Människan har ett uppdrag – intervju med Lars Adelskogh

http://alazerius.wordpress.com/2009/0 ... ervju-med-lars-adelskogh/

Lars Adelskogh är född den 5 maj 1950 i Enskede i södra Stockholm. Han har studerat slaviska språk i Uppsala och orientaliska språk i Stockholm. Han är gift och har en vuxen dotter. Lars har sedan han var 14 år haft ”det fördolda” som sitt viktigaste intresse, de första åren riktat främst mot UFO-gåtan men från 17 år uteslutande mot esoteriken.

Adelskogh är esoteriker, han utgår från ett system som kallas hylozoik, som finns framställt i den undervisning som lämnats av Henry T. Laurency. På senare tid har han även ägnat sig åt den franske esoterikern René Guénon (Shaykh Abd al-Wahid Yahya). Förhoppningsvis ska hans översättning av Le règne de la quantité, Kvantitetens herravälde, publiceras i bokform. Före denna översättning fanns endast en antologi att tillgå, I tjänst hos det Enda, med en handfull essäer valda och översatta av Kurt Almqvist, en sufi, som var lärjunge till Frithjof Schuon.

(Ni kanske tycker att jag publicerar mina intervjuer i alltför rask takt. Det beror på att jag vill beta av dem så fort som möjligt eftersom jag planerar att ge ut dem i bokform. Föreliggande intervju med Lars Adelskogh gjordes via mejl, svaren skickades in den 10 maj 2009. Den kommer strax att kompletteras med några samtalsbilder.)


MO: Du har skrivit flera böcker om ämnen vilka upplevs som kontroversiella av etablissemanget och du är välkänd och respekterad i esoteriska kretsar. Hur kom det sig att du valde den skrivande och läsande människans mödosamma bana?

LA: Jag har aldrig uppfattat det som om jag valde detta. Det skulle bara bli så. När jag ser tillbaka, anar jag hur ofta jag blivit ledd på min väg i livet. I efterhand beklagar jag inte någon händelse, önskar bara att jag ofta kunde varit mer lyhörd för möjligheten av vägledning.

MO: Mellan 1998 och 2000 var du chefredaktör för tidskriften Nexus Nya Tider. Vad hade ni för syfte med den, och hur blev den mottagen i offentligheten?

LA: Syftet var folkbildning: ge väsentlig information, i synnerhet om sådant som de stora massmedierna av skilda anledningar förtiger: den dolda makten (frimureri och frimureriliknande organisationer såsom Bilderberggruppen), alternativa vägar till hälsa, andlighet, förbisedd forskning. Nexus togs mycket väl emot – entusiastiskt, kan man nog säga – av en skara självständigt tänkande människor, främst inom nyandliga och liknande kretsar – ändå var vi inte huvudsakligen en newagetidskrift, och de flesta newageare läste oss inte. Man skrev mycket negativt om oss i Energivågen (en annonstidning för newageare), till exempel. De stora medierna märkte oss väl knappast.

MO: Vad är esoterism?

LA: Esoterism är insidan av all andlig tanke och strävan, där de organiserade religionerna är utsidan. På utsidan är alla religioner olika och skall vara det, på insidan utsuddas skillnaderna allt närmare man kommer det mål som alla religionerna har gemensamt. Esoterism är och är inte religion. Den är det innersta, väsendet, i all religion, men den når också utöver religionen, såsom människan kan fatta denna.

MO: Du är insatt i flera esoteriska system, men ett som framför allt har sysselsatt dig är hylozoik, något jag aldrig hade hört talats om fram till helt nyligen. Jag har förstått att det är byggt på greken Pythagoras läror. Vad är hylozoik?

LA: Oj, om jag kunde svara på det! Jag har sysslat med den i drygt 42 år och skrapar fortfarande på ytan, så djup är den – ändå i grunden enkel och klar. Men kortfattat uttryckt: en lära om att allt, hela naturen är levande, att det inte finns något livlöst däri. Allt, även mineraler, vatten, har ett slags medvetande. I alla naturformer, som alltså även är livsformer, finns odödliga väsen, som Pytagoras kallade monader. Vår kosmos finns till för att alla dessa monader skall utveckla sin medvetenhet från ett sovande tillstånd till ett fullständigt uppväckt, kosmisk allvetenhet och allmakt. (Detta liknar buddhismen däri att alla kännande varelser har en potentiell buddhanatur, och ”buddha” på sanskrit betyder inte ”upplyst”, som det vanligen felöversätts, utan ”uppväckt”.) Allt detta styres av oföränderliga lagar, naturlagar och livslagar. Vår kosmos är redan en fulländad organisation av många högre och lägre världar, varav vår synliga är den kvalitativt lägsta. Alla dessa världar är befolkade av hierarkier av intelligenta väsen – monader. Hylozoiken har gjorts känd i vår tid genom svensken Henry T. Laurency, som i sin livstid gav ut böckerna De vises sten och Kunskapen om verkligheten. Sedan 1979 arbetar en förlagsstiftelse med att ge ut Laurencys efterlämnade manuskript och även främja att hans verk översätts till andra språk.

