Portugal har knappast någon integrationspolitik värd namnet. Samma sak gäller USA. Sverige har en ytterst ambitiös integrationspolitik. Ändå är sysselsättningsläget för utrikes födda avsevärt bättre i Portugal och USA än i Sverige.

En jämförelse av hur integrationen av invandrare och flyktingar fungerar i olika länder bjuder onekligen på en del paradoxer. För den som är intresserad av ämnet bjuder det nya numret av Ekonomisk debatt på tankeväckande läsning. I sex artiklar vänder och vrider tio forskare på centrala frågor som rör invandrares integration på arbetsmarknaden, vilket också är titeln på detta temanummer.

I en studie av tretton invandringsländer i västvärlden, The European Citizenship and Inclusion Index, hamnade Belgien och Sverige i topp när det gäller integrationspolitikens ambitioner, omfattning och utformning. En jämförelse av OECD-statistik över hur invandrare lyckas på arbetsmarknaden ger dock en annan bild av verkligheten, noterar Jan Ekberg, professor vid Växjö universitet. Då hamnar Danmark i botten följt av Belgien och Sverige. Medan andelen förvärvsarbetande utrikes födda män i Belgien och Sverige ligger på 59,7 respektive 63,0 procent kan Portugal och USA ståta med en sysselsättningsgrad för utrikes födda män på 79,7 respektive 80,6 procent.

”Det är svårt att finna något samband mellan hur länder rankas när det gäller integrationspolitikens omfattning och utformning och i vilken grad sysselsättningsmålet för integrationspolitiken har nåtts”, sammanfattar Jan Ekberg.
En slutsats som borde stämma till eftertanke. Mer politik är inte nödvändigtvis bättre politik.
En vanlig förklaring till skillnaderna i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda är diskriminering. Bortsett från Sverigedemokrater och liknande grupper är det få som förnekar att diskriminering förekommer. Den stora stridsfrågan är omfattningen.

Forskarna Magnus Carlsson och Dan-Olof Rooth vid Högskolan i Kalmar diskuterar detta med utgångspunkt från ett fältexperiement med fiktiva jobbsökande. Identiska ansökningar skickades iväg, en undertecknad med ett typiskt svenskt namn, en med ett typiskt arabiskt namn. Resultatet: den sökande med det svenskklingande namnet kallades till intervju i 29 procent av fallen, den sökande med arabiskklingande namn i 20 procent av fallen.
För att bli kallad till tre anställningsintervjuer måste Anders alltså söka tio jobb, Ahmed måste söka femton.

Vilka konsekvenser denna olika behandling får är svårt att bedöma och är beroende av tillgången på utannonserade jobb, konstaterar Carlsson och Rooth, som dock varnar för alltför långtgående slutsatser:
”I mediedebatten målas Sveriges arbetsmarknad ibland upp som alltigenom diskriminerande och rasistisk. Denna bild verkar, utifrån våra resultat, vara kraftigt överdriven.”
Inget färgblint himmelrike. Men inget svartvitt helvete heller.

http://sydsvenskan.se/opinion/signera ... sskogkar/article236915.ec

Invandrare ska inte integreras, de ska assimileras. På de sättet har det funkat i historien och skulle säkert funka en gång till.

Bonnier äger den vidriga Sydsvenskan PK NWO propaganda.