Något som jag ständigt halkar in på är ämnet organdonation. Varför? För jag blir blir djupt frustrerad över den hetskampanj som bedrivs i detta land om hur man "måste" donera organ. Med andra ord, gå och dö så andra får leva.

Jag är emot organdonation, åtminstone i den mån att jag aldrig skulle donera mina organ. Varför? Flera orsaker. Främst för att vi inte vet något vad som sker när vi har donerat organen efter vår död. Är vi egentligen döda när en hjärta fortsätter pumpa i en annan kropp? Kan min själ vandra vidare eller fastnar den i en annan kropp som bär mitt organ?

Det gick någon gång på Discovery om detta. Flera personer som fått organ, vittnade om hur deras personligheter hade förändrats. De började minnas saker som organdonatorn upplevt. De började också agera som personen i fråga. En kvinna som fått ett organ, åt aldrig på McDonalds. Sen efter organdonationen började hon känna ett enormt sug efter Chicken McNuggets. Hon köpte dem och åt dem febrilt. Det visade sig sen att organdonatorn var en frälst McNuggetsförbrukare.

Sen anser jag att det är oetiskt att donera organ. Varför? Här kommer skolmedicinen in som ser på människor som objekt och inte subjekt. Du är bara en kropp med organ som vi kan ta, du är ingen människa.

Ska jag få dåligt samvete för att jag inte donerar organ efter min eventuella död, för att jag inte räddade en person? Jag kan rädda betydligt fler människor, friska sådana, som dör av svält i tiotusentals varje dag. Jag kan donera mina pengar och rädda 100 svältande barn från en plågsam död. I relation till att donera mitt hjärta och rädda en människa (som för övrigt inte får ett så mycket livsdugligt liv ändå), till att rädda hundra barn från svält, väljer jag nog det senare alternativet.

Mina organ är lika mycket min själ och eftersom få lämnar ifrån sig sin själ, lämnar jag inte ifrån mig mina organ.

Utmärkt inlägg. Håller helt med, men har inte mycket att tillägga :)

Hejsan!
Jag kan lugna dig!
Själen existerar inte, när hjärnan slocknar är allt slut. Sant är att man kan lagra minnen i olika organ, det har inte talats om för allmänheten men har varit känt länge. Minnen lagras till och med i generna och kan spridas till nästa generation.
Olika personliga drag kan spridas via donerade organ. Trots det bör man nog dela med sig av organen om man nu är död. Om man kan hjälpa nån annan att leva ett tag till kan det vara en god gärning. Man har ju ingen nytta av dödköttet när man har passerat bäst före datum.
Nånting som själen existerar inte, vårat "sinne" eller personlighet lagras i kroppen och hjärnan. När den slutar fungera är det som att fimpa en dator, vissa saker fanns på hårdisken (organen) men det essensiella fanns i internminnet (hjärnan), där lagras personligheten och det man menar med "jaget" det som ofta felaktigt kallas själen. När det är slut med köttbitarna finns inget mer i dem, nån själ flyger inte omkring nånstans. Allt lagras biokemiskt. När biokemin är förstörd, finns inget mer.
Mvh Hubben

hubben
Du drar väldigt snabba slutsatser och utgår från ett vetenskapligt materielt perspektiv. Ingen vet något vad som sker efter döden, och att påstå att själ inte existerar, är nog lite naivt och snävt.

Just även här kommer detta objektisering av männsikan, kroppen är ju bara "dödkött" och du har ingen nytta utav den när du är död. Jag är nog lite mer än dödkött, jag är ett subjekt oavsett levande eller död. Organ och kropp är jag. I vilken mening har vi inte nytta av kroppen när vi är död?

Eftersom många minnen lagras i organen, kan du hubben säga då direkt att medvetetandet inte sitter i organen? Vart sitter medvetetandet ur ett vetenskapligt biokemiskt perspektiv? Sitter det endast i hjärnan? Det kan ingen vetenskapsman säga med 100 % säkerhet. Minnen och medvetande är starkt sammankopplade till varandra, och om organen lagra minnen, lagrar den då inte medveteande? Låt oss säga då att ditt hjärta pumpar vidare i en annan kropp, kommer du då att leva? Är du då egentligen död? Medvetandet kanske sitter i hjärtat till stor del.

Människor som fått nya hjärtan, berättar att de inte upplever känslor på samma sätt, de upplever nästan inga alls. Kan det vara så att vissa olika känslocentra/medvetande har försvunnit i och med att ens hjärta försvunnit?

Intressant resonemang A, jag haft liknande funderingar men mest gällande mitt blod. Rent intelektuellt är jag positiv till donation. Men känslomässigt reagerar jag mot att både ta emot och att ge blod.
Varför vet jag inte och jag kan inte motivera känslan. Men något i mig reagerar mot att i synnerhet ta emot någon annans blod.


