Människans okända världar

Utforskning av det omedvetna genom LSD-terapi

LSD-debatten

Stanislav Grof Det har förflutit mer än ett kvarts sekel sedan den schweiziske kemisten Albert Hofmann av en slump upptäckte de kraftiga psykoaktiva egenskaperna hos lysergsyradietylamid, mera allmänt känt som LSD-25. En kort tid senare uppstod kring detta ämne en häftig debatt, vilken under årens lopp har fått mycket stor omfattning. Det förefaller vara riktigt att inleda regörelsen för LSD med en kort översikt över dess stormiga historia.

Upptäckten av LSD:s egenskaper blev en sensation i vetenskapliga kretsar och den fick en stimulerande inverkan på forskare från många olika grenar av vetenskapen. Många av de tidiga rapporterna underströk likheterna mellan den av LSD framkallade "experimentella" eller "modell-psykosen" och naturliga psykoser, i synnerhet schizofreni. Möjligheten att simulera schizofreni-symptom hos normala försökspersoner under laboratorieförhållanden och att genomföra komplicerade laboratorieförsök och forskning före, under och efter denna tillfälliga "modell-psykos" föreföll erbjuda en lovande väg till kunskap om de gåtfullaste sjukdomarna inom psykiatrin. Som en drog, vilken kunde åstadkomma en kort resa med returbiljett in i schizofrenins värld, rekommenderades LSD också som ett enastående instrument för utbildningen av psykiatriker, psykologer, medicine studerande och sjuksköterskor inom den psykiatriska vården. Gång efter annan rapporterades i anslutning härtill att en enda LSD-upplevelse kunde avsevärt öka försökspersonens förmåga att förstå psykiskt sjuka, att behandla dem med större känslighet och mer effektivt.

Debatten om LSD började när uppfattningen om LSD-tillståndet som ett slags "modell-schizofreni" utsattes för angrepp från många fenomenologiskt och psykoanalytiskt inriktade psykiatriker och slutligen avvisades av de flesta kliniska forskare. Det stod klart att det trots vissa ytliga likheter också fanns verkligt grundläggande skillnader mellan de båda. Hoppet att forskningen med LSD skulle kunna ge en enkel provrörslösning på mysteriet schizofreni förbleknade gradvis och uppgavs slutligen helt.

Den "psykotomimetiska", dvs psykos-simulerande, tyngdpunkten i LSD- forskningen överskuggades snart av ett ökande antal uppsatser i optimistisk ton i vilka hävdades att LSD skulle kunna ha en terapeutisk potential av dittills icke skådat format. Enligt många kliniska forskare verkade det som om psykoterapin med hjälp av LSD innebar att behandlingstiden skulle kunna avkortas betydligt. Dessutom rapporterades vid upprepade tillfällen terapeutiska framgångar hos olika kategorier psykiatriska patienter för vilka utsikterna till bot varit dåliga eller som inte uppvisade påverkan av konventionell behandling: kroniska alkoholister, narkomaner, kriminella psykopater, sexuellt avvikande och sådana som hade svåra karaktärsneuroser.

Dessa påståenden om framgångsrik behandling fick inte stå oemotsagda. Många kliniker, vilka kända till hur svårt det är att ändra djupt liggande psykopatologiska symptom, för att inte tala om personlighetsstrukturen, trodde inte på de dramatiska effekter som uppnåddes med behandling på några dagar eller veckor. De som var kritiska mot rapporterna påpekade att det inte fanns kontrollerade undersökningar som bekräftade att LSD-terapin var användbar. Sådana invändningar framfördes emellertid också i fråga om psykoanalysen och andra typer av allmänt accepterade och tillämpade metoder med psykoterapi utan droger. Det mesta av kritiken gällde metodproblem och ingen av skeptikerna ifrågasatte på allvar behandlingsmetoden som sådan. Sålunda visade Sidney Cohens uppsats, publicerad 1960, att riskerna i fråga om LSD-försök på normala frivilliga föröskspersoner var minimala, förutsatt att försöken utfördes av ansvariga yrkesmän. Riskerna blev något högre när LSD användes på psykiskt sjuka, men i allmänhet verkade LSD-psykoterapin vara mycket säkrare än många andra metoder som vanligen användes inom psykoterapin, bland dem elbehandling, insulinkoma och psykokirurgi. I stort sett verkade det under förra delen av 1960-talet som om LSD intog en fast position inom psykiatrin som ett värdefullt hjälpmedel för grundforskning, psykiatrisk urbildning och terapeutiska försök.

Det fanns vidare åtminstone två andra områden inom vilka användandet av LSD öppnade nya lovande möjligheter och nya perspektiv. Många som hade behandlats med LSD rapporterade om ovanliga estetiska upplevelser och insikter i den skapande processens natur; de fick nya insikter i fråga om konst, i synnerhet i de moderna strömningarna. Målare, skulptörer och musiker skapade under inflytande av LSD ytterligt intressanta och okonventionella konstverk, vilka skilde sig avsevärt från dessa konstnärers vanliga produktion. Det stod klart att försöken med LSD medförde viktiga slutsatser i fråga om konstens psykologi och psykopatologi.

Ytterligare ett område på vilket användandet av LSD föreföll bli tämligen revolutionerande var religionspsykologin. Man hade observerat att vissa LSD-försök gav upphov till djupgående religiösa och mystiska upplevelser, ganska lika dem som beskrives i de stora religionernas heliga skrifter eller beskrivits av helgonen, profeterna och religionsstiftarna under alla tider. Möjligheten att utlösa sådana upplevelser genom att använda en kemikalie gav upphov till en intressant och höggradigt kontroversiell debatt kring temat "kemisk" eller "ögonblicks-mysticism" och om hållbarheten och den andliga äktheten hos dessa fenomen. Debatten fördes av beteendeforskare, filosofer och teologer och svängde mellan tre ytterlighetsuppfattningar. Många experimentatorer ansåg att iakttagelserna vid försök med psykedelika gjorde det möjligt att flytta religiösa fenomen från "det heligas rike", skapa sådana fenomen i ett laboratorium när man så behagade, studera dem och slutligen beskriva dem i vetenskapliga termer. I det perspektivets förlängning såg man den dag när ingenting i religionen längre var mystiskt och heligt utan allt sådant kunde förklaras med termer från hjärnfysiologin och biokemin. Vissa teologer tenderade att betrakta LSD och andra psykedeliska ämnen som heliga och behandlingen med dem som sakrament därför att det kunde sätta individen i förbindelse med översinnliga verkligheter. En motsatt riktning förnekade att LSD-upplevelserna utgjordes av äkta religiösa fenomen jämförbara med dem som kommer såsom följd av "Guds nåd" eller är följden av disciplin, avhållsamhet, fromhet o.s.v.; enligt denna riktning innebar den tydliga lätthet med vilken sådana upplevelser kunde utlösas av en kemikalie grund nog för att förneka deras andliga betydelse.