MO: För mig som muslim och resenär på sufiernas väg är självklart René Guénon mest intressant. Han konverterade till islam och bosatte sig i Egypten. Hur upptäckte du Guénon och varför valde du att översätta honom till svenska?

LA: Jag upptäckte Guénon – och även Seyyed Hossein Nasr för den delen – genom artiklar i den amerikanska tidskriften Critique 1983. Redan titeln Kvantitetens herravälde fängslade mig oerhört. Att så träffande karakterisera den moderna världens kris med bara två ord! Den som det gör har insikt.

MO: I Le règne de la quantité skildrar Guénon den moderna världens sjukdom och kris. Hur vill du beskriva denna kris?

LA: Det moderna Västerlandet befinner sig i en andlig kris och till följd därav också i en identitetskris. Det är som om vi inte borde få veta varför vi är här på jorden, vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi går – i en andlig, överjordisk, överindividuell mening. Vi tvingas alla med eller mot vår vilja att vara slavarbetare i tomhetens storindustri, för att citera Croce. Men jag tror att många – och jag hoppas att allt fler – börjar märka att livet är menat till något helt annat, att människan har ett uppdrag att utveckla sitt medvetande.

MO: De ekonomiska kriserna upplever de flesta människor, även de som inte vill låtsas om den andliga och moraliska krisen. Islam, liksom tidigare kristendomen, förbjuder ränta. Skulle en räntefri ekonomi vara ett bättre alternativ?

LA: Självklart vore en räntefri ekonomi bättre. Detta har man alltid insett i någotsånär oförstörda samhällen. Aristoteles, profeten Muhammed, katolska kyrkan på medeltiden anbefallde den. Jag tror att det måste växa fram underifrån ungefär såsom Silvio Gesell arbetade i Österrike under mellankrigstiden. Det var ett mycket väl genomtänkt och framgångsrikt system. Ovanifrån kommer det inte – motintressena är för starka. Där som på många andra punkter är högern och vänstern av samma skrot och korn. Den ”anständiga högern” lever ju i oskrymtat hor med ränteprofitörerna och hyllar öppet girigheten, men vänstern, som låtsas vara emot ”kapitalisterna”, har alltjämt att förklara dels internationella storbankirers roll i den s.k. ryska revolutionen – jag tänker på Jacob Schiff, Izrail Helphand (Alexander Parvus), Olof Aschberg och andra – dels Lenins, Trotskijs och andra bolsjevikledares roffarmentalitet och oerhörda personliga girighet.

MO: Moderna västerlänningar tror på Framåtskridandet och deras tidsuppfattning är linjär. Traditionella kulturer, däremot, hade en cyklisk tidsuppfattning. På vilket sätt är vår tidsuppfattning relaterad till hur vi tänker, känner och handlar?

LA: Den urskillningslösa tron på framåtskridandet parad med den mekanistiska natur- och livsuppfattningen för med sig den mycket skadliga och oerhört utbredda tron på förändringen som något gott i sig, eller ”utvecklingen”, som man ju gärna kallar den. Detta är en sida av ”kvantitetens herravälde” – man frågar sig knappast längre om förändringens kvalitet, om den är till det bättre eller sämre, blott man kan kasta ut ”det gamla”, verkar alla vara nöjda. Äktenskapet som en förening av en man och en kvinna – nej, det för mossigt. Bort det! Fram för ”samkönade äktenskap” – och är du emot, så är du reaktionär och ”homofob” (detta skrattretande ord!). Att pojkar skall vara pojkar och flickor vara flickor – nej, hu så inskränkt! Tvinga pojkarna i kjol och att leka med dockor. Men nu är vi inne på något som jag utan att tveka kallar den sataniska eller infernaliska aspekten av den moderna avvikelsen, alltså det avsiktliga undergrävandet av den normala livsordningen.

Traditionella kulturer, som hade en cyklisk tidsuppfattning, kännetecknades framför allt av frånvaron av jäkt och stress. Man jagade inte någon chimär i en oklar framtid, så att man därunder hafsade sig igenom nuet, knappt levde i det. Många människor i en sådan kultur hade en ”vertikal dimension”, kunde stanna upp i vardagen för att bara vara till i en innerlig kontakt med det gudomliga, samtidigt som denna världen och dess krav (idealt sett) upphörde att finnas. Jämför bönestunderna i islam. Eller vallfärderna i flera religioner. Eller långvariga, veckovis pågående riter till exempel hos hopifolket. Sådant har vi mycket litet kvar av, om ens något, i vår civilisation.

