Eftersom svensk media vägrar förklara sanningen om konflikten emellan Israels folk och arabvärlden. Så behövs det en tråd där den äkta sanningen kommer fram. Palestinerna har vänt vapnen in mot sitt egna land eftersom de blivit vilseledda. Palestina skulle bli det finaste arablandet av dom alla och Isreal skulle få deras land att blomstra om de gjorde sig av med sina islamiska förtyckare som leder dom i strid i blindo. Jag ber för varje barn i palestina, sluta hata oss älska herren. Då ska Isreal gråta för er och hjälpa er.

Se lögnerna som de islamiska förtryckarna gjort sig skyldiga till i propaganda syfte, allt de giriga islam ledarna ger till sitt folk är vapen och droger. Dom säger att dom ska hjälpa sina troende bröder för Israel invaderar vilket inte är sant dom sa också till dom att de ska få återvända inom några timmar istället skickades dom till flyktingläger och ger Isreal skulden. Vilket alla gör som en etnisk rensning, Isreal har inte gjort något sådant. Israel försvarar bara sin heliga lilla plätt. Som odjuret aldrig kan tåla, islam är satans synagoga

Heh, det var jätterolig, berätta gärna om rödluvan och vargen också. Araber helt enkelt etniskt rensade sig själva ut ur Palestina, du är nästan i klass med zink.

Joshua! Vad säger dig namnet Irgun och Stern-ligan?

Den 2 november 1917 utfärdades den s.k. Balfour-deklarationen där den brittiske utrikesministern Arthur Balfour lovade judarna brittisk hjälp att få ett eget land. Men britterna lovade också araberna att Palestina skulle bli en självständig arabisk stat efter första världskriget. Efter kriget blev istället Palestina ett brittiskt mandatområde under Nationernas förbund. Vid den första folkräkningen 1922 fanns 83 907 judar i Palestina, motsvarande 12,9 procent av befolkningen. Den stora invandringen fortsatte under 1920-talet och i augusti 1929 utbröt gatubråk mellan judar och araber där 133 judar och 87 araber dödades. Under 1930-talet flydde alltfler judar från Europa och den ökade invandringen, 350 000 judar mellan 1930 och 1939, ökade spänningen mellan judar och araber. Under 1930-talet utfördes ständigt terrordåd mellan folkgrupperna. Spänningen ledde till att britterna 1939 skar ned den judiska immigrationen till ett minimum.

Den judiska extremistgruppen Sternligan (efter dess ledare Abraham Stern) fortsatte med terrorattentat mot britterna även under kriget. Efter kriget, den 17 september 1948, mördade Sternligan FN:s medlare Folke Bernadotte.

När andra världskriget var slut hade de flesta överlevande judar i Europa inget kvar att återvända till och uppskattningsvis 100 000 judar ville flytta till Palestina. Men britterna höll fast vid en minimal invandring och den judiska extremistgruppen Irgun började då utföra terrorattentat mot britterna. Den 22 juli 1946 sprängde Irgun det brittiska högkvarteret i King David Hotel i Jerusalem och 91 personer dödades. Attentaten fortsatte och den 18 februari 1947 förklarade den brittiske utrikesministern Ernest Bevin att britterna hade för avsikt att lämna Palestina den 14 maj 1948. Förenta Nationerna lade fram en delningsplan där Palestina skulle delas mellan araber och judar med Jerusalem som en internationell zon. Den 29 november 1947 antog FN:s generalförsamling delningsplanen (FN:s resolution 181). En plan som dock kom att omintetgöras året därpå.

Under tiden fram till det brittiska uttåget rådde stridigheter där araber och judar krigade om viktiga orter medan britterna var maktlösa.



http://sv.wikipedia.org/wiki/Israels_historia

Joshua, det är hög tid att VAKNA, istället för att emotionalisera
Here we go again,

WHAT IS THIS CARNAGE REALLY ALL ABOUT ... ?

THE STORY THAT SO VERY FEW PEOPLE HAVE THE RESEARCH OR THE GUTS TO TELL

I want to continue where I left off last week because after seven more days of constant propaganda over what is now a full blown war in the Middle East some balance and background is desperately required here.

We keep being told that the conflict was started by Hezbollah in Lebanon and Hamas in the Gaza Strip when a total of three Israeli soldiers were kidnapped. Bullshit. What is happening is the latest outbreak of hostilities that began when the Rothschild dynasty targeted what was then Arab Palestine to be what it called a 'Homeland for the Jews'.

The Rothschild cabal could not care less about Jews. To them they are a means to an end of global control. The first leader of Israel, David Ben-Gurion, summed up this mind set when he said:

'If I knew that it was possible to save all the children of Germany by transporting them to England, and only half by transferring them to the Land of Israel, I would choose the latter, for before us lies not only the numbers of these children but the historical reckoning of the people of Israel.' (Quoted on pp 855-56 in Shabtai Teveth's Ben-Gurion)

David Ben-Gurion - sick man

The 'Jewish homeland' was from the start a Rothschild fiefdom orchestrated through a global secret society network of interbreeding families known as the Illuminati. The goal of these families is domination of the planet through a world government dictatorship, a world army and a micro-chipped population, as I have been detailing in my books all these years.

This week the Israeli writer, Barry Chamish, told of a meeting with Evelyn Rothschild's grandson, who abandoned the family to be a Mormon. Chamish said he learned that just seven families are enjoying the 'fruits of the war'. The grandson had said of the Rothschilds: 'They created Israel as their personal toy. It makes them richer and gives them more control. It's not going to be destroyed.'

The Rothschilds funded the early European settlers in Israel, manipulated events in Germany that led to the horrific treatment of Jewish people and others, and then used that as the excuse to reach their long-term goal - a Rothschild-Illuminati stronghold in Palestine using the Jewish population as fodder to be used and abused as necessary. They called their plan 'Zionism'. This term is often used as a synonym for Jewish people when it is actually a political movement devised and promoted through the House of Rothschild and opposed by many Jews.

The most visible Zionist front in the United States today are the so-called 'neo-conservatives' or 'neo-cons', that I highlighted last week in the first part of this expose.

The Rothschilds exploited as their 'justification' to seize Palestine the claim in the Old Testament that the Jews were God's Chosen People and that 'He' had gifted them the land of what was once called Israel. That's it, no more debate required. 'God' has spoken, it's in the Old Testament, and so we're moving in.

As Golda Meir, another Israeli Prime Minister, said in Le Monde in 1971: 'This country exists as the fulfillment of a promise made by God Himself. It would be ridiculous to ask it to account for its legitimacy.'

The invasion and subversion of an entire nation was based on texts in the Bible written by who knows who thousands of years ago after the Jewish captivity in the ancient Illuminati centre of Babylon in what is now Iraq. Pinch me, it can't be true. 'Ouch', yes it is.

In fact, this nonsense is an historical fraud because the vast majority of Jewish people, those who call themselves 'Ashkenazi' Jews, have no connection to the land of Palestine/Israel at all, as courageous Jewish writers like Arthur Koestler have detailed. See his book The Thirteenth Tribe. The Ashkenazi come from a country once known as Khazaria in southern Russia and the Caucasus, not the land they have used the Biblical texts to lay claim to.

Those later called Ashkenazi Jews moved north over the centuries into Russia and then Western Europe and these were the people targeted by Hitler and the Nazis and exploited by the Rothschilds to populate Palestine. Koestler wrote that the official story of Jewish origins 'begins to look like the most cruel hoax history has ever perpetrated'.