I mitten av 1960-talet, när LSD kom ut i ansenliga mängder på svarta börsen och "LSD från gatan" användes av mängder av ungdomar som ett medel för okontrollerade lekmanna-experiment, fick LSD-debatten nya inslag. Den situation som nu uppstod var mycket olik den ganska upprörda men i grunden vetenskapliga och akademiska diskussionen tidigare. De nyktra och rationella argumenten försvann praktiskt taget helt från debatten, vilken i stället dominerades av en emotionellt laddad fientlighet mellan två oförsonliga motståndare. Å ena sidan proklamerade LSD:s anhängare att en nya epok hade inletts, och att dess "messias" var en kemikalie. För dem var LSD ett universalbotemedel för en sjuk mänsklighet och det erbjöd det enda vettiga alternativet till mass-självmord i en värld som hotades av utplåning med kärnvapen. Dessa LSD-anhängare ville att alla, utan undantag, skulle använda LSD så ofta som möjligt och under vilka omständigheter som helst. De förnekade att det förelåg några risker härmed eller också underskattade de dem; i de fall de erkände att risker fanns, ansåg de dem värda att ta med hänsyn till målet.

Å andra sidan skapades en atmosfär som var näst intill masshysteri bland allmänheten, som blev skräckslagen av denna nya rörelse och opponerade sig våldsamt mot den. Nästan varje dag skrev sensationshungriga journalister artiklar om de förfärliga följder, för att inte säga katastrofer, som orsakades av okontrollerade LSD-experiment som lekmän företog; enligt artiklarna steg folk ut genom fönster på skyskraporna, rakt ut i solnedgången, andra dödades medan de försökte hejda bilar med sina kroppar, ytterligare andra blev blinda som följd av att de satt och stirrade in i solen i timmar. Andra hårresande historier gällde fall när människor hade skadat sig själva genom att skära av bitar ur kroppen med köksknivar, eller mördat sina älskare eller svärmödrar eller också hamnat på stormavdelningarna på de psykiatriska sjukhusen, i ett stadium av permanent psykos. Dessa skräcksklidringar skapade en bild av LSD som en djävulsk drog och gav tillräckligt med underlag för en häxjakt från föräldrars, lärares, prästers. polismyndigheters och lagstiftares sida. Tyvärr deltog i viss utsträckning många yrkesmän från den psykiska hälsovården i denna aktion; trots att rapporterna från två årtiondens vetenskapliga försök med LSD fanns tillgängligt i den psykiatriska och psykologiska facklitteraturen, tillät dess yrkesmän att en sådan vrångbild av LSD skapades av rubrikerna i tidningarna.

Kopplingen av förhållandena på drogområdet med Hippie-rörelsen och motkulturens revolt ökade de redan allvarliga problemen med en socialpolitisk dimension. Saken förvärrades av de motsägande rapporterna om det möjliga sambandet mellan LSD och kromosom- och genetiska skador, leukemi och cancer. Sålunda hade bilden av LSD mycket stor spännvidd, från ett andligt, emotionellt och socialt universalbotemedel för mänskligheten och ett verksamt terapeutiskt hjälpmedel för människor som led av grava psykiska och psykosomatiska störningar, till en farlig fiende som gav upphov till organiska hjärnskador och allvarliga fysiska och psykiska skador på individen och innebar risker för framtida generationers välbefinnande. För att komplettera denna kontroversiella bild av LSD bör jag påpeka att drogen på allvar hade betraktas som ett effektivt hjälpmedel vid "hjärntvätt" och ett verksamt medel i den kemiska krigföringen.

Denna hysteriska atmosfär, plus bristen på seriös forskning, hade gjort det utomordentligt besvärligt att få en klar uppfattning om den vetenskapliga innebörden i många av de företeelser som denna debatt kretsade kring. De som på amatörmässig nivå experimenterar med LSD på sig själva hamnar ofta i en upplevelsevärld som förbryllar de psykiatriker och psykologer som tillkallas för att ta hand om akuta kriser orsakade av denna drog. Å ena sidan kan LSD-upplevelser inte inpassas i något existerande teoretiskt system, å andra sidan är många kliniker på det klara med att det är fel att etikettera LSD-upplevelser enbart som psykotiska. Därtill kommer att många människor som följd av LSD-experiment har undergått dramatiska förändringar i fråga om personligheten, till vilka jag räknar värderingsnormer samt religiösa och filosofiska uppfattningar, liksom livsstilen i allmänhet. På grund av bristen på en teoretisk referensram för förklaringar till de mekanismer som verkar på detta område har yrkesmän, som tillfälligtvis fått en inblick i sådana omvandlingar, betecknat dem som oförklarliga. Även några av de negativa följderna av intagande av LSD, t.ex. psykotiska sammanbrott eller självmordsförsök, skulle kunna ge viktiga upplysningar om dessa fenomens dynamik om de granskades från vetenskaplig synpunkt i stället för emotionell.

Om vi tittar närmare på denna LSD-debatts karaktär och omfattning förefaller det klart att den speglar något mycket väsentligare än de farmakologiska effekterna av ett enstaka kemiskt ämne. Även om debatten förefaller gälla LSD är det andra ingredienser i meningsutbytena som ger dessa deras emotionella laddning. Flera årtiondens LSD-forskning har givit många bevis i fråga om den "gemensamma nämnaren" för de faktorer som har lett till denna situation. Såsom framgår av de följande kapitlen tyder en omsorgsfull analys av LSD-data på att detta ämne vidgar de själsliga processerna och därmed för upp till ytan åtskilliga element från det omedvetnas djup. Det vi observerar vid LSD-upplevelser och i olika förhållanden i anslutning till dem verkar i grunden vara att de konflikter som är inbyggda i människans natur och i hennes civilisation "flyttas ut" och förstoras. Om de betraktas från denna synpunkt utgör LSD-fenomenen ett utomordentligt intressant material till en djupare kunskap om psyket, människans natur och det samhälle människan har skapat.

LSD och dess inverkan på människan

Under de senaste åren har kunskaperna om LSD ökat. De har vidarebefordrats till allmänheten via dagspressen, en del tidskrifter, böcker, propagandan mot droger, radio- och TV-program samt film, liksom via samtal man och man emellan. De flesta vuxna liksom ungdomar har kommit i kontakt med materialet. Större delen av denna information har emellertid inte varit systematisk, för att uttrycka saken milt, och mycket av den har av kommersiella och politiska skäl varit vinklat och förvrängt. Därför anser jag det angeläget att ge en kort översikt av basfakta beträffande LSD, vilka kan tjäna som allmän bakgrund till den fortsatta debatten. En sådan översikt torde vara lämplig när det gäller att sätta sig in i de mera speciella, dynamiska aspekterna av LSD-upplevelserna, vilka utgör denna studies väsentliga innehåll.