MO: Enligt Guénon befinner vi oss i slutskedet av Kali yuga, den mörka tidsåldern. Vilka är denna tidsålders dominerande kännetecken?

LA: I esoterismen finns läran om en gradvis skeende urartning i fyra allt kortare världsåldrar. Ovidius framställde detta poetiskt i Metamorfoserna. Guldåldern, silveråldern, kopparåldern, järnåldern. Esoteriskt betyder detta schema att människan stegvis avlägsnar sig från Gud eller gudarna, gradvis mister eller med flit berövar sig förståelsen för allt högre, andligheten. Järnåldern, på sanskrit kali yuga, är den verkliga urartningen, då krig, strid, girighet härskar, falska läror förkunnas som sanning och sanningen förföljes, vitt göres till svart och svart till vitt, människorna ser som sin uteslutande uppgift att tillfredsställa sina begär, härskarna är förtryckare, lögnare och girigbukar – riktiga sataner. När kali yuga ändas, börjar omedelbart en ny guldålder eller hellre satya yuga, sanningens tidsålder, då satanerna är borta från makten och härskarna tvärtom är goda och visa, människorna allmänt ivrigt tar emot den gudomliga vägledningen.

MO: Hur bör vi förhålla oss till Kali yuga – hopp eller förtvivlan, aktivism eller passivitet? Finns det en väg ut ur den andliga krisen? Guénon nämner redressement, en tillfällig återhämtning i den nedåtgående spiralen, en renässans för andliga värden.

LA: Du skall få ett svar i, som jag hoppas, i Guénons anda. Vi skall inte förtvivla utan hoppas. Vi skall inte hemfalla åt passivitet utan tvärtom aktivera oss, men tankens aktivitet är alltid viktigare än ävlan och jäkt i den fysiska världen. Framför allt skall vi lägga åt sidan varje föreställning om den ”lilla människans” obetydlighet och oförmåga. Om var och en gömmer sig i sitt lilla hål och inbillar sig ”det är bara jag och kanske två till som tänker så här”, så blir det naturligtvis ingenting gjort. Men stick upp nosen ur hålet och se efter! Vi äro tusenden! Internet har betytt oerhört mycket för möjligheten att bygga nya folkliga rörelser, mot ”makterna”, deras drängar och pigor. Ingen är så obetydlig, obildad eller maktlös att den inte kan uträtta något för den kommande tidsåldern. Det vore en förenkling och förgrovning av Guénons budskap, om man tror att han ser allting i svart, bara därför att det är Kali yuga. Han säger ju att också Kali yuga rymmer förebud om och ansatser till en kommande bättre tingens ordning. I företalet till Kvantitetens herravälde talar han ju om dem som är ämnade att i någon mån bereda marken för den framtida cykeln.

MO: Det finns några saker i vår kultur som är absolut tabu att ifrågasätta. Det är bland annat darwinismen och feminismen. Jag skulle vilja att du kommenterar dessa saker var för sig. Vad finns det för alternativa synsätt och vad går kritiken ut på?

LA: Darwinismen. Jag har faktiskt behandlat denna i två av mina böcker om esoterik, Förklaringen och Eterhöljet. Jag betonar att det vid framställningen av esoteriken inte i något avseende handlar om ”Lars Adelskoghs teorier”. Den som vet det minsta om esoterism eller esoterik (jag föredrar den sistnämnda beteckningen) förstår varför det ifråga om denna sak aldrig kan vara en individuell människas tankeprodukt, inte ens en grupp människors, utan att esoteriken med nödvändighet har ett övermänskligt ursprung.

Mekanismen avvisas till förmån för idén om gudomlig ideation, naturformerna såsom resultat av gudomliga tankar. Mekanismen – föreställningen att livet uppstod bara av en slump – är matematiskt sett fullkomligt absurd, det är en sådan hisnande osannolikhet bara för den slumpartade uppkomsten av mycket enkla proteiner, för att inte tala om verkliga livsformer om så av enklaste slag. Michael A. Cremos och Richard L. Thompsons bok Forbidden Archeology – The Hidden History of the Human Race är synnerligen läsvärd. Författarna ger mängder av exempel på fossilfynd som gjordes innan darwinismen knäsatts till dogm, innan verkligheten bannlystes på grund av en tyrannisk karta. Vi talar även om fynd som vederlägger darwinismen, till exempel förekomsten av anatomiskt nutida människor för miljoner år sedan. Cremo och Thompson lanserar den alternativa teorin att det sedan mycket lång tid och samtidigt funnits anatomiskt sett moderna och primitiva människoarter.

