Här är en artikel skriven av Vargas Llosa och publicerad i SVD 1997. Läs och njut!

Litteraturen nödvändig för att väcka sövda sinnen

Publicerad: 15 maj 1997, 14.10. Senast ändrad: 7 oktober 2010, 14.19

http://www.svd.se/kulturnoje/understr ... -sovda-sinnen_5468461.svd

Audiovisuella medier kan inte på samma sätt som litteraturen hjälpa oss att förstå människans avgrunder och höjder. Om litteraturen inte tar tillbaka den roll den haft kommer det att bli svårare att bekämpa barbariet.

Mitt kall föddes ur idén att det litterära arbetet är ett ansvar som inte begränsas till det konstnärliga, utan också är förbundet med moraliskt engagemang och medborgerligt inflytande. Denna tanke har fram till i dag varit drivfjädern i allt jag skrivit och just därför håller den, i dessa tider av virtual reality, på att förvandla mig till en dinosaurie i slips och långbyxor i en värld av datorer. Jag vet att statistiken hävdar att det aldrig publicerats och sålts så många böcker som nu och att inget finns att frukta om man begränsar sig till siffror. Problemet blir tydligt först när man inte nöjer sig med lättvindig försäljningsstatistik som verkar garantera litteraturens fortlevnad, utan i stället kikar in bakom sifferkulisserna.

Vad vi där finner är nedslående. I våra dagar skrivs och publiceras många böcker men ingen i min omgivning, eller nästan ingen, för att inte diskriminera de stackars dinosaurierna, tror längre att litteraturen kan göra någon större nytta annat än som räddning undan tristessen på bussen eller tunnelbanan eller - särskilt om ämnet är rymdvarelser, skräck, vampyrism eller sadomasochistiska brott - som underlag för tv- eller biofilmer. För att överleva har litteraturen blivit light, ett begrepp det vore fel att översätta med "lätt" eftersom det egentligen betyder ansvarslös och, allt som oftast, imbecill. Därför anser en framstående kritiker som George Steiner att litteraturen redan är död, och därför deklarerar en ypperlig romanförfattare som V S Naipaul att han inte tänker skriva fler romaner, eftersom han numera finner genren motbjudande.

Om det bara handlar om att underhålla, att låta människor för en stund fly undan vardagens solkighet, familjelivets helvete eller de ekonomiska bekymren, kan litteraturen knappast konkurrera med tv eller bio. De drömmar som skapas med ord kräver aktiv medverkan av läsaren, en ansträngning av fantasin och, ibland, när det gäller modern litteratur, en komplicerad användning av minne, associationsförmåga och skapande, något som film och tv genom bilder förser åskådaren med. Vilket gör att denne för var dag blir allt latare, alltmer allergisk mot underhållning som kräver intellektuell ansträngning.

Jag påstår detta utan minsta fientlighet mot de audiovisuella medierna och i min egenskap av filmfantast - jag ser två eller tre filmer i veckan - som också njuter av ett bra tv-program (denna ovanlighet). Just därför har jag tillräcklig kunskap för att slå fast att ingen av de bra, underhållande filmer jag sett har hjälpt mig att förstå det mänskliga psykets labyrint som Dostojevskijs romaner, att förstå det sociala livet som Tolstojs och Balzacs verk gjort, eller lärt mig att förstå de avgrunder och höjder som kan rymmas i en människa på det sätt som Thomas Manns, Faulkners, Kafkas, Joyces och Prousts litterära skapelser gjort.