LSD-25, lysergsyradietylamid, är ett halvsyntetiskt, sammansatt ämne; dess naturliga beståndsdel är lysergsyra, basämnet för alla de viktigaste ergot-alkaloiderna, medan dietylamidgruppen tillsätts i laboratoriet. LSD som sådant har inte upptäckts i något känt organiskt ämne, även om man har misstänkt att naturligt LSD produceras i hjärnan på djur smittade av toxoplasmos. Syntes av flera andra lysergsyraamider har påvisats i kulturer av svampen Claviceps paspali. Liknande amider har också hittats i frön av "blomman för dagen" och Rivea corymbosa, vilken i Mexico under århundranden har använts för rituella ändamål i form av smörjelser och giftdrycker, s.k. ololiuqui. Det kan vara intressant att erinra sig att LSD syntetiserades första gången i Sandoz-laboratorierna i Schweiz av Stoll och Hofmann såsom ett medel som möjligen kunde vara användbart inom obstetrik och gynekologi och vid behandling av migrän. Det underkastades sedvanliga laboratorietester på djur och befanns vara ointressant och undersökningarna lades ned. Ungefär fem år senare, i april 1943, upptäckte Albert Hofmann de hallucinogena egenskaperna hos LSD. Vid en genomgång av materialet från de tidigare forskningarna kring ämnet slöt Hofmann sig till att det gav antydningar om möjligheten till en intressant retningseffekt på centrala nervsystemet. Medan han höll på med att syntetisera ett nytt prov av LSD för fortsatta undersökningar råkade han få i sig en dos av ämnet och upplevde mycket dramatiska psykiska förändringar. Han lyckades åstadkomma den av honom förmodade kopplingen mellan sitt abnorma psykiska tillstånd och den drog han var sysselsatt med. Senare tog han avsiktligt 250 mikrogram (miljondels gram) LSD för att på ett vetenskapligt sätt undersöka om hans förmodan var korrekt. Hans reaktion på den dosen liknade i hög grad den första men den var betydligt mera dramatisk och intensiv. En liten kvantitet LSD ändrade på ett drastiskt sätt Hofmanns psykiska funktioner under åtskilliga timmar; under den tiden befann han sig i en fantastisk värld av intensiva känslor, strålande, klara färger och böljande former.

Hofmann beskrev sedan för Stoll sitt ovanliga experiment - Stoll var verksam vid Zürichs psykiatriska klinik - och kollegan blev intresserad av att genomföra den första vetenskapliga undersökningen av LSD på dels normala frivilliga försökspersoner, dels psykiatriska patienter. Hans observationer i fråga om LSD:s effekter på dessa båda kategorier försökspersoner publicerades 1947 och väckte ett enormt intresse samt uppmuntrade till forsatt forskning i många länder. Senare studier bekräftade Stolls iakttagelser om att LSD var den dittills kraftigast verkande psykoaktiva drogen. I otroligt små mängder, med början vid doser på 10-20 mikrogram, gav ämnet upphov till djupgående och skiftande psykiska förändringar, vilka varade åtskilliga timmar. LSD var alltså omkring 5000 gånger starkare än meskalin, ett ämne som redan var känt, och 150 gånger mer verksamt än det senare upptäckta psilocybinet.

Fortsatta forskningar visade att LSD kan ges genom de vanliga metoderna: intas genom munnen, sprutas in i musklerna eller i ådrorna, via bukhinnan eller direkt i den cerebrospinala vätskan i ryggradens centralkanal. Det förefaller finnas ett ovanligt stort område inom vilket LSD kan användas utan risker. Djurförsök med akuta och kroniska förgiftningar tydde på att LSD har låg förgiftningsnivå och stor säkerhetsmarginal; vid kliniska experiment gavs doser på mellan 10 och 2000 mikrogram utan påvisbara biologiska biverkningar.

LSD-reaktionen sätter in efter en latensperiod, vilken kan variera mellan tio minuter och tre timmar, beroende på individen, sättet att ge drogen, doseringen, graden av psykologiskt motstånd och andra variabler. En sådan latensperiod förekommer inte när LSD sprutas in direkt i den cerebrospinala vätskan; i det fallet sätter verkan in praktiskt taget omedelbart. En okomplicerad LSD-behandling har en varaktighet på mellan 4 och 12 timmar. Den viktigaste faktorn därvidlag är försökspersonens personlighet, den natur och den dynamik som det omedvetna material har vilket aktiveras under upplevelsen, och dosens storlek. Förlängda reaktioner, vilka ibland uppträder vid arbete med LSD, kan räcka i dagar eller veckor. Intensiteten i LSD-upplevelsen kan mildras genom att personen i fråga öppnar ögonen och rör på sig, och den kan också förstärkas om försökspersonen stannar kvar i bakåtlutad ställning, använder skydd för ögonen och lyssnar på stereofonisk musik. LSD-fenomenen sträcker sig över ett mycket brett område och inträffar på nästan alla områden av psykiska och fysiska livsfunktioner. Här skall bara ges en skiss i grova drag.

Fysiska symptom är ett typiskt standardinslag i LSD-reaktionen; de flesta av dem kan uttryckas med termer från stimuleringen av de vegetativa, motoriska och sensoriska nerverna. Vegetativa manifestationer kan vara av sympatisk natur, av parasympatisk natur, eller bådadera. De sympatiska reaktionerna inkluderar att pulsen blir snabbare, blodtrycket ökar, pupillerna utvidgar sig, bilden av det man ser blir suddig och man får problem med fokuseringen, tjock saliv utsöndras, man svettas ymnigt, sammandragning sker av de finaste artärerna, vilket ger upphov till kyla samt blåfärgning av händer och fötter, varjämte håret på kroppen reser sig. Parasympatiska effekter utgörs av en sänkning av puls och blodtryck, stark ökning av salivavsöndringen, utsöndring från tårkörtlarna, diarré, kväljningar och uppkastningar. Symptom av mer allmän karaktär förekommer också, t.ex. illamående, en känsla av vara förkyld, trötthet samt omväxlande känslor av värme och av kyla. De oftast förekommande motoriska fenomenen omfattar ökad muskelspänning, darrningar, ryckningar eller komplexa slingrande rörelser.

Även om de nämnda fenomenen är mera allmänt förekommande upplever vissa försökspersoner även en total avslappning av alla kroppens muskler. Vid sidan av de vegetativa och motoriska manifestationerna har hos personer som genomgått LSD-behandling noterats skilda typer av förändringar i nervreflexerna. Symptom som är kopplade till aktiveringen av det sensoriska nervsystemet är huvudvärk, smärtor i diverse andra kroppsdelar, en känsla av tyngd i armar och ben och en flora av egendomliga sensationer samt sexuell stimulans.