Feminismen är, tillsammans med s.k. genusvetenskap och queerteori, en verkligt skadlig rörelse, undergrävande, för att tala med Guénon, ifsâd i islamiskt tänkande. När det självklara kravet lika lön för lika arbete oavsett kön tillgodosetts, vad har då feministerna att bråka om? Skall de vara brandsoldater med sin sämre kroppsstyrka och lungkapacitet och undantag för rökdykning – då får de väl finna sig i lägre lön. Det är väl också ett rättvisekrav? Låt det finnas typiskt manliga och typiskt kvinnliga yrken. Om jag ligger på sjukhus vill jag bli ompysslad av syster Karin, inte av syster Kalle. Vad är bättre än att kvinnorna tar hand om den vårdande sidan av livet, medan männen strider och kämpar i bolagsstyrelser?

Feminismen har medfört en totalitär uppfattning om att kvinnligt kön per automatik skulle vara ett företräde, till exempel att en kvinnlig ledare är att föredraga framför en manlig, så att feministerna inte ens försöker motivera sina kvinnopreferenser med argument för dessas personliga kompetens. Hur många feminister var det inte som önskade sig Hillary Clinton som president bara för att hon är kvinna, utan kritisk granskning av vad hon stod för? Hos vissa av dem dyker det upp grundlösa resonemang om att kvinnliga politiska ledare mera skulle stå för ”mjuka värden” och fred i stället för krig. Jag håller med om att kvinnor i allmänhet står för detta mjukare och fredligare. Men kvinnliga ledare i storpolitiken är alltför ofta – i rak motsats till våra mjuka och fridsamma hustrur, systrar och döttrar – hårdhjärtade. Den 22 april 2008 lovade Hillary Clinton att om hon blev president, skulle hon utplåna Iran, om Iran anföll Israel med kärnvapen. Detta var för mycket till och med för Obama, som då anklagade henne för ”sabelskrammel”. En annan sådan skoningslöst hård kvinna var USAs förra utrikesminister Madeleine Albright, som den 5 december 1996 svarade på Lesley Stahls fråga om det var värt 567 000 irakiska småbarns liv (från nyfödda till femåringar) att USA genomdrev FN-sanktionerna mot Irak. I sitt svar bestred inte Madeleine Albright detta dödstal men ansåg att sanktionerna var värda detta pris. Däremellan hade USA Condoleezza Rice som utrikesminister. När israeliskt stridsflyg sommaren 2006 slog Libanons infrastruktur sönder samman, drev miljoner människor på flykt, dödade fler än 1000 civila och släppte omkring fyra miljoner klusterbomber över landet, var hennes kommentar , ”vad vi nu ser är det nya Mellanösterns födslovåndor”. Som prof. Norman Finkelstein riktigt påpekar, kan bara ett missfoster till människa likna förstörelsen av ett land vid ett barns födelse. Dessa tre amerikanska utrikesministrar är som kvinnor totalt urspårade. Det essentiellt kvinnliga är omsorgen om barnen. Men dessa tre kvinnor har ingenting emot massmord på barn.

Jag påstår inte att kvinnor är värre eller hemskare än män. Men vad jag säger är att ledarskap, däribland politiskt, hör till den normala mansrollen, inte till den normala kvinnorollen, och att kvinnor, som givit sig in på denna manliga domän, ofta synes ha ett så frånstötande väsen att ingen normalt funtad man skulle vilja ha dem till hustru. Vad detta frånstötande sedan beror på är en annan sak. Guénon skulle nog ha förklarat det med att avvikelsen från den traditionella normen stör eller förstör något väsentligt av den goda kvinnligheten. Ju större avvikelse, desto allvarligare förstörelse. I så fall är det inte politiken som förstört dessa kvinnliga ledare, utan det är redan störda kvinnor som alltför ofta dras till denna bana. De värsta bland dem söker sig med den ivrigaste, perversa strävan mot de högsta ledarposterna. Naturligtvis finns det också goda, ibland mycket goda kvinnliga ledare. Men då finner man att dessa har en utpräglat moderlig omsorg om sina underlydande, som vore dessa deras egna barn. Det är dem också fullständigt främmande att försöka överträffa männen i hårdhet och krigiskhet. En sådan utomordentlig kvinna var till exempel Rutger von Aschebergs dotter grevinnan Margareta Barnekow (1671-1753). Hon levde helt för sina många underlydande.

MO: Alla religioner lär ut att skapelsen är uppdelad i en manlig och en kvinnlig princip, de kinesiska beteckningarna, yin och yang, är antagligen de mest kända. Inom islam talar man om Guds ”två händer” eller aspekter, jalal och jamal. Gemensamt för alla traditioner är idén om manlighet och kvinnlighet såsom eviga, essentiella principer. Finns det, enligt dig, en normativ manlighet och en normativ kvinnlighet, en idealman och en idealkvinna?

