vaken

Vakencorner




BottomBottom  Previous Topic Previous Topic  Next Topic Next Topic   Register To Post



Kina
#1


See User information
Nedan följer ett av de tal som hölls vid ett seminarium om Kina den 13 juni i Stockholm. Ett kortare utdrag från frågestunden avslutar.

Detta tal visar på en ganska allvarlig situation som kan uppkomma i världen.

Hela seminariet kan laddas hem på dessa länkar:

På svenska:
Version utan foton 210 kb:
http://www.ondist.net/sem/Seminarium_ ... -juni-2005-utan-foton.doc
.pdf med foton 465 kb:
http://www.ondist.net/sem/Seminarium_ ... BF-huset-13-juni-2005.pdf
.doc med foton 819 kb:
http://www.ondist.net/sem/Seminarium_ ... BF-huset-13-juni-2005.doc

På engelska:
.pdf med foton 746 kb:
http://www.ondist.net/sem/Seminar_ABF_Stockholm-June-13-2005.pdf
.doc med foton 1172 kb:
http://www.ondist.net/sem/Seminar_ABF_Stockholm-June-13-2005.doc

Kina utan kommunistpartiet

Jingsheng Wei är den mest kände kinesiske förkämpen för mänskliga rättigheter och demokrati, och är grundare av Chinese Overseas Democracy Coalition. Han har vid två tillfällen dömts till sammanlagt över arton års fängelse på grund av sina demokratiaktiviteter.

Wie mottog 1996 Sacharov-priset för Spirit of Liberty av Europa-parlamentet, priset Endowment för Democracy 1997 och Olof Palmes minnespris 1994. Wei Jingsheng har sju gånger varit nominerad till Nobels Fredspris sedan 1993. Han är nu chef för Wei Jingsheng Foundation och ordförande för Chinese Overseas Democracy Coalition.

http://www.weijingsheng.org


Jag är glad att vara här för att diskutera en del frågor tillsammans med er. Jag har varit på resa i Europa under två veckor och detta är det åttonde landet. Jag gjorde nyligen flera rundresor för att föreläsa på olika platser, men denna föreläsningsturnè till europeiska länder verkar bli en annorlunda erfarenhet för mig.

Det är för mig ganska förståeligt och normalt att den kinesiska ambassaden alltid följer mig under dessa föreläsningsturnèer, men vid denna turnè till Europa och de nordiska länderna är det inte bara den kinesiska ambassaden som följer mig, det gör Ryssland, Israel, Polen och andra länder. Det verkar som att de ger mig speciell uppmärksamhet.

Under de senaste dagarna har vi här i panelen träffats och diskuterat för att försöka förstå varför denna föreläsningsturnè har fått så mycket uppmärksamhet från andra länder utöver den kinesiska ambassaden.

Vi högtidlighåller varje år minnet av de studenter och andra invånare som dödades i massakern på Himmelska Fridens torg [Tiananmen Square] i Peking för sexton år sedan, så för mig är det ganska naturligt att den kinesiska ambassaden inte är så tillfreds över denna föreläsningsturné. Men varför även andra länder uppmärksammar oss denna gång skulle jag gärna vilja få klart för mig.

Varje år så försöker vi att höja den allmänna medvetenheten om den försämrade situationen för mänskliga rättigheter under de senaste decennierna i Kina och om att människorna i väst fäster allt mindre uppmärksamhet vid det. I år verkar det som att det är ändå fler som betraktar affärer med Kina som viktigare än mänskliga rättigheter.

I år lägger vi till ett annat ämne för våra diskussioner. Utifrån vad jag har observerat så innebär den försämrade situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina inte bara skada för dess eget folk, utan det skadar även Europas folk.

Jag har noterat att europèer allt mindre uppmärksammar vad som händer i Asien, framför allt i Kina. Jag har sett att det planeras för ett krig i Asien och Kina, det förefaller som att folket i Europa inte vet så mycket om det och inte uppmärksammar det så mycket.

Kommunistkina förtrycker de mänskliga rättigheterna, förtrycker yttrandefrihet, dessutom gör de mer, mycket mer ansträngningar att framställa vapen och militära produkter. Utöver att höja deras förmåga och nivå vad gäller vapen så har de i år antagit en ”anti-utträdeslag” för Taiwan och officiellt ålagt militären att förbereda sig för krig mot Taiwan ifall den situationen skulle uppkomma.

Japan har fäst stor uppmärksamhet vid hotet av ett krig över Taiwansundet och gjort förberedelser för kriget, och USA har gjort samma sak.

Men det verkar som att det europeiska folket inte vet så mycket om det och de politiska ledarna i de europeiska länderna verkar dölja för deras folk vad som händer i Kina. Det visar sig att Europas länder överväger att att häva vapenembargot gentemot Kina. Jag har fått veta att Sverige är ett av de länder som leder ansträngningarna att häva vapenambargot. Vad jag förstår så har Sverige många ekonomiska förbindelser med Kina.

Kina har tidigare sagt att de inte är speciellt intresserade av att köpa dessa dyra och avancerade vapen från Europa. Enligt min bedömning är de bara intresserade av att använda möjligheten till affärskontrakt för att locka företagspersoner i Europa för att de ska påverka deras regeringar.

Kinas utrikesminister har också nämnt att de faktiskt inte är intresserade av att köpa vapnen från Europa, men att de vill ha detta genombrott av ett hävt vapenembargo för att förändra Kinas position inom det internationella samfundet.

Jag tror att vad han sade angående vapnen är sant, vad han sade om att förändra den allmänna situationen inom det internationella samfundet är kanske inte helt riktigt.

Jag tror att den verkliga orsaken till att de önskar att kunna göra avtal om vapenaffärer mellan Kina och Europa är att de verkligen vill skapa en situation för att bryta upp den goda relationen mellan USA och Europa. Kommunistkina har förberett för detta krig över Taiwansundet i många år. De analyserar sin förmåga att kunna vinna kriget och de inser att när de väl inlett kriget så har de gått i krig mot USA. Om då de europeiska länderna förhåller sig neutrala eller till och med vara emot USA, så har de en större chans att vinna kriget. Det är på gund av det som kommunistkina tänker använda 50-60 miljoner dollar från affärskontrakt för att locka de europeiska företagen – speciellt Chirac och Schröder, de franska och tyska ledarna, lura dem – för deras eget politiska syfte.

Efter att ha sagt det, så förstår jag ändå att det europeiska folket vid denna tidpunkt fortfarande inte är så intresserat av kriget, för att det är i Asien och berör Taiwan, Japan och USA. Jag talade igår med en vän som sade att det inte är inte så många krig i världen där vapen från våra länder inte har fått en marknad.

Men jag vill varna er om att det kan vara två aspekter om detta som det europeiska folket ännu inte känner till. Den första frågan är att Ryssland är mycket entusiastiskt över detta krig mellan Kina och Taiwan och att Ryssland träffar många militära överenskommelser och gör avtal med Kina för att stödja detta krig.

Den andra frågan är att kommunistiska partier i olika europeiska länder kommer tillbaka och på nytt blir mycket starka. Om man ser närmare på de röster inom den ryska regeringen som kräver att den ryska regeringen tar mer kontroll över Europa, då kan man inse varför Ryssland har detta beteende. Alliansen mellan europeiska länder och USA, framför allt inom militära områden, är den viktigaste anledningen till att ryssarna inte kan förverkliga deras dröm. Om man tänker på Putin och de ryska ledarna, om när deras tankar kan förverkligas – så inser man att det är när USA bryter upp sin goda relation med Europa.

Det är anledningen till att jag säger att situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina allt mer hör ihop med vad som händer i Europa. Denna situation är mycket, mycket lik situationen i Europa innan andra världskriget, där politiska ledare i Storbritannien och Frankrike sade att judarnas mänskliga rättigheter inte hade något med dem att göra. Men det visade sig att inte vara fallet. Idag säger politiska ledare i Europa liknande saker – att situationen för mänskliga rättigheter i Kina inte är direkt uppenbart för oss, att det inte direkt är vår angelägenhet, att vi bara vill kunna göra vapenaffärerna med Kina. Dessutom tänker förmodligen vissa människor i Europa att vi gillar inte USA:s George Bush, varför inte låta honom dras in i kriget i Asien mot Kina. Men jag tror att så fort detta krig har inletts i Asien, så kommer kriget ganska omgående att spridas till länderna i Europa.

Många kanske tycker att det jag säger är överdrivet. Situationen är dock liknande den som var inför andra världskriget, då en del personer varnade för att det var risk för krig och den allmänna reaktionen var då den motsvarande. Men om ingen av oss uppmärksammar denna risk och ingen gör några ansträngningar att undanröja risken för detta krig, då kan kriget mycket väl inträffa.

Om vi däremot uppmärksammar situationen för mänskliga rättigheter i Kina, vilka inte förbättras utan snarare försämras, så har vi kanske fortfarande en möjlighet. Genom att uppmärksamma situationen för de mänskliga rättigheterna har vi möjlighet att förhindra detta krig, varför inte göra det?

När vi tidigare under många år sagt att de mänskliga rättigheterna i Kina angår Europas folk och länder, sade människor i Europa att det var bara teorier. I själva verket är det inte så!

Efter att ha sagt detta så vill jag avslutningsvis säga att de mänskliga rättigheterna i Kina, enligt min bedömning, nära hänger ihop med Europas folk. Ni bör inte låta bli att uppmärksamma detta, ni måste engagera er i det.

