Stanislav Grofs psykoterapi
- har sin grund i mystik



"Att använda LSD innebär en fara. Det är inte utan problem att översvämmas av omedvetet och förträngt material. Det kan leda till psykos. Men om LSD används på ett ansvarigt sätt och kunnigt sätt är det en 'kraft' som kan bli till stor nytta för människan."

Stanislav Grof


Stanislav Grof är en tjeckiskamerikansk terapeut och medvetandeforskare och en av de mest uppmärksammade personerna inom psykoterapin idag. Han blev först känd för sin LSD-forskning, som han inledde på 50-talet i Prag och efter 1967 fortsatte i USA. LSD är en psykedelisk drog som bland annat förstärker de tankar, känslor, sinnesförnimmelser o.s.v. som finns hos en person. Man kan också säga att LSD gör det omedvetna medvetet. Med hjälp av LSD kan man på mycket kort tid nå allt djupare ned i det omedvetna och in i känslor som det normalt är mycket svårt att öppna för.
Den första medvetandenivån som man kommer ned till, brukar vara en nivå där sinnesförnimmelserna är mycket starkare än normalt - uppfattningen av färger och musik förstärks och fördjupas; allt får en estetisk kvalitet. Den andra nivån - "freudnivån" - ger minnen av det förflutna, i regel mycket svåra upplevelser från den tidigaste barndomen. När man återupplever dessa traumatiska händelser, ger man fullt utlopp för de känslor som är förenade med upplevelserna, vilket verkar frigörande. På den tredje nivån har man upplevelser från livet som foster och från födseln! Många av Grofs patienter tycktes ha haft svåra traumatiska upplevelser under fostertiden och födseln; några hade fötts med navel strängen om halsen, andra hade förlösts med tång, några hade varit med om en lång och komplicerad förlossning, och några hade som foster utsatts för abortförsök o.s.v. I en del fall hade modern varit alkoholist, narkoman, kedjerökare osv. Även på denna medvetandenivå återupplevde Grofs patienter sina traumer och gav utlopp för tidigare förträngda känslor som var förknippade med dem.




En upptäckt som Grof gjorde var att personer på den tredje medvetandenivån började få transpersonliga och religiösa upplevelser. (Transpersonliga upplevelser är sådana som går bortom jagets vanliga gränser och bortom gränserna för tid och rum.) De som gick ned på dessa mycket djupa nivåer hade t.ex. reinkarnationsupplevelser, möten med högre andliga väsen, med civilisationer i andra solsystem, med forntidsdjur o.s.v. Upplevelsen av död och återfödelse under LSD-terapin hade ofta formen av en kosmisk upplevelse eller en mystisk gudsupplevelse. Den var mycket viktig i döende cancerpatienters LSD-terapi. Grof gav LSD till patienter som var obotligt sjuka i cancer. Syftet var att minska dessa personers frukan för döden och lindra deras psykiska och fysiska smärta. Grof ville så snabbt som möjligt få den sjuke i direkt förbindelse med den transpersonliga och religiösa medvetandenivån, så att han genom en mystisk upplevelse av död och återfödelse skulle uppnå ett harmoniskt förhållande till sitt liv och till sin snart förestående död. För den skull låg patienterna under en stor del av terapin med bindel för ögonen och lyssnade till harmonisk musik, i allmänhet klassisk, i hörlurar.
För en stor del av cancerpatienterna blev LSD-terapin mycket lyckad. Många upplevde död och återfödelse och fick ett fullständigt harmoniskt förhållande till döden och ett djupt fridfullt accepterande av sitt öde, varvid de inte längre upplevde döden som meningslös och grym, utan såg den som en meningsfull tilldragelse i ett större och mer omfattande kosmiskt-religiöst sammanhang. Det var inte ovanligt att cancerpatienter betecknade sina upplevelser i LSD-terapin som det viktigaste som hänt i deras liv och förklarade att de inte längre var rädda för att dö.
I många fall ledde också LSD-terapin till att de cancersjukas fysiska smärtor upphörde eller lindrades.


Många människor har fått sin uppfattning av verkligheten och sin livssyn i grunden förändrade, sedan de tagit LSD. De har exempelvis upplevt förening med kosmos och det individuella jagets död.
Några röster:
"Jag var kosmos."
"Allt i detta universum föreföll att vara medvetet."
"Jag förlorade känslan av individualitet, mitt jag upplöstes och jag blev ett existerande."
"Fortfarande kände jag mycket starkt att alla människor är en och densamma och att livets flod flyter in i Gud och att det inte finns någon skillnad mellan människor -vi är alla en och densamma."


LSD-terapin redogör Grof för i sin första bok, Realms of the Human Unconsciousness - Observations from LSD research, 1975 (Människans okända världar. Utforskning av det omedvetna genom LSD-terapi, Prisma 1977). Hans andra bok, The Human Encounter with Death, som ännu inte finns på svenska, handlar om människans möte med döden. En stor del av boken bygger på terapifall där obotligt sjuka och döende patienter genomgått LSD-terapi, men Grof tar också upp nära-döden-upplevelser, olika religioners och mytologiers utsagor om döden och tillståndet efter döden, mysteriereligioners invigningsceremonier, olika kulturers begravningsritualer, världslitteraturens skildringar av döden samt vanliga friska människors psykedeliska upplevelser av död och återfödelse. Grof menar att det finns en förvånande överensstämmelse mellan dessa olika områden.
I sin senaste bok ( Finns på danska: Den indre rejse) har Grof ett kapitel om sexualiteten, som bygger på hans mångåriga erfarenheter av LSD-terapi. Det har framkommit att sexualiteten inte formas bara under barndomen, utan också på fosterstadiet och under födseln! I LSD-terapi återupplevde vuxna människor inte bara barndomshändelser som haft inflytande på deras sexualitet, utan också händelser som ägt rum på fosterstadiet och under själva födseln.
Flera vuxna som inte kunde uppleva sexuell lust, om de inte först blev bundna och piskade, upplevde i LSD-terapi hur detta hängde samman med en besvärlig födsel, då de suttit fast i livmodern eller födelsekanalen samtidigt som de känt en stark fysisk smärta. Dessa upplevelser blev sedan i stor utsträckning styrande för deras liv, bland annat sexuallivet. Först när de återupplevt och psykiskt och känslomässigt genomarbetat sitt födelsetrauma, kom de ur sitt sadomasochistiska mönster.
En liknande bakgrund finns - enligt Grofs upptäckter - till många mäns sexuella problem på grund av en medveten eller omedveten känsla att den kvinnliga könsöppningen skall uppsluka eller kastrera dem. De har ofta varit med om en besvärlig födsel. Vid en svår förlossning har ju barnet nästan hållits fånget och "uppslukat" av livmodern och könsöppningen, och för den som varit med om en sådan födsel, kan ett inträngande i könsöppningen, i ett sexuellt sammanhang återuppväcka de negativa känslorna från den traumatiska födseln.
Även kastrationsångest visade sig ofta ha sina djupaste rötter i födelsetraumat. Ofta var ångesten knuten till en födelse med navelsträngen om halsen. De män som i terapin genomlevde "navelsträngskrisen" blev som regel fria från sin kastrationsångest.
Men man måste fråga: rör det sig här om verkliga minnen från fosterstadiet och födseln? Eller är det fantasier helt enkelt? Grof svarar att patienternas uppgifter i många fall faktiskt har bekräftats av läkare och på annat sätt.
En annan av Grofs upptäckter är att sexualitet djupast sett är en religiös upplevelse. Sedan en del patienter i LSD-terapin hade frigjort sig från negativa barndoms- och födelseupplevelser, fick de transpersonliga upplevelser och kunde då uppleva inte bara en kärleksfull sammansmältning med sexualpartnern, utan också en förening med hela universum och en känsla av mystisk hänryckning och extatisk glädje - sådant som de stora världsreligionernas andliga mästare har beskrivit.
Idag arbetar inte Grof med LSD, utan med en viss andningsteknik, som ger likartade upplevelser som drogen. Samma egenartade minnen kommer upp med intensivandning som med LSD-terapi, bland annat vad som förefaller vara minnen från tidigare liv. Sådana minnen har terapeutiskt värde, eftersom återupplevelse av händelser i en föregående inkarnation kan leda till att vissa problem i nuet försvinner.
Både LSD och andningstekniken för människan ner till mycket djupa omedvetna nivåer, vilket är nödvändigt, anser Grof, om man vill åstadkomma positiva förändringar i personligheten. Det omedvetna är en mycket viktig del av vårt själsliv, viktig för vilka vi är och vilket samhälle vi skapar.
Det finns mystiska dimensioner av tillvaron, vilka i allmänhet negligeras av västerlandets vetenskapsmän, psykologer och läkare, understryker Grof. Denna försummelse leder till att västerlandets vanliga psykoterapiformer är ytliga och ofta otillräckliga. De kan på det intellektuella planet ge en förståelse för en del av de psykiska problemen, men de ger ingen möjlighet till djup insikt och verklig befrielse genom känsloutlevelse. Med andningstekniken, liksom med LSD, får man enligt Grofs erfarenhet en förståelse för personlighetens allra djupaste skikt, vilket kan verka läkande.