Förändringar i perceptionen är den mest frekventa och konstanta delen av LSD-reaktionen. Även om de kan uppträda i varje sensoriskt område tycks dominansen ligga på visuella fenomen. Dessa sträcker sig från elementära visuella upplevelser av blixtrande ljus, geometriska figurer och förvrängning av omgivningen till komplicerade bilder som innefattar grupper av människor, olika djur och alldeles speciella landskap. Mindre ofta förekommande är perceptuella förändringar på det akustiska området. Typiska reaktioner är överkänslighet för ljud, svårighet att skilja mellan olika ljudretningar, hörselvillor och pseudohallucinationer. Förändringar i lukt- och smakorganen är ganska vanliga hos normala försökspersoner och psykiatriska patienter; de kan dominera behandlingen med LSD av blindfödda, vilka vanligen inte får några upplevelser av optiska fenomen efter att ha fått LSD. Typiskt är att lukt och smak hämmas under behandlingens höjdpunkt, medan de förstärks mycket kraftigt under dess slutfas. Lukt- och smakvillor eller psuedohallucinationer är speciellt frekventa när personen i fråga försätts tillbaka till sin tidiga barndom. Förnimmelsestörningar i fråga om känseln innefattar såväl en minskning som en ökning av känsligheten i olika delar av kroppen; ovanliga sensationer av olika slag förekommer också ofta vid LSD-behandling. Speciellt intressanta är komplicerade och ofta bisarra förändringar i kroppsuppfattningen.

Förvrängningar i tids- och rumsuppfattningen är ett av de mest utmärkande och ständigt förekommande inslagen i LSD-behandlingen. Tidsbegreppet förvrängs tämligen regelbundet; det vanligaste är att en kort tidsperiod förefaller försökspersonen vara mycket längre än vad den är, även om ibland motsatsen förekommer. I ytterlighetsfallen kan minuter uppfattas som århundraden eller årtusenden, eller också kan en lång period uppfattas som om den inte hade varit mer än några sekunder lång. Ibland förändras tiden inte bara kvantitativt utan också som dimension. Den stannar helt och hållet, så att händelsernas verkliga följd upphävs: det förflutna, det närvarande och det framtida upplevs som liggande omedelbart intill varandra. En särtyp av förändring av tidsbegreppet är att man upplever sig såsom förflyttad till olika perioder i sin levnad.

Rumsbegreppet ändras också på ett typiskt sätt: avstånden kan förefalla större än vad de är, eller också underskattas de. Föremål uppfattas som större, alternativt mindre, än vad de egentligen är. Rummet kan förefalla hoptryckt, vertikalt eller horisontellt. De behandlade kan få känslan av att förlora perspektivet eller uppleva växlingar i rummets "konsistens", t.ex. förtunning eller förtätning. LSD-behandlade visar sig också kunna skapa subjektiva rum och privata mikrovärldar, vilka är autonoma och utan samband med vårt tids/rums-kontinuum. Ofta förekommer att upplevelserna ger en känsla av att man upplöses i rummet; de kan frigöra känslor av extas eller förknippas med känslor av dödsskräck och utplåning. En ytterlighet när det gäller upplevelser beträffande förändring av tid och rum är känslan av oändlighet eller evighet.

Emotionella förändringar uppträder som en av de första LSD-reaktionerna och representerar ett mycket regelbundet, konstant behandlingsinslag. Tidiga rapporter om LSD:s verkan tryckte hårt på den uppskruvade glättigheten, euforin, vilken är ganska typisk för de normala människor som får medelstora doser. Denna eufori kan ta sig flera olika former: upprymdhet med omotiverade skratt, överflödande glädje, en djup känsla av frid, högtidlighet och avslappning, orgiastisk extas, sinnlig njutning eller känslor av vällust och sensualitet. Om de behandlade är psykiatriska patienter och om doserna de ges är större, ökas betydligt frekvensen av inslag av nedstämdhet. Oro kan då dominera försöken och få som yttersta följd total panik och djup dödsskräck. Depressioner kan ta formen av lugn ledsnad, ett tårlöst svårmod eller upprörd förtvivlan med ganska dramatiska yttringar. Vid vissa tillfällen kan allvarliga funderingar på självmord eller till och med försök härtill inträffa och detta tvingar försöksledarna att hålla noggrann uppsikt över den behandlade. Plågsam underlägsenhetskänsla och skuldkänsla förekommer ofta, i synnerhet vid terapeutisk behandling av psykiatriska patienter. Uppskruvad obalans eller, som motsats, håglöshet, är vanliga inslag i bilden. I vissa fall är plågsam kluvenhet och obeslutsamhet de mest typiska inslagen. Även om aggressiva känslor är tämligen frekventa, utlevs aggressiviteten inte i okontrollerad och destruktiv form och ger inte upphov till allvarliga problem, låt vara att det naturligtvis finns undantag från denna regel.

Förändringar i sättet att tänka, intellektet och minnet är ganska tydliga, även om de inte alltid är klart påvisbara vid psykologiska test. I vissa typer av LSD-upplevelser påskyndas tankeprocessen, i andra bromsas den. Att tänka logiskt och abstrakt är vanligen möjligt för de behandlade, men det är subjektivt svårare; icke-logiskt och ohämmat associativt bildtänkande av drömlik natur tränger i förgrunden. Ibland kan detta resultera i en plötslig förenkling och beslut i fråga om vissa problem, inte olik konstnärlig inspiration eller den skapande gnistan hos en vetenskapsman eller uppfinnare. Sådana intuitiva "inblickar" kan då och då samla information från olika områden på ett resultatgivande sätt. Lika frekvent är emellertid att uppfattningen om händelser som inträffat blir förvriden, och att dessa händelser tolkas negativt: förföljelsemani, självöverskattning eller tron att i sig obetydliga händelser eller yttranden gäller honom eller henne och har djup innebörd. I varje fall skall man inte lita på att den behandlade har oförvillat omdöme, och man skall inte sätta någon tilltro till allvarliga, oåterkalleliga beslut som fattas av en person som handlar under påverkan av denna drog.

Undersökningar rörande funktionen hos intellekt och minne under behandling med LSD - utförda som psykologiska standardtest - avslöjar vanligen en smärre försämring att klara de förelagda uppgifterna. Det är emellertid svårt att tolka dessa testresultat; det är inte klarlagt huruvida detta beror på en återgång i de intellektuella funktionerna till tidigare utvecklingsstadier, på en toxiskt betingad försämring av hjärnfunktionerna eller på den behandlades brist på intresse och motivation och på koncentrationen på de fascinerande inre upplevelserna.

Vad så beträffar ihågkommandet av LSD-upplevelserna finner vi att ett mer eller mindre klart minne vanligen kvarstår av allt sådant som klart uppfattades och upplevdes vid tiden för behandlingen. Minnesförlust är ganska ovanlig, utom i de fall stora doser har använts eller mycket starkt emotionellt laddat material föreligger. Ibland kan LSD-upplevelserna vara så överväldigande att den behandlade inte kan klart skilja mellan de olika fasetterna ens vid tiden för behandlingen. I dess fall minns personen i fråga snarare den allmänna atmosfären än specifika detaljer.

Psykomotoriska förändringar blir vanligen mycket tydliga, men de går inte alla i någon speciell riktning. Vissa personer som får LSD uppvisar en tydlig aktivitetssänkning, med brist på omedelbarhet och initiativ, andra åter visar tydlig psykomotorisk upphetsning, då och så med inslag av inadekvat uppträdande, t.ex. omotiverade skratt, vag aggression, teatraliskt beteende eller utagerande av olika impulser.