LA: Ja, en av moderna villfarelser – feminism, genus- och queerteorier – oförstörd, sund och trygg manlighet och dito kvinnlighet. Mannens värld är världen, kvinnans värld är hemmet. Mannen strider och leder. Kvinnan vårdar och när. Försök att vända upp och ner på detta normala schema, och alla blir bara olyckligare.

Ideala män: där vill jag påminna om den i alla traditionella civilisationer gällande principen för den rättvise konungen, dharmarâja och chakravartin i Indien, rex justus i det medeltida katolska Europa. Konkret vill jag där ge tre historiska exempel.

Mitt första exempel är kung Ashoka av Indien, sonson till Mauryadynastins grundare Chandragupta. Ashoka (304-232 f.Kr.) uppsteg på tronen c:a år 273 f. Kr. Efter att omkring ett årtionde ha fört ungefär samma regemente som sin far och farfar, alltså erövringskrig, genomgick han i samband med ett fälttåg mot Kalingariket en personlig religiös kris. Djupt skakad över massakrerna på oskyldiga människor, avsade han sig krig, tog rent av bestämt avstånd från allt dödande av levande varelser och härskade sedan som en from, rättrådig och vis konung. Han efterlämnade 16 olika lydande edikt, som höggs in i klippor och på pelare över nästan hela Indien (som på den tiden också omfattade dagens Bangladesh, Pakistan och Afghanistan). I dessa edikt finns inget skryt om egna vapenbragder eller annan fåfänglig ära, endast uppmaningar till människorna att bättra sig, såsom att vörda sina föräldrar, icke döda något levande, rena sitt hjärta och respektera alla religioner. Han främjade särskilt buddhismen, och hans son Mahinda utbredde buddhismen också till Shri Lanka.

Mitt andra exempel är Kievrikets härskare storfurst Vladimir II Monomach (levde 1053-1125). Han förde visserligen många krig men enbart till värn mot barbariskt vilda stammar, såsom polovtserna, som härjat i hans rike och bränt kyrkor. Han stävjade judarnas ocker, tvingade ner räntan från 120 till 20 procent. Han hejdade förfallet och stiftade humana lagar. Vladimir (också kallad Vasilij) var icke personligt härsklysten, utan tog endast motvilligt emot furstekronan 1113. Till sina barn författade han också en märklig skrift, som finns bevarad. Den heter Undervisning (Poutjenie) och är dels självbiografisk, dels, som titeln anger, undervisande. Den är ett gott vittnesbörd om denne mans fromhet, humanitet och rättrådighet.

Mitt tredje exempel är vår egen konung Karl XI (1655-1697). Den lysande seger han vann över danskarna i slaget vid Lund 1676 var för honom personligen ingen anledning till skryt och triumf. Varje årsdag av slaget, den 4 december, tillbringade kungen tillbakadragen i bön och botgöring över detta blodbad. Han slöt fred med arvfienden Danmark 1679, ansträngde sig och lyckades bevara freden under återstoden av sin regering. I sin uppgörelse med förmyndarregeringen och den gamla högadelns alla missbruk gjorde han i sin rättrådighet knappt undantag ens för nära släktingar – hans faster Maria Eufrosyne fick vid reduktionen behålla Höjentorps slott, men det var väl också allt. Karl var personligen en enkel och rättfram man, i sin pliktuppfyllelse inte mindre krävande mot sig själv än mot andra. Han var outtröttligt, ständigt verksam för vårt lands bästa. Han var väl medveten om sina egna personliga brister, däribland sitt häftiga lynne. En gång i vredesmod ville han låta döda sin vapenbroder från slaget vid Lund, överste Bernhard von Lieven, men ångrade sig genast och bad von Lieven uppriktigt om förlåtelse.

De tre män, som jag här i all korthet beskrivit, var inte fullkomliga, ty det är ingen människa. Men de hade en klar och ofördärvad insikt om rätt och orätt och försökte leva den. När de gjorde vad de själva efteråt insåg vara orätt, tvekade de inte att ångra sig, be om förlåtelse och söka gottgörelse. Samtidigt var de inga veklingar, inga feglingar. De var utpräglade kraftnaturer i det godas tjänst, rättrådiga. De hade ett stort både fysiskt och moraliskt mod. De var så långt man kan komma från dagens av feministiska griller och genuspedagoja präglade mansideal.

Av män som jag själv känt vill jag som idealman nämna min morfar Gustav Ivar Gustavsson. Han var en enkel arbetare med ringa skolunderbyggnad men förvärvade på lediga stunder, efter dagens hårda slit, en omfattande och mångsidig bildning (skönlitteratur, allmän historia, konsthistoria, naturvetenskap). Han var en av de lärdaste och visaste män jag känt. Jag såg honom aldrig overksam.

Idealkvinna – min hustru Irmeli. En mer förstående och godhjärtad människa har jag aldrig mött, en bättre livskamrat hade jag inte kunnat få.