Tack för att ni har lyssnat till vad jag har att säga. Mina vänner i panelen kommer att tala mer angående frågor om mänskliga rättigheter och kommunism i Kina.


Utdrag från frågestunden:

Jingsheng Wei: I det mesta av förföljelsen som sker i Kina så undviker de styrande idag de verkliga skälen och använder andra orsaker. Jag vet till exempel om en tibetansk buddistledare. Kommunistregeringen sade att han var inblandad i explosioner eller terroristhandlingar, men man tog honom för att han var en religiös ledare. Många av er ser kanske olika siffror på antalet politiska fångar i olika rapporter, men jag måste säga att dessa siffror inte är riktiga, då man även har skilda definitioner angående politiska fångar i olika länder. De flesta av de internationella organisationerna, såsom Amnesty International eller International Pen, uppmärksammar speciellt de intellektuella som är författare eller lärda personer som har sagt något eller skrivit något som utmanade det styrande partiet. Men jag vill säga till er att det är ett mycket, mycket stort antal människor i denna kategori, som du tar upp om politiska fångar. De är vanliga människor, bönder och arbetare, de utsätts för dålig behandling av regeringen, de uttrycker sitt missnöje och budskap, och slås ned och sätts bakom galler, de är en åsidosatt grupp.

När jag sattes i fängelse den andra gången, 1996, fick jag höra från en polisman i fängelset om en händelse som även gjorde honom mycket arg. Det var om människorna som satte upp skyddsbarriärer utmed Yangtse-floden, då de på grund av nedsmutsningen av vattnet fått skador på deras egendom. De inledde rättsprocess men förlorade målet på grund av det bristfälliga rättssystemet och över trettiotusen av dem gick ut på gatorna för att med traktorer och lastbilar blockera trafiken. Centralregeringen sände tjänstemän från Inrikesministeriet och började förhandla med dessa personer och bönderna. De bad dem att komma med tjugofyra representanter från fordonen. Förhandlingarna gick bra och ledarna från Inrikesministeriet lovade en mängd saker. I gengäld lovade bönderna och de över 30 000 demonstranterna att återvända hem.

Strax efter att de kommit hem kom polisen för att arrestera de tjugofyra representanterna och anklagade dem för alla möjliga saker, som inte hade med demonstrationen att göra, och många av anklagelserna var påhittade och fabricerade. Det gick genom domstolsprocess och de tjugofyra ledarna dömdes till fängelse. De förlorade rättsprocessen och de över 30 000 bönderna förlorade deras ledare och de kan inte längre protestera. Ända tills idag har jag inte sett någon räddningsaktion för denna grupp av tjugofyra bönder, för att de inte har betecknats som som politiska fångar, och jag känner mig mycket, mycket sorgsen och tycker synd om dem.

De har inte getts någon uppmärksamhet och hjälp till undsättning. Under de senaste åren har det varit många, många demonstrationer, protester och upplopp från bönder, arbetare och
till och med armèsoldater som proteterat angående deras förmåner och de har inte uppmärksammats av det internationella samfundet, på grund av att de inte ansetts vara politiska dissidenter eller fångar. Det är också mycket sorgligt.

Efter att ha sagt detta, så måste jag vara mycket uppriktig mot er. Till exempel så drar de så kallade människorättsgrupperna eller demokratiska grupper i det internationella samfundet, god nytta av att ni fäster stor uppmärksamhet vid de framträdande synliga händelserna. Det som kan visa upp deras grupp eller deras enskilda politiska fångar. Grupper inom det internationella samfundet tävlar till exempel med varandra över att kunna få se tvångsarbetslägren i Kina. När jag berättar sanningen för dessa organisationer för mänskliga rättigheter, att det finns många politiska dissidenter eller religiösa dissidenter som förtalas och behandlas dåligt, har satts i fängelse och att de behöver våra hjälpinsatser och stödjande röster, så verkar det som att dessa människorättsorganisationer bara ger liten uppmärksamhet åt dessa. De säger ”ja, jag förstår att de kan vara politiska fångar eller religiösa personer, men då de har anklagats för andra saker och för att vår organisation har ett ´oklanderligt och högt anseende´ så vill vi inte kopplas ihop med dessa människor.”

Vissa människorättsorganisationer har även för höga tankar om möjligheten att samarbeta med den kinesiska regeringen. De vill inte spoliera den slags goda relation och många gånger förmår de inte att verkligt uttrycka deras upprätta inställning. Dessa organisationer för mänskliga rättigheter ger inte bara allt mindre uppmärksamhet till Kinas folk, som saknar mänskliga rättigheter och frihet, utan ignorerar även vad som händer utanför Kina. De vågar till exempel inte närvara vid ett seminarium som detta. Varför? Jag gissar att dessa så kallade ledare för organisationer för mänskliga rättigheter av den kinesiska regeringen erbjuds att få en fri resa och förstklassig behandling för att besöka Kina och på grund av det så kanske de fogar sig efter den kinesiska ambassaden och inte kommer, eller inte stödjer ett sådant här seminarium.

Så jag vill därför säga er att ni behöver inte åka till Kina för att förstå situationen för mänskliga rättigheter, hur mycket den har försämrats under åren. Se bara på situationen här idag i detta land och se hur uppmärksamheten och ansträngningarna för mänskliga rättigheter i detta fria land har gått bakåt, så förstår ni hur svår situationen är för mänskliga rättigheter i Kina. Jag hoppas att mina starka kommentarer här idag inte sårar dessa människorättsorganisationer, utan de är snarare ett vänligt råd för att få tillbaka dem på rätt spår i arbetet för mänskliga rättigheter och frihet.

Maiping Chen: Jag vill lägga till något. Jag vill ta upp om ett program som både Wei Jingshei och jag varit mycket kritiska mot. Det finns ett svenskt program för att utbilda kinesiska advokater. Programmet drivs av Raoul Wallenberg-institutet. Varje år betalas tjugo miljoner svenska kronor för detta projekt. Programmet har pågått under flera år. När Wei var här 1998 för att kritisera programmet, diskuterade SIDA med Wei, men de ville inte stoppa det. Jag kan fråga er här, har ni sett några resultat, några goda resultat från projektet? De säger till exempel att de tränat advokaterna som då kan arbeta med frågor angående mänskliga rättigheter. Jag har arbetat arbetat med dessa frågor i åratal. Ingen advokat som utbildats i Sverige har någonsin haft möjlighet att försvara i frågor angående mänskliga rättigheter, och vi har bett advokater att hjälpa oss. Ett antal advokater som arbetade med sådana frågor förlorade sin licens, detta är verkligheten! Vi är skattebetalare i Sverige, och de använder varje år tjugo miljoner för detta träningsprogram, som vi inte har sett några positiva resultat ifrån. Vi borde avbryta programmet.

Jingsheng Wei: Kanske finns det vissa resultat. För dem är det mycket bra, för de har lärt sig om er lagstiftning och hur de ska agera gentemot er och er lagstiftning.

Annette Guo: Jag skulle vilja tillägga några saker. Ett forum som detta här idag, ämnena vi talar om är verkligen inte något som är mycket känsliga, utan är bara om mänskliga rättigheter och kommunism. Ett liknande forum hölls för några dagar sedan i Köpenhamn. Ambassadören vid Kinas ambassad skrev personligen brev till de parlamentsledamöter som bekräftat att de skulle komma och bad dem att inte närvara vid ett forum som det här. Fem parlamentsledamöter hade anmält sitt deltagande, bara en kom, de andra fyra dök bara inte upp. Så i ett fritt land som detta i Norden, blir ett vanligt forum för att tala om mänskliga rättigheter och frihet störd av kommunistregeringen. Då kan vi föreställa oss hur allvarlig situationen är för mänskliga fri- och rättigheter i Kina. […]

Jag vet att 7 000 friska utövare av Falun Gong i Kina har arresterats och sänts till mentalsjukhus och utsatts för psykiatriska behandlingar och injektioner med okänt innehåll. För världen utanför så uppenbaras det inte att de är politiska eller religiösa dissidenter. Människor fäster ingen uppmärksamhet vid dem och de hålls i ett mörker och är utan hjälp. Poliserna i Kina säger till de som arresterats att ”jag kommer att tortera dig till döds om du inte gör som jag säger och om jag torterar dig till döds så räknas det som självmord.” Så är den verkliga situationen i Kina.

Kriminella gärningar som dessa som poliserna i Kina gör, jag gav just ett exempel, om världens människor låter dem sprida sig till resten av världen likt cancer, så skulle det vara ”dödsdom” för mänsklig civilisation och det skulle vara en skam för mänsklig värdighet i världen. Jag tycker att människor kan göra misstag då och då, det är förståeligt och normalt. Men om en regim tvingar en vanlig person till att göra dåliga saker, att ge upp moral och grundläggande levnadsprinciper, ge upp värdighet, då kallar jag det ondska, en ond regim. Kommunistpartiet spelar inte bara en roll som ett ont väsen i Kina, jag anser att det är ett ont väsen i resten av världen. Kommunistpartiet har därför gett alla i världen en utmaning om grundläggande principer, moral och mänsklighet, tack.

Jingsheng Wei: Jag kan lägga till vad jag bevittnade angående massakern på Himmelska Fridens torg för sexton år sedan, då jag arbetade på ett sjukhus som tog hand om skadade och döda. Många människor sändes till mitt sjukhus. Utifrån vad jag vet så har franska företag sålt teknologisk övervakningsutrustning till den kinesiska kommunistregimen och amerikanska affärsmän tillhandahöll den bästa programvaran för att övervaka politiska dissidenter, och ”skydd och hjälm” [övervakningssystemet, ”den gyllene skölden”] för poliserna i Peking. Den avancerade utrustningen och vapnen som erbjuds från Europa används mot Kinas folk. Det är nu diskussion och debatt om att häva Europas vapenembargo gentemot Kina. Jag hoppas att det europeiska folket som lever i fria demokratiska länder kan stå upp och höja rösten för att stoppa dessa vapenförsäljningar till Kina.

