SAtt och kollade igenom ett par dokumentärer i helgen om andra världskriget , speciellt om slutet och berlins fall ,

och plötsligt slog det mig hur ledsna folk såg ut ,
Ögonen helt tomma och undrande om hur saker och ting någonsin skulle kunna bli bra igen . blev uppriktigt ledsen
över att se dessa människor samtidigt som jag isåg att
någonstans i världen antagligen i varje land så finns denna tomhet och saknad av någonting i folks ögon .

Såg mig sedan i spegeln , vet ni mina ögon ser likadana ut .

Mmm ögonen säger en hel del.
Likaså munnen.
I dubbel bemärkelse.

mmm Inte lätt när hjärtat inte hittar fröjd.

Många fast i framskridande mot innre frihet.

Så är det med allt.

Men hinder tar tid att komma över , det är normalt.

Kanske istället man bör fråga sig vad roten av hindrena är, varför dom uppstår.

Då hade det varit mcket lättare.

Människan lever mycket uppe i skallen och utanför sitt huvud , där brukar folks uppfattning ligga.

Så yttre intryck blir desstå viktigare och märks av mera , så folk gillar och leva efter andra svar istället för sina egna.

Mycket lättare så, mycket lättre och lämna ifrån sig ansvaret till någon man tror vill alla gott, även om man innertst inne vet att så inte är fallet.

Det finns inga genvägar till hjärtat.

Folk kan skjuta upp sitt ansvar men förr eller senare måste dom tqa tag i sig själva.

Glömde ta med arketyperna .

Ögonen, munnen, stilen, kroppsspråket. och arketyperna ; ).

Nej nu är det dags för en semester för mig.

Sayonara allihopa.

Quote:


Äntlogen! Det var på tiden.