Bassa skrev:
Många säger till mig att jag har förändrats de senaste åren eller till och med det senaste året och jag kan inte annat än att hålla med dem. Jag har förändrats otroligt mycket, både som person och åsiktsmässigt. Men det jag inte förstår är att de flesta säger detta men en negativ inställning, som om det vore något dåligt. Utveckling är ju beroende av förändring och varför skulle någon vilja stanna upp i sin utveckling? Tyvärr tycker jag att alltför många människor är rädda för förändringar och låser sig gärna kvar i den situation de befinner sig i. Som att allt de arbetat för att uppnå helt plötsligt skulle försvinna om de valde att förändras.
Vi måste släppa rädslan vi har och välkomna förändringarna som den naturliga del av livet som de faktiskt är. Vi måste lita på att allt kommer utspela sig till det bättre, oavsett situation, så länge vi har klart för oss vad vi vill uppnå. Så länge vi har målet uppsatt, kommer varje steg, framgång som motgång, vara ett steg närmare. Det gäller bara att kunna glädja sig åt framgångarna och att kunna lära sig av motgångarna.

Men jag tror inte att rädslan är den enda anledningen till detta. Beroende har nog en stor delaktighet också. Människor känner att de är tvungna att stanna upp på grund av till exempel arbetet, familjen eller vännerna. Det är här som samhället spelar sin största roll i människans begränsning. Vi anser helt enkelt att vi har för mycket att förlora på att följa våra drömmar och mål. Vi riskerar att förlora arbetet och därmed vår förmåga att tillgodose vår familjs behov ur ekonomisk synpunkt. Egentligen är detta det enda som krävs för att vi ska avstå från våra drömmar eftersom det är ekonomin som hela dagens samhälle kretsar runt.
Men genom att avstå från våra drömmar, med undantag från dem som kan försörja sig på dem, lever vi mer eller mindre ofrivilligt i olycka och med en känsla av att man vill uträtta så mycket mer i livet.

Tänk er en värld där alla människor kände att de hade möjlighet att uppfylla sina innersta drömmar, utan att dömas eller lämnas utanför systemet bara för att deras drömmar inte tjänade systemet så som det var tänkt. Skulle det verkligen finnas några mördare, våldtäktsmän eller “kriminella” överhuvudtaget? Om man verkligen går in i djupet på dem som utför våldsdåd (eller andra uppenbara handlingar som motverkar både mänskligheten och individen) så grundar sig dessa handlingar i antingen barndomen, (i form av en familj som inte fungerar eller avsaknad av en) i att de inte blivit förstådda (mobbade, anonymitet eller liknande) eller att de inte varit tillåtna att uttrycka sig helt och hållet. Alla dessa orsaker skulle vara som bortblåsta om varje människa hade möjlighet att följa sina drömmar, oberoende av samhällsklass eller inkomst. Alla människor skulle känns sig tillfreds med sig själva och därmed avspegla detta på sina nära och kära.

Det första steget mot ett sådant samhälle är att just Du börjar acceptera människor med andra åsikter, andra förutsättningar och verkligen försöker sätta dig in i hur du skulle ha handlat om du var i deras sits.
Det andra steget är att förändra det kapitalistiska system vi så välvilligt lever efter idag, men det är ett kapitel i sig.
Det tredje steget är att mänskligheten enas under ett mål som i sanning tjänar alla, istället för bara de lyckligt lottade.

Bassa skrev:
Haha! Än en gång... Argument! Jag kan inte ge motargument mot "det är bakvänt". :)

maggot skrev:
Så jäkla bakvänt vad det väl inte men inget revolutionerande kanske

Bassa skrev:
Många säger till mig att jag har förändrats de senaste åren eller till och med det senaste året och jag kan inte annat än att hålla med dem. Jag har förändrats otroligt mycket, både som person och åsiktsmässigt. Men det jag inte förstår är att de flesta säger detta men en negativ inställning, som om det vore något dåligt. Utveckling är ju beroende av förändring och varför skulle någon vilja stanna upp i sin utveckling? Tyvärr tycker jag att alltför många människor är rädda för förändringar och låser sig gärna kvar i den situation de befinner sig i. Som att allt de arbetat för att uppnå helt plötsligt skulle försvinna om de valde att förändras.
Vi måste släppa rädslan vi har och välkomna förändringarna som den naturliga del av livet som de faktiskt är. Vi måste lita på att allt kommer utspela sig till det bättre, oavsett situation, så länge vi har klart för oss vad vi vill uppnå. Så länge vi har målet uppsatt, kommer varje steg, framgång som motgång, vara ett steg närmare. Det gäller bara att kunna glädja sig åt framgångarna och att kunna lära sig av motgångarna.