Fråga: Tack, jag heter Helena Bargholtz och jag är svensk riksdagsledamot. Jag representerar Folkpartiet i riksdagen. Tyvärr kunde jag inte vara här under morgonen, så jag har inte kunnat lyssna till er diskussion denna morgon, men det har varit mycket intressant att höra på denna kunniga panel under eftermiddagen. Det är en fråga som jag vill ta upp med er. Vilken effekt har de olympiska spelen för Kina? Jag var personligen mycket emot det när det debatterades om huruvida Kina borde få spelen eller inte. Men man sade till mig, många sade till mig att ”det är så bra om Kina får det för då kommer de mänskliga rättigheterna… allt kommer att förändras i Kina”, och så vidare. Hur som helst, jag är rädd att min misstanke om att det inte blir några förändringar kommer att visa sig riktiga. Jag skulle vilja höra panelens uppfattning om de olympiska spelen.

Man-Yan Ng: Ok, om det går bra så kan jag berätta en insiderhistoria, men inga namn. Jag har en vän som faktiskt arbetar inom den kinesiska regeringen – även för att vinna värdskapet för OS 2008.

Han sade till mig, ”vi är nu mycket modernare och smartare än tidigare. Denna gång, när vi försökte få OS 2008 så skapade vi den mest proffsiga PR-kampanjen, använde cirka tjugo miljoner dollar.” Varför? De fick några toppexperter inom PR att komma till Kina. Fick dem att plocka ut rätt personer att ingå i den kinesiska OS-kommittèn, eller att ta bort de som inte var perfekta eller så användbara. Vad var kriterierna? De tittade på alla medlemmar, ser personen modern ut, klädd som vi här, inte som den gamla kommuniststilen. Talar personen flytande engelska, och så vidare och så vidare. Efter det så startade de en träningskurs för att lära dem hur de skulle lura världen, jag skojar inte. De fick lära sig att om man talar med en japansk delegat så talar man på detta sätt, när man talar med en amerikansk delegat inom OS-kommittén så talar man så här, detta vill de höra, detta vill de inte höra, och så vidare, historien är lång.

Så vad hände? De förvånade världen. I Moskva, 2001 tror jag det var, var det den slutliga omröstningen om vem som skulle få arrangera och Kina kritiserades – liksom tidigare –angående de mänskliga rättigheterna. Då förvånade den kinesiske delegaten världen med att säga: ”Mina damer och herrar, ja, människor som kritiserar Kina har rätt. Kina har liksom andra länder, fortfarande människorättsproblem.” Det blev tyst i lokalen, det är vad som hände. Han överrumplade dem. Sedan sade han, ”vår regering förstår detta och vi arbetar hårt för att förbättra denna situation” – en fullständig lögn, bara ljug. Sedan avslutade han det hela med att säga, ”om Kina blir värd för de olympiska spelen 2008 så kommer det att förbättra situationen för mänskliga rättigheter.” Fantastiska applåder, då var det redan klart, de fick majoriteten av rösterna. När de kom hem igen – partibossen var vid den tiden Jiang Zemin – han var så glad att ta emot de som kom hem och hade vunnit, att han höll ett tal till partifunktionärer. ”Kära kamrater, missa inte denna fantastiska möjlighet, nu ser världen mycket mer positivt på oss än tidigare. Nu kan vi kämpa mycket hårdare mot Falun Gong, tibetaner, demokratirörelsen, bom, bom, bom. Missa inte detta tillfälle, men gör det i det fördolda.” På kinesiska säger de ”öppna utåt strama åt inåt”.

Fråga (Helena Bargholtz): Ja, jag tycker att du beskrev mycket bra vad jag befarade. Jag tycker det är mycket lätt att se mönstret. Jag vill fråga vad ni anser om ifall något eller några länder skulle bojkotta OS, skulle det få någon inverkan på kommunistregeringen?

Man-Yang Ng: Jag kan säga att den kinesiska regeringen är mycket rädd för att öppet fördömas och de har lurat de europeiska regeringarna, efter massakern den 4 juni på Himmelska Fridens torg så fick de mycket kritik från den svenska regeringen, och många europeiska regeringar satte mycket press på dem om att förbättra de mänskliga rättigheterna. Kinas regering sade ”ja, vi kan tala om det, låt oss ha dialoger om mänskliga rättigheter.”

Som ledamot i riksdagen är du medveten om dessa dialoger. Så det har varit många, många, många dialoger om mänskliga rättigheter mellan Sverige och Kina, Frankrike och Kina, Tyskland och Kina, den europeiska unionen och Kina. De har talat – jag vet inte hur många gånger och hur många år, men situationen för mänskliga rättigheter har blivit allt sämre. Det enda sättet att kunna förbättra mänskliga rättigheter är press mot denna mycket onda regering. Det är det enda som de förstår – press! Jag tror att om ett land, speciellt om ett demokratiskt land bojkottar dessa olympiska spel så sänder det signaler till världen att vi fördömer Kinas hantering av mänskliga rättigheter – att Kina inte förbättrar de mänskliga rättigheterna.

Kommentar från en Kinaexpert i publiken: Jag vill bara kommentera denna sista punkt om att vilseleda och att inte ”göra sig själv till en dumbom”. Jag måste tyvärr säga att vår förmåga att lura oss själva nästan är oöverträffad. Låt mig bara ge två exempel från de senaste åren, eller månaderna. En sak var år 2000, precis efter femtio års diplomatiska relationer med Kina, så skickade vi en stor delegation under ledning av den vice premiärministern, för att fira de femtio åren av relationer med kommunistregeringen. Hon kritiserades i radio, jag tog del av programmet, för att hon besökt dem, och hon ”läxade upp” dem, bildligt, och sade att det var bra resultat från deras kontakter. Till exempel, ”vi fick på våren 2000 i ett möte med Folkkongressen veta att Kina planerar att inom några år avskaffa dödsstraffet.” Hon trodde antagligen på det.

I mars eller april så var jag på utrikesministeriet när vår utrikesminister svarade på frågor i riksdagen, en officiell fråga. Jag vet inte hur frågan exakt var, men det hade uppenbart med detta att göra. Hon svarade angående dialogen, människorättsdialogen som vi har med den kinesiska regeringen, ”vi tror att våra försök att övertyga dem, kan vara en av anledningarna till att situationen för mänskliga rättigheter förbättras i Kina.” Med det slags sjävbedrägeri så behöver inte Kinas regering dyra PR-firmor, vi lurar oss själva.

Man-Yan Ng: Får jag säga, vad jag är rädd för är att en del ledare i väst kanske inte själva tror på vad de säger. Ni förstår, mänskliga rättigheter är något positivt, som premiärminister, en ställföreträdande premiärminister, så vill man inte att folket ska få höra att man inte bryr sig om mänskliga rättigheter. Så de är i själva verket tacksamma för denna vilseledning från den kinesiska regeringen, för att de skapar denna form med dialoger för mänskliga rättigheter, så att de har något att säga till folket, så att de inte förlorar så många röster – det är problemet.

Jingsheng Wei: Jag vill lägga till min uppfattning till detta om 2008 års olympiska spel. När kommunistregeringen först fick spelen 2008 var alla provinser emot det, på grund av att när det hände så beslagtog Centralregeringen pengar från de lokala regeringarna, allting centreras kring huvudstaden Peking, så om man beger sig till Peking så kommer allting att se mycket bra ut, men det kom från provinsregeringarnas resurser. Om han sade att situationen för mänskliga rättigheter [MR] skulle bli mycket förbättrad, så tror jag att vad den styrande eliten säger om att situationen för mänskliga rättigheter kommer att förbättras är något helt annat än mänskliga rättigheter som vi talar om här idag.

Den styrande eliten i Kina arbetar mycket hårt för att förbättra mänskliga rättigheter genom att förtrycka de röster som arbetar för mänskliga rättigheter i Kina, de slår framgångsrikt ned på dessa skilda röster som stödjer mänskliga rättigheter, så genom det så förbättras mänskliga rättigheter – det är vad det betyder. Den styrande eliten känner till om västs media och politiska ledare och det verkar som att dessa politiska ledare bara uppmärksammar situationen för mänskliga rättigheter under de ”livliga” perioderna på året, till exempel kring tiden för massakern den 4 juni på Himmelska Fridens torg. Om kommunistpartiet bara fångar in eller håller nere de olika rösterna under denna juniperiod, så framstår det för västvärlden som att havet är mycket lugnt under den speciella tiden och då måste situationen för de mänskliga rättigheterna ha förbättrats.

På grund av att detta har skett under under de senaste åren så har fritt och oberoende tänkande personer lärt sig att de under dessa kritiska tidpunkter bör lämna Peking – det blir tryggast för dem. Jag tror att tiden innan och under de olympiska spelen 2008 så kommer den kinesiska regeringen att göra vad de kan för att tysta rösterna om mänskliga rättigheter och då för väst ge en bild av att det under den tiden är inget eller bara mycket lite väsen om MR. Den kinesiska regeringen har lärt sig tricksen, och de arbetar även med MR-organisationer. De ger dem till exempel vissa små möjligheter att besöka Kina och gör lite samarbetssaker med dem, och genom att göra på det sättet så tystar de dessa MR-organisationer.