Jewish writer Arthur Koestler detailed the Khazar origins of most Jewish people in his book, The Thirteeenth Tribe. Here is a brief summary of what he revealed ...The Story of the non-Semitic Jews - http://www.missionislam.com/nwo/khazars1.htm

Jews fall into two main groups, the Ashkenazi and the Sephardic, who were once located in Spain and Portugal. Daniel Elazar at the Jerusalem Center for Public Affairs wrote that at the end of the 11th Century, 97% of Jews were Sephardic, but the ratio changed dramatically over the centuries and by 1931 Ashkenazi Jews accounted for nearly 92 per cent of world Jewry.

Today the Ashkenazim utterly dominate Israel society both in numbers and control. Jewish organizations like the Anti Defamation League (ADL) constantly target others for 'racism' when Israel is a strictly and fiercely hierarchical society based on race, even among the Jews. The Ashkenazi are at the top, of course, followed by the Sephardic, and, irony of irony, then come the Mizrahi Jews, who descend from the Jewish communities of the Middle East. At the bottom of the pile are the black Ethiopian Jews who have long complained of blatant racism. Underneath all of them come the Palestinian Arabs.

(See Racism Inside Israel - http://www.globalresearch.ca/articles/BEN108A.html; Racism By Any Other Name - http://www.greenleft.org.au/back/2006/666/666p21.htm; and The Life of an American Jew in Racist Marxist Israel - http://www.biblebelievers.org.au/israel.htm)

Ethiopian Jews in Israel are bottom of the social pile - except for the Palestinians, naturally.

This Internet article described one expression of this racist Israeli structure - income distribution:

'Israeli society is further fragmented by ethnic class and religious inequality. In general terms, Arab citizens are the lowest paid, and have seen a decline in their position over the period 1990 to 2001. Mizrahi Jews (Jews of African or Asian descent) have seen a small improvement, whilst Ashkenazi Jews (Jews of European or North American descent) are the highest paid, and have seen a 10 percent rise in their pay. In 2001, Ashkenazi Jews received on average one and a half times the income of Mizrahi Jews and twice that of Arabs.'

It is time that Zionist racism and apartheid was exposed to balance the endless claims of racism and 'anti-Semitism' that come the other way through Illuminati fronts like the ADL and many others that have been set up to brand as racist anyone who challenges the Zionist agenda.

In truth, Ashkenazi Jews are not even a Semitic people - it is the Arabs and minority Jewish people who are the Semites. Not that it should matter what they are, the human body is just a potential vehicle for the Infinite Consciousness that we all are. But such labels are used by these people to suppress debate so we need to balance the propaganda.

The lands of the Semitic peoples. Why aren't we told that being 'anti-Semitic' overwhelmingly means 'anti-Arab'??

So imagine if all this happened in your country. There you are peacefully getting on with your life and getting along well enough with the small numbers of Jewish people who live in your communities - just as the Palestinian people were. Then, American and European governments decree that your land, where your ancestors have lived for thousands of years, belongs to someone else and millions of Jewish people from all over the world descend upon your country.

Even worse, they don't want to just live among you - they want to take complete control of everything and turn you into serfs and slaves. How would you react? How would anyone react in the face of this?

David Ben-Gurion reads the declaration of independence on May 14th 1948 which claimed Palestine as a Jewish state

The Palestinians were supposed to just lie down and accept this staggering injustice and if they didn't they were 'terrorists'. What the world seems to have forgotten, and they will certainly not be reminded by the mainstream media or even most of the 'alternative' media, is that it was through terrorism that Israel was imposed upon the incumbent Arab population.

This is the story.

The idea that a Jewish homeland in Israel was the result of what happened in Nazi Germany is ridiculous. That was the justification used at the time by the Rothschilds amid the wave of - understandable - public sympathy. But the planning and manipulation began long before in the 19th and early 20th centuries through the Rothschilds and their gofers like Chaim Weizmann. British Prime Minister and Foreign Secretary, Viscount Palmerston, was a close Rothschild family associate and patriarch of European Freemasonry. He mixed with all the major Illuminati names of his era. As early as 1840, he wrote:

'There exists at the present time among the Jews dispersed over Europe a strong notion that the time is approaching when their nation is to return to Palestine. It would be of manifest importance to the Sultan to encourage the Jews to return and settle in Palestine because the wealth that they would bring with them would increase the resources of the Sultan's dominions, and the Jewish people if returning under the sanction and protection at the invitation of the Sultan would be a check upon any future evil designs of Egypt or its neighbours. I wish to instruct your Excellency strongly to recommend to the Turkish government to hold out every just encouragement to the Jews of Europe to return to Palestine.'

More bullshit. Palmerston was pushing the Rothschild-Illuminati agenda and he knew it.

Chaim Azriel Weizmann who worked for the Rothschilds to prepare the way for a Jewish state in Arab Palestine. He was President of the World Zionist Organization and the first President of Israel.

The Rothschild/Illuminati-manipulated First World War led to the 'Balfour Declaration' in 1917 when the British Foreign Secretary, Lord Balfour, declared his government's support for a Jewish homeland in Israel. This announcement was connected to a deal to bring the United States into the war, a scam orchestrated through President Woodrow Wilson's minders, Edward Mandel House and Bernard BaruchBernard BaruchBernard BaruchBernard BaruchBernard Baruch. Both were Rothschild agents in America.

House and Baruch ...Rothschild front men and the real power in the United States in early years of the 20th century - not President Wilson

It was Lionel Walter Rothschild, 2nd Baron Rothschild, who formulated with others this British government 'declaration' in support of a Jewish homeland. What became known as the 'Balfour Declaration' was actually a letter from Balfour to Lord Rothschild. What official history does not tell you is that a major Illuminati grouping is called the Round Table and this spawned organisations like the Royal Institute of International Affairs in London and both the Council on Foreign Relations and the Trilateral Commission in the United States. Lord Balfour was an inner-circle member of the Round Table, Lord Rothschild was its funder, and the 'Balfour Declaration' was a letter between the two!

Lord Balfour and his controller, Lord Lionel Walter Rothschild. They were behind the British declaration of support for a Jewish homeland in Israel.

The Balfour Declaration promised Palestine to both the Jews and Arabs, in fact. They wanted to keep the Arabs on their side for a while because they needed them to revolt against the Turks as part of their First World War strategy. They used the man known as 'Lawrence of Arabia' to lead this campaign. However, they, and Lawrence, knew it was all a lie.

The Balfour Declaration said that 'nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of the existing non-Jewish communities in Palestine'. But Rothchild sidekick Chaim Weizmann would say: 'With regard to the Arab question - the British told us that there are several hundred thousand Negroes there but this is a matter of no consequence'. Nor have they been ever since.

After Europe had been devastated by the Rothschild-Illuminati First World War there came the Versailles 'Peace' Conference near Paris in 1919 in which reparations were imposed on the post war German government, the Weimar Republic, that were so crippling and unsustainable that they prepared the ground for Hitler and the Nazis to come to power on a platform of restoring German pride and the nation's economy.

Every one of the major 'advisors' at Versailles from Britain, France and the United States was either a Rothschild bloodline or controlled by them. These included Bernard Baruch. And guess what? They announced their official support for a Jewish homeland in Palestine.

The Hitler regime was funded by Illuminati-Rothschild agents like the Rockefellers, Harrimans and Prescott Bush, grandfather of the idiot president. This allowed the German war machine to emerge in just a few years from the ashes of economic collapse. What followed was the Second World War, the concentration camps, and the Illuminati-Rothschild use of these horrors to secure their long-held goal - a foothold in the Middle East to advance their plans far into the future.