Källor:
Stanislav Grof: Människans okända världar. Prisma 1977.
Jørgen Lumbye: Undervejs til døden. Information 22 mars 1977.
Jørgen Lumbye: Dit sexliv formes af fødslen. Ekstrabladet 9 oktober 1985.
Catarina Baldo: Våra gåtfulla minnen. Idagsidan, SvD, 18 oktober 1985.
Christina Zaar: "Vanlig terapi förnekar mystiken." Insidan, DN, 22 oktober 1985.

Terapeutiska resultat av LSD-terapi.
Här redovisas ett antal studier som gjorts om LSD-terapi. Alla visar ett entydigt resultat: LSD-terapi ger positivt resultat i en överväldigande majoritet av patienterna. Biverkningar är få och sällsynta. Källa: MAPS.

* Dr Oscar Janiger - uppföljningsstudie
* Dr Stanislav Grof m.fl. - arbete med döende
* Prof Jan Bastiaans - krigsneuroser
* Swiss Medical Society for Psycholytic Therapy
* Sidney Cohen - Kartläggning av allvarliga biverkningar

Dr Oscar Janiger
Dr Oscar Janiger var en av de första som gav LSD åt folk. Inte som terapi utan bara för att testa vad som hände. ca 900 personer i Los Angeles fick LSD mellan 1954-1962. 40 år senare har Rick Doblin spårat upp 45 av dem och frågat ut dem vad det inneburit i deras liv. De var normala försökspersoner som var mellan 21 och 30 år när de fick LSD. De var inte psykpatienter som ofta är fallet vid LSD-terapi. Tvärt om valde Janiger bort de som hade allt för svåra problem.

POSITIV ERFARENHET

* 44 ansåg att de haft en totalt sett positiv erfarenhet. Det var otroligt, fantastiskt var mångas kommentar.
* En person tyckte det var en enbart negativ upplevelse.

POSITIVA FÖRÄNDRINGAR I LIVET

* 1/3 ansåg att de haft klart bestående positiva förändringar i livet till följd av LSD-experimentet. (t.ex fungerar bättre i äktenskapet, på jobbet, mer kreativ, mer insikt, emotionell och personlig utveckling, bättre koncentration och en förhöjd andlighet.
* 2/3 märkte inga förändringar på lång sikt.

NEGATIVA EFFEKTER

* 1 person rapporterade att det var en "negativ upplevelse" fast "hade haft lite nytta av det" ändå.
* 5 personer sade att upplevelsen hade haft negativa inslag, men att den var positiv som helhet.
* 1 person rapporterade lätta flashbacks som varade 6-12 månader efteråt.

Här kommer en intervju med den som hade en "negativ" upplevelse:
The one respondent who described an overall negative LSD experience had this to say:
R: I was put into what was a very cottage kind of room with every conceivable kind of art material available, and music selections, and a button for the nurse. About a half an hour or so after I had swallowed those big blue horse pills, nothing had happened at all. So, I rang for the nurse. They thought they might have given me the placebo. They did not. They then came in and injected it, and it all hit at once!
I: Wow! So, you got a double dose?
R: I had a double dose, and it was dreadful. And I have never discussed it, nor will I ever discuss it. I did write fourteen or fifteen pages for Janiger.

This is the only time in any of the interviews that a placebo implying a typical experimental study is discussed [placebo was not part of the experimental design], and is one of only two times in which it is mentioned that the LSD was administered by injection. He continues:
R: I felt a lot of terribly confusing, very, very aggravating, very miserable things. I remember only at the end saying to them, "Please get my wife, I want to go home." I never did have any recurrence of it. Somebody did have the audacity to ask me to do it again. Which I did, with the vow that if it became uncomfortable they could stop it immediately. It became uncomfortable, I had it stopped and left.

It is when the interviewer continues exploring the nature of this "dreadful" experience that a key issue is revealed:
I: You don't really recall much else about the experience?
R: Oh, I do. I recall many specifics, but I don't talk about them.
I: So, would you say that it's as clear and sharp a memory today, as when it happened?
R: [answers quickly] No, it's much vaguer. It was a very long time ago.
I: But, there were a lot of problems that surfaced?
R: Yes!
I: Did you feel that you had these problems before?
R: Yes.

When the interviewer tests the assertion that the respondent did not recall specifics of the experience, the respondent replies that although the memory of the experience is "vague," he does remember many details: "Oh, I do. I recall many specifics, but I don't talk about them." Most importantly, when the interviewer asks if "there were a lot of problems that surfaced" during the experience, the respondent confirms this and then critically confirms the interviewer's probe that he had these issues before his LSD experience:
I: Did you feel that you had these problems before?
R: Yes.
I: Do you feel there are any changes in your life as a result of the LSD experience? Small changes? Large changes? Short term, long term...?
R: Might have been. I don't recall.
I: So, you didn't feel any different of a person?
R: No. I felt very, I was very angry. And I was very fearful of having aftereffects, which I did not. I wasn't sure that I liked it at all. I think it did some good work for me psychologically. But, I may not have been ready for it.
I: So, in some small way, even though it was a bad experience, it may have helped you?
R: Well, I would say a minimal amount of good came out of it. It was an absolutely, horrifyingly, dreadful experience! Dreadful!
I: Do you feel that you learned anything from it?
R: Maybe.
I: Maybe? About yourself?
R: Maybe. [speaks softly, barely audible]

En person hade ju haft negativa flashbacks. Plötsligt ändrades saker i synfältet. Det gav upphov till oro och olustkänslor. Men han brydde sig inte - "det var ändå inte så farligt".

En annan person hade också flashbacks under lång tid ,men ansåg inte det vara negativt. De kom bara vid rätt tillfällen:

R: Yes, I did [have flashbacks] at the beginning, after I was done with Dr. Janiger.
I: The next following days?
R: Yes. For a year afterwards I would have like a flashback.
I: What was it like?
R: I'd be sitting there and all at once I'd start visualizing the things that I had seen when I had taken LSD.
I: But was this more like a day dream? Or was this like it was actually happening?
R: I could be in bed and I'd turn over on my side to go to sleep, and would just happen.
I: Was it a good thing?
R: Oh, yes! Like I said, nothing happened that I remember now that was bad!
I: So this is like with your eyes closed? Not like when you're driving in traffic?
R: No. I was in control.
I: So you had much more vivid dreams, daydreams?
R: Yes. I could close my eyes when I lay down and I could see it. See the ship going, and these sparklers, and everything. And I just felt happy. It was happy.

Två personer av 45 hade alltså lättare flashbacks som de kunde kontrollera. Man bör dock tänka på att Janiger inte hade utarbetat någon LSD-terapi. Dagens psykedeliska terapeuter känner väl till de psykologiska mekanismer som ligger bakom flashbacks, och kan i sitt terapeutiska arbete förebygga detta på ett annat sätt än vad Janiger kunde. Därför är förekomsten av flashbacks mycket mindre i en terapisituation idag.

Dr. Stanislav Grof m.fl.
På Maryland Psychiatric Research Center, Baltimore.