Jag har sett att under de senaste åren, närhelst jag under dessa år hört om att det är samarbete mellan MR-organisationer och Kina, då vet jag direkt att inom en nära framtid så kommer denna grupp att bli mycket tyst. Utifrån denna förändringstakt så kommer förmodligen inte media och människorättsgrupper i väst att kritisera Kina vid tiden för OS 2008, och tillsammans med tystandet av olika röster i Kina så tror jag att 2008 så kommer partiet att ha ”tagit hand om” situationen för mänskliga rättigheter och den kommer definitivt inte att vara förbättrad.

Om ni tänker på att innan det andra världskriget så höll Nazityskland olympiska spel. Det erkännande som världen gav dem, att vara värd för detta olympiska spel, gav dem verkligen kraft som senare ledde till andra världskriget, med priset av en katastrof för mänskligheten. Jag är rädd för att de olympiska spelen 2008 kommer att innebära samma sak, att historien upprepas.

Jag är helt överens med riksdagsledamoten, om tankarna/ansträngningarna om ett land kan stå upp och säga nej till de olympiska spelen i Peking. Jag är inte så ambitiös till att vilja arbeta med ett land för att det ska stå upp. Jag kommer att försöka. Om jag kan övertyga en MR-organisation om att stå upp och säga nej till de olympiska spelen 2008, så kommer jag att vara tillfreds.

När jag för dygt tio år sedan var i fängelse och regeringen sade att västs MR-organisationer var falska, att de inte gör vad de borde göra, så trodde inte polismannen i fängelset på det. Men när Kinas regering idag säger att MR-grupper och MR-aktivister i väst är falska och inte gör sitt egentliga arbete så tror allmänheten i Kina på det.

Jag vill att alla ska veta att jag erbjuder mig själv till att samarbeta med alla som ärligt vill förbättra situationen för mänskliga rättigheter i Kina. Jag välkomnar varje tillfälle att arbeta med er. Om vi har möjlighet att tillsammans verkligen kunna uppmuntra ett land att stå upp för att säga nej till detta OS i Peking 2008, så vore det en oerhörd framgång. Jag kommer att göra mitt yttersta för det.

Kommentar från en person i publiken: Jag vill bara dela med mig om kommunism och den filosofin. De lär ut att vi har bara ett liv och att det tas ifrån oss. Religioner har många problem, men åtminstone, så lär de ut att vi har ett evigt liv, på många sätt: reinkarnation, återfödelse, återuppståndelse från döden... och Kristus sade att vi skulle inte vara rädda för dem som kan döda kroppen – vi skulle vara rädda för dem som kan döda kropp och själ. Jag vill sända mina välsignelser från min Lord, Jesus Kristus. Välsignade är de som sörjer, för de ska få tröst. Välsignade är de barmhärtiga, för de skall mötas med barmhärtighet. Välsignade är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de skall bli tillfredsställda. Välsignade är de som mäklar fred, för de skall kallas Guds söner och välsignade är de som förföljs i namn av rättfärdighet, för deras är himlens rike, amen. Gud välsigne er och fortsätt kampen.

[…]

Posted on: 2005/12/19 19:34
Jag kom
Jag såg
Jag vände åter...
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Kina
#2


See User information
Nu skall alla ni på vaken se att varken A eller micro INTE kommer att gnälla över dessa länkar till att ladda ner tal INTE kommer att vara "tips & recensioner",...nä BARA de tal man kan ladda ner på psilocybers länkar är tydligen "tips & recencioner".

Micro och A hyser personligt agg emot mig sedan länge,...det är ju inget nytt,...men att de inte kan se skillnad på vad ett "tips" och "ett tal" för nedladdning är, det är ju anmärkningsvärt.

Psilo

Posted on: 2005/12/19 20:30
"They are already here..."
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Kina
#3


See User information
Hej

Detta är från ett välkänt tal, som Jonathan Mirsky höll -99. Han tar bland annat upp om Shirley Maclaine och Edgard Snow (Röd stjärna över Kina). Här redogörs för hur de och andra blev grundlurade - vilket i sin tur ledde till att vi i väst fick en felaktig bild av Kina.

Jonathan Mirsky är en av de främsta journalisterna som varit i Kina och bevakat. Han var där många år. Han blev till slut portförbjuden, för att han vägrade att servera regimens propagandalögner.

Partiet i Kina är ansvarigt för att över 80 miljoner kineser mist sina liv. Vi har vårt ansvar, åtminstone bör vi ställa in vårt sinne korrekt, och inte hålla fast vid struntsaker som politik och världsbilder. Dagens kineser har rätt till sin historia, och få veta om sina föräldrars lidande - upprättelse. Som jag säger ibland "Det känns när det bränns", det är bara karma i sinnet (tankekarma), som vill hålla oss kvar - egentligen sig själv vid liv, då karma är levande)

Media Perception of the PRC

Jonathan Mirsky

Prepared for conference on "Trends in China Watching"

The Sigur Center for Asian Studies
The George Washington University

October 8-9, 1999

About a week before the Tiananmen killings of June 3-4, 1989, as I was walking across the Square I was hailed by the presenter of one of the major American television channels, all of which were anchoring their morning shows from Beijing. I was then the China correspondent of The Observer [London] and also doing a few minutes of analysis per day for BBC radio which was over-stretched and had condescended to use even print journalists. The anchor told me that she had heard a few of my reports and would I do a live one then and there for her. I agreed. She warned me that "This isn’t one of those BBC things that goes on and on for three minutes. Can you answer three questions in 60 seconds?" Sure, I said. Fire away.

The first question was "Why is all this happening?" I replied that many problems had been building up in China -- corruption, political persecution, no real openness. "And what’s happening right now?" Well, I said, all over China, in dozens of cities, not just students but all sorts of people, including journalists and even the police, were calling on their leaders to be more responsive. "Right. Last question: what’s going to happen next?" Whatever happens here in Tiananmen, I said portentously, I can assure you China will never be the same again.

Very pleased, she told me that I had used up 57 seconds. She listened for a moment to her mobile phone. Then she gave me a smile. "New York says to tell you that you give great bite."
I tell this innocent little story because it illustrates some big things. The enormous resources Western media can pour into China reporting when they feel like it. The low level of expectation of Western editors when it comes to explanation. The unusual atmosphere of journalistic freedom during Tiananmen. And the inability of even experienced China-watching reporters to foresee the violence just about to crash into Tiananmen and the vast purge, the "qingcha" or ferreting-out, which would sweep over China for the next 18 months.

But despite the disaster of Tiananmen and the realization yet again of the resilience of the Chinese state and the limitations of Western journalists, one of my strongest memories of those days is the banner carried by the staff of The People’s Daily into the Square one hot morning, bearing the words "No More Lies." This was a liberating moment for those journalists, many of whom were to suffer for their bravery during the "qingcha." Their Party-imposed responsibility, already in existence in the Communist guerrilla areas before the Maoist victory in 1949, had been to act as "leaders of public opinion," a Leninist notion. In a sense that is exactly what they were doing that morning in May 1989. But usually the phrase means acting in accord with the requirements of the Party’s Line of the moment and, as the journalist, historian, and scientist Dai Qing has explained, "paying great heed to the intention and spin the leaders want to give this particular story... Whether anything resembling ‘news’ is left in China after such treatment by this bureaucratic machine is a good question." This has had, Ms. Dai points out, a curious effect on Chinese. "If a news article boasts that ‘the general situation is fabulous,’ then the reader figures that the real situation must be awful; if so-and-so’s novel or story is bombarded with criticism, then its content and story line must be valuable and enchanting. This sounds crazy; but it’s the only way to intuit our press with any intelligence." [Media Studies Journal, Winter 1999: 80]

I agree with H. L. Mencken on the function of the press: to comfort the afflicted, to afflict the comfortable, to give the news, and to raise hell. So how do journalists on both sides interpret their cultures to each other? Certainly the Western press is not perfect. In reporting on China it gets things wrong, either through ineptness or laziness, or because of stupid or proprietor-driven requirements from their home desks. In their own countries, the Western media can be vulgar, intrusive, superficial, and often wrong.

Official Chinese visitors to the West express indignation that the press, as they put it, is so negative about China. Such visitors are especially surprised because their Foreign Ministry uses the traditional modes of "barbarian handling," inviting reporters to expensive meals and treating as "old friends" those who produce favorable stories or, when critical, avoid responsibility by citing anonymous "envoys" or academic specialists, usually in the United States.

But most foreign reporters know how to resist official "handling." It is charged, therefore, by Beijing, but also by some in the West, that the foreign and especially the American and British press have poisoned China’s reputation abroad by publishing largely bad news. "Deeply shaken by the slaughter of innocents [in Tiananmen] whose cause had for weeks drawn their support, reporters who witnessed the bloodshed and interviewed the survivors found a simplified narrative irresistible. The dramatic story of heroic students prepared to sacrifice their lives for American freedoms validated the deepest cultural assumptions and most cherished political values of reporters and editors. It appealed to broad media audiences never before interested in China. …The bold erection of the Goddess of Democracy statue in Tiananmen Square seemed a jubilant triumph rather than a foolhardy provocation." [Carolyn Wakeman, in Media Studies Journal, Winter 1999: 61] Such assertions [kept] "notions of China’s menace and its ruthlessness potent." [Wakeman: 60] This kind of thing is usually confined to discussions of reporting on China. It is far less likely for reporters who work in other countries with repressive regimes – one thinks of the previous Soviet Union or South Africa – with gulags, frequent executions, detention of political dissidents, and oppressed ethnic populations, to be taxed with being insufficiently positive or with having "agendas." I should add that it has been pointed out to me by a reporter who worked in South Africa before coming to Beijing that the apartheid regime made him look at China as another example, with its own characteristics, of how brutal regimes behave, and that this recognition permitted him a somewhat more detached view than mine, which was based on exclusive experience in China.

