Samma skamvrå
Senast uppdaterad 23 maj 2007 23:59

Vad har Australiens premiärminister John Howard gemensamt med USA:s president George W Bush, Sudans ledare Omar al-Bashir och Zimbabwes diktator Robert Mugabe?

Svaret är att alla fyra lyfts fram av Amnesty International som exempel – tydligen de främsta – på internationella ledare som driver en ”rädslans politik”.
Deras syfte med denna politik är enligt Amnesty Internationals generalsekreterare Irene Kahn att ”stärka sin egen makt, skapa falsk säkerhet och undgå ansvarsutkrävande”.
I Amnesty Internationals årsrapport 2007 – presenterad igår – är allting relativt.
Demokratier och diktaturer, folkvalda ledare och regimer som aldrig skulle komma på tanken att släppa ifrån sig makten annat än under vapenhot – alla får en skopa ovett av Amnesty.
Samma skopa.
Amnesty International var en gång en organisation med stor integritet och trovärdighet.

En intressant fråga är förstås vad Zimbabwes svältande och förtryckta miljoner tycker om sådana jämförelser. Känner de kanske gemenskap och solidaritet med sina olycksbröder i Australien? Och vad anser de uppskattningsvis två miljoner människor som fördrivits från Darfur, de som sett sina byar jämnas med marken, släktingar och grannar mördas, om Omar al-Bashirs statskonst i jämförelse med George W Bushs?
För Amnesty kan det tydligen gå på ett ut. Politik som politik, rädsla som rädsla.
Men det är inte bara folkvalda ledare som placeras i samma skamvrå som några av världens värsta förtryckare. Storföretag – big business – buntas samman med ”väpnade grupper”. Tydligen har de i Amnestys ögon det gemensamt att de antingen själva gör sig skyldiga till överträdelser av de mänskliga rättigheterna eller ser mellan fingrarna när det gäller andras överträdelser. Logiken är även här något oklar.

Det finns självfallet substans i kritiken mot exempelvis den politik som USA och president Bush bedrivit i kriget mot terrorismen – eller ”kriget mot terrorismen” som Amnesty International föredrar att skriva. Genom att föregå med dåligt exempel – som med fånglägret på Guantánamo, den minst sagt tvetydiga synen på tortyr, den övervakningskultur som fått fäste på hemmaplan – tappar världens mäktigaste nation, USA, i trovärdighet. Det gör inte kampen för mänskliga fri- och rättigheter lättare.
Samtidigt: hotet från terrorismen är inte ett dimmigt fantasifoster som upplöses bara för att man som Amnesty International sätter det inom citattecken.
Och John Howard må ha sina fel och brister, men han är ingen Mugabe.

Mats Skogkär
http://sydsvenskan.se/opinion/signera ... skogkar/article240587.ece