The lands that the Rothschilds and their agents wished to occupy were populated at the time by the Arabs or Palestinians, but there was always going to be but one fate for them. Former Israel Prime Minster, Yitzhak Rabin, said in an uncensored version of his memoirs, published in the New York Times on 23 October 23rd, 1979:

'We walked outside, Ben-Gurion accompanying us. Allon repeated his question - What is to be done with the Palestinian population?' Ben-Gurion waved his hand in a gesture which said "Drive them out!"'

And that's what they did.

Zionist terrorism in the war to create the State of Israel. Remind you of anywhere?

The Arabs were driven out of power or consequence in their own land by Zionist terrorist groups like Hagana, Irgun and the Stern Gang (also known as Lehi) who bombed and assassinated Arabs, fellow Jews and the British administrators who had control over Palestine under a mandate from the League of Nations and the Versailles Peace Conference. 'Palestine' was then the region we now call Israel, Jordan, the West Bank and Gaza Strip, formerly belonging to the Ottoman Empire.

This Zionist terrorism led to the imposition of the Jewish state in 1948 when 750,000 or more Arabic people were expelled from their own land. Among the major players in these and other terrorist operations were Menachem Begin, Yitzhak Shamir and Ariel Sharon, butchers who became Israeli Prime Ministers and had the nerve to condemn Arab terrorism.

Begin and Shamir ... terrorists who became Prime Ministers of Israel and condemned terrorism!

The Stern Gang was named by the British after its first commander, Avraham Stern, who later formed his own group, Irgun Zvai Leumi be-Yisrael (National Military Organization in Israel). An Internet article describes the motivation:

'... Stern believed that the Jewish population should focus its efforts on fighting the British rather than supporting them in World War II; and that forceful methods were an effective means to achieve those goals. He differentiated between "enemies of the Jewish people" (e.g., the British) and "Jew haters", (e.g., the Nazis), believing that the former needed to be defeated, and the latter neutralized. To this end, he initiated contact with Nazi authorities offering an alliance with Germany in return for transferring Europe's Jews to Palestine and the establishment of a Jewish state therein.'

This has always been the true motivation of these manipulators and they have treated Jewish people as a whole as cattle to be exploited at will to this end.

Irgun ... a terrorist organisation that helped to spawn Israel

Irgun, led by later Prime Minister, Menachem Begin, was responsible for the bombing of the British headquarters at the King David Hotel in Jerusalem. It killed 91 Britons, Arabs and Jews, injuring many more, and this was only one of a stream of terrorist outrages and assassinations that ended in the creation of Israel. An article on the World Socialist Website, points out:

'It is not simply that Ariel Sharon and company are a bunch of hypocrites or political amnesiacs about the past. More importantly, the Irgun, led by Menachem Begin, the Stern Group and Lehi, its successor, went on to form the Herut party, forerunner of the Likud party, and the ultra right-wing Moledet party, which form the main coalition partners of Sharon's government.

The gang of former generals, ultra-nationalists and religious bigots that run Israel today are the political heirs of terrorists who furthermore had close connections with the fascists. In this, they mirrored some of the Arab nationalists in Palestine, Egypt and Iraq who allied themselves with Germany in order to rid themselves of British imperialism. These alliances led to a virtual civil war between the various wings of the Zionist movement during World War II.'

This is what people need urgently to realise. To challenge Israel is not to condemn Jewish people as a whole. It is to expose the fact that they are fodder in a game most do not begin to understand - a game controlled from the start by a leadership made up of terrorists. When we understand this, past and present events start to make far more sense.

Kissinger with Golda Meir

Henry Kissinger, a war criminal of astonishing proportions, was United States National Security Advisor and Secretary of State from 1969 to1977 and responsible for the death and suffering of extraordinary numbers of people around the world. But his prime role was to represent the interests of Israel and the Illuminati plan for the Middle East that I will describe shortly. Especially after the emergence of Kissinger, the Illuminati-Israel grip on American foreign and domestic policy began to tighten ever more obviously.

The Illuminati/Israel nexus has spent decades taking over the government structure of the United States to ensure that (a) Israel has become the recipient of ONE THIRD of all US aid; (b) that it is funded to the tune of billions a year by the US to finance its military spending and build up; and (c) that the United States government pursues a foreign policy of unbelievable bias towards Israel and against the surrounding Arab states.

The pathetic statements about Lebanon by Bush that blamed Hezbollah for everything, supported the mass murder of civilians, sorry 'Israel's right to defend itself', and showing no desire to secure a ceasefire, are typical of how Israel controls the US government through the Illuminati network. So is the mantra of 'Iran and Syria are to blame'. These are both on the Illuminati hit list and they need an excuse to target them.

As I pointed out in detail last week, the Bush administration is dominated by supporters of Israel through the Project for the New American Century, the American Enterprise Institute, the Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA) and the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), one of the top lobby groups in Washington. Joel Beinin, a contributing editor of Middle East Report and a professor of Middle East history at Stanford University, says that the AIPAC ...:

'... became a significant force in shaping public opinion and US Middle East policy after the 1967 Arab-Israeli war. Its power was simultaneously enabled and enhanced by Israel's emergence as a regional surrogate for US military power in the Middle East in the terms outlined by the 1969 Nixon Doctrine'. (In other words, the Kissinger Doctrine).

An AIPAC foreign policy associate in Jerusalem told CNSNews.com that in one month alone some 10% of the members of the U.S. House of Representatives had visited Israel on tours it had arranged. CBS News also reported in 2004 that an FBI investigation had found evidence that a senior Pentagon analyst with close ties to neo-con Deputy Defense Secretary Paul Wolfowitz and neo-con Undersecretary of Defense Douglas Feith had provided a draft presidential directive on Iran to the AIPAC that was then passed to the Israeli government.

Add to all this the Zionist control through ownership and personnel of much of the mainstream media and you have a network that gives the Arabic peoples no chance whatsoever of justice and understanding and the public no chance of being told the truth.

Wolf Blitzer, who leads the CNN team covering the Middle East conflict, is a Jewish former employee of the American Israel Public Affairs Committee. How can that be seen to be fair? How many Arabic anchors are covering the conflict for CNN? Exactly.

So to current events and their true significance.

It is claimed that everything started with the kidnapping of the Israeli soldiers, but we need to go back at least to June 9th when Israel shelled a beach in Gaza killing eight Palestinians and injuring 32 civilians, including 13 children. The dead included seven members of one family. The Israeli government offered its 'deep regret', but this outrage was no accident. It was part of the process of instigating a reaction so that what has happened since could unfold.

On June 13th ,an Israeli plane fired at a vehicle on a busy Gaza road and when civilians hurried to help the injured another missile was fired into the crowd. Eleven Palestinians died, including two medical staff and two children.

Come on, the Israeli government was saying - retaliate. We have the gun clocked, we're ready to go, and we just need you to give us the excuse to pull the trigger.

A photograph released by the Israeli army shows an Israeli navy vessel shelling a beach in the northern Gaza Strip on June 9th 2006

Huda Ghalya screaming alongside the body of her father after the Israeli attack. Huda lost seven members of her family - across three generations - on that Gaza beach. Here's the video if you can stomach it. The Israeli government will have no problem - http://www.informationclearinghouse.info/article13593.htm. And Israel has the nerve to talk about the terrorism of others.

If Arab people had done the same they would have been called terrorists, the pimps of the 'world community' would have been red-faced in their condemnation, and Israel's American-funded military would have done what have these past ten days.