Medvetandeförändringar har vanligen en ganska specifik karaktär. I de flesta fall uppträder inga tecken på kvantitativ försvagning i riktning mot sömnighet, dvala eller koma (djup medvetslöshet), och typiskt nog inte heller något som helst tecken på den förvirring och bristande orienteringsförmåga beträffande den egna identiteten, tiden och platsen för behandlingen som kan iakttas hos dem som har fått medel som atropin, skopolamin och benactyzin. LSD-behandlades medvetande uppvisar en kvalitativ transformation av drömlik natur. Det kan vidgas utöver de normala gränserna och omfatta fenomen från det djupt omedvetna vilka inte är möjliga att nå under normala omständigheter. Detta brukar ofta betecknas som en utvidgning av medvetandet.

Sexualiteten kan påverkas på olika sätt. Ibland är den så förträngd att ingenting verkar mer främmande för patienten än sex. Men den kan också ökas avsevärt, så att under behandlingen långa perioder domineras av intensiva sexualkänslor och dito föreställningar. Sexuella upplevelser vid LSD-behandling får ibland en ganska ovanlig "touch"; de kan inrymma grymma eller onaturliga inslag eller ta sig sataniska, omättliga eller raseri-former. Under slutfasen av en behandling med god "upprullning" ökas vanligen förmågan till orgasm, såväl hos män som kvinnor. Samlag under en behandling kan bli den starkaste upplevelsen på det området i parternas liv.

Upplevelsen av konst är i många fall en viktig ingrediens i LSD-behandlingen. Ett unikt upplevande av färger och former och en överväldigande effekt av musik utlöser ofta en ny förståelse för konst och artistiska företeelser. Denna förmåga att uppleva intryck av konst kan kvarstå efter en enda behandling, utan någon begränsning i tiden. Ibland kan observeras en påfallande ökning av en persons kreativitet under och efter behandling med LSD, men det är inte regel.

Upplevelser av religiös och mystisk art tillhör de intressantaste LSD-fenomenen. Deras förekomst förefallar ha direkt samband med doseringen och antalet tidigare behandlingar för personen i fråga. De kan också underlättas av behandlingsmetoden i fråga om "set and setting". Upplevelsen av döden och återfödelsen, uppgåendet i universum eller Gud, möten med demoner eller genomlevandet av "tidigare inkarnationer" verkar att fenomenologiskt icke kunna skiljas från liknande skildringar i de stora religionernas heliga skrifter och de antika civilisationernas hemliga texter.

Ända sedan LSD-försökens tidiga år har det varit svårt att få klarhet i hur en enda drog kan ge upphov till ett så enormt brett spektrum av upplevelser, vilka uppträder i olika kombinationer och till synes i samma kontinuum. Det stod klart att en långsiktig systematisk forskning kring LSD-processen med ett stort antal människor skulle krävas för att utveckla, uppställa, en typologi för upplevelsemönster och visionssekvenser, för att relatera dem till varandra och till försökspersonens personlighet och för att undersöka principerna bakom denna till synes kaotiska process. Den forskning som beskrivs i denna bok har som grundläggande karakteristikum en oavbruten strävan att få fram tillräckliga mängder data, att analysera dessa omsorgsfullt och att uppställa nya begreppsramar för de observerade kliniska realiteterna.

/.../

Det heuristiska värdet av LSD-forskningen

Innan vi övergår till att diskutera den teoretiska innebörden i LSD-forskningen är det nödvändigt att rättfärdiga det heuristiska värde LSD har som instrument för utforskandet av människans omedvetna och det berättigade i att dra mera allmänna slutsatser av arbetet med detta ämne. Det har bland många yrkesmän funnits en tendens att avfärda upplevelserna vid LSD-behandlingen såsom yttringar av en som följd av förgiftning uppkommen förändring i hjärnans funktion (toxisk psykos), en förändring som har obetydlig, om ens någon, betydelse för kunskapen om människans psyke så som detta fungerar under mera normala förhållanden.

Detta är en grundläggande och allvarlig invändning som kräver särskild uppmärksamhet och omsorgsfull granskning. Det viktiga är huruvida det existerar oföränderliga, varaktiga och standardeffekter vid behandling med LSD, vilka är enbart farmakologiska till sin natur, icke knutna till den behandlades personlighetsstruktur, och om de uppträder utan undantag hos varje individ som ges en tillräcklig stor dos av ämnet.

De fenomen som uppträder vid en LSD-behandling täcker ett mycket brett område; de förnimmelse-, känslo- eller psykosomatiska fenomen som över huvud taget existerar har praktiskt taget alla observerats och redovisats som del av en LSD-upplevelse. Den extremt stora spännvidd dessa upplevelser har och den stora skillnad mellan olika individers upplevelser som förekommer, kompletteras med de inte mindre stora växlingar i en och samma persons upplevelser. Om en och samma person får LSD upprepade gånger blir var och en av dessa behandlingar en upplevelse helt skild från de övriga i fråga om upplevelsens innehåll, allmänna karaktär och förlopp. Denna växling är i och för sig en allvarlig invändning mot idén att LSD-reaktionen är ett resultat av enkla kemiska och fysiologiska determinanter. Det är både intressant och teoretiskt viktigt att observera till hur stor del icke-farmakologiska faktorer inverkar på LSD-upplevelserna.

En viktig ingrediens i mitt analysarbete beträffande LSD-data var letandet efter de typiska bestämmande farmakologiska effekterna av LSD. Resultatet av denna analys blev ganska överraskande; efter att ha analyserat över 3800 journaler förda vid LSD-behandling fann jag inte ett enda symptom som skulle kunna utgöra en absolut konstant komponent i dem alla och alltså kunna anses verkligt oföränderlig.

Förändringar i synförnimmelserna påstås vanligen vara en typisk manifestation av LSD-tillståndet och följaktligen en allvarlig aspirant på rollen som ett farmakologiskt, oföränderligt inslag. Även om de uppträdde tämligen frekvent i våra journaler fanns det ett antal högdos-behandlingar, vid vilka förändringar på synområdet inte alls förekom även om, vilket fallet var i några av dessa behandlingar, LSD-dosen var på 500 mikrogram. Åtskilliga av de reaktioner på LSD vilka inte innehöll några visuella fenomen tog formen av intensiva sexuella upplevelser, medan andra kännetecknades av en massiv somatisering, vilken drabbade olika delar av kroppen och yttrade sig i känslor av obehag och fysiskt illamående eller av fruktansvärda plågor. Vid avancerade stadier av psykolytisk behandling och vid några psykedeliska behandlingar uppträdde fall utan förändringar i synförnimmelserna, däribland antingen ett brutalt och primitivt biologiskt upplevelsekomplex som av ett flertal personer beskrevs så, att de hade återupplevt sin egen födelse, eller översinnliga upplevelser med en paradoxal karaktär av att vara "utan innehåll och ändå innehålla allt".