Man kan ju se det som om blodgivare delar med sig av sitt liv för att hjälpa någon som behöver. Vilket iofs är en fin tanke.

För mig känns blodet nära knutet till livet i sig.

Det är en typiskt kristen sak att tro på själen, mao är det en snabb slutsats att tro på den när den inte är vetenskapligt vederlagd.
Alla vet att efter döden ruttnar kroppen, och med den dina minnen. Om dom lagras i kroppen. M;an skulle kunna undvika det genom att frysa ned kroppen, men man kan ju knappast leva i en 200 grader kall kropp??
Att vissa delar av vår personlighet skulle kunna lagras i ett organ, gör inte att den personen finns i det organet.
Om kroppen skulle dö av nån orsak, följer personens identitet med ner, och dör ochså. Det vore ett moralisk fel att besluta att bara för att man inte kan leva själv, skall ingen annan leva heller.

Ganska egoistiskt faktiskt.

När det gäller blod trannsfusioner, så är det riskabelt, folk har dött av såna eftersom blodet i en annan person innehåller en annan proteinprofil, och det kan slå ut vitala funktioner i kroppen. Men nu gör man ju transfusioner för att överleva.

Det är ju till och med bättre att överleva även om man skulle få andra sjukdomar på köpet, om alternativet hade varit att man hade dött annars.

Om man nu vill leva, och det vill man ju.
Då skall man låta andra leva ochså, för dom vill det säkert.
Och om dom behöver min gamla skrumplever för att hanka sig fram ett par år till, låt dom få den. Och alla andra delar med.

Samma som man skrotar en bil, andra plockar upp det som var helt skruvar in i sitt gamla vrak, och tar sig runt nästa hörn.

Och en annan sak, varför skulle vi behöva lagra saker i kroppen och hjärnan om vi hade en "själ" som ingen vet hur den ser ut, då skulle ju inte hjärnan behövas.

Att "tro" på själen är ingen "typisk" kristen sak. Själatanken är ett världsomfattande begrepp som funnits och finns i alla typer av kulturer, och har uppstått oberoende av varandra.

Så om något inte är vetenskapligt vederlagt, så existerar det inte? Är vetenskapen den rätta metoden? Kan man ens vetenskapligt någonsin bedöma en själs existens?

Frågan kvarstår, är jag vid liv om mitt hjärta pumpar vidare i en annan kropp? Minnen lagras i organ, och minnen och medvetande är tätt sammakopplade. Kommer jag ha ett delmedvetande om mitt hjärta pumpar vidare? Discoverydokumentären visade exempel på att detta kunde ske, då personerna med nya organ fick delvis donatorns medvetande.

Är jag egoist om jag inte donerar mina organ efter min död? Nej, knappast. Jag donerar vid min död pengar som går till svältande barn och räddar säkerligen fler än en människa som är i behov av mina organ. Flertalet som donerar organ har nog aldrig skänkt pengar till svältande barn. Är det bättre att rädda en människa med mina organ, eller att rädda kanske 50 personer genom att förse dem med mat via pengadonation?

Människan har ett värde, men tydligen inte då man bara plötsligt blir dödkött och ett kadaver. Är det inte snarare egoistiskt att tänka "Ja, men han är ju bara dödkött, då kan jag ju sno hans kroppsdelar för mitt eget välbefinnande!". Vad är egentligen egoistiskt? Borde jag inte åka till sjukhuset och donera en njure till en som behöver nu, bara för att jag redan har två friska? Varför är det egoistiskt att inte donera organ när man är död, men inte egoistiskt att inte donera organ när lever?

Och vem påstår att själen är det som uteslutande lagrar minnen och saker? Allt fyller en funktion, inklusive hjärnan.

Stamcellsforskningen kommer säkert i framtiden att göra slut på denna organdonationsbehov som finns. Man kommer genom ens egna celler odla fram nya organ, som sedan kan ersätta de sjuka. Någon japan har exempelvis lyckats odla fram flera typer av grodorgan, som hjärta, njurar, lever med mera. Ett exempel är att han odlade fram ett nytt öga till en groda, som han sedan opererade till grodan, och det fungerade utmärkt.