Some newspaper proprietors do not take any chances. Of these the most well-known is Rupert Murdoch whose positive views of China in the interest of his commercial interests there are a matter of record. After dropping the BBC from his Star television network in Hong Kong and selling the extremely profitable South China Morning Post, Mr. Murdoch observed that he didn’t wish to irritate Beijing "because of the opinions of some of our newspaper editors." He blocked the publication of Chris Patten’s East and West – despite a contractual obligation with his publishing house HarperCollins – because "We’re trying to set up in China. Why should we upset them?" During Mr. Murdoch’s visit to Beijing in December 1998 President Jiang Zemin congratulated his guest for "presenting China objectively and cooperating with the Chinese press," while Mr. Murdoch expressed his "admiration for China’s tremendous achievements in every respect over the past two decades." As the East Asia editor of Mr. Murdoch’s The Times for five years, I observed the impact of the paper’s owner on how it covered or did not cover China.

Since the early Thirties, American reporters in particular have tended to support what they took to be the Chinese underdog of the time. Sixty-five years ago they derided the Nationalist government – a government to which they had almost complete access – for its corruption and maladministration, and supported the Communist guerrillas, to whom access was tightly controlled. Edgar Snow actually joined in the student demonstrations of the Thirties. During the anti-Japanese war reporters simply supported "China" and President Chiang Kaishek and his wife appeared often on the cover of Time – whose publisher, Henry Luce, supported the Nationalists both on the Mainland and for years after 1949 on Taiwan. During the civil war between the Nationalists and the Communists, once again the latter were seen as the underdog. But hostility to China, now Communist, built up in the American press during the Korean war; no American journalist of any standing except Edgar Snow was allowed to work there and Snow’s reporting after his first re-visit in 1960 resulted in a good deal of propaganda, fed to him by Mao and Zhou during his three visits (as had been the case before he wrote Red Star Over China). In 1972 there was a brief honeymoon when President Nixon travelled to China and the press was dazzled at even its limited access to a truly big story. "The total effect of this hostmanship," said Fox Butterfield of The New York Times, "is like a powerful tranquilizer, enough to make otherwise rational and intelligent people suspend disbelief." Reporters in that golden daze tended to write what their minders told them, as did the authors of the numerous I Saw China Books, such as J. K. Galbraith and the actress Shirley MacLaine – whose credulity was so egregious that Deng Xiaoping said of her informant, "He lied." But beginning in the early Eighties, perhaps most importantly with The New York Times’s Butterfield, journalists, themselves a subject of surveillance and mistrust, began concentrating on human rights, the minorities, and Beijing’s system of public security and contempt for law. More recently, while these preoccupations have remained, and China has somewhat opened up, some reporters have begun writing about the national social and economic scene. Nonetheless, it is not unfair to describe the Western "China story" as an often negative one, although reporters are on the lookout for examples of the free market at work. (This is not true for Western governments, which tend make exceptions for Chinese behavior which they condemned in the previous Soviet Union and other repressive states.) Foreign reporters tend to stick to the main cities, and even more closely to Beijing where they fear there is always a big political story to miss when they are elsewhere. Some reporters are further limited because they need interpreters. Those who speak Chinese and representing the few British and American papers interested in China and willing to invest the resources, travel through the countryside looking at the society behind the press conferences in Beijing.

But despite the criticism of how reporters go about their work, China’s problem is not "image:" [I should declare an interest at this point. I have been banned from China – for no reason that I have been offered – since late 1991. I don’t think the banning has hardened my view. On the contrary: it was what was regarded as my "fan-hua" or "anti-China" articles which provoked frequent warnings to me to change my reporting or face the consequences.] Bill Clinton has a bad "image" – his honor and truthfulness are suspect and he is often treated roughly, even contemptuously, by the Washington-based reporters. It is unimaginable for the Chinese press to pursue national leaders – until they have been purged – in the way American journalists go after President Clinton, or after administrations during the Vietnamese war. Jiang Zemin told Andrea Koppel that no criticism of leaders is permitted because 300 million Chinese are illiterate.

That is not the reason. It is the regime’s fear of being understood. This explains an imposition of secrecy to an extent and depth unrivalled in other significant countries. It means, too, of course that a foreign reporter who makes contact with critics may make a bit of trouble for himself but can seriously endanger his Chinese contacts. "Our government doesn’t trust us," a Chinese reporter told Fox Butterfield. "What is there so secret that we can’t talk with foreigners?" This is less serious now than in Butterfield’s time because many Chinese will tell foreigners what they think – as long as they are not identified. From this eagerness to converse many travellers to China these days, especially academic ones who have friends in Chinese research centers, assume that Chinese these days are free to speak their minds. The regime of course draws a distinction between discussions in private and collective political action. Recent visitors to China who have tried to make contact with political Chinese, as opposed to cab drivers who are notoriously free with their opinions, have found most of them either in prison or under close surveillance.

This has been my experience of 27 years of what the Chinese call warm and cold winds. In October 1979, I wrote my first long piece for The Observer. It was called "Back to the Land of Little Red Lies." It recalled my first trip to China in 1972, during the Cultural Revolution, when I slowly became aware how much of what I was shown and told was false, designed to deceive and impress. A few years later I learned that in one way or another schools, universities, and factories had been faked for me to observe and report. People actually in jail or the "ox-pen" were released to assure me that they were happily working for Mao.

In my credulous way, grateful for the access, I had dulled my own senses and intelligence. In 1979 one of my minders from seven years before admitted, "We wanted to put a ring in your nose and you helped us put it there."

Although I was no longer so credulous the basic situation remained the same. One of the worst things about reporting on Communist societies, perhaps the worst, is the persistent lying. This makes life difficult for journalists; it is intolerable for Chinese. There is virtually no aspect of life outside the immediate family or close circle of friends where one can be certain about the truth. There are secrets about the Communist party, and even secrets about the Chinese people themselves, which the Party keeps close and which even intellectuals prefer not to confront. These rarely come to the attention of journalists and when they do they are difficult to corroborate – until the regime itself decides they should be revealed, and even then many facts remain shrouded. The Jesuit Sinologue Father Ladany told me long ago, "Even when the party tells the truth it is lying."

Here are a few examples: when and where was the Party founded – in 1921 in Shanghai, with Mao present, or in 1920, in Beijing, by intellectuals whose names were expunged from history for almost 40 years?

Another secret is cannibalism. Eating people, not for food in desperate times, but for ideological reasons, happened in the Guangxi Autonomous Region during the Cultural Revolution. The Party knows about it; the relatives of the victims do. But it has yet to be made public in China. In 1986 and 1988 a young journalist, Zheng Yi, who now lives in the US, went down to Guangxi where he obtained documents detailing the cannibalism, There were also photographs.

Zheng, the author of Scarlet Memorial, who now lives in the US, told me "For the first time in our long history Chinese ate people, not because there was a famine and they were starving to death, but for political reasons. I think thousands participated in the cannibalism and at least many hundreds were eaten. The Party knows all about it."

Ruan Ming, an ex-Party official who also lives in the United States, doubts whether making the Guangxi cannibalism public would have a good effect: "It would hurt the image of the State and would damage public morale if everyone knew Chinese had done such things."( Michael Schoenhals has pointed out to me that in 1995, the party historian Jin Chunming, on one page of his "Draft History of the Great Cultural Revolution," refered to the Guangxi cannibalism. KJELL INLAGT>>Michael.Schoenhals@ostas.lu.se <<, Kinaexpert ny chef för Asiencentrum. Michael Schoenhals är nytillträdd föreståndare för Centrum för Öst- och sydöstasienstudier, ej längre dock tror jag.)

For decades Liu Binyan was China’s most respected investigative reporter, even while he was under detention for 20 years for investigating and publishing too much. He has been twice expelled from the Party, which he joined in the mid-forties. Now he lives in the US. "The Party’s main secrets relate to its inhumane behavior," he told me. "If I’d known those things when I joined the Party in 1948 I wouldn’t have joined." But Liu admits that when he first heard about the Guangxi cannibalism he refused to publish the story because it was "too ugly."
The ex-Director of the Party’s Marxism-Leninism-Mao Zedong Institute, Su Shaozhi, who also lives in American exile, knows about the Party’s secrets from the inside. He told me. "The Party depends on its ideology to deceive the masses. Once they see through the whole thing they will no longer believe the Party."

How about the great famine of 1959-61? How many died – 16 million (this was grudgingly admitted only in 1981), twenty million, thirty? Liu Binyan says that in official circles at the time it was known to be 50 million. But in 1961 Premier Zhou Enlai assured Edgar Snow that while there were food shortages, no one was starving; Snow reported this without qualification to his American audience. In the Thirties he would have gone into the countryside to find out for himself. Academics and reporters have now established what happened between 1959 and 1961, although officially blame is still laid on the weather and Soviet withdrawal of aid rather than on Mao’s Great Leap Forward.

