...sätter jag titeln till.

Jag har en teori, en sorts Universal law of Everything, som jag utvecklat under en herrans massa år, som jag tänkte dela med mig av. Jag har provat den empiriskt på mig själv och min omgivning, med extremt goda resultat, under ungefär 7-8 år. Jag lär mig hela tiden nya saker om den, men inget jag hittat eller stött på har fått mig att tvivla på den, vilket är anmärkningsvärt; varför ska jag berätta.

Teorin handlar om hur man uppför sig mot andra människor och mot information generellt. Poängen är egentligen ganska enkel, vilket också får mig att tro på sanningen i den, bl.a. Einsten förkastade alla teorier hans studenter presenterade om de såg för komplicerade ut.

Poängen är att man alltid, i alla lägen, ska utgå ifrån att man har fel.

Tanken är att om man alltid ifrågasätter sin tro och sina åsikter, kommer man -och det är här mina efterforskningar får tala- fram till en punkt där man känner, vet och tror att här kan jag inte längre ha fel! Det går inte, och för att undvika alla guruliknande tendenser som att "ni själva ska söka svaret på den ultimata sanningen" så kommer jag ge mitt svar; Jag tror, vet och känner att jag tror, vet och känner. Det är allt. Det finns inget man kan falsifiera i det.

Utifrån det har jag hittat två andra sanningar, som vilar på mina egna erfarenheter, så de är inte lika säkra, men jag har inte sett något som gett mig skäl att tvivla. Den ena är att universum strävar efter balans, d.v.s. att allt som staplats strävar efter att falla, och att det är svårt att gå emot naturen. Det andra är att kärlek och empati -alltid- fungerar, om man vet hur man använder sig av det.

Den viktigaste teorin jag har, och den som jag utarbetat baserat på ovanstående, tror jag är lösningen på precis allt dåligt i världen, men den är också fantastiskt svår att genomföra:

Jag tror nämligen att anledningen till att människor gör dåliga saker är rädsla för smärta. Inte fysisk smärta, utan psykisk, den som finns inuti en själv. Ett extremt tydligt exempel är rädslan för att göra bort sig, eller att erkänna att man har gjort fel. Även rädslan för att inte bli älskad, eller sedd, eller förstådd, om man skulle visa sitt riktiga jag. Man bär på sår i sitt undermedvetna, som man fått av att ha gjort eller blivit utsatt för dåliga saker. Jag har haft en väldig tur i livet och har faktiskt ganska få saker som jag tycker är väldigt jobbiga att minnas eller tänka på. De få jag har har dock genom min interna process fått mig att inse hur extremt jobbigt det är att ta tag i sina dåliga minnen, att släpa fram dem ur sitt undermedvetna.

Jag har av någon anledning, och av mängder av slumper, lärt mig att jobba aktivt med mitt inre. Genom en process av "Jag har alltid fel" har jag lärt mig att ifrågasätta mina egna känslor och vad som skapar dem. Det obehagliga jag upptäckt är att nästan allt jag känner är fel. Exempel är avsky inför annorlunda människor, vilket jag känner instinktivt men som jag lärt mig att hantera. Lärt mig att min mamma, som är en väldigt självisk människa haft en tuff uppväxt och helt enkelt inte har orken att vara självkritisk. Att jag inte är kär, utan rädd för att vara ensam. Att personen som är arg på mig inte är arg på mig utan trött, ledsen och ovan att hantera konflikter på andra sätt än att agera utåt. Att förstå att någon som är aggressiv och slåss innerst inne skäms så mycket att enda sättet att hantera smärtan med skammen är att slåss ännu mer för att agera utåt istället för inåt. Att det är så fruktansvärt skönt att lägga över ansvaret för sina handlingar på en högre auktoritet istället för att ta ansvar för dem, som poliser, jag när jag måste konfrontera folk i obehagliga ärenden, koncentrationslägersvakter, och alla som säger "Tyvärr, men lagen/chefen/normen säger..."

