Årets upplaga av Naturvårdsverkets Klimatforum visar hur svårt politiker och myndigheter har att anpassa sig till en föränderlig verklighet där klimathotet nu tonar bort, både vad galler det vetenskapliga och det opinionsmassiga stödet. Utmaningen som politikerna nu står inför är att inse att det gäller att byta kurs för att undvika ett fortsatt meningslöst resursslöseri.

Idag (onsdag 24.11) är det dags igen. Naturvårdsverkets storslagna, årliga evenemang "Klimatforum" äger rum i Stockholms Universitets aula. Syftet är att samla och mobilisera alla goda krafter för klimatet. Sverige i täten för att lösa ett globalt problem. Samtidigt ska vi tjäna pengar på klimatsmarta lösningar. Första meningen i evenemangsannonsen försäkrar: "Kunskapen om klimatförändringarnas orsak och verkan blir allt mer etablerad." Detta stämmer med vad professorerna Källén och Rummukainen konstaterade i rapporten Ny klimatvetenskap 2006-2009: "Genom systematiska observationer, fysikaliskt baserade teorier och matematisk modellering har vi kunskap om orsak och verkan i klimatsystemet." Detta låter grundläggande och övertygande. Problemet är att detta är felaktigt. Klimatvetenskapen är en ung vetenskap som försöker studera jordens klimat, det mest komplicerade fysikaliska system som är tillgängligt för nära granskning. Den mer än hundraåriga AGW-hypotesen (att mänskligt orsakade växthusgasutsläpp är avgörande för att driva klimatet mot en uppvärmning) ifrågasätts nu alltmer. Under senare år har framstående forskare, som Richard Lindzen, Roy Spencer m fl, allt tydligare kunnat visa att en central parameter i AGW-hypotesen, klimatkänsligheten, är kraftigt överdriven i de modeller som använts för att förutsäga diverse klimatkatastrofer inom överskådlig framtid. Detta beror inte på olika uppfattning om koldioxidens egenskaper utan på att uppskattningarna i de etablerade modellerna av dess följdeffekter bygger på gissningar utan stöd i observationer. Sverige och delar av Europa befinner sig nu i en låst politisk process som avlägsnar sig alltmer från verkligheten, både vad gäller hållningen till fundamentala vetenskapliga fakta och opinionens inställning till klimatpolitiken. Att svenska politiker och myndigheter fortsätter att driva klimatfrågan är det verkliga problemet. Med klimatfrågan som bas läggs grunden för en skattesubventionerad energipolitik. De som får betala är löntagarna och de som tack vare alla missriktade klimatåtgärder blir arbetslösa. Att klimatmotiverade satsningar på ineffektiva energikällor som biobränslen och vindkraft, och s k förnybar teknik, utgör en statsfinansierad bubbla inser redan marknaden. Den förstår att inga subventioner i världen kan ändra på fundamentala fysikaliska fakta. Men den statliga klimatpropagandan ångar vidare som en supertanker eldad med goda intentioner. Att på lång sikt säkra tillgång till effektiva energikällor är en grundförutsättning för att vi ska kunna skapa livsbetingelser, miljö och biologisk mångfald i en värld där befolkningen är på väg mot nio miljarder. Men detta mål gynnas knappast när ekonomiskt hållbar energieffektivisering blandas ihop med en meningslös jakt på koldioxid i hopp om att nå ett tvågradersmål. Resultatet är ett gigantiskt resursslöseri. Klimatforum äger rum i Stockholms Universitets aula. Syftet är att samla och mobilisera alla goda krafter för klimatet. Sverige i täten för att lösa ett globalt problem. Samtidigt ska vi tjäna pengar på klimatsmarta lösningar.

Första meningen i evenemangsannonsen försäkrar: "Kunskapen om klimatförändringarnas orsak och verkan blir allt mer etablerad." Detta stämmer med vad professorerna Källén och Rummukainen konstaterade i rapporten Ny klimatvetenskap 2006-2009: "Genom systematiska observationer, fysikaliskt baserade teorier och matematisk modellering har vi kunskap om orsak och verkan i klimatsystemet."

Detta låter grundläggande och övertygande. Problemet är att detta är felaktigt. Klimatvetenskapen är en ung vetenskap som försöker studera jordens klimat, det mest komplicerade fysikaliska system som är tillgängligt för nära granskning. Den mer än hundraåriga AGW-hypotesen (att mänskligt orsakade växthusgasutsläpp är avgörande för att driva klimatet mot en uppvärmning) ifrågasätts nu alltmer.

Under senare år har framstående forskare, som Richard Lindzen, Roy Spencer m fl, allt tydligare kunnat visa att en central parameter i AGW-hypotesen, klimatkänsligheten, är kraftigt överdriven i de modeller som använts för att förutsäga diverse klimatkatastrofer inom överskådlig framtid. Detta beror inte på olika uppfattning om koldioxidens egenskaper utan på att uppskattningarna i de etablerade modellerna av dess följdeffekter bygger på gissningar utan stöd i observationer.

Sverige och delar av Europa befinner sig nu i en låst politisk process som avlägsnar sig alltmer från verkligheten, både vad gäller hållningen till fundamentala vetenskapliga fakta och opinionens inställning till klimatpolitiken. Att svenska politiker och myndigheter fortsätter att driva klimatfrågan är det verkliga problemet. Med klimatfrågan som bas läggs grunden för en skattesubventionerad energipolitik. De som får betala är löntagarna och de som tack vare alla missriktade klimatåtgärder blir arbetslösa.

Att klimatmotiverade satsningar på ineffektiva energikällor som biobränslen och vindkraft, och s k förnybar teknik, utgör en statsfinansierad bubbla inser redan marknaden. Den förstår att inga subventioner i världen kan ändra på fundamentala fysikaliska fakta. Men den statliga klimatpropagandan ångar vidare som en supertanker eldad med goda intentioner.

Att på lång sikt säkra tillgång till effektiva energikällor är en grundförutsättning för att vi ska kunna skapa livsbetingelser, miljö och biologisk mångfald i en värld där befolkningen är på väg mot nio miljarder. Men detta mål gynnas knappast när ekonomiskt hållbar energieffektivisering blandas ihop med en meningslös jakt på koldioxid i hopp om att nå ett tvågradersmål. Resultatet är ett gigantiskt resursslöseri.


Artikel skriven av: Göran Ahlgren

stockholminitiative.com

Originalartikel