Stanislav Grof har arbetat med över 5000 patienter i LSD-terapi. Det finns få rapporter från hans arbete som visar hur många av hans patienter som blev bättre. Hans redovisningar är av mer anekdotisk natur. Hans forskning i USA i början av 70-talet med döende cancerpatienter har dock redovisats. Vid behandling av 31 patienter som fick mellan 200-500 mcg LSD blev ca 1/3 dramatiskt bättre, 1/3 något bättre och 1/3 oförändrat tillstånd.
Richards m.fl använde DPT (ett ämne som liknar psilocybin i effekt) istället för LSD. I samarbete med Grof utvärderades resultatet. Patienterna fick minskad depression, oro, hysteri, paranoia, hypomani och schizofrena drag. Patienterna var mer närvarande i nuet, hade mer självförtroende, kunde acceptera sig själva bättre och hade lättare för fysisk kontakt. Läkarna ansåg att DPT var en lämpligare substans än LSD eftersom patienterna hade mer energi efter sessionerna och det tog inte så lång tid att genomföra. En nackdel var bara att effekten av DPT gick igång så snabbt (inom 10 minuter) att en del patienter kunde reagera med panik i början. Men LSD - där effekten sakta byggs upp under 2 timmar har man tid på sig att anpassa sig till det annorlunda medvetandetillståndet.
Prof. Jan Bastiaans
Bastiaans arbetade med LSD-terapi för personer med krigsneuroser (posttraumatisk stress). av 12 personer i en studie blev alla utom en bättre (i en intervju 20 år senare). Den person som inte blev bättre tyckte ändå att terapin var bra, men var missnöjd med att den avbröts av drogpolitiska skäl. Mer än hälften av patienterna hade lidit svårt av sina problem i över 10 år innan de fick LSD-terapi. De flesta hade gått i vanlig terapi utan resultat.

Swiss Medical Society for Psycholytic Therapy
(Marianne Bloch, Jurai Styk och Samuel Widmer)

Under åren 1988 till 1993 genomförde man LSD-terapi på flera hundra patienter i Schweiz. AV dessa har 135 personer svarat på frågor om terapin (Ca 2 år efter).

Terapin pågick i medeltal i tre år med en session var femte månad samt 10 samtalsträffar mellan varje session. (mellan1-16 sessioner/person). 45% hade tidigare gått i terapi, 7% hade varit intagna på psyket. Under LSD-terapin blev ingen inlagd på psyket, men efter avslutad terapi hade 1.6% hamnat där igen.

Patienterna sökte för
sociala problem
relationsproblem 67%
psykiska symtom 67%
självutforskning 57%
kroppsliga symtom 29%
missbruk 21%

läkarna gav dem diagnosen
personlighetsstörning 38%
anpassningsproblem 26%
affektiv störning 25%
ätstörningar 7%
beroende,psykos
sexmissbruk 1.7%
Subjektiva förändringar
. under terapin två år senare
mycket bättre 46% 65%
något bättre 39% 26%
ingen förändring 6% 4%
försämring 4% 2.5%
(dvs 91% ansåg att terapin gett bra resultat)

Vad i sessionen var det
som var avgörande bäst?
enhet och kärlek 71%
religiös upplevelse 44%
visioner 40%
sinnesintryck 55%

Hur har man blivit bättre? Förbättrad egenskap
känslomässigt 65% livskvalitet 84%
relationer 56% självacceptans 82%
insikter om barndom 49% autonomi 68%
tar bättre beslut 36% familjerelationer 81%
ökat självförtroende 7% på jobbet 57%

Alkohol, Tobak, Narkotika
minskade på cigaretter 21% av 42% rökare =50%
minskade på alkohol 20% av 50% som dricker = 40%
minskade på cannabis 7% av 15% som använde = 43%

oro, panik, skräck - upplevdes av ca 33% under någon session. Bara en person ansåg att det orsakade problem.

Intressant är att resultaten är så positiva jämfört med skräckpropagandan om LSD!

Om allvarliga bieffekter:
Världens största undersökningar om biverkningar av LSD:

Sidney Cohen
Cohen sammanställde 1960 resultatet från 44 LSD-terapeuter, 5000 patienter och 25000 sessioner. Självmord (efteråt) som genomfördes 0.04% , psykosreaktion längre än 48 timmar: 0.18%. Många patienter hade svåra psykiska störningar innan terapin, och flera hade gjort självmordsförsök innan. Flera psykiatrer anser att fler troligtvis hade tagit livet av sig om de inte fått LSD-terapi!

Malleson
Malleson 1971 - sammanfattade studier av 4300 patienter och 49500 sessioner: 0.07% självmord och 0.9% psykos. LSD-terapi visade sig vara lika ofarligt som vilken annan psykodynamisk terapi som helst.

Så varför är det förbjudet? Vad ligger bakom rädslan för dessa droger? Kan det vara människors rädsla för annorlunda medvetandetillstånd? Eller kan det vara fråga om olika synsätt på psykisk sjukdom? Är det den yrkesmässiga prestigen som gör att professionella utövare motsätter sig denna terapiform?

Svampterpi – Del1

Av Pukeweed


När jag i den här texten pratar om svamp syftar jag hela tiden på de psykedeliska svamparna av släktet Psilocybe. Dessa svampar innehåller två ämnen med speciella egenskaper nämligen, psilocin och psilocybin. Den sistnämda är egentligen bara speciellt på det sättet att den omvandlas till den förra (psilocin) när den tas upp i kroppen. Det är alltså psilocinet som besitter de egenskaper som vi använder oss av.


Psilocin är ett slags ämne som kallas tryptamin-derivat. Det betyder att psilocinmolekylen så att säga inkluderar, en tryptaminmolekyl. Tryptamin och varianter på tryptamin förekommer ganska rikligt i hjärnan naturligt, och vissa forskare har föreslagit att dessa är involverade när vi drömmer eller är kreativa. Det är emellertid mycket lite som är bevisat eftersom forskningen kring psykedelia i stort avstannade under 70-talet.


Vad är det då man upplever under svampens inflytande. Det som händer enligt mitt sätt att se på det är att vissa delar av psyket stängs av. Saker som normalt filtreras bort undermedevtet av diverse psykologiska och neurala mekanismer tar sig förbi spärrarna och når fram till ditt medvetande. Jag brukar dela in upplevelserna i tre kategorier:


Förändrad varseblivning.Hjärnan förmår inte längre sortera och sålla bort vissa intryck vilket resulterar i att ljud och musik blir rikare och djupare, och synintrycken blir färgrannare och ”instabila”. De statiska gränserna som psyket upprätthåller mellan sinnena mjuknar och man kan ana vad ett ljud smakar eller hur en färg känns. På mycket höga doser kan man ”se” logik och känslor klingar som klockor.


Upplösnade av psykologiska försvar.Bortträngda minnen kommer tillbaka. Känslor från det förflutna och olösta konflikter kommer upp till ytan och ber om att få bli bearbetade. Detta kan ske spontant eller genom att man ”letar” efter dem. Detta är också orsaken till så kallade snedtrippar. Om man skulle drabbas av ångest eller oro under trippen har man mycket små möjligheter att ruska av sig dem. Alternativen är att antingen acceptera och bearbeta eller distrahera sig själv.


Upplevelse av det egna jaget. När ens hjärna och psyke inte fungerar som vanligt och kanske till och med befinner sig i kaos gör många upptäckten att en del av dem är den samma. Jaget är den mest konstanta delen av en människa, men vi ser det sällan tillvardags då den göms av egots ständigt pladder och yttre stimuli. Men när man inte kan formulera några tankar, och inte begriper vad det är man upplever så framstår Jaget tydligt som en fyr i ett stormande hav.


(Jaget, egot och allt det andra beskrivs mer i del 2.) Detta är en grov uppdelning, och det är egentligen högst individuellt hur man ser det. Dock borde nu svampen terapeutiska värde vara uppenbart. Notera också att jag inte nämnt lyckorus och sinnesfrid i uppställningen. Många upplever detta, men det är ingalunda någon given effekt av själva drogen. När man tar svamp så hamnar man ensam i ringen med sig själv. Det som avgör hur det går är -för att använda en metafor- om du väljer att boxas eller kramas.

