Hvita räfven - 100 år av obduktion

Någon gång under senhösten 1874 uppenbarade sig ett exotiskt sällskap i Sverige. Hur de tre prärieindianerna ur Pawnee-stammen, från Nebraska, hade hamnat i den här delen av världen framgår inte av källorna. Kanske hade de lockats hit med löften om stora förtjänster av någon cirkusdirektör som varit på besök i Amerika, eller av någon PR-sinnad "emigrantrese-arrangör" som kanske ville bättra på sina affärer, vilka eventuellt kunde ha blivit lidande av alla hemsända brev och rapporter om de vilda röda urinvånarna där borta i "Amerikat", som härjade och skalperade bland nybyggarna.

Här kunde man visa upp indianer som inte var så farliga. De uppträdde ju som varitéartister, och kunde väl knappast förväntas slå ihjäl sin publik. Under senare delen av 1800-talet blev det relativt vanligt med turnerande vilda-västern-cirkusar i Europa, men denna grupp lär ha varit den första som kom till Skandinavien.
Uppmärksammat besök

Det ovanliga besöket tilldrog sig stor uppmärksamhet. Den som möjligen tvivlade på att det verkligen var "riktiga indianer", kunde övertyga sig genom att läsa Östgöta Correspondenten, som antagligen på förekommen anledning såg sig tvingad att skicka sin reporter på specialuppdrag, för att se med egna ögon, samt att sätta in följande annons: "Amerikanske ministern i Stockholm har utfärdat ett intyg, att de verkligen är äkta indianer, och deras utseende lärer också bekräfta det".

Det turnerande varitésällskapet bestod av Röda Räfven 37 år, Hvita Räfven 28 år, som uppges ha varit stammens hövding, samt Hvita Örnen 31 år. Av tidningsartiklar ifrån tiden kan man förstå att de traditionella indianska sång- och dansnumren visserligen uppfattades som originella men inte odelat njutbara. Man var dock mycket imponerad av indianernas skicklighet med pil och båge.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning meddelade i januari 1875: "Ifrån och med Onsdagen den 6 dennes och tills vidare dagligen fr. kl. 6 till 9 e.m. förevisas uti hr Haglunds annex (f. d. Bloms Hotell) de amerikanska indianerna af Pawneestammen. Bilj. á 1 krona för äldre och 50 öre för barn, säljes vid ingången".

Dessutom kunde den som hade råd, och bevistade föreställningen, mot en kostnad av 1 krona, bli ägare till ett fotografi av en äkta indian, i full utstyrsel. Autenciteten var ju garanterad av själva amerikanske ministern!

Det var antagligen inte någon särskilt omfattande publiktillströmning eftersom man från och med den 14 januari har reducerat biljettpriset med 50 procent, och samtidigt aviserar indianernas nära förestående återresa till Amerika. Några dagar senare finns också tillägget: "Fotografier af Indianerna finnas till 50 öre stycket".

Östgöta Correspondentens reporter hade bevistat den sista föreställningen i Linköping, den 3 januari, och uppger att där uppstod ett tumult som var så våldsamt att man var tvungen att tillkalla ordningsmakten för att få varitéartisterna att lugna ner sig. Bråket hade tydligen börjat med att någon av indianerna ville lämna lokalen mitt under pågående föreställning, men hindrats av de andra två, under knivhot! Emellertid avlöpte det hela utan några ytterligare våldsamheter, och sällskapet transporterades vidare till Göteborg.

Där befanns Hvita Räfven vara så sjuk att han måste tas in på Sahlgrenska Sjukhuset för vård. Var det möjligen han som varit opasslig redan i Linköping, och orsakat oredan, för att han inte orkade fullfölja föreställningen?

Tillståndet för den stackars Hvita Räfven visade sig tyvärr vara mycket allvarligt, ja till och med obotligt. Sjukdomsjournalen från Sahlgrenska sjukhuset finns bevarad. Han hade tuberkulos och avled den 11 januari och försvann förhoppningsvis till de sälla jaktmarkerna. Vid denna tid kunde medellösa personer som avled överföras till någon av landets anatomiska institutioner och sedan dissikeras i undervisnings- eller forskningssyfte.