The outrageous double-standards are just sickening. I saw some former Israel military commander this week saying how terrible it was that Israeli children had to be sitting in bomb shelters in Haifa when, as she spoke those words, children were being killed by Israeli bombs in Lebanon.

But then Israeli Prime Minister and terrorist, Menachem Begin, told the Israeli parliament that Palestinians 'are beasts walking on two legs' and another Prime Minister and terrorist, Yitzhak Shamir, said in a speech to Jewish settlers that the Palestinians 'would would be crushed like grasshoppers ... heads smashed against the boulders and walls'. ('Begin and the 'Beasts', New Statesman, June 25, 1982, and Yitzhak Shamir quoted in the New York Times April 1st, 1988). That is what they really think.

What a way to bring up your children ... Israeli kids writing messages on the bombs waiting to be fired at Lebanese civilians and children just like them ...

... But then God is on their side ...

... Message received ...

Have no illusions here, Arabs and the rest of the world's peoples, are seen as inferior beings - little more than vermin - to the extremist fanatics who buy the nonsensical baloney of a 'God's Chosen People'. It was the neo-con Israel fanatic John Bolton, the 'US' (Illuminati/Israel) Ambassador to the UN, who said this week that there was a 'moral' difference between the deaths of Israeli civilians and those of Lebanese people in the conflict.

'I think it would be a mistake to ascribe moral equivalence to civilians who die as the direct result of malicious terrorist acts,' he said, and those caused by Israel's 'self-defense'. Behind that statement is the racism that has long been at the heart of American and Israeli policy. But then why shouldn't Israel and its supporters be racist to others when their very state is based on apartheid and racism on a mega scale?

Bolton, like Bush and Secretary of State Rice, sing for their supper at the American Israel Public Affairs Committee.

'What should we do next, oh masters?'

'We must say Syria and Iran are to blame, and it is too early to have a ceasefire so Israel can go on killing the innocent for as long as it wants?'

'Alright, anything you say.'

The creation of Israel was never an end in itself. It has always been a means to an end. All along, the plan has been to target the Islamic world to trigger a global war that would set the world ablaze and lead to the 'solution' of centralised control of the planet and all its peoples. To do that they needed to create a point of conflict, a power keg, among the Arab countries that could be exploded to start another global conflict. This is the real reason for the creation of Israel and the real reason why the United States has spent its billions building up Israel's might and military.

Albert Pike, a Sovereign Grand Commander of the Scottish Rite of Freemasonry and Illuminati to the core, is alleged to have written a letter in 1871 to an infamous Illuminati operative, Guissepe Mazzini, in which he outlined the three world wars that would lead to global domination.

The first war, he is supposed to have written, would overthrow the Czars in Russia through a conflict between the British and Germanic Empires; and the second would lead to political Zionism being strong enough to install a sovereign state of Israel in Palestine. Now there are many who say the letter never existed, but what is interesting, in the light of current events, is what he is supposed to have said about World War Three:

'The Third World War must be fomented by taking advantage of the differences caused by the "agentur" of the "Illuminati" between the political Zionists and the leaders of the Islamic World. The war must be conducted in such a way that Islam (the Moslem Arabic World) and political Zionism (the State of Israel) mutually destroy each other. Meanwhile, the other nations, once more divided on this issue, will be constrained to fight to the point of complete physical, moral, spiritual and economical exhaustion ...We shall unleash the Nihilists and the atheists, and we shall provoke a formidable social cataclysm which in all its horror will show clearly to the nations the effect of absolute atheism, origin of savagery and of the most bloody turmoil.

Then everywhere, the citizens, obliged to defend themselves against the world minority of revolutionaries, will exterminate those destroyers of civilization, and the multitude, disillusioned with Christianity, whose deistic spirits will from that moment be without compass or direction, anxious for an ideal, but without knowing where to render its adoration, will receive the true light through the universal manifestation of the pure doctrine of Lucifer, brought finally out in the public view. This manifestation will result from the general reactionary movement which will follow the destruction of Christianity and atheism, both conquered and exterminated at the same time.'

Source: Cmdr.William Guy Carr, former Intelligence Officer in the Royal Canadian Navy, quoted in Satan: Prince of This World.

If Pike did not write that, then the faker was some prophet. The Illuminati agenda all along has been to create so much war, conflict and upheaval of every kind that the people agree to be ruled by a centralised global dictatorship to 'solve the problems' these perceived 'saviours' have actually created. It is the technique I have dubbed Problem-Reaction-Solution. You covertly create the problem and then overtly offer the solution ... the change you want to impose on the world.

The plan has always been to use Israel as the spark to explode the Middle East into war, which would then drag in more and more countries and lead to a conflict with China. North Korea is part of this, also. One of the reasons the rest of the Arab world has been so restrained over events in Lebanon is that they know the game plan and are terrified of the consequences for them.

It seems that the terrorist-turn-Prime Minister-terrorist, Ariel Sharon, was pursuing policies that did not suit the needs of the agenda. So he took his leave - stage far right -after his massive induced stroke to be replaced by his 'friend' Ehud Olmert and the truly appalling Shimon Peres who now front up the devastation and mass murder in Lebanon and Gaza.

Sharon: You were just a sad pawn, mate. Peres: no words would suffice.

This is the historical background, the falling dominoes, that have led to what is happening today with hundreds of Lebanese killed, more than half a million made refugees, and missiles killing and maiming Israelis who are manipulated and programmed by their own sick government to believe the Big Lie.

Of course, Arab terrorism is equally wrong. Violence just begets violence, only peace begets peace. Every kidnapping, death and injury is a personal and family tragedy and none is more or less important than any other. The sight of the Hezbollah leader, Hassan Nasrallah, calling two Arab children in Israel killed by Hezbollah rockets 'martyrs for Palestine' was gut-wrenching. There are idiots and terrorist fanatics on both sides and I have no illusions about the suppression of freedom in Syria or Iran either. It is a case of seeing the big picture in which the monstrous game is being played out and putting the Arab response into its historical context.

It is time for all of us to come together, Arab, Jew, Gentile, whatever name you give yourself. The labels don't matter; they are but diversions, illusions. We are ALL one infinite consciousness caught in a crazy computer game believing it to be real.

What do most Israelis, Arabs, Jews, Gentiles, Chinese, whoever, really want? They want peace and love and harmony in their lives. So let us grasp that together. It is what unites us, this desire for peace, love and freedom. It crosses the delusions of the religious and racial divide. Why should we go on allowing the crazies to deny it to us?

How do we change the world from hatred and war to peace and love?

We must be peaceful and loving and cease to cooperate with the forces of hatred and war.

They can only control us and dictate to us with our cooperation because they are the few and we are the many. We are the power on this planet if only we realised that and expressed it with a passion. The dark eyes and dark suits can only have power through divide and rule. They want us to fight among ourselves, only then can these pathetic people have their wicked way.

As Gandhi said: 'We must be the change we want to see in the world.'

Truer words never spoken.