MO: Vår gemensamma valfrändskap, René Guénon, var en muslimsk esoteriker, en sufi. Islam är som bekant en religion som blivit hårt kritiserad, av framför allt sionistiska nätverk, i väst. Mycket av kritiken av islam är dock samtidigt en liberal kritik av klassiska västerländska värden. De goda värden som muslimer har, dvs. den patriarkala familjen, hedern, tron, ödmjukheten under Gud, offerviljan och broderskapet, är sådant som svenskar egentligen själva borde ha mer av, inte mindre. Kritiken mot islam undergräver, tror jag, paradoxalt nog vår egen kulturs grunder.

LA: Att liberalerna är de värsta sade redan Dostojevskij. Redan på hans tid hade de tydligt visat sina avsikter för dem som kunde se det. De pratar så gärna om yttrandefrihet, men de menar det inte. Vi får inte glömma att det var det liberala skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm, som uttalade att Jan Bernhoff borde avskedas från sin lärartjänst vid Åsö gymnasium för att ha deltagit i Förintelsekonferensen i Teheran i december 2006. Givetvis preciserade aldrig Lotta Edholm vad det var för hemska brott Jan Bernhoff skulle ha gjort sig skyldig till i tal eller handling på konferensen. Bernhoff blev sedan avskedad. Om man från en maktposition förföljer och skadar en medmänniska utan stöd i lagar, utan rimlig motivering och utan gärningsbeskrivning, då är man en maktmissbrukare, en förtryckare. Lotta Edholm är en sådan.

Observera att samma liberaler, som inte vill att vi svenskar skall ha yttrandefrihet, gärna och storordigt talar om att ”demokratisera” den muslimska världen och ondgör sig över verkligt eller föregivet förtryck av yttrandefriheten i Iran. När palestinierna i januari 2006 genomför ett allmänt val, som utländska observatörer (t.ex. Carl Bildt) sedan betecknar som demokratiskt mönstergillt men som till liberalernas förskräckelse ger islamisterna en stark majoritet (76 av 132 platser) i det palestinska parlamentet, gör de sedan allt för att isolera, sabotera och bojkotta palestiniernas fullständigt lagliga och fullständigt demokratiskt valda regering. Problemet här är inte att människorna i Mellanöstern inte skulle genomskåda den liberala kritiken av islam för vad den är, nämligen en illa dold politisk dagordning att trygga Mellanöstern för Israel och USA – för det gör de. Problemet är korrupta arabiska ledare som Mubarak i Egypten, Siniora i Libanon, Abbas i Palestina och Abdullah i Jordanien – som villigt springer USAs och Israels ärenden. Därav också islamisternas framgångar – människor ser att islamisterna har rena händer, att de står folket nära, tänker främst på folket, är beredda att dö för folket. Islamisterna har därför framtiden för sig. Den av sionister igångsatta liberala kritiken mot islam röner ingen utbredd sympati i Mellanöstern, ännu mindre efter Israels massaker i Gaza i december-januari. Där, om icke förr, blev dubbelmoralen outhärdligt, smärtsamt uppenbar.

Däremot är det nog så att den liberala kritiken mot islam påverkar människor i Europa, muslimer och icke-muslimer. Muslimer vill ”komma in” i majoritetssamhället, vill göra karriär däri, och somliga av dem tror att de då först måste skudda av sig allt i islam som är ”illiberalt”. Men som jag redan sagt: detta ”illiberala” handlar inte om inställningen till demokrati och yttrandefrihet, ty på dessa båda punkter har de liberala själva visat sig vara synnerligen ”illiberala” mot dem som har ”fel” åsikter. Det handlar uteslutande om det som innebär ett principiellt, i religionen rotat och genom religionen förstärkt motstånd mot Israels ockupations- och fördrivningspolitik gentemot palestinierna. Sionisterna vet att så länge som islam finns kvar som en ofördärvad andlig kraft, kommer motståndet att fortsätta och sannolikt intensifieras. Enda chansen att bryta motståndet är att bryta ned islam. Men islam kan inte brytas ned. Det vet de också. Däremot kan man bryta ner enskilda muslimer, demoralisera dem, med liberala ”värden”. Det sker framför allt med det som har att göra med familjelivet, fadersauktoriteten, äktenskapet, sexualiteten. Deras hopp är att fördärva tillräckligt många muslimer, kanske rent av med en mot-islam, contrefaçon som Guénon kallar dylikt, à la Irshad Manjis förfalskade ”ijtihad”. Feministisk islam, genusistisk islam, queerislam osv. är vad de drömmer om. Önskedrömmen är ”Mekka pride”. De kommer att säga att de vill ”rädda islam undan islamisterna”. Men de hatar både islam och muslimer. Vad bryr sig de liberala om de 437 muslimska barn som Israel dödade i Gaza i sitt senaste anfall av mordgalenskap? När klandrade de centerliberalen Fredrick Federley, som donerar pengar till Israels armé?