Hvita Räfven kom att med tåg föras till Karolinska Institutets anatomiska institution Röda Räfven och Hvita Örnen fick återvända till Amerika som decimerad styrka.
Gipsavgjutningar

Karolinska Institutets inflytelserike inspektor Gustaf von Düben hade nämligen fått underrättelser om det ovanliga dödsfallet i Göteborg , och ville själv fastställa dödsorsaken, samt göra en del anatomiska mätningar och jämförande studier. Gustaf von Düben har i sitt obduktionsprotokoll, som finns bevarat på Hagströmer Biblioteket på Karolinska Institutet (MS 174 A), angivit noggranna observationer och mått av olika organ och kroppsdelar. Han hänvisar här också till gipsavgjutningar som gjordes, bland annat av Hvita Räfvens fötter.

Förvaringsmöjligheterna av avlidna personer kanske inte var helt optimala, dessutom hade ju en viss tid förflutit sedan dödsfallet inträffade. Gustaf von Düben noterar att Hvita Räfven var: "Ytterligt avmagrad af sjukdomen ... började grönska på buk ... Kroppen i öfvrigt välbildad, men spenslig". Indianen var plattfot, 165 centimeter lång, och 79 centimeter över bröstet. Inte någon stor stark hövding precis!
Antropologiskt intresse

Av de bevarade anteckningarna framgår också att inspektor von Düben inte endast var intresserad av indianen ur rent anatomisk synvinkel utan också hade ett mera antropologiskt intresse och försökte därför göra sig underrättad om Pawnee-stammens ursprung och utveckling.

Enligt von Dübens uppgifter skulle stammen ha decimerats med nästan 10 000 personer under 40 år. Hans tidigaste uppgift är ifrån 1829, då anses det finnas ca 12 000 "Saknisch", som lär betyda människor, och var vad Pawnee-indianderna kallade sig själva. Den sista angivelsen är ifrån 1869, och då fanns endast 2 398 "människor" kvar.

Pawnee-indianernas minskade antal berodde inte endast på den förödande utrotningen av bufflarna och kampen med "blekansiktena". Olika sjukdomar som tidigare varit okända bland indianerna hade säkert också en viss betydelse. Gustaf von Düben anger två epidemier, en av kolera som bröt ut 1828, och ytterligare en epidemi av koppor som bröt ut 1832. Han uppger också bruket av brännvin som en orsak. Stammen fördrevs på 1890-talet ifrån Nebraska och existerar numera som en folkspillra i Oklahoma.
Etnografiskt intresse

Vid återinvigningen av Göteborgs Etnografiska museum 19 juni 1994 var temat "Indianer". Då förevisades på nytt "en drägt, bestående af lifstycke och benkläder af hjorthud, stickningar af perlor samt vidhängande hårtestar", som skänkts till museét redan i februari 1875 av brukspatron James J:son Dickson.

Dräkten skulle enligt uppgift ha tillhört indianen Hvita Räfven. En torso av indianen fanns också med i utställningskatalogen ifrån den första etnografiska utställningen i Göteborg 1887. Utställningens ansvarige, Katarina Moro, blev intresserad av Hvita Räfven, och började undersöka vad som hänt honom. Sjukjournalen ifrån Sahlgrenska sjukhuset kunde spåras. Hon ställde också en förfrågan till Karolinska Institutet om man möjligen visste något om Hvita Räfvens öde.
Skinnklädd avgjutning

Den första uppgiften var att alla eventuella rester av den i Göteborg avlidne indianen skulle ha försvunnit vid en eldsvåda på Karolinska Institutet någon gång i slutet av 1800-talet. Noggrannare efterforskningar gav dock vid handen att det fanns föremål kvar i de museala samlingarna på Anatomiska Institutionen som kunde förknippas med Hvita Räfven.

