Historieämnet får inte reduceras till att bli ett vaccin som skall skydda ungdomar från nazism och kommunism. Det måste också ge en grund till en kritisk hållning gentemot auktoritära, antidemokratiska, rasistiska och förtryckande drag i vår egen historia. Det skriver Mikael Ottosson, lektor i arbetsvetenskap på Malmö högskola, och Victor Lundberg, doktorand i historia på Lunds universitet.

I artikeln ”Farväl till kommunismen” i Sydsvenskan den 18 april konstaterar Henrik Bredberg att Lars Ohly har resignerat, att Fidel Castro är ”gammal” och att Kim Jong Il inte längre ”charmar” någon. Därefter frågar han sig om kommunismen nu kan avskrivas som ”hot”.
Bredberg besvarar sin fråga nekande: ”Ingen bör ta för givet att kommunismens spöke slutat gå genom Europa.” Som intäkt för sin slutsats tar Bredberg svenska gymnasieelevers bristande kunskaper i historia och särskilt deras bristande kunskaper om kommunismens brott.

De senaste årtiondenas skolutveckling har premierat en snäv syn på vad som är viktiga historiska kunskaper. Stora resurser läggs på undervisning om Förintelsen, vilket givetvis är bra och viktigt. Men många debattörer, till dem sällar sig här Bredberg, har också efterlyst en undervisning som även omfattar kommunismens brott.
Bredberg tangerar också historieämnets status. Istället för kampanjhistoria skulle historieämnet som kärnämne kunna ge såväl bredare som djupare historiska kunskaper. Oberoende av undervisningsmängd är dock frågan vad man vill uppnå.

Vi delar Bredbergs utgångspunkt, att undervisningen skall hjälpa ungdomar att vara kritiska till de totalitära ideologiernas enkla lösningar, men ser samtidigt en fara i en ensidig fokusering på dessa ideologier. Risken är att enbart de historiskt avgränsade totalitära ideologierna framstår som hotfulla.
Om historieämnet reduceras till att bli ett vaccin som skall skydda ungdomar mot nazism och kommunism löper vi risken att deras förmåga att förhålla sig kritiska till auktoritära, antidemokratiska, rasistiska och förtryckande drag i vår egen historia och samtid begränsas.

I den ickekommunistiska västvärlden går det idag att se en hotfull utveckling. Det storebrorssamhälle George Orwell varnade oss för knackar på dörren. Paradoxalt nog är det ofta liberala politiker som förespråkar kameraövervakning, avlyssning av telefonsamtal, registrering av e-post och betalkortstransaktioner.
Även om Lenin, med Bredbergs egna ord, må ha varit en ”organisatör av kommunistisk terror”, är det liberala politiker som i dagens Sverige driver frågor om språk- och medborgarskapstester för invandrare. Etablerade politiker som Mikael Odenberg och Lars Leijonborg skickar politiska signaler som på många sätt är allvarligare än Jenny Lindahl Perssons bristande historiekunskaper.

Självklart bör ungdomar ha goda kunskaper om de kommunistiska och fascistiska staternas förtryck. Självklart bör den som lämnar skolbänken kunna tidfästa ryska revolutionen. Men samma år, 1917, ägde omfattande hungerkravaller rum i Sverige. Några år därefter lagstiftades om åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt i Sverige. Vi har med andra ord också haft en svensk revolution. Är också den viktig att kunna tidfästa?

Några decennier tidigare åkte hundratals svenska officerare påhejade av Oscar II till kung Leopolds koloniala skräckvälde i Kongo för att ta värvning i den fruktade ”La Force Publique”. Entusiastiskt hjälpte de till att ”civilisera” urbefolkningen och plundra landet på rikedomar.

Några år före Hitlers maktövertagande i Tyskland, 1931, sköts demonstrerande arbetare till döds i Ådalen och paramilitära frikårer avslöjades i Stockholm. Den svenska säkerhetstjänsten registrerade och övervakade, med den socialdemokratiska regeringens goda minne, kommunister långt in i vår egen samtidshistoria.

Det demokratiska västerlandet bär på en historia tyngd av mörka skeenden, blodiga övergrepp och auktoritära tankegångar. Utan att på minsta sätt förminska betydelsen av att studera kommunismens och nazismens brott mot mänskligheten är frågan om det är Stasi som är det mest relevanta exemplet att använda om man vill motivera unga att engagera sig i debatten om buggning och storebrorssamhället. Vi ställer oss frågande till om hotet mot den västerländska demokratin i första hand kommer från yttre demoner.

MIKAEL OTTOSSON
VICTOR LUNDBERG
http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article234692.ece