$ten skrev:
Ett kort men bra klipp.
Nån mer än jag som blir glad av att se klipp som denna?

Publicerad 15 november, 2011 - 13:39
OCCUPY WALL STREET Det går inte att komma ifrån jämförelsen med det som hände i Nordafrika i våras. Hoppet som strömmade ut från dom fredliga protesterna på Tahrir-torget kändes igen hos dom människor som jag pratade med i New York. När jag nu ser bilder från polisens våldsamma stängning av tältlägret får jag ännu mer känsla av igenkännande. Vattenkanoner, tårgas och massarresteringar, skriver Marielle Nakunzi (V), kommunpolitiker som nyligen besökte Occupy Wall Street-rörelsen i New York.

För en vecka sedan besökte jag och mina två döttrar New York. Vi var där på semester under höstlovet. En länge efterlängtad och väl planerad resa. I New York finns det mycket att se. Platser som du som turist inte vill missa. Empire State Building, Central Park och Frihetsgudinnan.

Ground zero är en annan plats som många turister vill besöka. Ground zero ligger på södra Manhattan som dessutom är platsen för New Yorks ekonomiska centrum. Där ligger också Wall Street och parken som sedan en tid occuperats av rörelsen Occupy Wall Street. Det är en bra plats att occupera om man vill ha uppmärksamhet.

Det är många som passerar platsen för ockupationen. Massor av turister och folk som jobbar i finanskvarteren. En del som passerade brydde sig inte alls. Då brydde sig inte heller ockupanterna. Fredligt, glatt och stolt höll man upp plakat och spelade musik. Det fanns ett kök, sovtält och inte minst ett stort bibliotek. Folkets bibliotek.

Jag och mina döttrar stannade dock till. Innan jag åkte till New York hade jag besökt Occupy Stockholm och eftersom jag tror att en annan värld är möjlig ville jag gärna lämna en hälsning. Jag bytte några ord med några av deltagarna om att protesten pågår i hela världen. Min dotter köpte en dikt av en kille som berättade om sin hemlöshet och sitt hopp om förändring. Det som slog mig var att det verkligen fanns ett lugn och en glädje bland ockupanterna men också en beslutsamhet.

Det går inte att komma ifrån jämförelsen med det som hände i Nordafrika i våras. Det går inte att undvika paralleller mellan det hopp som flödade ut genom Al Jazeeras sändningar som jag följde så mycket att jag nästan misskötte jobbet. Hoppet som strömmade ut från dom fredliga protesterna på Tahrir-torget kändes igen hos dom människor som jag pratade med i New York.

När jag nu läser om och ser bilder från polisens våldsamma stängning av tältlägret får jag ännu mer känsla av igenkännande. Vattenkanoner, tårgas och massarresteringar. Hela det folkliga biblioteket bortforslat (enligt uppgift 5000 böcker). Journalister som hindras rapportera och medborgarvittnen som tvingas bort ger inte en bild av en välmående demokrati.

Jag vet inte om man ska bli sorgsen eller om man ska se det som ett tecken i skyn. När maktens män blir trängda tar dem till den enda metod de och känner som effektiv. Våld, det språk som makten alltid talat. Vi som tror att en annan värd är möjlig pratar inte våldets språk och det är det som gör dem så rädda.

Ockuperarörelsen finns i hela världen. Inspirationen växer och segern för de fredliga protesterna i Nordafrika i våras ger hopp. Det är samma kraft och samma längtan efter fredliga förändringar när det gäller fördelning och ekonomisk makt, demokrati och inflytande.

Just när jag skriver detta ser jag på Twitter att demonstranterna som lyckats undvika att bli bortförda återsamlas på Fowleysquare, också det på södra Manhattan. På Twitter läser jag också att hundratals Newyorkbor ansluter sig till de som redan finns där. Jag läser om var skadade kan få vård och vilka fik som erbjuder frusna människor frukost som stöd. Jag läser om att fackföreningarna kallar till protester.

Det ger mig hopp, det måste finnas hopp.