Take Tiananmen. Still known officially as "the events," and the "counter-revolutionary uprising," when trouble-makers, egged on by an international conspiracy, attacked the State and slaughtered soldiers and policemen. In the confusion a few innocent people were killed. In fact, how many people were killed by the army and the armed police in and around the Square on the night of 3-4 June? Dozens? Hundreds? A few thousand? Were they armed? How many soldiers and police died? A small group of parents of the dead, organized by Professor Ding Zilin, whose son was shot dead on the night of June 3-4, have collected about 160 names under the most arduous conditions. Professor Ding manages to communicate with reporters despite constant police surveillance.

"The man who publishes the truth about Tiananmen will rule China," a ministerial-level official told me several years ago. This simple statement was so dangerous, although it was on the record, that the man who uttered it was compelled to state publicly that he never made it.

Of course he was right, which explains the metal fence around the Square for weeks before June 4 this year and the wave of arrests of those suspected of taking advantage of the tenth anniversary.

A final secret: one of the 20th century’s most shocking kidnappings was the seizure in Tibet in 1995 of the 11th Panchen Lama, a small boy recently identified by the Dalai Lama as Tibet’s second highest-ranking religious figure.
Beijing "discovered" a second child, one of whose first public acts was the pledge allegiance to the Chinese state and to the party. The kidnapped child, together with his entire family and some senior monks, has never been seen again. The official spokesman’s reply to foreign reporters’ questions about his whereabouts is that the Chinese government does not know the address of all of its citizens. This scandal has never been mentioned in the Chinese press.

Here is what Chinese and foreign reporters working in China must keep in the forefront of their minds: knowledge is power and one of the main uses of facts is to distort them when assigning blame or praise. For two millennia the purpose of History was just such praise or blame, to instruct on who was a worthy or unworthy emperor, mandarin, general, wife, widow, or even child. These designations could be revised later – as in China since 1949 where the Line has shifted with the demands of the Party. Thus Dazhai commune, held up to foreigners and Chinese as a model of Maoist striving and austerity has been "revealed" as a fraud, its heroic leader, "Iron-man" Chen, disgraced, and his son exposed as a rapist. Marshal Lin Biao, once Mao’s "Closest Comrade in Arms," was subsequently accused of attempting to assassinate the Chairman and described as having been a bad person for 40 years. Mao has always known this, it was explained, but his patience was great. For many years the great threat to reporting was the concept of State Secret, defined as anything not made public.

Now we enter the realm of nei and wai, inner and outer, what is permitted and forbidden, party and non-party, Chinese and foreign. Chinese rarely can be certain what is neibu, confidential, or what is gossip. All experienced reporters in China know that if a leader is alive and in power, his or her personal life is neibu, and will be discussed with journalists only very discreetly. If this leader falls, or is "smashed," no aspect of their sexual life is too private to mention. The official biography of Politburo member Chen Xitong hails his abstemiousness and honesty. In fact, when Chen was mayor of Beijing he was so venal – his mansions were legion – that the popular nickname for the capital’s corruption was "the Chen system." Once he was purged and sentenced for monumental peculation running into many millions of dollars, no detail of his sleazy private life was kept from the public. But even then, except for those who were "smashed" with him, there was no hint that something was seriously amiss at the pinnacle of Chinese political power. And until Chen was brought down, there was very little reporting on him in the Western press apart from his role in summoning the army on the night of June 3-4, 1989.

There is sometimes a grey intermediate area: Mao, for example, is still officially hailed as a Great Marxist and a Great Revolutionary, who went bad in his final years. 70% good, 30% bad is the official verdict. But his ex-comrades (some of whom were also his near-victims) did not mind telling chosen foreign journalists that Mao was an opium addict and a sex-maniac who specialized in very young women in his very old age, even before his doctor raised the curtain on Mao’s private life.

The leaders decide how much truth can be trickled out. Scholars who work on Party history do not dare tell foreign reporters that they have seen certain documents. The whole truth about the 70-30 Mao would be very damaging for the elderly men now running China. It would expose them to a simple question: what were you doing in those days, Comrade? And was the Maoist period actually a gigantic catastrophe? The main target of such questions, which would include the Great Leap Forward and the Hundred Flowers of the late Fifties, in which 700,000 Chinese were purged, and the great famine of 1959-1961, would be Senior Leader Deng Xiaoping, who in those days was Party Secretary General.

Many lies in China are known to be lies by many or even most people. The Party likes to boast about the austerity of its leaders. Reporters who keep their eyes and ears open know this to be false. Indeed, the nomenklatura’s te-quan or special privileges – which means special shops, films, books, residences, trains, planes, cars, and trips abroad, their intermarriages and specially favored children – the Red Princes – are notorious.

Other lies are believed by almost everyone. Tibetans, Mongols, Manchus, and Muslims, whose ethnic and cultural differences and historical experiences make them distinct from the Chinese or Hans, are regarded by almost all ethnic Chinese as culturally inferior and lucky to be included in the great Chinese family. This national myth permits great acts of persecution in so-called minority areas when their inhabitants demand autonomy. Only after Tiananmen did some intellectuals begin to believe that the Chinese army might be shooting innocent Tibetans. But even most dissidents, including Wei Jingsheng insist that Tibet has always been part of China and have no patience with scholarly research which suggests the opposite.
This dogged belief in the face of other possibilities, much less certainties, raises a puzzle about the internet and secrecy. The internet is now so widespread in China that despite efforts to block access to it most moderately adept users can easily enter the international system. This enables them to read the foreign press and use search engines to examine subjects normally off-limits in China. Knowledge, it is often maintained in the West, will destroy the Chinese state’s monopoly on information. But the Chinese educational system is effective enough to immunize many citizens against heterodox ideas. A recent current example illustrates this: most Chinese intellectuals, including many resident abroad, are convinced that the US deliberately bombed Beijing’s Belgrade embassy and are equally convinced that NATO’s attempts to stop the killing of Albanians in Kosovo was an act of US-directed Western imperialism which might lead to intervention in China on behalf of Muslims and Tibetans.

It may reasonably be asked, although it is outside the scope of this paper, how a society based on lies can function. In Dr Li Zhisui’s memoir of his years with Mao one of the striking aspects was how much the leaders lied to each other. The existence, for years, of Reference News, especially the most secret version, indicates that the senior leaders expect the facts. Orville Schell has asked "Are there oases in the memory hole for Party higher-ups … How do they arrogate any area where some truth prevails, allowing the government to function?" As Liu Binyan told me, during the 1959-1961 famine those who needed to know were aware of the disaster. Mr. Liu told me that he also knew about the cannibalism but did not write about it.
But the lying is pervasive and it is very painful to be a citizen in such a place and puzzling to be a reporter. Chinese rarely reply ‘I don’t know,’ or ‘bugger off,’ when a reporter asks a tricky question – such as me asking a man standing in a crowd of tens of thousands in Lanzhou waving the Nepalese flag whom he was waiting for. I knew it was the King of Nepal, who was about to drive by. My flag-waving neighbor preferred the safe "I’m not too clear’. In the same city I asked someone why water was being wasted when there were many signs saying "Drought! Save water!" He said "I’m not too clear" and soon returned with a policeman who told me that I had no business reading the sign which was for Chinese only.

After Tiananmen my friends who had been involved in demonstrating were forced to write dozens of "confessions," repeating lies about what had happened in Beijing for the six weeks from mid-April to June 4. Their children were forced to memorize lies too. One primary school child asked his grandmother if what his teachers were telling him was true. "Shut up and memorize it," she said. "Get a hundred marks and stay out of trouble."

These are hard matters for Chinese – and for reporters – to confront. After years of discussions with Chinese intellectuals Princeton University’s Perry Link suggests "There’s a strong pull to get to the bottom of this. But the digging undermines the culture, you’re chipping away at something precious. It’s like getting pushed away by the core of a magnet. Soviet dissidents find it easier. Chinese like to stay within the system."

This is changing. But not among all Chinese. A growing number of Chinese writers is seeking ways around and through the wall. Foreign reporters, including myself, have given either no or negligible attention to the post-1989 push by such writers to probe hitherto taboo subjects. Geremie Barme of the Australian National University who has an unrivalled mastery of the minutiae of the Chinese literary scene pointed out at a recent Harvard seminar that the deregulated publishing market stimulates wide-ranging political and social critiques. As long as they avoid political action these writers challenge the party on many fronts, such as official corruption, cronyism, the expansion of the gap between rich and poor, media freedom, and even democratization. The development of democracy in Taiwan, Mr. Barme suggests, is now included in discussions of Chinese modernity. "These writers were emotionally and intellectually determined to see the one-party state weakened and undermined no matter what the cost. For them the marketplace was a welcome ally in their quest. They would prefer an enfeebled party-state that permitted direct resistance if it meant that the new dominant market might well make that resistance little more than cosmetic." [Barme, "The Revolution of Resistance," in the forthcoming Social Change in Contemporary China: Conflict and Resistance, edited by Elizabeth Perry and Mark Selden, London, Routledge: 6] Some writers, Barme writes, have turned their attention to local history, so that even the 1959-1961 famine has fallen under the spotlight. He gives as an example "the journalist Lu Yuegang’s work on the state-induced famine in Fenghuo village, Shanxi province." [Barme, "The Revolution" p.23, footnote 18.] From such local investigation other writers, including Yu Jie, author of the hugely popular book Fire and Ice, have moved to polemic. Enraged by the adulation of Mao by the ex-Red Guard Zhang Chengzhi, Yu wrote "Statements like this absolutely horrify me ... what has Zhang Chengzhi got to say about the 30 million people who starved to death during the so-called three years of natural disasters? How does he react when contemplating the countless tormented souls of those who hanged or drowned themselves or were beaten to death?" [Barme, In the Red: On Contemporary Chinese Culture Columbia University Press 1999:353]
Barme concludes that "the proliferation of ideological stances and cultural possibilities – albeit hamstrung and distorted – ...allowed for an unprecedented opportunity for debate and discussion in the history of the People’s Republic. The lack of adequate public institutions that could provide avenues for constructive change and wide-ranging practical reform meant that the transformation was not neatly discernible or particularly dramatic, but it was continuing apace nonetheless." [In the Red: 362]

Mr. Barme observed during the seminar that such writing in an authoritarian society is what Vaclav Havel, in a 1978 essay, called "the art of the impossible…" He noted as well that Havel’s writings are quoted by the new iconoclastic writers. Some Chinese, therefore, increasingly demand the restoration of a basic human right: the accurate memory of times gone by. Barme’s succinct rejoinder to my observation that Western reporters appear unaware of this development was "They don’t read enough."