Bakgrund


Det tidigaste dokumenterade bruket av svampen skedde i syd och mellanamerika.Man har till exempel hittat statyetter i guatemala som föreställer svampar, som beräknas vara från 500 f.k där svampen betraktades som gudomlig av urinnevånarana. Denna del av världen tycks vara särskillt rik på naturliga hallucinogener och förutom svampen användes meskalinhaltiga kaktusar och diverse växter med olika tryptamin-derivat i för olika religiösa och rituella ändamål. Svampen är dock i min meningen den drog som lämpar sig bäst för just självterapi (även om tryptaminderivatet DMT nog är intressantare för den som vill ut på upptäcksfärd i rumtiden).


Användandet tog sig olika uttryck, men har förekommit i så gott som samtliga i den flora av kulturer som kommit och gått i detta område. På senare tid har mindre kända stammar uppmärksammats i populär-antropologisk litteratur. I synnerhet Micheal Harners bok Shamanes Väg (där han i inledningen beskriver sin vistelse hos en mizotecstam) och Carlos Castanedas beskrivningar av sitt liv med pueblo-shamanen Don Juan har skapat ett nytt intresse för hur hallucinogener kan användas för helande och utforskande.


Så vitt man vet inträffar inga olyckor i detta användande. Det ska dock påpekas att inom de ovan nämnda kulturerna finns en nedärvd erfarenhet av svampanvändning. Shamanernas yrke gick i arv och tillvägagångsättet förmedlades från shaman till lärjunge i generationer. I den mån risker faktiskt finns med svampen finns det med all säkerhet också en kulturtradition för att hantera dem. Som jämförelse kan man se till hur vi brukar alkohol i Sverige, och hur vi betraktar den. När alkoholen introducerats i kulturer där den inte funnits tidigare, eller tillåts växa fram mer naturligt så leder det ofta till massalkoholism och att folk super ihjäl sig i stor skala. Det kan vara värt att minnas att din omgivning sannolikt inte kan stödja dig eller ens förstå vad du upplever.

Risker


Svampen har varit i bruk i mer än 2000 år i vissa kulturer och det finns ännu så länge inga dokumenterade dödsfall eller dylikt. Den största risken med svamp, fysiskt sett, är att man plockar fel svamp ute i naturen och får i sig något gift. En risk som dock ofta glöms bort är att användaren kan drabbas av krampanfall även om det inte är speciellt vanligt. Detta skulle kunna medföra indirekta fysiska skador.


Psykedelia i allmänhet, och svampen i synnerhet är inte kemiskt beroendeframkallande. Kroppen utveklar dessutom snabbt immunitet mot psilocinet och ska man lyckas droga sig lika mycket flera dagar i rad måste man i princip dubblera dosen varje dag. Eftersom svampen vanligtvis inte processas på något sätt, utan bara torkas så innebär det att man ganska snart blir tvungen att sätta i sig mer torkat svampkött än vad som får plats i magen för att uppnå ett rus.


Mig veterligen har ingen försökt sig på detta dock. De flesta verkar använda svampen mellan två och sex gånger om året. Tack vare immuniteten måste man vänta minst en vecka mellan gångerna fast det är sällan man känner sig redo, eller har lust med en ny tripp så snart. En svampresa ger ofta så mycket nya intryck och upplevelser att man behöver mer tid till att bearbeta dem.


Även om svampen statisktisk sett är väldigt mycket säkrare än till exempel alkohol eller bilkörning, så måste man vara medveten om att det är ett kraftfullt verktyg som förtjänar respekt. Hur man reagerar på denna drog kan variera väldigt mycket och det är inget man bör ge sig in på om man inte är både klar över riskerna och villig att ta dem för att uppnå sitt syfte. Ge aldrig svamp till någon som inte är klar över hur den fungerar, och definivt aldrig i smyg. Att få i sig en hallucinogen utan att vara med på noterna kan jämföras med tortyr.

Saker du bör tänka på


Denna väg vandrar man ensam. Vissa anser att man bör ha en person med erfarenhet och kunskap som guide när man först ger sig in på detta. Men det kan vara svårt i praktiken. Du måste vara medveten om att du inte vet vad som döljer sig under yta i ditt psyke och om du ska blanda in någon annan som måste du kunna vara hundraprocentigt öppen gentemot den personen. Vad händer om du är sexuellt frustrerad och dina djupaste sexuella fanatsier och behov tar plats i ditt sinne och det finns en annan person i rummet? Skulle du kunna acceptera att personen i fråga vet vad du egentligen känner? Eller att du helt enkelt skiter på dig? Om du hittar en guide som du skulle kunna visa dina alldra svagaste sidor för utan att skämmas så använd dig av honom/henne. Annars gör du bäst i att jobba på egen hand.


Jag tycker att man överhuvudtaget inte ska blanda in några andra. Om du har kompisar med, kan du vara säker på att du tar svampen med klara motiv, eller gör du det för att visa att du vågar eller för att vinna prestige? Kan du backa ur i sista sekunden för att du helt enkelt inte känner för det? Fundera också över om du kan vara ett offer för drogromantik. Är attributen viktiga för dig? En psykedelisk livsstil?


Sådanna frågeställningar är oerhört viktiga. Man måste vara klar över sina motiv och ensamheten gör detta enklare. Var också medvetet om att när man medvetet och målmedvetet letar sig nedåt i sitt psyke, stöter på mycket mer intima saker än om man bara tar svamp ”på kul” som en del gör.


Svampen kan krossa ditt liv. Inte för att du blir beroende, eller får en psykos. Utan för att du får en insikt om vad du verkligen är och att det liv du levt har varit en lögn. Att allt du ägnat dig åt har varit meningslöst och dina värderingar och kunskaper egentligen bara är ett skydd mot universums kaos. Är du redo för det? När ruset sätter in och du börjar begripa vad det är du gör är det försent att kämpa emot.

Syfte och snedtripp


Det största faran eller obehaget som du nästan garanterat kommer att stöta på om du brukar svamp är så kallade snedtrippar. En snedtripp innebär att man fastnar i ångestladdade tankar som man inte förmår släppa taget om. Det drabbas vi ofta av även i opåverkat tillstånd, och det leder sällan till något värre än lite sömnsvårigheter eller en mardröm. När vi befinner oss i ett svamprus däremot står dörrarna till våra känslor på vid gavel och upplevelsen kan bli extremt plågsam. Det finns förvisso grader i helvetet, mycket beroende på hur stor dos man har tagit. Därför uppmanas alltid nybörjare att först prova med mycket små doser.


Vid låga doser kan man nämligen hantera snedtrippar genom att helt enkelt tända en lampa och slå på nyheterna på TV eller något annat som återger dig kontakten med den vardagliga verkligheten. Du har säkert redan gjort liknande saker efter att ha sett på en skräckfilm och sedan försökt sova ensam. Man kan alltså distrahera sig om det blir för jobbigt. På större doser minskar möjligheterna till detta, och dessutom är känslorna starkare och klarare. Den hallucinogena effekten av svampen gör så att din ångest tar sig utryck i det du tar in med dina sinnen. Den kan komma krälandes över golvet, borra in sig under din hud och vråla i dina öron. Och, det är inte som på film heller, utan en väldigt påtaglig upplevelse.


Nu kan man fråga sig varför man skulle vilja utsätta sig för detta, men det finns ett mycket bra skäl till det. Det är nämligen just förmågan till att ge oss snedtrippar som ger svampen dess terapeutiska värde. Med diciplin och målmedvetenhet kan man med svampens hjälp slå upp portarna till det undermedvetna och möta demonerna (ångest, rädsla, olösta konflikter osv) som döljer sig i mörkret.


Nu kommer sannolikt den viktigaste meningen i hela denna text: När du möter en demon ska du inte slåss med den, inte förtränga eller fly ifrån den. Du ska omfamna den och acceptera den. Då uppstår helande.



Svampterpi – Del2

Din Verklighet


En psykedelisk upplevelse kan innehålla element som inte låter sig inlemmas i din vanliga verklighetsuppfattning. Du kan uppleva saker som är ”omöjliga”. Visst går det att med tiden avfärda upplevelserna som drogens verkningar, men just när de inträffar kommer det inte att kännas så. Att försöka förklara sådana upplevelser för någon som inte haft dem är i princip helt omöjligt.