Demonisering av islam tjänar också syftet att göra många icke-muslimer kalla och likgiltiga inför muslimers lidande i USAs och Israels våld. Också detta underlättar Israels pågående politik att utplåna palestinierna såsom folk. Västerländska icke-muslimer, som gärna faller för liberalernas islamfientliga propaganda, borde först ställa sig frågan: hur förhåller jag mig till mitt eget nationella, historiska och andliga arv? Om jag själv gärna ser hur det föröds och förstöres, hur vår särart utplånas genom mångkulturalism och massinvandring, hur familjen och äktenskapet undergrävs genom feminism, queerteori och böglobbyism, pojkars och flickors naturliga och skilda väsen förstöres av genuspedagoger – då är det väl helt i sin ordning att hylla samma slags angrepp och förstörelselusta riktade mot islam. Men om jag hyllar vårt eget arv, anser att det som grundats på mångtusenårig svensk, nordisk, germansk, indoeuropeisk tradition och erfarenhet skall få leva vidare och inte förstöras genom de liberalas irrläror, då måste jag väl i rättvisans namn hylla motsvarande vad gäller muslimernas arv – ännu mera så, om jag märker att det finns viktiga likheter och överenstämmelser mellan våra respektive arv och att båda dessa arv är oförenliga med de nämnda liberala ”värdena” och med tiden blir det allt mer, eftersom de liberala ”värdena” inte är fasta utan förändras hela tiden i riktning mot en allt svårare urartning. Alltså: Varför skall det stanna vid könsneutrala äktenskap? Artöverskridande äktenskap nästa. Abnormen är ju enda ”norm”, och själva förändringen (den kvalitetslösa ”utvecklingen”) enda ”princip”.

MO: Den islamiska republiken Iran, som grundades av en annan muslimsk esoteriker, Khomeini, är en av få nationer som idag följer en självständig linje i världspolitiken och står upp mot USAs och Israels destruktiva inflytande. Hur ser du på Irans roll?

LA: Iran har nog en viktig och allt viktigare roll att spela. Något måste det betyda att sionistiska propagandablad som DN och SvD älskar att hata Iran, och då inte drar sig för att servera de mest absurda lögner, såsom när DN i en ledare (den 11 juni 2008) påstod: ”President Mahmoud Ahmadinejad är en labil antisemit med fingret på kärnvapenavtryckaren.” ”Labil?” Är det numera psykiatriker som skriver ledare i DN? I så fall undras om det är psykiatrisk praxis att ställa diagnos utan att träffa patienten. ”Antisemit?” Islamiska republiken Iran har den största judiska befolkningen i Mellanöstern utanför Israel och den största judiska befolkningen i något land med muslimsk majoritetsbefolkning överhuvudtaget. Judarna är en i republikens författning skyddad religiös grupp och förföljs inte på något sätt. Tvärtom åtnjuter de en omfattande autonomi, har egen civillagstiftning som erkänns av islamiska domstolar. Ett av världens fyra judiska välgörenhetssjukhus ligger i Teheran och har mottagit donationer av framstående iranska ledare, däribland Ahmadinejad själv. Det har visserligen skett en mycket stor judisk utvandring från Iran på senare år, men den holländska tidningen Handelsblad medgav den 29 mars 2008: “Religieuze vervolging is niet de beweegreden voor het massale vertrek van niet-islamitische Iraniërs. De slechte economie en de lokroep van geëmigreerde familieleden en permanente Amerikaanse verblijfsvergunning zijn de drijvende krachten.” (”Religionförföljelse är inte bevekelsegrunden för den massiva utflyttningen av icke-islamiska iranier. Den dåliga ekonomin och lockropet från utvandrade familjemedlemmar och permanent amerikanskt uppehållstillstånd är de drivande krafterna.”) Det har blivit en s.k. faktoid, ivrigt kolporterad av västliga massmedier, att Ahmadinejad skulle ”hotat att utplåna Israel från kartan”. Men det är en grov förvrängning av hans uttalande, vilket kompetenta bedömare såsom den amerikanske mellanösternexperten prof. Juan Cole påpekat och även mot islamiska republiken fientliga exiliranier medgivit. President Ahmadinejad sade exakt detta: ”Imamen sade att denna regim, som ocku­perar Jerusalem, måste försvinna från tidens sida”. (På persiska: Imam goft in rezhim-e ishghalgar-e qods bayad az safheh-ye ruzgar mahv shavad.) För det första härrör alltså uttalandet inte från dr Ahmadinejad utan är ett citat av imam Khomeini (som gick bort år 1989). För det andra talas inte om Israel, som är ett land, utan om en regim. Redan detta visar att förvrängningen ”utplånas från kartan” är grotesk, ty en regim kan man inte ”utplåna från kartan”. En regim upplöses eller avskaffas, varvid landet är kvar, såsom exempelvis skedde med apartheidregimen i Sydafrika eller det franska kolonialväldet i Algeriet. För det tredje: om någon säger att något måste försvinna, är det inte detsamma som att denne hotar med att själv utplåna det. Vissa klimatforskare säger att våra vid låga kuster liggande städer måste försvinna, om havsvattnet fortsätter att stiga. Enligt samma logik borde dessa klimatforskare anklagas för att ”hota att utplåna våra storstäder från kartan” och därmed vara ”klimat­terrorister”.