Men jag tror inte att rädslan är den enda anledningen till detta. Beroende har nog en stor delaktighet också. Människor känner att de är tvungna att stanna upp på grund av till exempel arbetet, familjen eller vännerna. Det är här som samhället spelar sin största roll i människans begränsning. Vi anser helt enkelt att vi har för mycket att förlora på att följa våra drömmar och mål. Vi riskerar att förlora arbetet och därmed vår förmåga att tillgodose vår familjs behov ur ekonomisk synpunkt. Egentligen är detta det enda som krävs för att vi ska avstå från våra drömmar eftersom det är ekonomin som hela dagens samhälle kretsar runt.
Men genom att avstå från våra drömmar, med undantag från dem som kan försörja sig på dem, lever vi mer eller mindre ofrivilligt i olycka och med en känsla av att man vill uträtta så mycket mer i livet.

Tänk er en värld där alla människor kände att de hade möjlighet att uppfylla sina innersta drömmar, utan att dömas eller lämnas utanför systemet bara för att deras drömmar inte tjänade systemet så som det var tänkt. Skulle det verkligen finnas några mördare, våldtäktsmän eller “kriminella” överhuvudtaget? Om man verkligen går in i djupet på dem som utför våldsdåd (eller andra uppenbara handlingar som motverkar både mänskligheten och individen) så grundar sig dessa handlingar i antingen barndomen, (i form av en familj som inte fungerar eller avsaknad av en) i att de inte blivit förstådda (mobbade, anonymitet eller liknande) eller att de inte varit tillåtna att uttrycka sig helt och hållet. Alla dessa orsaker skulle vara som bortblåsta om varje människa hade möjlighet att följa sina drömmar, oberoende av samhällsklass eller inkomst. Alla människor skulle känns sig tillfreds med sig själva och därmed avspegla detta på sina nära och kära.

Det första steget mot ett sådant samhälle är att just Du börjar acceptera människor med andra åsikter, andra förutsättningar och verkligen försöker sätta dig in i hur du skulle ha handlat om du var i deras sits.
Det andra steget är att förändra det kapitalistiska system vi så välvilligt lever efter idag, men det är ett kapitel i sig.
Det tredje steget är att mänskligheten enas under ett mål som i sanning tjänar alla, istället för bara de lyckligt lottade.

Bassa skrev:
Många säger till mig att jag har förändrats de senaste åren eller till och med det senaste året och jag kan inte annat än att hålla med dem. Jag har förändrats otroligt mycket, både som person och åsiktsmässigt. Men det jag inte förstår är att de flesta säger detta men en negativ inställning, som om det vore något dåligt. .

kossan skrev:
Jag tror också att det är superviktigt att var och en av oss lever vårat liv, nu när vi ändå fått ett liv...
Om man inte har sig själv finns det inte mycket att ge.


Liv är rörelse/utveckling. Död är stagnation.

det är bra att du vågar växa, Martin. det kan finnas folk som irriterar sig på att du inte anpassar dig, inte minst kan det påminna om deras egen smärta i att ständigt fått ha hållit tillbaka sig själva.

wiseguy skrev:


Det var nån som sa "Freedom is a lonely buisness" jag tror det jag menar ryms i dessa ord. Skall man vara sig själv, måste man lämna de andra kvar.

kossan skrev:
Behöver jag verkligen förklara, eller har du som mål att driva med mig?

Drick vatten från en bäck som rör på sig, sedan dricker du vatten från en bäck som vuxit igen/stagnerat.
det smakar väldigt annorlunda.

Är av en färsk grönsak (där det fortfarande finns liv och rörelse på cellnivå)
Ät av en som legat och skrumpnat ihop.
Det är stor skillnad.

Träffa en människa som lever sitt liv, följer sitt flöde istället för att krampaktigt klamra sig fast vid allt som en gång erbjöd "trygghet".
Träffa en människa som är rädd för att leva sitt eget liv fastän den vet att den kommer få dö sin egen död.
det är stor skillnad.

novax skrev:


Det är begrepp från New Age.

kossan skrev:
Att följa sitt flöde kunde folk göra och låta bli att göra innan det fanns något som hette new age, likväl som människan (som inivid och som kollektiv) har utvecklas innan dess.
Det blir väldigt begränsat när du säjer att det kommer därifrån.

kossan skrev:
Det kan vara värt att fundera på vart behovet av att städigt klassificera och stoppa in saker i fack kommer ifrån.

kossan skrev:
Nej, det kommer inte alltid från ett speciellt ställe.
Och det blir väldigt svårt att komma någonstans i diskussioner om vi ska utgå från varandra som tillhörande vissa fack.
då pratar vi med facken, inte med varandra.

novax skrev:
Quote:

kossan skrev:
Det kan vara värt att fundera på vart behovet av att städigt klassificera och stoppa in saker i fack kommer ifrån.

Ja, jag tycker också det ska funderas över varifrån somliga har sitt ordtänk och skriveri ifrån. Det skulle nog skrämma dessa somliga.

Jag tror mig veta det... här är ett av 100 inlägg som det står var det kommer ifrån...:

http://vaken.se/modules/newbb/viewtop ... t_id=25485#forumpost25485