Den fiktion som utspelar sig på bioduken eller i tv-rutan är intensiv på grund av sin omedelbarhet och flyktig när det gäller resultat; den fångar oss och släpper oss nästan omedelbart fria igen. Den litterära fiktionen gör oss till livstidsfångar. Att kalla ovan nämnda författares verk underhållande vore att förolämpa dem eftersom, även om det är omöjligt att läsa dem annat än i ett tillstånd av trance, det viktiga med god lektyr alltid är det som händer efter läsningen, den eld som fortsätter att glöda i minnet medan tiden förflyter. Utan läsandet vore jag, på gott och ont, inte den jag i dag är. Jag skulle inte tro det jag tror, jag skulle varken hysa den visshet eller det tvivel som gör att jag lever. Dessa böcker har format mig, förändrat mig, skapat mig. Och fortfarande förändrar och skapar de mig, oupphörligt, i takt med min läsning. I böckerna lärde jag mig att världen är illa hopkommen och att den alltid kommer att vara det - vilket inte betyder att vi skall avstå från att göra mesta möjliga för att förhindra att den blir ännu värre - att vi är underlägsna det vi upplever i dikten, och att det finns villkor vi alla delar i den mänskliga komedi vi spelar med i som gör oss lika trots mångfald av kulturer, raser och religioner, villkor som borde göra oss solidariska med varandra. Att så inte är fallet, att fördomar kring ras och religion, nationalismens förvillelse, intolerans och terrorism fortfarande sprider sig, är något jag förstår mycket bättre tack vare dessa böcker. För inget kan såsom god litteratur göra oss uppmärksamma på grymhetens orsaker och det våld som människan är mäktig att släppa löst.

Två omständigheter gör det möjligt att påstå att om litteraturen i dag inte axlar den roll den haft i det förflutna - det vill säga vägrar att vara light, engagerar sig och söker öppna folks ögon genom fantasin och ordet - kommer det att bli svårare att hålla tillbaka uppblossande krig, blodbad, etniska strider, religiösa konflikter, massflykt och terroraktioner, som hotar att växa i antal och omintetgöra de förhoppningar om en fredlig värld i demokratisk samlevnad som Berlinmurens fall gav anledning till. Den kollektivistiska utopins misslyckande innebar visserligen ett framsteg, men det har inte medfört en allmän konsensus kring demokratin som Francis Fukuyama föreställde sig, utan snarare en förvirring. Det är inte omöjligt att den skulle kunna skingras med hjälp av de litterära labyrinter som skapades av Faulkner för att återge sagan om Yoknapatawpha eller av Herman Hesse för "Glaspärlespelet". Historien har blivit lika förvirrande och svårfångad som en Borgesnovell.

Den första av dessa omständigheter är det trängande behovet av att mobilisera ett medvetande som kräver att demokratiska stater skall ingripa med bestämdhet när freden bryts och katastrofer framkallas, som i Bosnien, Tjetjenien, Afghanistan, Libanon, Somalia, Rwanda, Liberia och på många andra platser där man i detta nu torterar, dödar och bygger upp vapenarsenaler inför kommande blodbad. Den förlamning med vilken EU bevittnade tragedin på Balkan - 200 000 döda och etniska rensningsoperationer som sedan legitimerades i valet då de mest nationalistiska partiernas makt befästes - är ett dramatiskt bevis på att det är nödvändigt att väcka de sövda sinnen som försjunkit i självgodhet eller likgiltighet, och befria dedemokratiska samhällena från den medborgerliga tvinsot som blivit en av de oväntade konsekvenserna av kommunismens fall. Författarna kan bidra till detta som de gjort så många gånger förr då de trodde att litteraturen dög inte bara till underhållning, utan också till att oroa, varna eller väcka till handling för en god sak. Människosläktets och kulturens överlevnad är sådana saker. Öppna människors ögon, smitta dem med vreden över orättvisor och brott, smitta dem med entusiasm för vissa ideal, bevisa att det finns utrymme för hopp i de svåraste situationer, allt detta är något litteraturen en gång kunnat, även om den ibland skjutit mot fel mål och försvarat det oförsvarbara.

Den andra omständigheten är att det skrivna ordet i dag, när många tror att bildflödet håller på att göra det föråldrat, har möjlighet att tränga djupare i sin analys av problemen, nå längre i beskrivningen av den sociala, politiska och moraliska verkligheten, helt enkelt har större möjligheter att säga sanningen än de audiovisuella medierna. De senare är dömda att hålla sig till ytan och är mycket mer begränsade än böckerna i friheten att uttrycka sig och att skapa. Detta tycks mig vara en beklaglig men ofrånkomlig sanning: bio och tv underhåller bättre, men de är alltid för torftiga, ofta otillräckliga och många gånger rent olämpliga för att säga det som krävs av ett vittne i domstolen - "sanningen och hela sanningen". Deras kritiska värde är därför ringa. Jag skall uppehålla mig ett ögonblick vid detta, som kan tyckas vara en motsägelse. Kommunikationernas tekniska framsteg har löst upp gränser och inrättat den globala byn, där vi alla till sist blivit nyhetshändelsernas vittnen och interkommunicerande varelser. Vi borde verkligen gratulera oss själva till detta. Tack vare den audiovisuella revolutionen har tillgången till information - att veta vad som händer, uppleva det i bilder och vara mitt i nyhetsflödet - gått mycket längre än de stora framtidsprofeterna Jules Verne och H G Wells kunnat föreställa sig.

