Aktuella frågor

"Glöm ej kommunismens brott"
Senast uppdaterad 28 maj 2007 00:03

Svenska ungdomars okunskap om kommunismens missdåd understryker betydelsen av fortsatta utbildningsinsatser kring dessa frågor. Risken är annars att kommande generationer blir historielösa, skriver riksdagsledamoten Inge Garstedt (m).

Färska och mycket oroväckande siffror från Demoskop visar att hela 90 procent av de svenska ungdomarna inte känner till Sovjetregimens dödsläger. Den bristfälliga kunskapen om kommunismens sammanlagda antal offer är också skrämmande.
Närmare hälften av ungdomarna trodde att det totala antalet offer för kommunismen under nittonhundratalet var en miljon eller färre. När verkligheten är mer än hundrafalt värre måste man ställa sig frågan: Hur kunde det bli så här?

Förklaringarna är säkerligen åtskilliga och det vore också intressant att se en internationell jämförelse. Är denna okunskap signifikativ för vårt land, för Norden eller för Europa i stort? Min gissning är att vi i Sverige dessvärre betydligt sämre lyckats förmedla omfattningen av dessa historiska övergrepp till de yngre generationerna.
Givetvis spelar vår neutralitet under till exempel andra världskriget en betydande roll. Det svenska samhället påverkades inte tillnärmelsevis lika mycket av kriget som våra närmaste grannländer. De senaste oroligheterna i Estland påminner oss om hur djupa sår och stor smärta Sovjetunionens maktmissbruk skapat i vår absoluta närhet.

Många är också de svenska vänsterdebattörer som gång efter annan försökt att relativisera kommunismens illgärningar. Man har jämfört dem med de överträdelser de anser att exempelvis USA begår i sin utrikespolitik. Vilket i sig är smaklöst, men också mycket farligt.
Demokrati är inte en relativ handelsvara. En stats eventuellt begångna oförrätter ursäktar aldrig en annans. Många har tidigare skrivit om just den svenska proggvänsterns historiska oförmåga att objektivt relatera till kommunismens brott. En stor del av denna rörelses företrädare har på senare år tack och lov tonat ner sin retorik. Bortsett från spridda skurar av Kubavurmande kan man skönja en tydlig avmattning av 68-vänsterns högljuddaste representanter.

Men istället ser vi allt fler företrädare för extremvänstern. Inte minst bland radikala ungdomsorganisationer som växer sig allt starkare. I slutändan riskerar vi rörelser med en starkt revisionistisk historiesyn, precis som de förnekare av Förintelsen som länge varit aktiva i exempelvis Frankrike. Kanske är ungdomarnas skeva bild föga förvånande när vi i landets riksdag har en partiledare som till alldeles nyligen stolt kallade sig för just kommunist.
Också Sverigedemokraternas framgångar, ett högaktuellt ämne i Skåne, kan delvis förklaras i detta sammanhang. Tendenser till villkorad empati och en nationellt avgränsad syn på solidaritet är besvärande tecken på en bristande demokratisyn. En starkt överdriven nationalism har också varit utmärkande för lejonparten av de kommunistiska diktaturerna.

I ett samhälle som i allt högre grad kännetecknas av snabb information och flyktig kunskap får vi aldrig glömma denna mörka historia. 1900-talet präglades till stora delar av diktaturer, maktfullkomliga ideologier och det förtryck som utmärkte dessa.
Extrema och totalitära åskådningar lockar allt fler uppgivna människor världen över. Som ett föregångsland för frihet och demokrati måste vi nu ta den bristande kunskap som uppenbarligen finns på hemmaplan på allvar.

Inte minst inom skolan har man nu ett stort ansvar att på ett tydligare sätt nå ut med dessa fakta till eleverna. Som en av våra viktigaste demokratiska institutioner är det helt avgörande att skolan belyser farorna med alla extrema ideologier, inklusive kommunismen, grundligt. Annars riskerar vi att hela framtida generationer kommer att kännetecknas av en historielöshet vars konsekvenser kan bli ödesdigra.
Den österrikiske konstnären Friedensreich Hundertwasser, vars mors hela familj dog i nazisternas koncentrationsläger, uttryckte sig mycket träffande om en sådan utveckling: Om vi inte hedrar vårt förflutna förlorar vi vår framtid.

INGE GARSTEDT

http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article241507.ece