'I'm ready, what about you?

and again: Benjamin Freedman, en judisk avhoppare varnar Amerika

http://www.natvan.com/american-dissid ... oices/swedish/061795.html

Medan kriget pågick begav sig sionisterna i Tyskland, vilka representerade de östeuropeiska sionisterna, till det Brittiska krigsministeriet och -- jag kommer att fatta mig kort eftersom det är en lång historia, men jag har alla dokument som krävs för att bevisa giltigheten av mina påståenden -- de sade: "Hör här. Ni kan fortfarande vinna det här kriget. Ni behöver inte ge upp. Ni behöver inte acceptera den förhandlingsfred som Tyskland erbjuder er nu. Ni kan vinna det här kriget om Förenta Staterna träder in som er allierade." Förenta Staterna befann sig inte i krig vid den tidpunkten. Vi var nybakade; vi var unga; vi var rika; vi var mäktiga. De sade till England: "Vi garanterar att Förenta Staterna träder in i kriget som er allierade för att slåss med er på er sida, om ni lovar oss Palestina efter att ni vunnit kriget." De lade med andra ord fram denna överenskommelse: "Vi ser till att blanda in Förenta Staterna i kriget som er allierade. Det pris ni måste betala är Palestina efter att ni vunnit kriget och besegrat Tyskland, Österrike-Ungern och Turkiet." England hade emellertid lika stor rätt att lova bort Palestina till någon som Förenta Staterna skulle ha haft att lova bort Irland till Japan av någon dunkel anledning. Det är fullkomligt absurt att Storbritannien, som aldrig haft någon förbindelse eller något intresse eller några rättigheter i vad som är känt som Palestina, skulle erbjuda landet som betalning åt sionisterna för att de skulle involvera Förenta Staterna i kriget. Likväl avlade de det löftet i oktober 1917. Och kort därefter -- jag vet inte hur många här som kommer ihåg det -- trädde Förenta Staterna, som nästan odelat stått på Tysklands sida, in i kriget som Storbritanniens allierade.

Jag påstår att Förenta Staterna nästan helt och hållet sympatiserade med Tyskland eftersom tidningarna här kontrollerades av judar, bankirerna var judar, hela det massmediala komplexet i det här landet kontrollerades av judar, och de, judarna, sympatiserade med Tyskland. De var tysksinnade på grund av att många av dem hade kommit från Tyskland, och dessutom ville de se Tyskland besegra tsaren. Judarna tyckte inte om tsaren och ville inte att Ryssland skulle vinna det här kriget. Dessa tysk-judiska bankirer, såsom Kuhn Loeb och de andra stora bankrörelserna i Förenta Staterna vägrade att finansiera Frankrikes eller Englands krigföring med så mycket som en dollar. De stod sida vid sida och sade: "Så länge som Frankrike och England gör gemensam sak med Ryssland -- inte en cent!". Men de öste pengar över Tyskland, de kämpade jämsides med Tyskland mot Ryssland i ett försök att krossa tsarregimen. När nu dessa samma judar såg möjligheten att komma i besittning av Palestina, vände de sig till England och lade fram den här uppgörelsen. I och med det förändrades allt liksom ett trafikljus som växlar från rött till grönt. Varhelst tidningarna tagit parti för Tyskland, där de berättat för folket om svårigheterna Tyskland hade med att kämpa mot Storbritannien beträffande handel och andra områden, där dög tyskarna plötsligt inte längre. De var skurkar. De var hunner. De skjöt sjuksystrar från Röda korset. De högg händerna av bebisar. De var inte bra. Kort därefter förklarade Wilson krig mot Tyskland.

Sionisterna i London hade telegraferat till Förenta Staterna, till Domare Brandeis, och sade: "Sätt i gång att bearbeta president Wilson. Från England får vi vad vi vill ha. Se nu till att påverka president Wilson och blanda in Förenta Staterna i kriget." Det var på så sätt Förenta Staterna drogs in i kriget. Vi hade inget större intresse av det; vi hade inte större rätt att delta i det än vi har att befinna oss på månen i kväll istället för i detta rum. Det fanns absolut ingen anledning att första världskriget skulle vara vårt krig. Vi tvingades hals över huvud -- eller om jag får vara vulgär: fårskallar som vi var lurades vi in i det enbart för att världens sionister skulle kunna utverka Palestina. Detta är något som det amerikanska folket aldrig fått höra. De begrep aldrig varför vi kastade oss in i första världskriget.

Efter att vi kom med i kriget begav sig sionisterna till Storbritannien och sade: "Nå, vi har fullgjort vår del av överenskommelsen. Låt oss få det skriftligt på att ni kommer att infria avtalet och ge oss Palestina efter att ni vunnit kriget." De visste inte om kriget skulle vara ytterligare ett år eller tio år. Så de började formulera ett slags kvitto. Kvittot tog formen av ett brev formulerat i mycket kryptiska termer så att omvärlden i stort inte skulle förstå vad det handlade om. Och detta kom att kallas Balfourdeklarationen.

Balfourdeklarationen var inget annat än Storbritanniens löfte att betala sionisterna det vederlag de hade kommit överens om för att involvera Förenta Staterna i kriget. Så denna stora Balfourdeklaration som ni hör så mycket om är lika falsk som en tredollarssedel. Jag tror inte att jag kan ge saken mer eftertryck än så.

Det var där alla problemen började. Förenta Staterna kom med i kriget. Förenta Staterna krossade Tyskland. Ni vet hur det gick. När kriget var till ända och tyskarna for till Paris till fredskonferensen 1919 fanns judarna representerade där med en delegation om 117 judar ledda av Bernard Baruch. Jag var där; jag borde veta. Nå, vad hände? Judarna på fredskonferensen styckade upp Tyskland och portionerade ut bitarna till alla dessa nationer som gjorde anspråk på en viss del europeiskt territorium, och sade: "Vad sägs om Palestina för vår del?" Och de förelade Balfourdeklarationen som först nu kom till tyskarnas kännedom. Så nu insåg tyskarna för första gången: "Åh, så det var det allt handlade om! Det var därför Förenta Staterna kom med i kriget." Tyskarna insåg för första gången att de var besegrade, att de utstod det oerhörda krigsskadeståndet som pålagts dem av den orsaken att sionisterna ville ha Palestina och var fast beslutna att få det till varje pris.

Det för oss osökt in på ett annat mycket intressant område. När tyskarna insåg detta blev de naturligtvis förbittrade. Fram tills nu hade judarna inte haft det bättre i något annat land i världen än i just Tyskland. Vi hade Rathenau som var kanske 100 gånger så betydelsefull inom industrin och finansväsendet än vad Bernard Baruch är i det här landet. Vi hade Balin som ägde två stora ångfartygsrederier, det nordtyska Lloyd's och Hamburg-American Lines. Vi hade Bleichroder som var familjen Hohenzollerns bankir. Vi hade Warburgs i Hamburg, som var de stora affärsbanksdirektörerna -- de största i världen. Judarna klarade sig bra i Tyskland. Ingen tvekan om den saken. Tyskarna kände emellertid: "Nå, detta var verkligen ett förräderi."

Det var ett förräderi som skulle kunna jämföras med denna hypotetiska situation: Anta att Förenta Staterna låg i krig med Sovjetunionen. Och att vi höll på att vinna. Och att vi sade till Sovjetunionen: "Låt oss få det här överstökat. Vi erbjuder er en förhandlingsfred. Vi tar och glömmer hela affären." Och att helt plötsligt blandade det kommunistiska Kina sig i kriget som Sovjetunionens allierade. Och deras inblandning ledde till vårt nederlag. Ett förkrossande nederlag med åtföljande krigsskadestånd vars omfattning ens föreställningsförmåga inte förmår greppa. Föreställ er vidare att efter nederlaget fick vi reda på att det var kineserna i det här landet, våra egna kinesiska medborgare, som under hela tiden då vi trott att de var lojala medborgare på vår sida, förrådde oss för Sovjetunionen, och att det var på grund av dem som det kommunistiska Kina lade sig i kriget mot oss. Hur skulle vi då känna oss här i Förenta Staterna gentemot kineserna? Jag tror inte att en enda av dem skulle våga sig på gatan. Det skulle inte finnas tillräckligt med lämpliga lyktstolpar för att ta hand om dem. Föreställ er hur vi skulle känna oss.