Det är av viss vikt att man vid de jobbigaste tillfällena för sig själv, mentalt, kan strukturera upp upplevelsen -göra den abstrakt och sätta ord på den. Du bör ha en mental modell av verkligheten som kan inrymma alla upptänkliga bisarra upplevelser utan att för den skull bryta samman. Om det sedan är new-age, psykologi eller neurokemi som är ditt ramverk är egentligen inte viktigt. Bara ditt ramverk står pall för upplevelser som emot säger allt som vi tror oss veta till vardags.


I den här delen tänkte jag i all hast beskriva en liten del av min egen modell av verkligheten. Detta ska inte tolkas som religiös doktrin utan pussel där delarna hela tiden flytas om och utvecklas allt eftersom livet ger en mer erfarenheter. Och kom i håg att en upplevelse av Gud i svampat tillstånd kanske inte låter sig förklaras med neurokemi (hur otroligt det än kan låta).

Ett annat paradigm


Under de senaste 50 åren har en ny bild av verkligheten vuxit fram i västvärlden. Den är till stor del baserad på Buddhismen och österländskt tänkande i allmänhet men har moderniserats och på många sätt kopplats ihop med fysiken.


En bok som beskriver saker på ett väldigt lättfattligt sätt är Conversations With God (Samtal med Gud) Av Neale Donald Walsch. Det finns flera böcker i den serien men den första är den viktigaste. En annan lite svårare men mer detaljerad bok är den ökända A Course In Miracles. Eftersom vi har fokus på helande vill jag också puffa för Barbara Ann Brennas böcker och då i synnerhet Hands Of Light, där kroppens energisystem visas med diagram och sambandet mellan kropp och själ förklaras i detalj.


Det finns givetvis många varianter på hur verkligheten beskrivs, lika många som det finns författare som orkar skriva ned sina upplevelser. Men enligt mig så är de egentliga konflikterna mellan olika beskrivningarna små. Skillnaderna består oftast bara i själva förhållningssättet och inte i hur verkligheten som sådan betraktas.


Det är i från detta paradigm jag hämtar orden jag använder för att beskriva min värld.

Gud


Det moderna Gudsbegreppet har förändrats drastiskt från den klassiska kristna synen. Man utgår ifrån ett par ganska enkla antaganden. Allt är energi. Energi är medvetenhet. Medvetenhet är kärlek, intelligens, lycka. Alltet är alltså intelligent och kärleksfullt. Alltet inbegriper också allt (Alfa Omega). Detta innebär att vi, George Bush, gruset på gatan och mellersta stjärnan i Orions bälte är av samma medvetande. Detta oändliga medvetande kallar vi Gud.


Om tanken på medvetenheten i alltet stör dig så ignorera den. I praktiska termer handlar det om energins förmåga att ordna sig själv i mönster. Dessa kan du själv observera i allt från snöflingor till himlakroppar.

Inkarnation


Inkarnation innebär att själen ”klär på sig” köttet. Under graviditeten börjar en själ att identifiera sig med fostret, och slutar att se sig själv som Allt. Detta är rent självbedrägeri. Själen är Allt. Men den ser till att glömma bort detta. Tricket ligger i att själen flyttar hela sin uppmärksamhet från sig själv, till en kropp. Situationen är inte helt olik ett dataspel.


Återigen kan detta beskrivas i mer tekniska termer. Din kropp är byggd av samma självstrukturerande energi som allting annat. Just vad det gäller människan driver denna energi också ditt neuromekaniska maskineri, hjärnan alltså. Detta resulterar i en slags abstraktion där energins normala regelmässighet driver ett ”medvetande” som bygger på andra regler.


Detta är roten till alla problem. Vi vet inte vilka vi är.


Anledningen till att jag blandar in Gud och inkarnation här är inte att jag vill försöka övertyga någon. Anledningen är att jag blivit övertygad, genom egna upplevelser och andras vittnesmål, om att människan i grunden är perfekt. Vi är kapabla till obeskrivlig lycka och sinnesfrid, men vi vet inte hur. Hur och vad Gud är, ifall han finns, är egentligen helt irrelevant, men det ger en förklaringsmodell som tycks hålla hyfsat under svampresornas påtryckningar.


På det hela taget tror jag att man mår bäst av att ha så lite idéer och åsikter om Gud som möjligt. Medvetande tycks vara universellt och oändligt. Det mänskliga sinnet är inte kapabelt till att förstå något sådant vilket innebär att varje idé vi har om Gud är en begränsande idé som förhindrar oss att uppleva helheten.

Verkligheten


Det vi kallar verkligheten är inte ett solitt, externt fenomen utan något högst flytande. Naturen innehåller inga barriärer mellan högt och lågt medvetande och materia. Att vi ser dessa som skiljda saker beror helt på hur vi är inskolade i vår kultur. Våra sinnen får oss att skilja på ljud och mekaniska vibrationer. Det som är kallt är det som ligger under den normala rumstemperatur vi är vana vid, det som är varmt är det som ligger över.


Exakt hur stort inflytande det individuella medvetandet har på vår gemensamma fysiska verklighet är omtvistat. Jag har själv upplevt tydliga tecken på att omvärlden går att förändra genom att man helt enkelt förändrar sin idé om den. Alltet är en soppa av energi som försöker organisera sig själv och när man ger den ett mönster att forma sig efter så gör den det utan protester.


Oavsett om man tror att detta är möjligt så bör alla kunna acceptera att den egna kroppen är intimt sammanlänkad med psyke och själ. Detta kan vi bevisa genom att vifta på tårna.

Kropparna


Människan har sju kroppar. Anledningen till att vi (de flesta av oss) bara ser en är att de andra kropparna vibrerar mycket snabbare än den fysiska. De relaterar till varandra som en ton spelad i sju oktaver och via något slags resonansfenomen påverkar de varandra. Varje kropp är en manifestation av en aspekt av människan. Det börjar med den sjunde kroppen som är Jaget, eller Själen. Detta är källan till ditt medvetande och när det upplevs rent befinner man sig vad som brukar kallas nirvana. Själen har en idé om vem den vill vara i detta livet och där ur tar den sjätte kroppen form. Sedan fortsätter det hela ned i vibrationsfrekvens till den fysiska kroppen. Jagets idé om sig själv skapar den fysiska kroppens utseende.


Många människor har upplevt kropp nummer 2 som omväxlande kallas eterkroppen eller chi-kroppen. Det är den som ligger närmast den fysiska i vibrationsfrekvens och består av hundratals trådar eller kanaler. Akupunktur, Tai Chi samt många asiatiska kampkonster handlar till stor del om att just lära sig känna och styra denna kropp. En annan populär kropp är nummer 4, astralkroppen i vilken vi kan placera vårt medvetande på samma sätt som i den fysiska, och där igenom i praktiken lämna vår fysiska kropp.

Ego


Själen har alltså flyttat sin uppmärksamhet och identifikation ifrån sig själv till en fysisk kropp och upptäcker där att den inte längre är evig och allsmäktig. Detta i sig är rätt jobbigt resulterar i en ofantlig dödsångest. Dessutom medför själva födseln och de första levnadsåren ganska omfattande obehag. Själen är i sin egentliga form inte kapabel till att hantera smärta. Smärtan är förvisso en illusion eftersom själen inte är kroppen, men Själen blir övertygad om att den nu måste jobba på att hålla sig vid liv. Detta ger upphov till egot. Egot är inte en sak eller en funktion hos kropp eller själ, utan mera av ett samlingsnamn på de kullerbyttor medvetandet slår för att undvika smärta och skydda kroppen från lidande. Genom dessa kullerbyttor separeras sakta men säkert själens uppmärksamhet från sig själv tills den är konstant upptagen med att skydda sig. Detta inträffar i regel runt sjuårsåldern. Vi det laget är det mycket svårt att uppleva sig själv. Istället för Jaget, eller sin egen själ upplever man en ständig ström av tankar och impulser som förleder uppmärksamheten från saker som eventuellt skulle kunna vara smärtsamma.