Visst är det typiskt kristet att proklamera en själ och dess betydelse, att andra har gjort det ochså gör inte att den kristna religionen inte ligger som nummer ett i att tala om själen, fadern och anden i flaskan. Om du utgår från att vetenskapen aldrig kommer att kunna bevisa/motbevisa dess existens, då har du ju betsämt dig för att även om vetenskapen kan förklara att den inte fanns då kommer du inte att tro på det utan förkasta vetenskapen som metod.
Vetenskapen berskriver vår omgivning, och det som inte är förenligt med universums lagar ryms inte inom universum.
Sant är att vetenskap är under ständig utveckling.
Det är däremot inte den religiösa tesen om själen, den kräver att man bortser från bevis, och kräver "tro" och att man förnekar fakta.
Medvetande är inte ett minne. Medvetande är den process som i realtid känner och tar in, via våra sinnen, hörsel syn känsel smak osv. Den finns i "processorn" hjärnan. En dag kommer man att kunna donera eller transplantera hjärnan, då kommer man att kunna bevisa att själen inte existerar.

Om man har chansen att donera för att rädda ett liv, kan man göra det eller låta bli. Om man inget förlorar utan bara tänker på sig själv då är man egoist. Om man tror att man har nån nytta av sin gamla lever när man är död, så visst kan man tro det, men det är mer generöst att ge bort den till bättre behövanden, än att lägga den i en kista och gräva ner den. Eller elda upp den.

Alltså är det alltid mer generöst att ge, och således mer egotrippat att behålla.

Och visst är vissa individer dödkött redan medans de lever, det har jag tyckt länge. Men att sno hans organ vore stöld.

Vem som är dödkött eller inte beror på vem man frågar.

Frågar vi illuminati är vi alla dökött, och dom har till viss del rätt.
Om vi inte stoppar dom, kommer dom att gräva ner oss. Då blir vi dödkött varken vi vill det eller inte.

Religion är en del av illuminati för att sprida ockultism och dölja sanningen.

Att dölja att vi alla har en stor potential, och att vi genom meditation och medvetenhet, kan höja medvetandetillståndet och därigenom bli intelligentare.

Om man mediterar tränar man hjärnan, och den blir bättre lämpad att tänka med.

Övning ger färdighet, precis som ett lamt ben förtvinar, förtvinar delar av hjärnan som inte används.

Finns många frågor som inte besvarats ännu. Om religioner pratar om själ, betyder det automatiskt att en annan som gör det då har en religiös värdering när man pratar om själ? Ska man genast slå på självatanken bara för att den förekommer också i en religiös bemärkelse? Vetenskapsmän, en majoritet i många länder som USA går ständigt i kyrkan och tillber gud och pratar om själar. Fast samtidigt slår ju vetenskapen och dess vetenskapsmän slag om att något som själar bara är religiös tro och inget annat än bara svammel?

Är jag bara egoist när jag inte donerar mina organ, men inte egoist i en övrig mening när det kommer till andra beteenden? Är jag egoist som går på bio ikväll, när jag kunde ha skänkt biljettpengarna till behövande eller kanske forskning? Jag tror inte man kan egentligen rent objektivt kan bedöma vad som anses egoistiskt. Om jag totalt donerar, låt oss säga fem miljoner kronor till behövande och då lyckats rädda svältande från att dö, men vid min död inte donerar organ, ska jag då bli kallad egoist?

Illuminati har ett stort finger med i spelet när det gäller organdonation. Se bara på hur kampanjer sponsras av regeringar och uppmanar så gott människor att gå och dö, bara för att de ska få organen. Vad är den egentliga baktanken? Illuminati vill väl ingen väl? Illuminati vill ju skapa lidelse och de besitter stora esoteriska kunskaper kring hur man skapar detta.

Jag vill i inte skapa lidelse hos någon människa, och om jag skulle donera mina organ, skulle jag skapa lidelse för en mottagare. Denne person skulle inte få ett värdigt liv, bara sitt liv förlängt med lidande. De kommer aldrig vara friska eller känna sig som en frisk människa. Och det kan jag inte stå för att ha skapat. Döden är ingen lidelse, bara en befrielse från lidandet.

mvh

Andra kända källor till "lidande" är mediciner bla penicillin, om vi inte hade sjukvården med den arsenal av kunskaper och olika ämnen, skulle 95% av oss inte existera.

Alltså är det det du menar att vi skapar lidande genom att överleva?

Om en person vill leva och kan göra det genom en annas organ, kallr du den personen rubbad då, eftersom han vill "lida" och inte "befrias"?

Hur är det med alla tacksamma männisskor som får 10 år extra att leva tack vare ett hjärtbyte, är dom inte glada dom?

Och personer med njurproblem som slipper livslång dialys. Vad tycker dom om sitt nya bekväma liv? Att det var bättre förr?

Eller blinda som får nya delar i ögonen så att dom kan se, tror du deras nya liv är förpestat av smärta, eller tror du dom är lyckliga som slipper blindkäppen?

Mvh Hubben

Jag behöver inte utveckla detta mer och några förstår säkert vad jag är ute efter. Jag har ställt mängder av frågeställningar från början som inte har behandlats ännu.

Msh