Allting är undanflykter. Allt är att inte ta SITT eget ansvar, att städa framför SIN dörr, att inte vara ren i själen genom att fly ifrån att ta itu med sina rädslor, möta dem och märka att det finns en botten. Att vara på bottnen är att ha rensat sitt inre från skit, så man kan se allt klarare. ALLA inlägg där man attackerar andra beror på att man inte har gjort upp med sig själv. Man frågar sig "Vad är fel med hans eller hennes inlägg" istället för att fråga sig "Vad är fel med mitt sätt att tänka, finns det ärligt talat inget bra i det han eller hon skriver". Man letar saker att slåss med för att man instinktivt vet att man alltid släpar med sig det man en dag måste slåss med, sig själv. Alla sagor handlar om det, all sensmoral bottnar till slut i det här. Det har gått så långt att jag nästan kan lukta på en människa och känna vad han eller hon bär på. Det är därför media säljer enkla förklaringar som att "alkoholism är en sjukdom, fetma är en sjukdom". Ett fruktansvärt, men nödvändigt, exempel är folk som har blivit mobbade i grundskolan men som kommer till gymnasiet och hittar vänner som accepterar dem för vad de är. De verkar lyckliga men smärtan följer dem som en doft, och så fort något händer som påminner om mobbningssituationen så vänder de alla taggarna utåt och börjar attackera, av rädsla för att återvända till helvetet de precis sluppit ut ifrån. Det tragiska är att de till slut skadar mer än de hjälper, men det är så oerhört smärtsamt att verkligen komma till rätta med problemet att man låter dem hållas. Att verkligen komma till rätta med problemet är att inse att mobbarna gjorde det troligtvis för att de själva mådde dåligt, eller så ville de bara vara elaka för att de tyckte att det var roligt, men att de valde dig för att du var ful, eller mesig, eller någon anledning, men dock av en anledning. Denna anledning, detta skäl att mobbas bär man sedan med sig och det vet man om, men istället för att göra det extremt smärtsamma att erkänna att "det var mitt fel att jag blev mobbad, jag har accepterat det och vad kan jag göra för att förbättra situationen" så letar man tröst utanför sig själv. Vänner med skumma intressen. Politisk aktivism. Grupptillhörighet. Översätt detta exempel till folk som blivit utsatta för folkmord, eller vuxna människor som inser att deras föräldrar inte älskade dem (det ÄR ditt fel att dina föräldrar inte älskade dig, det ÄR ert fel att ni blev förföljda). Det är alltid, hela tiden, ditt eget fel, t.o.m. när det inte är det.

Nu framstår jag kanske som om jag tror att jag är ett helgon, det är jag inte. En del fel har jag allt: Jag säger inte vad jag menar och känner till min flickvän för att jag är rädd för att göra slut med henne, för jag tror inte hon kan ta hand om sig själv och är rädd för den skuld jag skulle känna över det. Jag ignorerar min mamma trots att hon lever i veritabel misär för att jag är rädd för att om jag börjar engagera mig kommer jag till fullo inse hur hemskt hon har det och hur enkelt jag skulle kunna hjälpa henne, och den känslan är jag rädd för. Jag stödjer inte folk som behöver mig för jag är rädd för att engagera mig känslomässigt i saker som jag känner tar tid ifrån mig själv och min karriär. Jag är rädd för att vara fattig, ensam, homosexuell, ful och impopulär. Dock -och detta är viktigt- jag VET att jag har de här bristerna (bland andra) och jag jobbar aktivt för att bli av med dem. Min erfarenhet av folk utifrån det här perspektivet är att de flesta andra inte ens vet om sådana här känslor, för att ingen lärt dem hur de ska hitta dem. Att ha sjukdomsinsikt är ofta första steget till bättring.

Lösningen jag hittat är då att dels arbeta med att hitta -och utforska- sina inre rädslor. Utforskar man dem, och verkligen ger sig hän åt smärtan det för med sig men gör allt för att utstå den, så märker man att de försvinner. Man kommer ut på andra sidan, lite lättare och med lite mer förståelse för sig själv. Till slut får man upp ett momentum och det går av sig självt, man blir nästan beroende av att hitta och bota andra svagheter hos sig själv. Det andra -viktigaste- är att förstå att ALLA ANDRA HAR PRECIS SAMMA RÄDSLOR men att de kanske inte nått lika långt i processen. Då är det betydligt lättare att förstå, känna empati, och lyssna. Man ser människor på ett helt annat sätt, allt vad auktoritetstro heter försvinner och man inser att alla faktiskt är likadana, men ändå inte. Dock har alla samma behov av att synas, höras, älskas, finnas, respekteras och bli förstådda. Ibland är det frustrerande, men man måste ändå fortsätta.

Det är faktiskt också vad jag tror menas med att vara vaken. Allt annat med NWO, konspirationer och liknande faller liksom naturligt på plats eftersom man bryr sig om folk, inser vad människan är kapabel till, och hur fantastisk naturen och livet är. Det är egentligen ganska enkelt. Men väldigt svårt.