Filter


Det du ser och hör är inte verkligheten. Du är begåvad med en uppsättning filter och processer som tar intrycken från omvärlden, förändrar dem, tillskriver dem mening, eller suddar bort dem. Detta leder till att du ser en tolkad, censurerad verklighet och dessutom ligger du efter i tiden. Hur långt efter beror på vad du gör, men just nu när du läser så tar det förmodligen c:a tvåhundra millisekunder från det att ljuset träffar näthinnan tills du är medveten om vad du sett.


Filtren är undermedvetna eller rent neuromekaniska processer och är mycket svåra att ta sig för bi (utan hjälp från en drog). Prova till exempel att titta på överskriften till nästa del i denna text UTAN att registrera vad det står. Titta, men läs inte. Det går inte. Din hjärna utläser innebörden i orden innan du ens vet var du tittar. Samma sak gäller för allt symbolspråk som vi har i vår kultur, tal, skrift, bilder och till och med musik. Så kallade omöjliga figurer och synvillor är en lek med just detta.


Inom musik och bildkonst är detta fenomen ganska välkänt. Tillexempel så går kroki-målning ut på att man ska lära sig måla det man faktiskt ser snarare än det som hjärnan tror att den ser. Med lite övning så lär sig målaren att filtrera saker han ska måla av på ett annat sätt. Samma sak gäller vid musikproduktion. Som lyssnare hör vi musikens känslor och uttryck, men en producent eller tekniker som skruvar till ljudet måste kunna lyssna på hur det faktiskt låter. Om någon blir riktigt duktig på detta kan han höra skillnad på väldigt fina justeringar i ljudkvalitet (man brukar säga att han har ”guldöron”) i en värld där de flesta inte hör skillnad på CD och vinyl.


Svampen kan stänga av vissa av dessa filter, eller få dem att bete sig annorlunda vilket får dina sinnesintryck att bli mycket klara och rika. Det är till och med så att din hjärna tränas under svampruset till att se och höra på det ”nya” sättet. Om man vill kan man faktiskt lära sig, så man får tillgång till denna typ av varseblivning även i nyktert tillstånd, och ofta så gör man det spontant dagarna efter en svampresa.


Men något som är viktigare i sammanhanget är att vi har liknande mekanismer vända inåt mot våra egna jag. På samma sätt som denna text tolkas av din hjärna och förhindrar dig från att bara se svarta former och kontraster, så filtreras dina känslor, ditt minne och din medvetenhet. Ibland sker dock filtreringen av mycket goda själ.

Av Pukeweed

Ayahuasca-Wasi

http://www.ayahuasca-wasi.com/


Ayahuasca-Wasi, or the "Ayahuasca's house" in Quechua, is a Transpersonal Ayahuasca-WasiShamanism Research Project for the investigation of modified states of consciousness using sacred plants of the Peruvian Amazonia. The ceremonial setting opens the doorway to spirituality and self awareness.

Our project is centered in the use of the Ayahuasca, recognized by native tradition as a "teacher plant". The ritual context combines indigenous shamanism with eastern philosophy.

The medicine Ayahuasca has enormous potential, facilitating ancestral healing and self discovering, far beyond the frontiers of conventional treatment.

The Ayahuasca-Wasi team has done extensive research in traditional Ayahuasca shamanism practices. In the Experimental Seminars, we offer a stimulating, responsible and safe experience based on the Ritual Ceremony of Ayahuasca. The seminar is for those who are looking for an authentic way to pursue their personal quest. During the seven day seminars, we will have three (3) Ayahuasca sessions in a sacred ritual context for profound self exploration and personal integration.





Ayahuasca ceremony

Ayahuasca Retreats - Jungle: 7 days in the heart of the Peruvian rainforest, at the Corto Maltes Lodge.

Ayahuasca Retreats - Cusco: 7 days in the Sacred Valley of the Incas in the Andes (Cusco).

Our interest is focused on the expanded states of consciousness reached during the experience of the Ayahuasca and the healing process that can be achieved within this experience. The experience brings about the possibility of personal growth. The capacity of Ayahuasca to cleanse psychological and emotional blockages allow us to see clearly the psychosomatic causes of illness and reach more elevated states of consciousness.

Visit our Articles section where you can find more information about this ancestral medicine. The Testimonies & Photos section reveal previous experiences. You can see the dates of the next programmed seminars in the Registration & Dates section.
Contact us: webmaster@ayahuasca-wasi.com

Nätverk för Psykedelisk Forskning



Detta är ett försök att presentera vad Psykedelisk- och Psykolytisk terapi är och hur det fungerar. Vi forskar även om shamanskt helande med hjälp av heliga växter.

Med hjälp av psilocybin, meskalin, LSD och andra psykedeliska mediciner kan man förändra medvetandetillståndet, och därmed kunna arbeta lättare med det undermedvetna som ligger i grunden för psykisk, psykosomatisk och social hälsa. Ny forskning har även visat att medicinen MDMA kan användas för att på djupet hela svåra trauman och ångesttillstånd.

Forskningen på detta område har varit omfattande och gett mycket lovande resultat. Nätverk för Psykedelisk Forskning har som mål att sprida kunskapen om psykedelisk terapi, verka för att psykedelisk terapi blir tillgängligt för både patienter som visar indikationer för sådan terapi, samt även för andra som vill berika sitt liv genom en psykedelisk upplevelse.


http://forskning.magiskamolekyler.org/

Från Heliga växter till Psykedelisk terapi


Naturfolken

I tusentals år har naturfolk världen över använt sig av Heliga Växter för att försätta sig i trans för botande och för att få kontakt med gudar och naturandar. Ofta har användningen av växterna varit begränsad till shamanerna, som botar och förmedlar budskap från andevärlden. Växterna har betraktats som mycket kraftfulla, och den som använder dem på fel sätt får ofta i legenden sätta livet till.

Shamanen har en holistisk syn på botande och sjukdom. Genom att använda sig av andliga krafter lockar shamanen fram de helande energier som finns omkring oss. Shamanen betraktar inte dessa växter som "psykedeliska" eller som "hallucinogener" utan snarare som heliga. Orsaken till att dessa heliga växter fortfarande används och betraktas som heliga efter tusentals år av användande är helt enkelt att de fungerar och tillför så mycket till samhället och till individerna.

Västerländska besökare som deltar i helande ceremonier finner ofta att ursprungsbefolkningarna har en stor praktisk kunskap om dessa droger som kan vara mycket värdefull för oss både vetenskapligt och konstnärligt när vi utvecklar nya terapiformer och egna ceremonier för botande. Dessa folk har också djupgående filosofiska och existentiella insikter som ger dem djupare sammanhang och mening med livet och vad de gör, mycket troligtvis tack vare dessa heliga växter.

Västerlänningar kom först i kontakt med dessa växter i Amerika där indianerna bl.a. använde peyotekaktusen i ceremonier. I slutet av 1800-talet spreds användandet av meskalin främst i konstnärliga kretsar, för att öka den konstnärliga kreativiteten. De nya ämnena fick namnet "Phantasticum". Dessa tidiga experiment föll nästan helt i glömska, tills den syntetiska drogen LSD upptäcktes.

LSD – en ny era.

1938 framställdes LSD för första gången i laboratorium i Basel, Schweiz av Albert Hofmann på läkemedelsföretaget Sandoz. Man upptäckte inget särskilt och LSD glömdes bort i ytterligare fem år. Men den 8 april 1943 syntetiserade Albert Hofmann LSD på nytt och fick av misstag i sig en liten mängd. Det var världens första LSD-upplevelse. Hofmann upplevde fantastiska visioner och förändrade medvetandetillstånd. Det blev starten på en intensiv era av forskning kring LSD-upplevelsen. Den enorma mängd litteratur och rapporter som skrivits skulle fylla ett helt bibliotek, och är full av motstridiga förklaringar och synsätt. Men det går att få någon ordning i allt detta genom att gruppera forskarna beroende på deras teoretiska utgångspunkt. Vi kan då dela in dessa i fyra huvudgrupper: 1) Psykotomimetisk, 2) Psykolytisk, 3) Psykedelisk och 4) Traditionell shamansk.

Vi ska titta kort på varje modell:

Psykotomimetisk modell.