George Orwell imagined a "memory hole" down which totalitarians drop awkward facts. The memory hole remains in Beijing. But Chinese increasingly demand the restoration of a basic human right: the accurate memory of times gone by.

One of China’s most persistent investigators of Party history is Dai Qing. She spent time in jail after Tiananmen but continues to investigate political secrets.

"There is a tremendous thirst for this in China. You foreigners, with your press, will find it hard to understand, because you are so flooded with newspapers and books… You should imagine living in a dark room with all the shades drawn. If one shade goes up – just a crack – the light that enters is suddenly very interesting. [italics in original]." [quoted in Perry Link, Evening Chats in Beijing, Norton, 1992: 148]

The leaders in Beijing tell their subjects that only the Party can save China, keep it prosperous, and avoid Yugoslavian or Russian disasters. But that China is backward and poor and unstable – with a hard-working and intelligent population, whose people do superbly when they cross its borders to prosper in Hong Kong or get into Harvard and Yale in disproportionate numbers – is the Party’s responsibility. In the Fifties, we learn from the important study Chinese Village, Socialist State, Raoyang, a village only 120 miles from Beijing, was held up to China as a model of self-reliance, which others should copy, when in fact it was receiving secret State funds. To copy it was to guarantee disaster, but it was important politically that "self-reliance" be seen to be working.

But the Biggest Lie is insisting that while the Party makes mistakes, only the Party can correct them. What it means is cover them up. It is probably true that the man who told the truth – about Tiananmen, say – would rule China. But the entire Lie is so big, starting with the birth of the Party itself, that if it were punctured the system would explode. In other precarious regimes this is commonly suggested by foreign journalists. In China reporters often discuss party reform as if it must inevitably strengthen the party.

George Orwell pointed out that controlling the past is a main goal of authoritarian regimes Their aim is ignorant subjects, rather than aware citizens, more like children than adults. Grownups, citizens want their governments to tell them the truth. For 200 years, all over the world, governments have been resisting this but they are everywhere in retreat. This is true in China as well, where occasional books like He Qinglian’s China’s Pitfall (hardly examined by journalists) fire torpedoes directly into the Party’s hull, and where hundreds of magazines mock around the edges of the political structure. Much of this is well-covered by the best reporters, although in China, which is far larger than Europe, few Western media support more than one journalist. Reporters are allowed to visit the minority areas with permission, and then usually in guided groups; in Xinjiang and Tibet meeting local people off the official program, interviewing them properly and following up what they say is nearly impossible. Those reporters who visit Tibet with official permission may quote the occasional complaint from an anonymous monk but they have little opportunity on guided trips to sit in a monastery for several days and wait for real conversations to develop. Even more difficult is investigating the scale of Chinese military and economic power in the minority areas. Occasional articles such as a recent three-part analysis of the Tibetan situation in both a mainland journal and the leading Communist newspaper in Hong Kong, say little new but astonish because of the little they do say and, in a disguised form, admit.

The limited discourse that occurs, the occasional somewhat revealing articles, and the chats with professional Chinese contacts, are seen by friends of China abroad as "loosening up" and "relaxing," and critical reporters are told to concentrate on such progress. A leading American specialist on Chinese intellectuals told me recently that while she could not deny that a steady trickle of dissidents has gone to jail all year, the minority areas remain tightly controlled, and the genuine Panchen Lama has been kidnapped and disappeared together with his entire family, nonetheless "I just returned from Beijing where I had really open discussions on all sorts of topics."

It would be foolish to deny that nothing ever changes in China, that the secrets are somewhat easier for reporters to crack – although we now look back, ironically, at the pre-1989 years as a golden age – and that the regime permits occasional shafts of light to illuminate its traditional darkness. Some reporters, in my judgement, make far too much of these changes; had they occurred in South Africa, which after Nelson Mandela was released also became "better," they would have been less generous.

On several occasions the official Chinese press has advised American reporters to emulate Edgar Snow. For anyone who has followed Snow’s career and read his articles and books, this advice is fraught with dilemmas.

But which Snow? The Snow who helped subvert the Legitimate Government of China between 1925 and 1938, consorted with guerrillas with rifles and subversive students? Surely that can’t be what Beijing has in mind. Or is it the Snow, we now learn from the decrypted Venona documents showing Moscow’s influence on the American Communist Party and the Left generally in the Thirties and early Forties. In these documents we read of Moscow’s criticism of Red Star as "vicious Trotskyist propaganda" and its instructions to its tame American reviewers to hammer the book. We read too of Snow’s plaintive letter to Earl Browder, secretary of the American Communist Party: "Some weeks ago I voluntarily wrote to my publisher, asking them to excise certain sentences from any new edition of my book – sentences which I thought might be offensive to the party." [The Soviet World of American Communism, Harvey Klehr, John Haynes, Kyrill Anderson, Yale UP:337] The doctored edition omits Snow’s earlier statements, which were accurate, about the enormous influence of "Soviet Russia, under the dictatorship of Stalin." Or, does Beijing want reporters to be like the Snow who, in the Sixties, denied there were political prisoners in China while confiding to his diary that he was doing his best to take sides, and begging his friends in China for "a single fact" which would prove that stories about the 1959-1961 famine were false.

All governments and many of their citizens suspect or hate the press. When journalists sell out for access or intrude into people’s personal lives I hate them too. It is not only in Beijing that I have heard people say the only thing they believe on television are the weather reports. But despite what Chinese, British, and American press officers say reporters are not here to be Helpful or Friendly, which is what Jiang Zemin states is the function of the press. This goes back to Mao at the Yanan forum in 1942-43 when he saw the press as a weapon in the "zhengfeng" or party rectification campaign.

In 1985 Party General Secretary Hu Yaobang said "I think it can be said that the party’s journalism is the party’s mouthpiece and the mouthpiece of the people themselves … everybody will naturally and necessarily hold the same opinion on the basic issues and it would be unnatural to obstinately express "different voices." Premier Zhao Ziyang, in 1987, moved things on a bit when he said the press should exercise "Yulun jiandu"... supervision of [public officials] by public opinion...and ‘zhongda wenti jing renmin taolun,’ "facilitate and allow public debate on important problems."

Many Chinese journalists know in their hearts, especially since the Cultural Revolution, that the party can make terrible mistakes and do terrible things … but it can only say this about the past and it is best not to be specific about the party itself.
Those who accuse the American press of poisoning US-China relations remind me of General William Westmoreland, commander of US army in Vietnam, who once told me "The war in Vietnam is the first war in history to be lost in the pages of The New York Times." In China this feeling is deeper. They take words really seriously and they can do something about it: that is why Mao had Wang Shiwei and many others executed during the Yanan period, and why almost all the members of the Chinese Democratic Party are in prison today. A prisoner already serving a ten-year sentence received an extra eight years not long ago for attaching tiny lips of paper bearing the words "Long live freedom" and "End Tyranny" to the legs of locusts and flying them out of his cell window. [Detained in China and Tibet: A Directory of Political and Religious Prisoners, Asia Watch, 1994:xvi)

Xu Liangying, now almost 80, a physicist and academician, has campaigned for political freedom since the Fifties and in recent years has sent petitions to the regime calling for the release of political prisoners. In 1957, when Deng Xiaoping was Party Secretary General, Professor Xu and members of his family were detained for 20 years. During that period he recalls that he was sustained by a portrait of Albert Einstein bearing the words "Great spirits have always encountered opposition from mediocre minds."

We China-journalists, whether it is our intention or not, have been compiling an archive of the lives of the Chinese under a system of mediocre minds which, like Lenin’s, Stalin’s and Brezhnev’s in the Soviet Union, caused millions to die before their time, blocked the spiritual and cultural development of generations, and kept China poor and backward. No one has been brought to book for this. Some day this archive will be part of the evaluation of what will have been one of China’s shortest dynasties. In the meantime I recall – with hope and pleasure – an editor at The People’s Daily telling me not long after Mao died: "Lies in our newspapers are like rat droppings in clear soup: they are both obvious and disgusting."
copyright October 1999.

Posted on: 2005/12/19 21:12
Jag kom
Jag såg
Jag vände åter...
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Kina
#4


See User information
En samling länkar om artiklar som har med Kina att göra, ur min site 100777.com, var så goda.




China Preparing For War And Few Notice
http://100777.com/node/1417

... entered into détente with the communist regime in China, America has doggedly assisted in the commercial and military buildup of ... of billions of dollars of commercial assistance to Red China, not to mention vast amounts of technology which China has used to ...