Förfrågan hamnade på professor Sten Grillners bord, som högste ansvarige för storinstitutionen för neurovetenskap, där institutionen för anatomi numera är införlivad. Det visade sig att inte bara vissa kroppsdelar hade avgjutits i gips, utan hela huvudet och torson fanns som avgjutning! Man hade dessutom flått den stackars indianen och klätt avgjutningen med hans eget skinn! Katarina Moro kom upp till Karolinska Institutet tillsammans med en fotograf för att få se och fotografera Hvita Räfven. Professor emeritus Gunnar Grant har omvittnat att alla på anatomiska institutionen, som av någon anledning var tvungna att passera indianen, gjorde det med en viss obehagskänsla, även om de flesta inte kände till hela historiken.
Ättlingar vill ha upprättelse

Kararina Moro kontaktade Pawneestammen i Oklahoma, och informerade dess jurist om fyndet. Från de nu levande amerikanska ättlingarna kom ett skarpt formulerat brev till Karolinska Institutet, där man krävde att Hvita Räfvens kvarlevor med tillbörliga ärebetygelser skulle återbördas till hemlandet.

Det skulle kanske vara en god gärning för alla parter att helt enkelt lämna tillbaka Hvita Räfven till hans ättlingar? Så enkelt var det nu inte. Riksantikvarieämbetet måste nämligen kontaktas för att utröna om lämningarna efter indianen kanske kunde betraktas som kulturföremål? Vilka riktlinjer gav i så fall kulturminneslagen? Den 4 juli 1994 meddelade Thomas Adlercreutz vid Riksantikvarieämbetet att kulturminneslagen inte var tillämplig på Hvita Räfvens kvarlevor.
Smittsamma kvarlevor?

Amerikanska ambassaden har rigorösa bestämmelser för återförande av i utlandet avlidna personer. Kunde man vara säker på att Hvita Räfvens kvarlevor inte längre innehöll någon typ av smitta? Överläkaren i sjukhushygien på Karolinska Sjukhuset intygade därför att att Hvita Räfven inte längre kunde utgöra någon smittofara.

Efter ytterligare kontakter med den Amerikanska Ambassaden om hur man vidare skulle förfara, bestämdes det att Hvita Räfvens kvarlevor skulle överlämnas till en i Sverige levande kvinna, som hade varit ingift i Pawneestammen. Ambassaden skulle sedan ombesörja återfärden till ättlingarna i Pawneestammen (som kurirpost!).

På institutionen för neurovetenskap tyckte man att det var makabert att skicka tillbaka indianen som en hudklädd "gipsskulptur". Därför knackade man försiktigt sönder gipset och frigjorde därigenom skinnet (med örhängen kvar)! Hvita Räfvens läderaktiga hud sveptes därefter i ett stycke sammet, och lades ned i en en "pietetsfull" liten resväska av trä (samma typ som utnyttjades som verktygslåda av elmontörer), egenhändigt inhandlad i en järnafffär, av professor Sten Grillner.
Återresa med kurir

Väskan med sitt något speciella innehåll, förvarades sedan en tid på professor Sten Grillners tjänsterum, tills den en kväll avhämtades av den för uppgiften utsedda representanten för Pawneestammen, som kom dit tillsammans med sin dotter, för att följa Hvita Räfven en bit på vägen hem, denna gång till Amerikanska ambassaden. Återresan till Amerika gick sedan med kurir i ambassadens regi. Förhoppningsvis kan nu alla som möter den tappre hövdingen Hvita Räfven i de sälla jaktmarkerna konstatera att han inte längre är skinnflådd.
Källor:

Nytt & Neuro. Informationsblad för Institutionen för Neurovetenskap, Karolinska Institutet. Nr. 18, februari 1996: Sten Grillner: "Vita räven" flyger västerut.

Upplysningar, minnesanteckningar och kompletteringar av professor Gunnar Grant.

Upplysningar och kompletteringar av professor Sten Grillner.

Hagströmer Biblioteket, MS 174 A Gustaf von Dübens obduktionsanteckningar.

Arbetet, 28 april 1994, sid. 17: Rudberg,M.: Vita Räven väcks till liv.

Dagens Nyheter , 19 juli 1994: Bojs,K.: Till vila efter 119 år.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning januari 1875.

Göteborgs Posten, juni 1994, sid. 17: Hultman,B. : "Indianer" - sommarens stora museihändelse.

http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=1462&a=2803&l=sv

ughhh.