Den psykotomimetiska modellen presenterades redan 1892 om peyotekaktusen. Modellen har sedan använts av forskare fram till mitten av 60-talet, innan den övergavs. De menar att drogerna framkallar ett tillstånd som liknar psykos eller schizofreni, och att psykiatrer kunde lära sig mer om psykotiska tillstånd genom att ta drogen. De såg ingen som helst terapeutisk verkan av drogen, utan snarare att den framkallade ett sjukdomstillstånd. Men eftersom peyote användes traditionellt i indianernas ceremonier så fanns det de som förstod att effekten inte bara var begränsad till att "skapa vansinne". När Hofmann beskrev sin LSD upplevelse 1943 så associerades det också till den psykotomimetiska modellen. Hofmann beskrev en ut-ur-kroppen upplevelse, men den bortförklarades som en hallucination av forskarna, och så skapades det felaktiga uttrycket "hallucinogen". Normalt så är det ingen som får hallucinationer av dessa droger, men uttrycket används gärna när man inte vill eller kan förstå vad upplevelsen egentligen innebär. Denna uppfattning hade starkt inflytande på många forskare under 40-talet och studierna utformades efter den modellen. Forskarna ställde frågor som "upplever du att du har förvridna tankar? Känner du att du håller på att förlora förståndet?" osv.. vilket givetvis påverkade svaren och därmed forskningsresultaten.

Den psykolytiska modellen.

1950 framträdde ett nytt paradigm i och med att Bush och Johnson beskrev LSD som ett hjälpmedel för psykoterapi. De hade observerat att psykotiska patienter ibland kunde uttrycka förträngda delar av sitt omedvetna under ett "toxiskt delirium". Ett sådant delirium kunde uppstå vid t.ex. hög feber. De provade alla möjliga metoder att framkalla detta tillstånd, då Sandoz erbjöd LSD som en möjlighet. De använde små doser på 30-40 mikrogram på 21 psykotiska och 8 neurotiska patienter. Slutsatsen blev "LSD-25 kan utgöra ett medel för att lättare få kontakt med kroniskt slutna patienter. Det kan också verka som ett nytt medel för att förkorta psykoterapi. Vi hoppas att framtida undersökningar kommer att stödja denna upptäckt".

1953 publicerade Frederking i Hamburg en av de första europeiska rapporterna om LSD som hjälpmedel i psykoterapi. Det förkortade terapin och underlättade för minnen och känslor att komma fram.

1954 rapporterade Sandison i London om att de Jungianska helande arketyperna i det kollektiva undermedvetna under LSD-påverkan hade botande egenskaper i deras terapi med neurotiker. Sandison bildade tillsammans med Frederking och flera andra forskare runt om i Europa föreningen för psykolytiska terapeuter. Psykolytisk terapi är när man använder LSD i små doser med målsättningen att underlätta psykoterapi och psykoanalytiskt inriktad terapi. Det innebär flera sessioner i samband med ett pågående terapeutiskt förhållande.

Mellan 1954 och 1967 publicerades en lång rad fördelaktiga rapporter om psykolytisk terapi. De flesta fokuserade på regression till och återupplevande av smärtsamma barndomsminnen, medan ett fåtal även arbetade med arketyper. Mystiska upplevelser togs sällan på allvar och bortförklarades som önsketänkande eller ett sätt att undvika mötet med smärtsamma minnen och arketypiska upplevelser tolkades som ett psykotiskt försvar vilket tydde på för hög dos av LSD.

Man kunde förkasta idén om att LSD skapade ett "toxiskt delirium". Patienterna hade klara minnen från upplevelsen som de kunde diskutera och ha nytta av efter sessionen. Deliriumskapande ämnen (Pentothal, insulinchock, elchock mm.) fungerade inte så. De hade ett grumligt medvetandetillstånd, fick svårt att prata och kommunicera och kände sig bedövade.

Under våren 1959 fick hon (22-årig gift kvinna som led av kronisk migrän) nio LSD sessioner under vilka hon återupplevde med stor skräck en serie besök på sjukhusets tandvårdsavdelning. Det första besöket mindes hon vid ca 5 års ålder. Hon var skräckslagen av gasmasken som sattes på hennes ansikte och kände sig arg på sin mor som inte ficka vara med i rummet. De följande sessionerna fylldes av hennes ökande rädsla vid varje nytt tandläkarbesök och vid tredje sessionen att ursprunget till hennes mardrömmar var känslan av masken över ansiktet. Varje session verkade vara mer skrämmande för henne än den föregående. Efter det har hon aldrig mer haft någon riktig mardröm.

Under femte och sjätte sessionen kände hon den starka känslan av övergivenhet när hon hade legat länge på sjukhus och kände tydligt känslan av att hon övergetts när hennes mor lämnade henne ensam.

Vid åttonde sessionen återupplevde hon med stark oro hur hon slogs för att slippa bli nersövd under en operation. Hon kämpade mot tre läkare som försökte hålla ner henne och hon blev nersövd i ett tillstånd av skräck. Efter att ha återupplevt dessa minnen kände hon sig avspänd inför sin mor då hon insett att hennes olycklighet inte var moderns fel.

Vid nionde sessionen verkade alla upplevelser falla på plats och hon kände sig helt i fred med sig själv. Detta uttryck av bortglömda minnen kombinerat med en förmåga att förlåta modern gjorde att hennes migrän försvann fullständigt. (Ling & Buckman 1963:40-41 fritt översatt).

Man upptäckte nu att det som tidigare hade beskrivits som förgiftningssymtom etc. bara var resultat av en psykologisk känslomässig process. (Hollister 1962). Man hade uppfunnit den psykotomimetiska modellen för att få de nya fantastiska drogerna att passa in i gamla existerande diagnoser och teorier. Det krävdes ett nytt paradigm innan man accepterade de nya terapeutiska resultaten.

Psykedelisk terapi.

Två läkare i USA, Osmond och Hoffer hade läst om LSD:s deliriumeffekt och tänkte att en jättedos LSD till kroniska alkoholister skulle skrämma dem till att sluta dricka. Istället fann de att de alkoholister som fick bäst resultat var de som haft mystiska upplevelser. De berättade att LSD hade gett dem värdefulla insikter om meningen med livet (Hoffer & Osmond 1967, Osmond 1953, 1957). Idén om att en mystisk upplevelse kan vara helande hade redan föreslagits av C.G. Jung men var inte accepterad av de flesta psykiatrer och psykologer. Att man bara genom att ta en drog skulle kunna få en mystisk upplevelse kändes frånstötande för många forskare och filosofer på den tiden. Det skrevs hånande och föraktfulla texter om "kemiskt framkallade religiösa upplevelser" (Zaehner 1957). Det ansågs att det krävdes åratal av självplågande, böner, mediterande och ansträngningar för att uppnå detta. Osmonds rapport togs med andra ord inte emot öppet och nyfiket, utan med stark skepsis.

1957 myntade Osmond uttrycket psykedelisk, som betyder medvetandevidgande eller sinnesöppnande för att kunna sätta ett ord på de mystiska upplevelser som ger stor och långsiktigt helande. Han upptäckte att många av hans patienter gick igenom en stor personlig utveckling och mådde mycket bättre efter en sådan upplevelse. Det nya ordet var nödvändigt också för att tvätta bort den psykotomimetiska stämpeln på LSD. Osmond upptäckte att LSD, meskalin och psilocybin inte bara var användbart inom psykologin, men att de också gav nytt ljus åt de stora filosofiska frågorna mänskligheten brottats med:

Bland deltagarna var författare, konstnärer, en minister, vetenskapsmän, en hjälte, filosofer och affärsmän. De flesta kände att upplevelsen var värdefull, några tyckte den var skrämmande och många säger att den var fantastiskt underbar. (Osmond 1957).

I det psykedeliska paradigmet ser vi en återgång till en mer rituell användning av phantastica. Osmond deltog senare i en traditionell peyoteceremoni (Osmond 1961). Idén att vissa upplevelser i sig är helande är inte ny. I det forntida Grekland fanns en liknande inställning till helande drömmar. En annan förespråkare för den psykedeliska modellen är Charles Savage. Han skriver om alkoholism att

"alkoholister lever i alienation och sjukdomen uppstår p.g.a. en svårighet att se en mening med livet. LSD skapar ett möte som befriar från oförstånd och illusion, vidgar den andliga horisonten och ger en ny mening åt livet" (Savage et al. 1962:426).