Fysiska manifestationer av LSD-tillståndet förtjänar speciellt omnämnande i detta sammanhang, eftersom i de tidigare rapporterna dessa manifestationer betraktades som enbart farmakologiska verkningar och en följd av direkt kemisk aktiviering av hjärnans vegetativa centra. Omsorgsfulla observationer under ett stort antal behandlingar och en analys av journalerna gav inget stöd för denna tolkning. Spektret av s.k. vegetativa symptom är mycket brett och större än någon annan känd drogs, med undantag för vissa andra psykedelika. Underligt nog innefattar dessa symptom såväl sympatiska som parasympatiska fenomen, och de uppträder i grupperingar och med olika kombinationer.

De fysiska reaktioner som sammanhänger med LSD:s verkan varierar från behandling till behandling. De påverkas praktiskt taget inte av dosens storlek, och det finns inget påvisbart samband mellan dos och verkan. Vid många behandlingar med stora doser LSD förekom inga fysiska manifestationer, eller också uppträdde de periodiskt och i nära samband med ett komplicerat och starkt försvarat material ur det omedvetna.

En annan aspekt på dess symptom som kunde nämnas i detta sammanhang är att de starkt påverkas av olika psykologiska faktorer; de kan ofta förändras eller till och med upphöra som följd av olika yttre inflytelser och speciella psykoterapeutiska ingrepp. En av de fysiska manifestationerna av LSD-reaktionen förtjänar att understrykas speciellt, nämligen utvidgning av pupillen (mydriasis). Den är så vanlig att dess förekomst har utnyttjas av många experimentatorer och terapeuter som ett pålitligt tecken på att den behandlade fortfarande är påverkad av drogen. Under lång tid var mydriasis också ansedd som en högst möjlig icke-variabel manifestation av LSD-effekten vid mina försök. Senare övervakade jag åtskilliga behandlingar med LSD, några av dem ytterst dramatiska, vid vilka de behandlades pupiller föreföll sammandragna eller snabbt växlade mellan stark sammandragning och stark utvidgning. En situation liknande den som gällde för de vegetativa symptomen uppträdde i fråga om yttre fysiska manifestationer, muskelkramp, darrningar, ryckningar, anfallsliknande symptom m.m.

Inga av dess symptom förekom tillräcklig ofta eller kunde förutsägas med tillräcklig grad av säkerhet för att de skulle kunna betraktas som en typisk farmakologisk LSD-verkan. Detta innebär inte att LSD i och för sig inte har typiska fysiologiska effekter; sådana kan tydligt påvisas vid djurförsök, vid vilka man använder ojämförligt större doser. Min erfarenhet tyder emellertid på att inom gränserna för de doser som vanligen används vid försök på människor eller vid psykoterapeutisk behandling, fysiska manifestationer inte är följden av en direkt farmakologisk stimulering av centrala nervsystemet. De förefaller ha sitt ursprung i kemisk aktivering av psykodynamiska präglingar i det omedvetna och har en struktur som liknar den som gäller för hysteriska förändringar, organ-neurotiska fenomen eller symptom på psykosomatiska störningar.

Lika omöjligt att ange som hur LSD-reaktionen förlöper är dess intensitet. Den individuella reaktionen på samma dos-storlek växlar betydligt. Min erfarenhet tyder på att graden av mottaglighet eller motstånd i fråga om LSD sammanhänger med komplicerade psykologiska faktorer snarare än med variationer av konstitutionell, biologisk eller metabolisk natur. De människor som i sitt vardagsliv måste bibehålla full självkontroll och har svårt för att koppla av och "släppa loss" kan ibland ha motståndskraft mot relativa höga doser (mellan 300 och 500 mikrogram) och inte visa tecken till några förändringar. Tillfälligtvis kan en person motstå en avsevärd dos LSD om han av något skäl har beslutat sig härför. Han kan besluta sig för att bevisa för sig själv och andra att han är "stark", uthärdar mer än medpatienterna, eller av något annat skäl. Vanligen ligger emellertid mera relevanta skäl ur det omedvetna bakom sådana ytliga rationaliseringar. Ytterligare en anledning till hög motståndskraft mot drogens verkan kan vara otillräckliga förberedelser, instruktioner samt för litet ingjutande av lugn hos personen i fråga, brist på helhjärtad inställning till medverkan och samarbete, eller brist på förtroende i de terapeutiska relationerna. I sistnämnda fall löper inte LSD-reaktionen alltid som den skall förrän anledningarna till motståndet har analyserats och tolkats. Tillfällig plötslig "tillnyktring", vilken kan inträffa vid vilken som helst tidpunkt under behandlingen och vid vilken dos som helst, kan tolkas som en tillfällig mobilisering av försvar inför uppträdandet av obehagligt traumatiskt material. Bland de psykiatriska patienterna är motståndet mot LSD:s verkan särskilt högt hos dem som lider av tvångsneuros. Jag har ofta observerat att sådana patienter kan motstå doser på över 500 mikrogram LSD och visa endast mycket små tecken till fysiskt eller psykiskt betryck. I ytterlighetsfall kan det krävas flera dussin behandlingar med höga doser innan det psykiska motståndet hos sådana individer kan bringas ner till en nivå vid vilken de börjar få perioder av återvändande till barndomen och blir medvetna om det omedvetna material som de måste tränga igenom. Det extremt höga motståndet hos denna kategori av patienter kan illustreras med följande kliniska exempel:

Erwin, en 22-årig student, remitterades till LSD-behandling efter att man i fyra år förgäves prövat terapi på honom för en allvarlig tvångsneuros. Under årens lopp hade han utbildat ett mycket komplicerat system av tvångstankar och sysselsatte sig så mycket med dem att de förlamade alla hans övriga aktiviteter. Han kände sig tvungen att för sin inre syn "rita upp" en geometrisk figur med två koordinataxlar och inom detta system placera alla de problem och plikter han mötte i sitt dagliga liv. Ibland kunde han tillbringa timmar med att i en desperat ansträngning söka den rätta platsen för någon aspekt av tillvaron, men han misslyckades alltid. Innan han kom under behandling hos oss ansåg han att tyngdpunkten i hans inbillade koordinatsystem försköts åt vänster. Detta gjorde honom enormt upprörd och gav upphov till spänningar, vaksamhet, oro, osäkerhet och depression. Erwin uppvisade olika psykosomatiska symptom och hade en benägenhet att tolka dem som en inbillningssjuk. Han remitterades till psykolytisk terapi efter att ha intagits på sjukhus åtskilliga gånger och utan framgång behandlats med lugnande och antidepressiva medel, liksom med psykoterapi utan droger.

Erwin uppvisade ett tämligen uppseendeväckande motstånd mot LSD:s verkan. Efter två veckors förberedelser av psykologisk art började han få regelbundna behandlingar med LSD med en veckas mellanrum. Den första dosen på 100 mikrogram ökades med mellan 50 och 100 mikrogram varje vecka, eftersom han knappast visade någon reaktion alls. Till slut fick han 1500 mikrogram i injektion, i hopp om att detta skulle bryta ner hans motstånd. Mellan andra och tredje timmen av behandlingen, när LSD:s verkan vanligen är högst, kände Erwin sig uttråkad och lite hungrig. Enligt vad han själv berättade och efter vad vi kunde döma efter yttre manifestationer hände ingenting speciellt. Han föreföll vara väl samlad och ha full kontroll över sig själv, och han tilläts därför att i sällskap med terapeuten gå till ett litet kök som fanns vid avdelningen, skära en skiva bröd med en kniv, öppna en burk leverpastej och äta en smörgås. När han var färdig med detta ville han bege sig till avdelningens sällskapsrum och spela schack eftersom han - som han sade - kände behov av förströelse under detta händelselösa, monotona experiment.