Trots detta är vi, fastän välinformerade, mer avskärmade och distanserade från det som händer i världen än tidigare. Inte distanserade på det sätt Brecht ville att teaterbesökaren skulle vara för att utveckla sin tankeförmåga och uppnå politisk medvetenhet och för att kunna skilja det som hände på scenen från på gatan. Nej, den fantastiska snabbhet och flyktighet varmed vi förflyttas till skådeplatser på de fem kontinenterna har lyckats förvandla tv- tittaren till en åskådare och världen till en väldig teater, eller snarare till en film, en oerhört underhållande reality show där vi ibland blir invaderade av rymdvarelser, där människors pikanta intimiteter avslöjas, där man ibland visar massgravar i Srebrenica, krig i Afghanistan, bomber som faller över Bagdad eller Rwandas barn som visar upn sina skelett och döende ögon. Den flyktiga, uppseendeväckande och ytliga audiovisuella informationen får oss att se historien som fiktion och fjärmar oss från den genom att dölja bakomliggande orsaker, mekanismer och sammanhang och vidareutvecklingen av de händelser den skildrar med sådan livfullhet. Det får oss att känna oss oförmögna att förändra det som passerar revy framför våra ögon, på samma sätt som om vi såg en spelfilm. Det dömer oss till den passiva mottaglighet, moraliska slapphet och mentala normlöshet som vanligen framkallas av de program för masskonsumtion vars enda mål är att underhålla.

Detta är naturligtvis ett fullt legitimt tillstånd som har sin lockelse; vi tycker alla om att fly den objektiva verkligheten i fantasins namn - detta har också från början varit en av litteraturens funktioner. Men att göra nuet overkligt, förvandla den verkliga historien till fiktion, får medborgaren att känna sig befriad från ansvar och att tro att det är omöjligt att ingripa i en historia vars manus redan oåterkalleligen skrivits, tolkats och spelats in. På det viset kan vi halka in på vägen mot en värld som trots att den till namnet är demokratisk blivit det slags letargiska samhälle med resignerade människor som diktaturer brukar sträva efter att upprätta.

Förutom att de förvandlar information till fiktion genom sitt språk och den begränsade tid de har till sitt förfogande, är de audiovisuella mediernas kreativa frihet begränsad av de höga produktionskostnaderna. Detta är ett avgörande faktum, eftersom det är ett tvång som hänger över regissören inför valet av ämne och hur det skall gestaltas. Strävan efter snabb framgång är i det här fallet inte ett koketterande eller en äregirighet, det är villkoret för att få göra film. Men den ihärdiga konformism som brukar utgöra normen för den typiska audiovisuella produkten beror inte bara på detta behov av att erövra en stor publik med siktet inställt på minsta gemensamma nämnare för att kompensera de höga kostnaderna, utan också på att tv- och biograffilm på grund av sin omedelbara återverkan i vida kretsar är de av makthavarna strängast kontrollerade medierna, även i det öppnaste av samhällen. De blir inte, utom i några fall, uttalat censurerade, snarare övervakade och med hjälp av lagar och politiska och ekonomiska påtryckningar avrådda från att ta upp kontroversiella ämnen. Med andra ord, övertalade att vara enbart underhållande.

Detta förhållande gör att det skapats en privilegierad situation för det skrivna ordet och dess främsta exponent, litteraturen: Tillfället, jag skulle nästan säga plikten, att vara problematiserande, "farlig" i diktatorers och fanatikers ögon, ickekonformistisk, oroande, kritisk och envist inställd på att hitta missförhållanden även där de inte verkar finnas. Här finns ett tomrum att fylla och de audiovisuella medierna har varken kapacitet eller frihet att göra det på rätt sätt. Det är en uppgift som bör utföras om vi inte vill att det mest värdefulla privilegium vi äger - den minoritet av oss som gör det - friheten, den politiska demokratin, skall förfalla och gå under på grund av att de som kommer i åtnjutande av den avsäger sig den.