Varför är alla politiker,massmedier o.d så heta på att Palestina och omvärlden ska tvingas erkänna "Israel"? Betyder det att vi också måste erkänna Ankeborg? "Israels", USA:s, resten av västvärldens och FN:s huvudorganisation strävar snarare efter att utplåna Palestina, muslimerna och Islam i ett fruktansvärt blodigt folkmord. Det som västmakterna och "Israel" utsätter palestinierna och muslimerna för är ett långdraget och sadistiskt folkmord och massmord som pågått i flera hundra år sedan korstågen. Jag säger bara fy vad äckligt!

Vad ska man säga här möts man av grova lögner av okunniga nollor som varit inne och kopierat lite matrial från extremister hämtade ifrån arabländernas propaganda apparat. Dom är bara anpassade för europeiska eller amerikanska höger extremister. Oh rothcild är det stora monstret har ni grävt lite i nazist arkiven eller? Samma fabricerade lögner som de Sions vises protokoll. Ni borde börja lära er lite om historia och inte lita blint på lögner som det investerats miljoner i för att få ut och hjärntvätta de lätt tillgängligaste idioterna. Så dom sedan ska sprida det vidare i känslan av att dom upptäckt något. Ni säger att folk ska vakna hahaha.

Så vidare till sanningen av som hände i Israel 1948 när som påstås israelerna drev ut araber i en etnisk rensning.

Palestine media watch har dokumenterat ytterligare en bekräftelse i den palestinska administrationens (PA) tidning al-hayat al jadida av ett det var de arabiska ledarna som bar ansvar för den arabiska flykten från den nyblivna staten Israel 1948

En av grundpelarna i PA:s ideologi, inte minst bland anti-israeliska propagandanister världen över är myten att Israel fördrev hundratusentals araber från landet och därmed skapade den palestinska flyktingsituationen.

En ordinarie skribent på den officiella PA tidningen Mahmud Al-Habbash framhöll nyligen i sin spalt att araberna frivilt lämnade sina hem på uppmaning av de egna arabiska ledarna efter deras falska löften om ett snart återvändande. Han kallar dessa löften "arkuvianska efter Arkuv en känd gestalt inom den arabiska traditionen som var känd för löftesbrott och lögner. Han konstaterar att de araber som lämnade sina hem gjorde det i tro på ledarnas bedrägliga utfästelser. Han lägger hela skulden och ansvaret på arabländernas axlar och nämner inte ens en såkallad Israelisk fördrivning. Här följer den artikel jämte tidigare uttalanden av arabiska "flyktingar" i PA pressen. Samtliga bekräftar Israels version av händelseförloppet. De båda avslutande vittnesmålen är viktiga eftersom de bekräftas av Palestinier i offentlig ställning. Vilket indikerar på att arabländernas ansvar är ett känt faktum i det palestinska samhället. Det ena bestrykes av den arabiske Knesset ledamoten Ibrahim Sarsur, dåvarande ledare för den islamska rörelsen i Israel, den andra av den palestinska journalisten Fuad Abu Higla i PA:s officiella dagstidning.

1. en journalist som skildrade händelserna 1948

Mahmud Al-Habbash visar i sin spalt att araberna lämnade Israel 1948 att araberna lämnade Israel först efter att de arabiska ledarna hade övertalat dom att göra så med löften om en snar återkomst till deras hem i Palestina.
"Ledarna och eliten lovade oss i början av "nakaba" (Katastrofen- israels bildande och skapandet av flykting problemet)1948 att vår landsflykt inte skulle bli långvarig; högst några få dagar eller veckor, därefter skulle flyktingarna kunna återvända till sina hem. Vilka de flesta inte lämnade innan de satte sin tilltro till dessa "arkuvianska" löften från ledarna. Men dagar, månader, år och decennier förflöt och löftena förlorade sig i händelseutveckling.

2. En kvinna som flydde från Isreal 1948
Vi hörde gevärsskott och dånet av explosioner i början av sommaren i katastrofens år. Man sa till oss: Judarna har angripit vårt område och det är säkrast att evakuera byn och återvända när striderna är över. Det fanns faktiskt bland oss flyktingar från Israel som lämnade elden brinnande under grytorna och lämnade sina fårhjordar, som lämnade kvar pengar och guld. Allt i tron att vi skulle kunna återvända efter några timmar

3- Son och sonson till dem som flydde 1948
En arabisk tittare ringde till PA:s tv station, citerade sin far och farfar och klagade över att den arabiske områdesbefälhavaren hade beordrat samtliga araber att lämna Palestina eller bli betraktade som förrädare- Som en reaktion på detta förbannade den arabiske knesset ledamoten Ibrahim Sarsur dåvarande ledare för den islamska rörelsen i israel, de ledare som beordrat araberna att lämna landet. Härmed bekräftade han Israels version.

Ett uttalande av en son och sonson till en man som flydde
Herr ibrahim Sarsur jag vänder mig till er som muslim. Min far och farfar berättade för mig att i samband med katastrofen utfärdade våra områdesbefälhavare att den som stannar kvar i Palestina och Majdel är en förrädare

Svar från Ibrahim Sarsur. Den som utfärdade ordern och förbjöd dom att stanna kvar där, på honom vilar skulden både i detta livet och det kommande genom hela historien fram till uppståndelsens dag.

4. En erfaren journalist inom PA.
Fuad abu Higla vid den tiden återkommande krönikör på PA:s officiella tidning Al-Hayat Al jadida. Skrev inför ett arabiskt toppmöte en artikel i vilken han kritiserar det arabiska ledarskapet för en rad misstag ett av de misstag han åberopade, i namn av en fånge var att en tidigare genration arabledare tvingade dom att lämna Israel 1948 ett ytterligare bevis på de arabiska ledarnas skuld till flykten.
”jag har från en fånge i fängelset Acko fått ett brev riktat till det arabiska toppmötet: Till de arabiska och muslimska kungarna och presidenterna: Fattigdomen tar död på oss dess följdverkningar tar all vår kraft och själen lämnar vår kropp. Och ändå letar ni fortfarande möjligheter att hjälpa likt den som söker efter en nål i en höstack eller likt era företrädares arméer år 1948 när de tvingade oss att lämna Israel med förevändningen att tömma slagfälten på civila… så vad tänker ni där på toppmötet göra nu?


Dessa uttalanden visar att det finns ett allmänt medvetande bland Palestinierna att de arabiska ledarna bär ansvaret för arabernas massflykt från isreal 1948 och att det var de som skapade ”flykting” problemet. Det faktum att denna information stryks av kända talesmän och PA:s egna media bekräftar dessutom att detta ansvar är välkänt, trots att dess förgrundsmän i propaganda syfte fortsätter att i offentliga sammanhang skuldbelägga Israel för ”fördrivningen”

Bridget judarna blev mördade under korstågen. Judarna är alltid skyldiga även när judarna är offren då ändras historien och helt plötsligt är de förövarna.

Ta reda på lite fakta eller är det för jobbigt? lättare att sitta och frossa i gamla lögner. Konspirationsteorier är enkla när dom matas in i er, så ni slipper tänka själva. Det är därför ni sparkar på judarna för där finns alla lögner redan nedskrivna då behöver ni inte ta reda på någonting själva eller hur?

