följande:

Barnet slutar att vara barn den dagen barnet medvetet ljuger!

(Ett dålig sak som barn definitivt lär sig av vuxna!)

Låt oss ställa in skärpan och granska den vuxna person som uppträder illa mot de som är mindre.

Uppenbarligen handlar det om människor som inte blivit vuxna utan känslomässigt fortfarande är olyckliga, omogna och bortskämda barn.

Eftersom det inte finns någon kurs i mognad och insikt eller föräldraskap annat än det man lär sig på vägen så är det ju inte konstigt om ganska många misslyckas. Kommit på mig själv hur många gånger som helst med att vara farligt nära att ingripa och avslöja taskiga föräldrars beteende på plats.

Undrar hur en del omogna och undermedvetet elaka människor tillåts att skaffa barn överhuvudtaget. Men eftersom det inte finns några lagar mot att man måste vara en god och kännande människa som förälder eller ledsagare till de små så lär många barn fara mycket illa under hela sin uppväxt.

Det tråkiga är att återupprepning av föräldrarnas dumheter speglar sig i barnets eget psyke och att inte fler får styrkan att bryta onda cirklar.

Jaxstone! :)

När är ett barn vuxet?
Så fort den kan klara sig själv i omgivningen, och först då kan den lära ett barn, eller hjälpa någon annan. ( Ofta ligger det något i ordets ursprung och betydelse )


Första dåliga tanke?.... Är varken vuxen, eller ett barn, det är egot...

Hare...

Cee!

Om det var möjligt att isolera ett nyfött barn från andra människor utan man istället lät det växa upp i samklang med naturen och tillsammans med djur.

Tror du att det barnet skulle lära sig att ljuga bara för att det har ett ego? Knappast! Det är ett sjukt beteende vi följer genom ett felaktigt socialt arv som inte är i harmoni med naturlagarna!

Naturen ljuger aldrig!

Den stora gruppen av de som kallar sig civiliserade människor ljuger konstant om allting eftersom civilisationen lever på en lögn om att pengar går att äta!