©Mario Vargas Llosa/El Pais 1996 Översättning från spanskan av Maria Cederroth. SvD den 15 maj 1997

Mario Vargas Llosa

Mario Vargas Llosa är författare.

Upp
Läs mer

Fler artiklar om nobelprisvinnaren:

* Bokförlag trycker om böcker
* Litteraturpriset till Mario Vargas Llosa
* SvD:s Kaj Schueler om valet av Vargas Llosa
* ”Hans språk är mycket välstämt”
* Fakta: Mario Vargas Llosa
* "En varm och hygglig karl"
* Litteraturen nödvändig för att väcka sövda sinnen
* SvD-artiklarna om Nobelpristagaren Vargas Llosa
* Mario Vargas Llosa
* Mario Vargas Llosa får Nobelpriset
* Perus president backar om amnesti
* Vargas Llosa vill legalisera knark
* Vargas Llosa gillar Larsson
* Klassiker av Vargas Llosa Det gröna huset
* Den sanna berättelsen om kamrat Mayta
* Svårt bli kvitt arvet från Ceausescu
* Vargas Llosa följer Gauguin till "paradiset"
* Vargas Llosa rannsakar världens tillstånd
* Vargas Llosa och tjuvarna

Den politik som Vargas Llosa förespråkar har misslyckats i Latin Amerika, under 80-90 talet följde man Milton Friedmans ekonomiska teser med katastrofala följder. Skuldsatta länder, tömda på deras statliga tillgångar som multinationella företag övertog nästan gratis. Folket emigrerade i tusentals till Europa, USA t.om. Japan. Det är människor som Vargas Llosa inte vill kännas vid, och det är den misstag som han gör, han kommer att bära smoking under nobels festen med all säkerhet, men inget att kladra honom för, det är hans verklighet. Perus verklighet är annorlunda, med en befolkining som med 80% indiasnkt påbrå i olika grader, men en liten elit har alltid försökt dölja den verklighet. De har efterapat Europa, USA och misslyckats för att de vägrat inse att latinamerika inte är Europa eller USA.

Den demokratin som Vargas Llosa företräder och som gör anspråk att vara den bästa system som någonsin har funnits och med den välsignelse startar krig i länder som är allför olika, som utgör ett virtuell hot, för bevisen råkar inte hålla när landet är nästan utplånat och miljoner männikor har dött på grund av denna ”misstag”. Nu planerar man för nästa krig, demokratin ska exporteras även om det saknas människor som kan utöva den, efter att ett nytt land utplånats, kanske denna gång men nuklärt kraft. Om skälen saknas för en invasion, då konstruerar man en ny ”sanning” som gör det möjligt att erövra denna världsdel.

Nato deklarerade i Lissabon förra veckan att man kommer att slå till var som helst i världen, om så behövs. Ett nytt doktrin som strider mot Geneve konventionen, men det visar bara den verkliga ansikte som demokratins fränder står för. Förresten blev folket blåsta i EU på sin konstitution, ingen folkomröstning för sånt, så som när riksdagen förra veckan ändrade grundlagen i all tysthet, nu tillhör den Svea Riket EU, så euron kan nu införas utan någon folkomröstning.

När en kontinent väljer sina framtida regeringar med en övervöldigande mayotitet som motsvarar 50-70 % stöd, då kallas de här regeringar för populister, diktaturer, auktoritära och totalitära. Men i de här länderna har folket fått rösta om sin konstitution, d.v.s Venezuela, Ecuador, Bolivia. Analfabetismen har utrotats vilket borde göra vilken literartur älskare glad, men inte Vargas Llosa för att de här länder utgör ett hot för honom. Han väljer att smutskasta istället, och nu fyller han ett syfte, en funktion, han är en ambassadör för den västerländka demokratin, om inte ord räcker, då tar man plan b, utplåna landet.