Det dröjde till Erwin hade fått 38 behandlingar med höga doser av LSD innan hans försvar hade brutits ner till den punkt från vilken han började färdas tillbaka till barndomen och återuppleva traumatiska händelser.

Efter denna och liknande observationer stod det klart att högt psykologiskt motstånd mot LSD inte kan brytas ner bara med en ökning i doserna och att det måste luckras upp gradvis genom en serie behandlingar. Det förefaller finnas en mättnadspunkt för LSD någonstans mellan 400 och 500 mikrogram. Om den behandlade inte då reagerat på "rätt" sätt tjänar det ingenting till att i den situationen ge mer LSD.

Efter att ha visat att LSD inte har någon otvetydig icke-varierande verkan på den doseringsnivå som vanligen förekommer vid experimentellt och klinisk arbete med mänskligt material kan vi fråga oss vilka LSD-effekterna egentligen är. Enligt mina erfarenheter är de tämligen ospecifika och kan beskrivas endast i mycket allmänna termer. I det övervägande antalet behandlingar uppträder en genomgående tendens till perceptuella förändringar på olika sinnesområden. Medvetenheten förändras kvalitativt och får en drömlik prägel. De emotionella reaktionerna förstärks nästan alltid kraftigt, och affektiva faktorer spelar en viktig roll som determinanter i fråga om LSD-reaktionen. En slående aspekt av LSD-verkan är en markerad intensifiering av alla psykiska processer och nervprocesserna; detta innefattar fenomen av olika natur och ursprung. Tidigare och färska psykogena symptom, liksom sådana som den behandlade har lidit av under barndomen eller senare under livet, kan "dras fram", förstärkas och upplevas under LSD-behandlingarna. Traumatiska eller positiva upplevelser i det förflutna, förbundna med stark emotionell laddning aktiveras, hämtas upp ur det omedvetna och återupplevs på ett invecklat sätt. Olika dynamiska präglingar från olika skikt av individuellt och kollektivt omedvetet kan bringas upp till ytan och medvetet upplevas. Tillfälligtvis kan fenomen av neurologisk natur förstärkas och komma till uttryck vid behandlingarna. Ofta är dessa smärtor förbundna med artrit, förskjutning av ryggradens mellankotskivor, inflammationer eller postoperativa och posttraumatiska förändringar. Speciellt vanligt är att den behandlade återupplever sådant som sammanhänger med tidigare skador och operationer; från teoretisk synpunkt är det intressant att LSD-behandlade förefaller kunna återuppleva till och med smärtor och andra sensationer som har samband med operationer som utfördes medan patienten var helt nedsövd. LSD:s egenskap att förstärka olika neurologiska processer är så anmärkningsvärd att den med framgång har använts av ett antal tjeckiska neurologer såsom ett diagnostiskt instrument för att bringa till ytan latenta förlamningar och andra organiska skador på centrala nervsystemet. Den negativa sidan av denna intressanta egenskap hos LSD är att den kan upphov till anfall hos patienter som lider av uttalad epilepsi eller sådana som har en latent disposition för den sjukdomen.

Över huvud taget har jag inte under analysen av mina data kunnat finna några sådana tydliga farmakologiska effekter av LSD på människor som skulle vara konstanta och icke-varierande och därför kunna anses som drog-typiska. För närvarande anser jag att LSD är ett kraftigt verkande icke-specifikt förstärkande eller katalyserande medel för biokemiska och fysiologiska processer i hjärnan. Ämnet förefaller skapa en situation med odifferentierad aktivering som underlättar en process, vilken innebär att material som den behandlade är omedveten om tränger upp från olika nivåer ur psykets djup. LSD-upplevelsernas stora rikedom och deras ovanliga tendens till variation såväl mellan individer som inom en och samma individ kan därför förklaras med den avgörande roll som spelas av icke-farmakologiska faktorer, bland dem den behandlades personlighet och hans omedvetna uppbyggnad, personligheten hos terapeuten eller den som är hos patienten under drogens aktiva tid, samt de komplexa faktorer som jag har kallat "set and setting". LSD:s och vissa andra psykedeliska drogers förmåga att bringa till ytan annars osynliga företeelser och processer och att göra det möjligt för vetenskapsmännen att studera dem ger dessa ämnen en unik potential som instrument för diagnos och som redskap för forskning i fråga om människans psyke. Det är inte någon överdrift eller någon felaktig slutsats om man jämför deras inneboende betydelse för psykiatrin och psykologin med den betydelse mikroskopet har haft för medicinen och teleskopet för astronomin.

I de kommande kapitlen har jag försökt kartlägga det mänskliga omedvetna så som detta har manifesterats vid behandling med LSD av mina patienter och försökspersoner. Jag har blivit mycket uppmuntrad av det faktum att det på olika områden av den mänskliga kulturen finns talrika tecken på att de medvetenhetskartor som härrör från mitt arbete med LSD är helt förenliga, och ibland parallella, med andra system. Exempel härpå finner man i C.G. Jungs analytiska psykologi, Roberto Assagiolis psykosyntes och Abraham Maslows undersökningar om upplevelsetoppar, liksom i de religiösa och de mystiska skolorna i olika kulturer och under olika epoker. Många av dess system baseras inte på utnyttjandet av psykedeliska droger utan på olika, kraftigt verkande metoder, vilka utan hjälp av droger används för att förändra medvetenheten. Denna parallell mellan LSD-upplevelserna och en mängd fenomen som uppträder utan att något kemiskt medel används för att utlösa dem ger ytterligare bevis som stöd för LSD:s icke-specifika och katalyserande verkan.

Denna redogörelse för den nya modellen för det omedvetna ger upphov till betydande svårigheter. Modellen ger en bild av ett mångdimensionellt och mångnivåigt kontinuum av fenomen som överlappar och växelverkar med varandra. För undervisningsändamål måste diskussionsobjektet dissekeras och dess komponenter isoleras från de större sammanhangen - varje försök att förmedla denna modell på ett linjärt sätt resulterar med nödvändighet i en viss grad av överförenkling och onaturlighet. I fullt medvetande om de avigsidor och begränsningar som ligger i att åta sig en sådan uppgift kan vi ställa upp följande fyra huvudtyper av LSD-upplevelser och däremot svarande fält av det omedvetna: 1) abstrakta och estetiska upplevelser, 2) psykodymaniska, 3) perinatala och 4) bortomjagiska upplevelser.


av Stanislav Grof (1975)

Jag har tagit både LSD och magiska svampar och märkt att kroppen behandlar det som ett gift känns som en torktumlare i magen och man har svårt att stå emot att inte spy

Vet du vad Maggot, när egot inte är hemma längre är det som en dans på rosor... Ju mer kontroll du sätter dit, ju värre upplevelse. Andra kan också spela allan med en, då kommer man på att man inte är herre över sitt egent medvetande.

