Av Jan Gillberg. Saxat från DSM Nr 1 2008 s. 25

-- I stället för att låta företrädare för skilda uppfattningar mötas i öppen debatt, har det i Sverige utvecklats en kultur, där debatten sker inom ett "snittfält" med bara små åsiktsskillnader. När radikalitet tillåts är det på vänsterkanten med förankring i marxistisk/socialistisk/kommunistisk ideologi.

"Högeråsikter" - även modesta sådana - ges inte plats i 'det offentliga rummet" på samma villkor som "vänsteråsikter". I allt väsentligt en följd av den målmedvetenhet genom vilken Mediavänstern - i DSM kallad Gramscivänstern - på 60- och 70-talen lyckades skaffa sig kontroll över de särskilt betydelsefulla medierna som Sveriges Radio och TV samt de stora tidningarna. En kontroll som denna vänster i allt väsentligt kunnat behålla.
En metod för att på detta sätt hävda vad som i vissa frågor kommit att gälla som ett åsiktsmonopol är att:

1) från debatt och informationsförmedling stänga ute meningsmotståndare och

2) då detta inte går "giftmärke" meningsmotståndare.

Detta var något som chefen för EKO redaktionen på Sveriges Radio Staffan Sonning gjorde inför valet 2002 i en instruktion till medarbetarna. Instruktionen, som var avsedd att vara "intern", kom på avvägar och fick därigenom viss uppmärksamhet.
Av denna som intern avsedda PM framgår att medarbetarna instrueras att i sin nyhetsförmedling så långt möjligt avstå från att omnämna eller på annat sätt uppmärksamma partier med en till invandringspolitiken kritisk inställning. När detta ändå anses nödvändigt skall de konsekvent omnämnas som"främlingsfientliga".

Av instruktionen framgår, att det är just detta - att de är främlingsfientliga" som skall trummas in. Således framhålls med särskild betoning, att de inte skall omnämnas som "högerpopulistiskn, högerextremistiska, invandrarkritiska eller med någon liknande omskrivning" utan just som "främlingsfientliga". Ingenting annat. Tydligen har Sonning gjort bedömningen att genom att genomgående trumma en och samma "beskrivning" skulle största möjliga "marginaliseringseffekt" uppnås.

Frågor som nu inställer sig är:

1) Hur många "instruktioner" som "Lilla Saltsjöbadsavtalet" och Sonnings instruktion till EKO-medarbetarna föreligger - "instruktioner" som inte kommit på avvägar och som därför ingen utanför ett antal slutna kretsar av utvalda journalister och opinionsbildare fått kännedom om?

2) Är den på detta sätt genom instruktioner styrda journalistiken understödd av någon form av åsiktsregistrering?

3) Vad har förekomsten av en på detta sätt styrd journalistik kommit att betyda för utvecklingen av den svenska konformismen?

4) Vad betyder detta i sin tur för att resa hinder för nytänkande och för möjligheterna till att utveckla en vital samhällsdebatt inriktad på att finna lösningar på alla de problem, som nu hotar att bryta ner det svenska samhället?