Om någon orkat läsa mitt inlägg ända hit så är jag tacksam, och kan meddela att ni nu känner mig bättre än någon annan människa gör. Jag inser också när jag läser igenom vad jag skrivit att jag ändå inte riktigt får fram vad jag menar, men jag hoppas ni förstår.

Dela gärna med er av era rädslor, vi kanske kan hjälpas åt lite? Anledningen till att jag hänger här är för att det känns som om många forummedlemmar kommit en ganska bra bit på vägen till att bottna i sig själva, och det är väldigt skönt att vistas bland sådana ibland iaf, för i mitt "riktiga" liv är de väldigt få...

Tack för ett intressant och välskrivet inlägg.

Jag ser många likheter med egna rädslor och funderingar, dock är det inget jag tänkte blotta här och nu. Kanske kan du själv eventuellt finna fler svar men även fler frågor om du studerar lite psykologi kring egot och det som hör till. För att skapa en balans krävs ju motpoler. Det är galet svårt att komma undan dualiteten, speciellt när man kikar på tänket som är grund för medvetandet.

Tack Barong för ditt inlägg. Det var upplyftande att läsa. Har själv en del rädslor som jag måste ta itu med. T ex att konfrontera auktoriteter och inte vara rädd att min fru ska lämna mig. Ibland brukar jag konfrontera min rädslor. Men oftast sjunker jag tillbaka och får börja om på ny kula. Eller också försvinner en del av rädslan för att återkomma i andra svagare former.

Men det som är mest intressant på min andliga resa, precis som du nämner, är att man själv måste ta ansvar för sina känslor, hur man väljer att ta in saker och ting och söka inåt för att se sina brister och ta bort dem. Det är verkligen vuxet och moget att göra så. Läste förresten två intressanta böcker nyligen som jag varmt rekommenderar ifall ingen har läst dem:

"Att leva och verka till 100%" av Stephen Covey och "7 gyllene regler för en lycklig kärleksrelation" av John Gottman.

Väldigt bra och solklart inlägg. Tack!

Känns skönt att se våra likheter på hur vi tänker och att du kan förklara det på ett väldigt "simpelt" sätt utan att dra in för många ord som t.ex kärlek,meditation kollektivtmedvetande osv.
Känns som att jag förstår precis vad du menar.

Själv är jag ganska ung och känner mej nästan som ett barn igen efter att ha fått liknande insikter. Just nu håller jag på och bearbetar barndomstrauman och vill lära känna mej själv på ett "rent" sätt så att jag i framtiden kan ha ett balanserat sinne och hela tiden vara medveten om mina egon o rädslor.
Man måste jobba inåt!


jag kan verkligen förstå dej när du säger att man måste ta SITT eget ansvar och att allt är ens eget "fel".
Det du beskriver är det jag anser att vara VAKEN.
Lär man känna sej själv på det sättet så fallar liksom allt annat på plats.

Grammatik är inte mitt starkaste vapen och det har många gånger hindrat mej från att skriva här på forumet.
En till knut/rädsla som skapats inom mej men som sagt jag jobbar med mej själv.

Tack för svaren och kul att jag lyckades förmedla vad jag menade, det har tagit ett tag innan jag själv kunnat sätta ord på det.

Det jag kan säga är att mycket kommer ifrån teorierna kring primalskrik, som uppenbarligen var populärt på 70-talet men som naturligtvis missförstods av människor som letade efter en enkel lösning på problem som inte har enkla lösningar. De gick in i ett rum och skrek ut sin ångest och trodde att allt skulle bli bra, att det var själva skriket som var det viktiga. Det var det inte, skriket kan dock vara ett resultat av att man mår väldigt dåligt när man upplever smärtan av vilken känsla det nu än är som man hållt undangömd.

Jag har även läst på lite om meditation och liknande, och ärligt talat tror jag att det handlar om precis samma process. Att man ska säga ohm och tänka på ingenting för att färdas inåt är nog ett sätt, ganska otydligt, att förklara processen att känna sig själv och verkligen ta hand om sin egna inre lort.

Det absolut jobbigaste och mest frustrerande är att man så tydligt ser hur människor mår dåligt och att man vet att man kan hjälpa dem förstå att de aldrig kommer att hitta något svar utanför dem själva, men samtidigt kan man inte, i vårt samhälle i alla fall, säga åt en människa som är ledsen eller rädd, att "det är ditt fel, förstå det och du kommer att må bra". Det är den enda förklaringen som folk inte vill höra, säger man däremot att problemen går att lösa med kristaller, aktivism, healing, meditation, och liknande, så nappar de direkt...

En mycket ärligt text, bra skrivet. Uppskattar dina ord