Samtidigt så reagerar kroppen lite, men om vi säger så här. Är du helt avslappnad och helt komfortabel med situationen, ja då märker du nog inget annat än ett par dörrar som öppnas, o så får du se vad som mer finns i den här världen, än vad man bara kan ta på, o slå på med hammare :)

Hare gött, vinet är färdigbryggt o de e sönda = smålurig :)

Quote:

Så svampen gäser inte i magen om man är avslappnad ?

Om man dricker öl o sprit gången händer det värre saker, man spyr, glömmer bort och mår som en disel-hignst dagen efter. Drogerna som är nämnda i denna tråd är stillsamma jämfört med det vi brukar tycka vara ok att inta. Senså är det väl ingen wonderdrug som ställer om dig till perfekt fysiskt precis. Men det är ointressant jämfört med det man kan lära sig o få ut av den.

Får också en liten förnimmelse, magstarkt kan man säga! :)
Magen reagerar på det vi tänker på, ser eller förstår, bara ett tips :)

Quote:

Man ser det man ska se - det är inget fel på vår syn.

Kultivering öppnar upp - det är att upplysas till det man förlorat i Devolution.

Att kanske oåterkalleligt skada sitt energissystem kan man ju välja om man vill... hur många som vi nu ser på samhällets botten, pundarna, drogarna, de psykotiska, psykiskt sjuka osv osv - har inte i tidigare liv snacakt och använ droger... nu fortsätter idiotin.

Vakna.

Jag rek inte någon att ta någon drog. Jag ser dock allt som verktyg, var dräng har sin högaffel :)

Hur man än vänder och vrider på det, nykter är alltid bäst. Men, tilltåndet att vara fullt medveten vid nyktert tillstånd är inte så enkelt, o det med tanke på hur fruktanslöst påverkade vi är av allt. Dessutom har vi varit påverkade av detta allt väldigt länge. För att hitta ut kanske en del behöver hjälp.

Quote:

Vi är extremt långt ifrån att vara "fullt medveten ". Det är liksom inte det det är frågan om när det är inför den sista ödeläggelsen - vi har i princip inget kvar - täckta av karma - det är därför grupper gått under.

Man ser det inte själv hur utrymmet krymper- man ser bara det man ser, tror att det är allt och hela världen - för man har sina referensramar där.

Vi är i stort nedsläckta.

Det man äter är det man behöver av fysiska byggstenar: vitaminer, fettsyror, spårämnen, mineraler.

Annat kan ge biokemiska effekter - men det har absolut inget med att ge medvetande... att göra. Det är inga "redskap".
Det finns bara kultivering för återfå vad man förlorat. Man förlorar för att man inte följer kriterier på en nivå - då kan man inte ha en tanke på den nivå man är i... - att bara man hittar den rätta molekylsammansättningen, då ska jag röka på rejält för att utveckla mig och vidga mitt medvetande... - det är prepubertalt. Det är fullständigt bakvänt - goja från idioter och författare - alla är inom samma labyrint som Theseus - och håller på att sätta upp masa villfarelseskyltar för varandra. Fast Ariadne gav honom en gyllene tråd att följa för att hitta Vägen ut. Tråden är universums kriterie/natur - vår inre natur - uppdraget var att döda minotauren/egot - inte att stoppa saker i ryggsäcken och bli kvar och gå under där...

Det är ju så himla lätt - varför fattar inte vissa. Det är ju hela tiden framför allas ögon. Historien ger ju hela tiden också hints om vad som gäller. Jag vet, det är lätt att säga... den alla är fulla av karmamotsånd/tankekarma - och det är nästan kört - fördumningen är fullständig - karman styr. Synd, tiden är nästan över.

Den vise har alltid intagit väldigt lite - har aldrig tagit droger... för den näring han vill äta och äter växer inte på trän... utan är det som är av en högre sort...

Det är hur man avvikit från universums kriterie som gjort att man fått sitt medvetande sänkt i Devolution - det är karma istället. Smutsen i flaskan är det som är vår avvikelse - att hälla ut den är att få något annat - det är ju alltid 100%. Man återfår det man förlorat då... det är att få ett högre medvetande (igen).

Att "tro" som det står mycket om i texter som togs in till bibeln... Jesus då sades säga det väldigt ofta... din tro har hjälpt dig osv.

Den blinde mannen... fick synen efter tre dagar - hans tro hade hjälpt honom. Tro var vad de sa istället för förståelse - han hade alltså höjt sin förståelse - han var blind innan - det är en metafor.

Tog tre dagar - först en dag då för att lösa upp den gamla förståelsen, den nivån, de fasthållandena - en dag för att skölja bort det och en dag för att etablera den nya förståelsen - den bättre/högre tron/förtståelsen.

Nu när vi står på randen av upplösning så är det detsamma som att säga att vi nästan inte alls är oss själva längre. Det är något annat som ersätter. Nu är det demoniska väsen, aliens, non human things - och "människan" vadar i karma - och kallar sig vaken...

Quote:

Jag har väl aldrig påståt man blir särsklit smart av att dricka sprit heller, Skillnaden när man överdoserat den ena är att man antagligen somnar medans den andra kan få dig att skära av kuken eller hoppa från 8e våningen

Novax, nu svamlar du igen...

Tröttsamt, du pratar om någonting du inte vet ett skvatt om, och du har heller ingen egen erfarenhet av detta.

Vad har du då att säga om saken novax?,...bara repetera likt en papegoja som hört, läst, eller sett någonting, och fortsätter att mangla detta utan att veta vad den säger.

Suck...Z Z Z z z z z z z z......

Quote:

Bäste patient,

Vad är det du vill veta.

Jag har förr skrivit allt som är viktigt att veta om detta, alla som inte var på månen, Avdelningen eller i rökkoma kunde läsa det.

Jag vet inte hur jag ska nå utvecklingsstörda.

Du säger nu saker som om du vet något om det, om mig.

Du är lite "egen". Alla är utvecklingsstörda - jag vet nog varför det finns många som är det än mer, på mentalavdelningarna, andra som är psykiskt sjuka ute, drogare, flummare, schizofrena mm - de har tidigare, tidigare liv också då - hållt på och hållt på... nu är de förstörda, och genombesatta.

Vakna. Annars suger jag in dig till högtrycksbehandling med tjocka Berta.

Käre patient novax...

Det krävs mod, intelligens och självkännedom till att kunna vara "egen".

De dumma, boskapen, fårskallarna i fårskocken, dom behöver inte ha något mod, intelligens eller självkännedom, då dom har politiker och annat liknande patrask som tar hand om dem.

När skall du våga hoppa över staketet och få vidgad medvetenhet du med?

Ett litet ord på vägen..."Det är endast de dumma och fega som går den breda vägen, emedans de smarta och modiga som banar sin egen väg"

Förklaring för novax:

Den breda vägen = Den väg alla fega, dumma och mindcontrolade fårskallar går på.