We Are Surrounded
Or How Well Do You Speak Chinese?
http://100777.com/usa/china



Beware of China
http://100777.com/node/492

... REPUBLIC By Gordon Thomas, author of SEEDS OF FIRE: CHINA AND THE STORY BEHIND THE ATTACK ON AMERICA Over 3,000 companies in the United States are controlled by China's powerful Secret Intelligence Service (CSIS). Hundreds of ... Department intelligence analyst specialising in Asian-China affairs. To meet the threat, Mueller has ordered 167 senior agents ...



The Great Satan slips
http://100777.com/node/1121

... The Great Satan slips. China Backs Iran Against The Great Satan Combine China's recent Iranian energy mega-deal with Vladimir Putin's new strategic ...



A hunger eating up the world
http://100777.com/node/1447



Mandarin being taught in public schools
http://100777.com/node/1452

... was ABC's report at the end of the broadcast regarding China .., specifically what is being taught in public schools. A few ... ABC did a report on the phenomenal growth happening in China [e. g. China is now consuming 1/2 of all concrete produced in the world?] ...



New Chinese Jets Superior, Eagle Loses to Flanker
http://100777.com/node/814
... R. Smith Wednesday, May 26, 2004 China is about to receive 24 advanced Sukhoi Su-30MK2 Flanker fighters from ... the Kh-31 Krypton supersonic anti-ship missile. China has already purchased 78 Su-27SK/UBK fighters and 76 Su-30MKK fighters ...




Posted on: 2005/12/19 22:14
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Kina
#5


See User information
Tack 100777!

Måste dyka in på din sajt...

Psilocyber, jag vet inte om det du tar upp. Jag går efter "essensen" i det jag publiserar. Är grunden att det är tex något som ses som politik "därute", då ska det väl in där. Jag ger inte direkt något tips så, utan lägger upp ett inlägg, länkar i det kan väl vara befogat, då det är i sitt sammanhang.

Posted on: 2005/12/19 22:29
Jag kom
Jag såg
Jag vände åter...
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Kina
#6


See User information
Hallå på dig Kronblom...jo jag har precis som du inte heller lagt upp några tips,...men micro (som slickar A:s arsle) har fått för sig att det ändå är tips om man länkar till föredrag, film eller skrifter. Vad jag menade med mitt inlägg är det att det skall bli intressant och se hur lång tid det tar innan han börjar gnälla här med,...men det gör han väl förmodligen inte,...för han och "A" gillar att hacka på just mig...det är de det handlar om, inte nåt annat.

Du är ny här och du har ännu inte råkat ut för micro och "A",...micro är en lite egotrippad typ och som gillar att demonstrera sin makt genom att sparka ut folk, hota och gnälla i största allmänhet. Han skriver sällan nåt väsentligt, förutom då det gäller att gnälla och klaga förstås. Det är inget man kan göra åt,...och inget att bry sig om. "A" är en huvudlös "grå tråkig" typ som inte är social för fem öre,...han vill inte umgås eller lära känna folk,...bara leka "maktspelet".
Nu skall du se att jag blir bannad (igen),...men det skiter jag blanka fan i. Micro och A är de främsta kverulanterna här på vaken anser jag. Jag är hjärtligt trött på att ständigt bli motarbetad och tystad av "A" och micro, då man börjar tala sanning om vare sig konspiration eller vad som helst.
Göran Persson skulle vara en bättre administratör för vaken.se än micro & company. Ribban skulle ligga betydligt högre. Jag känner att jag inte har lust att slösa på min energi på vaken längre, det är helt meningslöst.

Jag förstår fortfarande inte hur micro och puckot (A) får ihop det när han påstår att det är "tips & recensioner" när man länkar till filmer, föredrag eller skrifter/inlägg.

Jag väntar fortfarande på hans förklaring om hur han får ihop det...eller jag skiter i det faktiskt.


Posted on: 2005/12/19 23:01
"They are already here..."
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Kina
#7


See User information
Hej där!

Jag har ingen koll. Jag får mina slängar på dc-hubben där dessa är med i, av somliga där, men jag gillar dem alla, då tittar jag ibland (för sällan) inom mig själv för att se vilken min del är i det hela. Man är ju två om en tango. Man tar ofta saker personligt, fast det inte är menat så. Själv reagerar jag i bland negativt och fräser och hackar.

Men när jag blivit riksmarskalk så lovar jag att du ska få bli både länkminister och chef för Smygjudebyrån. Dom/vi som är för "osnälla" avger kanske nyårslöften tex: "Jag har inget i denna världen att försvara, och då inte heller inom mig, så jag lovar härmed att bete mig upprätt både på Vaken.se och DC-hubben." Amon


Posted on: 2005/12/20 3:18
Jag kom
Jag såg
Jag vände åter...
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Anonym
Re: Kina
#8
tjaba kronblom och alla andra..
Grymma länkar och bra inlägg, skönt med lite ny info om resterande delar av världen reagerar och förbereder sig för den zionistiska agendan..

lite konstruktiv kritik dock, kronblom först.
När inläggen blir så oerhört lång kan det ibland vara skönt för våra lata mänskliga/reptil hjärnor med någon sammanfattning..

sen så psilo'an.. du börjar ju balla ur här igen..
varför ska du lägga ner så sjukt mkt energi på dina inlägg sen säga att du skiter i't.?

skit i vilka jävla platser inläggen hamnar på.
ibland kan man bara garva åt folks personligheter istället för att bli lack, som du gärna drar dig till..
jag har oxå dåligt temperament, dock bara irl..

se över din energi förbrukning psillan!
d inte värt det.. sen så har du ju fått upp fett mkt info senare tid..
mer än vanligt så att säga..

tänk på att stress afton (julafton) kan vara en bov oxå..

 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Kina
#9


See User information
Jo du efekto...jag skall börja ekonomisera med min energi...blev bara så djävla sne på A och hans gnäll hehehe...jaja...så kan det gå om inte haspen är på...

Psilo

Posted on: 2005/12/20 19:59
"They are already here..."
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Kina
#10


See User information
Tjabba, på er alla "Kultur-revolutionärer" - Det här får f-N i mig bli kvällens sista - Kinesgrejen var lång - som bara den - men kul och intressant - Nu skall jag i alla fall dra min analys av - "Den Gula faran" - som spåmannen Nostradamus snackade om - (kanske) - jag tror nu att - efter det stora kriget som snart är över oss och + jordens menstruation/Jordaxels-tippningen, så är det ´"bäddat" genom Illuminaternas, under de "geys" ledning att detta asiatiska folk kommer att "ta" ledningen - likt det europeiska ha fått gjort under det senaste två tusen åren - nästa varv kommer kineser att ha själva makten och härligheten - Allt pekar på det - och ödle-jävlarbna har nu antagit kinesiska kroppar - F-N, såg ni senaste "Snooker" - mästerskapet - Vem blev inte mästare då - här ocxh nu - jo en litren kines på 18 - år - hajjar ni?!!! Den Gula faran är på gång - men det gör ju inget för nästa gång när vi föds - så kommer vi kanske då att vara en liten kines-snubbe - och vad f-n, gör väl det?

Bara man gör bra ifrån sig... Det är ju det som är huvudsaken... Hö, hö...

samt: plus: (Grymlingen)

Posted on: 2005/12/21 2:13
"Många kommer att tro sig falla" - Många kommer att tvingas resa sig"

Inre Frid - Yttre Fred - Sann Frihet!
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Anonym
Re: Kina
#11
vadå efekto det finns ca 6 miljoner människor som idag är murare
och ca 100000 ingår vårt land i hemliga sällskap hur många av de tror du vet om vad de skyddar ...
de är ju bara vakter bakom ord som människoförbättring och gemenskap...

va fan du kan ju säkert bli murare om du vill men du kommer antagligen aldrig att nå över grad 3
i sverige tror ja vi har 11 grader och en hemlig...

det är naturligtvis den som är den som är om vi kallad det så
illuminatiserat frimureri
de andra är bara spel för galeriet
(rätt harmlösa)
en klubb för gubbar som är trötta på kärringarna hemma o vill sticka till grabbarna o skåla snacka skit o känna sig lite finare än oss andra

http://www.vaken.se/modules/newbb/vie ... 765&forum=1#forumpost6061

MVH Masken i Angered

 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 








dvd-infobeställning banner längst ned.
Ikoner
Paypal
Stötta Vaken med en månatlig donation
Facebook
Gå även med i vår facebook-grupp och bli en av de över 15 000 som diskuterar där.
Login
Annonsorer och reklam
Annonser:






Annonsorer och reklam 2


Creeper MediaCreeper
Vilka är Online
26 user(s) are online (26 user(s) are browsing Forum)

Members: 0
Guests: 26

more...
Nya medlemmar
test_user
test_user
01/01/2020
brifrida 09/05/2019
Turbozz 08/15/2019
Fr4nzz0n 07/30/2019
Egenerfarenhett 05/19/2019
Bloggar o Länkar

I11time.dk
911 Truth i Danmark.
Se verkligheten
Dissekerar skildringar från massmedia.
Den dolda agendan
Nyheter på svenska.
Klarsikt
Mats Sederholm & Linda Bjuvgård.
Dominic Johansson
Hjälp Dominic att komma hem.
Mjölkpallen
Mjölkpallen är samlingsplatsen där bonnförnuftet tros ha sitt säte.
911truth.no
911 Truth i Norge.
Nyhetsspeilet.no
Nyheter på norska.
En bild säger mer ...
Citat från eliten som bilder.
Folkvet
Sanningen är dold bland lögnerna
Fred & Frihet
Geoengineering.se
Hur påverkar geoengineering dig?
Grundläggande frihetsbegrepp på svenska

RSS