Set och setting

Savage menar att LSD i sig har en inneboende helande förmåga och (liksom många andra med psykedeliskt synsätt) att den här reaktionen skulle vara den naturliga. På samma sätt påstår de psykolytiskt inriktade forskarna att den naturliga reaktionen är psykodynamisk samtidigt som de psykotomimetiskt inriktade anser att den naturliga reaktionen på drogen är ett psykostillstånd. Att bara se ett enkelt samband (funktion – resultat) när det gäller LSD är alltså inte helt möjligt. Att olika forskare fått så olika resultat har skapat en hel del förvirring.

Jungianer fick sina patienter att uppleva Jungianska arketyper medan Freudianer fick patienterna att återuppleva barndomsminnen.

Savage som hade arbetat med alla modellerna sammanfattade det hela på en LSD konferens 1959 (Abrahamson 1960:193-4):

Resultaten är så starkt influerade av personlighet, målsättning, terapeutens förväntningar med mera. Om man inte har en terapeutisk intention så blir det inte heller något terapeutiskt resultat. Och där atmosfären är spänd, osäker och skeptisk blir resultaten vanligtvis inte så goda. Detta är oerhört viktigt för förståelsen av hur LSD verkar.

Först nu började man se att det inte bara var en enkel effekt på hjärnan av en kemikalie. Allt runtomkring hade betydelse, rummet, personerna närvarande, tankar och önskningar, kulturen man kommer från osv. Dessa icke-farmakologiska faktorer tycks förstärkas och förstoras upp med hjälp av LSD. LSD har alltså ingen bestämd effekt på människa alls! Allt beror på omständigheterna. Därför växte den psykedeliska vetenskapen från att handla om endast effekten av en drog till en vetenskap om människans existens – på alla plan. Den kunde belysa varje aspekt av verkligheten på ett nytt sätt som psykologin aldrig tidigare kunnat drömma om.

Detta har också skapat problem för alla de människor som vill begränsa medvetandet till att alltid ha allting på sin plats. Många vetenskapsmän kände sig hotade och hade stora svårigheter att ta till sig det nya synsättet. Dessutom upptäckte man att LSD kunde underlätta telepati, och det blev givetvis ännu mer obekvämt för konservativa forskare.

En negativ trend för forskningen.

1962 sparkades Timothy Leary och Richard Alpert från Harvarduniversitetet för att de gett LSD, meskalin och psilocybin till massor av studenter utan tillstånd. De ansåg att LSD vidgade vyerna och att alla borde prova. LSD blev snabbt populärt bland allt större kretsar av studenter och massor av artiklar skrevs i tidningarna om LSD. Detta var själva starten för den massrörelse som drog igång, med fredsaktivister, hippies alternativare och drop-outs. Många fick LSD utan att veta vad det var och reagerade med panik. Tidningsrubriker om människor som tittat in i solen och blivit blinda, hoppat ut genom fönster eller gått mitt ut i trafiken avlöste varandra. LSD fick rykte om sig som en vansinnesdrog och få människor brydde sig om forskarnas fantastiska terapeutiska resultat.

Forskningen påverkades negativt av detta. De hade svårt för att rekrytera personal och försökspersoner, och terapeuterna blev extremt rädda och oroliga för att något skulle gå fel. På 60-talet bedrevs det över 300 studier kring LSD. På 80-talet bara en liten studie med 25 patienter.

Goda terapeutiska resultat

Trots smutskastning av forskare och en negativ attityd bland myndigheter och allmänheten mot dessa droger så ger en sammanfattning av forskningen ett enastående resultat. Över 300 forskare har rapporterat goda resultat i psykoterapi med LSD och liknande droger (Hoffer 1965, Mogar 1965, Spencer 1963). De mest imponerande resultaten fick man hos kroniska patienter som annars inte gav respons på terapi.

Maryland Psychiatric Research Center

Detta var det sista stället i USA där LSD-terapi pågick lagligt. Det startade 1962 och avslutades 1989. De botade alkoholism med psykedelisk terapi, men upptäckte att efter några år brukade de flesta återfalla igen. Terapeuterna insåg att trots att den mystiska upplevelsen gav en ny mening i livet, så höll den inte i längden. Den tonade bort efter några år. Viktiga problem fick aldrig bearbetas ordentligt och de dök upp igen sakta men säkert. Den psykedelisk terapin förbättrades genom att man införde ett mer traditionellt psykodynamiskt synsätt. Därmed myntades uttrycket psykodelytisk terapi. En av forskarna i teamet var den mycket erfarne LSD-experten Stanislav Grof. Han hade behandlat patienter med svåra personlighetsstörningar, neuroser och med psykoser i Prag, Tjeckoslovakien. Grof hade upptäckt något som kallades Psykodynamiska komplex. Det är serier av upplevelser (minnen, känslor) som är sammankopplade och som återkommer från session till session tills man kommit fram till ursprungsupplevelsen, till vilken de andra upplevelserna associerats. Först när denna ursprungsupplevelse återupplevts och integrerats har ett totalt helande skett. I dessa komplex ingick barndomsminnen, födelse- och livmoderupplevelser och arketypiska eller transpersonella fenomen. Maryland utförde flera högdos-sessioner med psilocybin och dipropyltryptamin med neurotiska patienter och med alkoholister. Det gav lovande resultat (Yensen 1975, Richards & Berendes 1977). Den psykedeliska modellen passade bättre för cancerpatienter som hade kort tid kvar att leva, medan den nya psykodelytiska modellen fungerade bäst för neuroser och personlighetsstörning.

En nutida shamansk användning i gruppterapi.

Det verkar som om nästa paradigm om phantastica kommer att kombinera uråldrig shamansk visdom med modern forskning. Flera terapeuter har rest till olika ursprungsbefolkningar för att lära sig deras ceremonier med heliga växter. Här kan nämnas t.ex. Salvador Roquet från Mexiko som utvecklade en helt ny form av gruppterapi. Roquet var djupt influerad av traditionellt helande och han besökte flera olika traditioner i Mexiko.

En gruppsession kan ha 10-20 deltagare och håller på i 18-22 timmar. Deltagarna är en noggrann blandning av kön, klasstillhörighet och med olika diagnoser. Deltagarnas samtal med varandra hjälper till att skapa rätt stämning och trygghet i gruppen. Erfarna deltagare blandas med nya så att erfarenheten går vidare. Det blir således en självstärkande grupp som etablerar positiva förväntningar och skapar rätt förutsättningar för helande.

Under själva sessionen spelas musik på en 4-kanals stereo och vackra bilder visas på väggarna med projektorer. Sessionen pågick sent på kvällen och på morgonen samtalade man om upplevelsen för att integrera den. Man gjorde en sådan ceremoni varje månad. Patienterna hade mest personlighetsstörningar och neuroser. Behandlingen varade ca 1.5 till 2 år och 85% av patienterna fick goda resultat. (Roquet 1975). En annan man som jobbat med det shamanska synsättet är Tom Pinkson. Hans berättelse kan du läsa i häftet "Den Heliga Svampen" kap 2.

Nya friska tag

Efter att den psykedeliska forskningen nästan stått still i över 25 år så finns det ändå hopp. I USA, Schweiz, Israel, Holland, Brasilien, Ryssland m.fl. länder försöker man återuppta forskningen. Man arbetar med flera olika substanser, bl.a. MDA, MDMA, LSD, Psilocybin, Ketamin, DPT, Ayahuasca och Ibogain, med stöd från organisationen MAPS - Multidisciplinary Association for Psychedelic Studies . Några av projekten är redan igång, och fler lär det bli i framtiden. Låt oss hoppas på att denna terapiform blir tillgänglig för en bred grupp av patienter så att de kan njuta fullt ut av livet - det som vi andra tycker är en självklarhet.

[av Guru J]

Lite intressant läsning - PDF fil...

http://www.hopkinsmedicine.org/Press_ ... 6/GriffithsPsilocybin.pdf

NIce!