Det är propaganda material utformat i syftet att förfölja judar. Samma gamla lögner upprepas i oändlighet. Inte konstigt det finns mycket papper. Samma myter har cirkulerat i flera hundra år, de bara ändras lite så dom passar in i tiden.

joshua, nu

'If I knew that it was possible to save all the children of Germany by transporting them to England, and only half by transferring them to the Land of Israel, I would choose the latter, for before us lies not only the numbers of these children but the historical reckoning of the people of Israel.' (Quoted on pp 855-56 in Shabtai Teveth's Ben-Gurion)

Menar du att Ben-Gurion var en extremist som arbetade för arabernas propaganda apparat?, eller att Benjamin Freedman var nazist?

Och att alla inkl Barry Chamish och Golda Meir ljuger?

Och hur var det nu med Irgun och Sternligan?

Du menar att vi kanske är okunnig boskap allihopa, dumma nazistgoyims? If it makes you feel better......

Fattar du fortfarande inte att zionisterna offrade judar i mängder för att genomdriva sina planer, judarnas största fiender...

En annan "nazistisk jude" som vaknat:

http://www.savethemales.ca/

läs vad jag skrev till din stamfrände som försvann:

http://vaken.se/modules/newbb/viewtop ... =flat&order=ASC&start=105

Sluta att göra dig själv till ett "offer" och skrika ut meningslösheter som att ALLA som tar upp obekväm fakta är "antisemiter" och "extremister"...

Vakna istället och ta reda på hur det VERKLIGEN ligger till, först då kan man med gemensamma ansträngningar avslöja krafterna som INTE vill HELA mänsklighetens bästa...

Ett måste i grundbibliotek och för fakta och källhänvisningar kring många judiska angelägenheter är:

http://www.geocities.com/jyrilina/svenska/skorpionens.html

Jag läser den just nu.
Rekommenderas varmt, den är mastig och högintressant.

Joshua!

Jag tycker hemskt illa om att du i princip idiotförklarar alla som har frågor eller synpunkter om Israel!

Att du sedan väljer och insinuera att alla här är nazianhängare är bara för mycket. Skäms du inte över att kasta sådana anklagelser över folk när enda anledningen är att du känsloreagerar och går i försvarsposition så fort frågan dryftas?

Säkerligen har några på forumet sina åsikter djupt rotade i romantiserade bilder om gamla tiders ledare men det betyder inte att alla har det. Det finns en hel del människor som befinner sig långt ifrån hjältedyrkan och militanta stöveltramp. Du borde inse att dessa människor inte är korkade utan ganska enkelt ser igenom när du eller högerextrema nassar känsloreagerar bara för att diskussionen inte går deras egen väg.

En rak fråga på nedanstående textrader!



There exists a deep friendship between Israel and the U.S. - between our peoples and countries. The basis of this friendship is common values, a commitment to democratic values, freedom, peace, and common interests, including the drive toward regional stability and preventing terrorism and violence.

— Ariel Sharon

We will speak up for our principles and we will stand up for our friends in the world. And one of our most important friends is the State of Israel.

— George W. Bush

http://www.jewishvirtuallibrary.org/about/index.shtml

Betyder inte denna koppling "I vått och torrt tills döden skiljer dem åt?

Då skulle det också betyda att du med din tro och religiösa läggning också underordnar dig alla märkliga grejer dessa båda regeringar orsakat!

Det va glädjande att läsa de uttalandena. Det är skönt att Amerika hjälper Israel.
Annars hade inte Israel överlevt om alla hade velat stänga gapet över israels folk.
Jag behöver inte stå för allt som bush gör för att jag är glad att Amerika i alla fall inte vill utrota judarna.

Tycker du det är synd att Amerika ger stöd till israel?
Vad händer om inte israel får hjälp?
Vill du utrota isreal?
OCH VAR ÄR KONSPIRATIONEN?

Heh, när illuminati rullar ut sin frälsare så vill de inte ha ortodoxa judar som säger att han är i själva verket satan och inte messias så de har säkert planer för Israel dom också.

Ni som pratar om den judiska konspirationen för världen och påstår det vara sionisternas agenda. Här ska ni nu få lära er vad sionismen är och hur Israel skapades. Ni får även veta om Rothchilds inblandning i sionismen.


Tyvärr så erbjuder inte sanningen någon spännande agenda för världsherravälde utan bara Judarnas strävan efter ett eget land bort från förtryck som rådde i princip överallt.

Sionism
Bandet med Eretz Israel har alltid varit starkt hos de olika judiska församlingarna runt om i världen (diasporan) och i medvetandet hos judarna som grupp. Om detta band hade klippts av och om judarna inte hade betraktat Eretz Israel som både sitt historiska och framtida hemland, hade judendomen förvandlats till en vanlig religion och en vanlig religiös grupp, utan vare sig etniska eller nationella element. Det som skilde judarna från de kristna eller muslimska majoriteterna bland vilka de levde under nära tvåtusen år av landsförvisning var inte bara deras specifika religiösa övertygelse, utan också deras anknytning till förfädernas avlägsna land. Det var på grund av detta som judarna betraktades av andra - och av sig själva - inte bara som en minoritetsgrupp utan som en minoritet i exil.

Trots det känslomässiga, kulturella och religiösa banden med Palestina, fortsatte judarna att leva i förskingringen. Man bad tre gånger om dagen om att Israel skulle återupprättas och att man skulle få återvända till Sion, och enskilda individer begav sig till Jerusalem. Då och då svepte messianska rörelser med sig både enskilda och grupper till Sion, men någon massrörelse mot Eretz Israel förekom på det hela taget inte.

För att försvara denna passivitet utvecklades religiösa, filosofiska tankar, som gick ut på att människan inte på egen hand skulle blanda sig i Guds planer om hur det judiska folket skulle frälsas ur sin landsförvisning. Den Allsmäktige, inte människorna, skulle avgöra när det var dags för det Utvalda Folket att återvända till Sion. Slutet av 1700-talet och tiden framtill 1880-talet var den judiska upplysningens (Haskalah) tidevarv. Denna rörelse förespråkade total nationell och kulturell assimilering av judarna som lösning på Europas "judiska problem". Ungefär samtidigt uppstod och utvecklades reformjudendomen i Tyskland. Även den rörelsen förespråkade assimilering och bröt med de traditionella nationella inslagen i den judiska religionen genom att stryka alla referenser till Sion och Jerusalem i rörelsens bönbok.

En aktiv rörelse för ett återvändande till Palestina tog inte fart förrän under den senare hälften av 1800-talet. Denna rörelse, som kulminerade i sionismen som en politisk makt och i etablerandet av staten Israel, har radikalt förändrat det judiska folkets situation och dess bindningar till Eretz Israel.

Varför aktiverades judarnas band med Eretz Israel just under 1800-talet efter så många århundraden av passivitet? Varför var det just i den sekulariserade 1880-tals atmosfären som ett band, som ursprungligen var av religiös art, blev till en betydande politisk faktor, som gav konkret innehåll till drömmen om återvändandet?

Den vanligaste förklaringen hävdar att sionismen dök upp som ett svar på de antisemitiska strömningarna i Europa, uppkomsten av rasteorier i Tyskland och Frankrike och pogromerna i Ryssland 1881-1882 samt 1903-1905. Palestina skulle snarare vara en tillflyktsort, en fristad, för flyktingar, än det utlovade landet för en på en gång gammal och ny nation. Men judarna hade ju förföljts under hela sin diaspora och varit utsatta för diskriminering och pogromer överallt där de levat. Den judiska historien i diasporan är en kronologi över förföljelser, diskriminering och trakasserier, vare sig judarna levt bland kristna eller muslimer. Judarna reagerade på dessa svårigheter med att flytta till andra länder, men inte till Palestina. Vad var det som fick dem att ändra uppfattning under 1800-talet och vända sig mot Sion?