Jag fortsätter med hårdgranskningen av Dagens Nyheters lögner om dr Ahmadinejad. DN påstår att han har fingret på kärnvapenavtryckaren. Om Dagens Nyheters ledarredaktion har specialinformation om att Iran äger kärnvapen, varför upplyser man då inte det internationella atomenergikontrollorganet IAEA och de 16 amerikanska federala underrättelsetjänsterna om detta viktiga faktum? Dessa officiella undersökningsorgan avvisar talet om att Iran skulle ha kärnvapen och anser att landet inte ens har ett aktivt program för anskaffning av dylika vapen. Vidare: även om Iran hade kärnvapen, så vore det inte presidenten utan den högste ledaren Ali Khamenei som skulle ha ”fingret på knappen”, ty det är han och icke presidenten som är överbefälhavaren. Tydligen kan man vara hur okunnig eller lögnaktig som helst för att få skriva ledare i Dagens Nyheter, blott man innehar de politiskt (men inte sakligt) korrekta åsikterna.

Jag hyser liksom Du stor beundran för dr Ahmadinejad, och jag råder dig och alla andra som tror på den dolde imamen att ta del av ett mycket intressant uttalande Ahmadinejad gjorde förra våren (det sändes i iransk TVs kanal 1 den 5 maj 2008). Här anför jag det i svensk översättning: “Somliga ser bara det yttre av fienden och inte hans bakomliggande motiv. De som kom för att ockupera Irak, verkade bara vilja taga över regionen och dess olja. Men när man skalar av ytskiktet, ser man att deras analys är en annan. De har insett att något håller på att hända i regionen. Guds hand är i färd med att framträda och utplåna orättvisan i världen. De dryftar detta sinsemellan. Se hur mycken uppmärksamhet de har ägnat åt det. Somliga tror att den dolde imamen lever sitt liv någonstans utan att bry sig om mänsklighetens problem. Om så vore fallet, skulle det inte finnas någon tillvaro över huvud taget. Allt skulle vara i kaos. Den dolde imamen styr allt som sker i världen.”

Dr Ahmadinejad kan förhoppningsvis med framgång leda Iran i att vara en förenande länk mellan många av de folk och nationer som söker bryta sig ur det US-raeliska maktsystemet, oavsett om de är muslimer eller ej. I så fall återanknyter han till imam Khomeinis utrikespolitik under de tidiga åren.

Iran kommer förhoppningsvis att spela en allt viktigare roll i den mångpoliga värld som nu växer fram i takt med att USA ohjälpligt försvagas. (Den som tror på USAs snara återhämtning råder jag att läsa dr Paul Craig Roberts och Gerald Celentes artiklar.) I samband med allt detta är Irans stöd till Hamas och Hizbollah mycket viktigt och för palestiniernas överlevnad som folk kanske avgörande. Slutligen vill jag nämna Teherankonferensen om den s.k. Förintelsen i december 2006 – en händelse av sannolikt historisk betydelse, ty det var, som professor Faurisson framhållit, första gången en stat främjat en fri och öppen debatt om denna fråga av långt ifrån endast akademisk betydelse.

MO: Företrädare för Folkpartiet har försökt framställa sig som försvarare av ”svenska värderingar”. Du, som är svensk, tillika nationellt sinnad, delar du dessa värderingar? Förtjänar Nyamko Sabunis värderingar överhuvudtaget att kallas svenska?

LA: Nej, knappast. För det första är de helt moderna, har ingen rot i vår nations tusenåriga arv och i det ännu äldre samnordiska, germanska och indoeuropeiska arvet, knappast heller det kristna arvet. För det andra skiljer de sig inte på någon väsentlig punkt från de samkörda västerländska makteliternas värderingar, antingen det är Sarkozy, Merkel, Brown eller Obama som uttolkar dem, och antingen det är Bilderberggruppen eller AIPAC som fastställer dem. För det tredje är det oerhört förmätet, tycker jag, av en politiker att över huvud taget vilja formulera svenska folkets värderingar. Som om yrkespolitikerna skulle tala om för oss vad vi skall ha för värden i livet. Det stinker marxism-leninism.

Japp,

En av de mest visa människor jag fått äran att träffa.

Keep it up man!