Den antisemitiska politiken i Ryssland och de svåra pogromerna där ledde till att nära tre miljoner judar lämnade landet mellan åren 1882 och 1914. Bara en knapp procent av dem valde att resa til Palestina. Denna lilla grupp är emellertid betydelsefull när vi försöker hitta svaret på frågan om varför sionismen uppstod vid slutet av 1800-talet. Det faktum att en liten grupp valde att flytta till Eretz Israel i stället för ett nytt exilland kan inte enbart förklaras med att de "tvingades" ut ur Ryssland. Det fanns också något som drog dem till Palestina. Den fråga vi måste ställa oss är: Vad var det som drog dem till Palestina under 1800-talets slutskede och som inte fanns under århundradena dessförinnan?

Hur man än ser på saken var 1800-talet för judarna det bästa århundradet sedan templet förstördes (år 70 vt), både för dem som grupp och som individer. Genom den franska revolutionen, liberalismen och emancipationen fick judarna för första gången tillträde till samhällslivet i de europeiska staterna på lika villkor. För första gången åtnjöt judar medborgerliga rättigheter och likhet inför lagen. Skolor, universitet och yrkeslivet öppnades undan för undan för judarna. Emancipationen av Europas judar började i Frankrike med franska revolutionen 1789. Därefter följde Holland 1796; Belgien 1830; Danmark 1848; Norge 1851; Italien 1848-1870; Sverige 1865; Tyskland 1871; England 1858-1890; Ryssland 1917. Efter första världskrigets slut 1918 var Spanien det enda land i Europa, där judar inte åtnjöt samma rättigheter som landets övriga befolkning.

I början var judarna, som levde i samhällets utkant. Man levde i stor utsträckning på landsbygden och i så kallade shtetls i Östeuropa. Socialt var judarna fortfarande utestängda från den offentliga förvaltningen och de flesta yrken, i enlighet med den kristna kyrkans direktiv. De hade inte tillträde till skolor och universitet och fick inte tjänstgöra i krigsmakten. Hundra år senare, vid första världskrigets utbrott, hade det mesta förändrats och från att ha levt i samhällets utkant var judarna nu, både geografiskt och socialt, i samhällets centrum. Emancipationen hade fångat upp judarna och under inflytande av den judiska Haskalah-rörelsen hade man börjat assimileras.

Judiska författare och filosofer intog en framträdande plats i den framväxande socialistiska rörelsen: Karl Marx, Moses Hess och Ferdinand Lassalle, för att bara nämna några. Om nu 1800-talet verkligen var så bra för judarna, hur kom det sig då att detta århundrade skapade en rörelse, som försökte få judarna att lämna de stater där de levat, om än under tvång, i nära tvåtusen år?

Det som upplysningen gjorde med judarna var att ändra deras syn på sig själva och på hur de sågs av icke-judar. Före franska revolutionen karaktäriserades en jude av sin annorlunda och non-konformistiska religion. Upplysningen, liberalismen och sekulariseringen öppnade det europeiska samhället för judarna såsom jämlikar. För första gången sedan templet förstördes var judarna välkomna till skolor, universitet, offentlig förvaltning, det politiska livet och alla yrken som medborgare i en stat. Den religiösa tillhörigheten var i detta nya samhälle en privatsak. Det var emellertid just denna öppenhet, som skapade nya och svåra problem för judarna - problem som inte kunde lösas på traditionellt sätt.

Före upplysningen var utbildning och skolgång en religiös angelägenhet, både för judar och andra. Genom emancipationen kunde nu judiska föräldrar skicka sina barn till vanliga skolor, som var sekulariserade. De judiska skolbarnen kunde få särskild religionsundervisning och slapp i vissa fall deltaga i annan religionsundervisning. Eftersom de statliga skolorna var öppna på lördagarna (söndagen var den offentliga helgdagen i de kristna europeiska staterna), konfronterades judiska föräldrar med ett problem om hur man klarar av ett utbildningssystem, som står i konflikt med grundläggande judiska värderingar vad avser synen på sabbaten. Skall barnet gå i skolan på sabbaten? Skall barnet skriva på sabbaten? Problemet med den judiska identiteten hade uppenbarligen inte kunnat lösas genom liberalism och tolerans, utan i vissa stycken till och med försvårats. Att vara jude innebar inte längre bara att man tog ställning för sin övertygelse och stod emot trycket att konvertera. Nu blev det i stället en rad dagliga beslut, som avgjorde judiskheten och underströk skillnaden mellan judar och andra, inom ett jämlikt samhälle. Dessa problem och svårigheter hade judarna aldrig behövt konfrontera i ghettot, där man levt mer eller mindre isolerade från den övriga befolkningen, utan rätt att deltaga i samhällslivet. När nu de emanciperade judarna ville utnyttja de möjligheter, som deras nyvunna rättigheter gav dem och gå in i yrkeslivet, ställdes de inför problem. Ville man bli banktjänsteman var man tvungen att arbeta på lördagen. Samma sak om en jude ville bli läkare eller lärare i en statlig skola. Det sociala umgänget komplicerades av svårigheterna med kosher mat. En helt ny uppsättning problem och frågor mötte de befriade, emanciperade och sekulariserade judarna.

Ingen jude hade tidigare velat gå in i det gamla kristna samhället som jude, men nu när detta samhälle hade öppnats för judarna på jämlik grund ställdes ändå frågan om en judisk person kunde anse sig själv, och anses av andra, som fransk, polsk, rysk eller tysk. När de franska skolbarnen lärde sig att deras förfäder var gallerna, kunde då ett judiskt barn verkligen identifiera sig med dessa galler, och skulle skolkamraterna på allvar betrakta det judiska barnet som en äkta ättling till de gamla gallerna?

Problemet hette nationalism och var en av de rörelser, som genomsyrade Europa under 1800-talet.
Det som chockerade Theodor Herzl mest under den s.k. Dreyfusaffären i Frankrike 1895 var inte bara de starka antisemitiska strömningar, som drog över landet. Det som Herzl upprördes över än mer var det faktum att en helt och hållet emanciperad, integrerad och sekulariserad människa blev utsatt för en oförrätt bara för att han var jude. Det var svårt tänka sig en mer ojudisk och fransk person än kapten Alfred Dreyfus. Trots det, när det framfördes misstankar om förräderi och en av de misstänkta var Dreyfus, sades det allmänt bland folk att "naturligtvis är det han. När allt kommer omkring så är han ju ingen riktig fransman, han är ju jude. I Östeuropa var de nationalistiska strömningarna än värre och judarna hamnade ofta i svåra situationer. Om en judisk familj ville ge sina barn en icke-religiös utbildning, kunde de välja mellan en rysk, polsk, tysk eller litauisk, bara för att ta några exempel. Varje etnisk grupp slog vakt om sin särart och sina nationella anspråk. I detta nationalistiska klimat började sekulariserade judar att ställa frågor om sin egen historia och sin egen kulturs ursprung och om judarna inte borde intressera sig för sitt förflutna på samma sätt som andra grupper gjorde.

På detta sätt skapade liberalismen och nationalismen en ny självmedvetenhet bland judarna, en självmedvetenhet, som inte längre bestämdes i religiösa termer, utan inspirerades av den europeiska moderna och sekulära nationalismen.

Utvecklingen av hebreiskan som ett modernt talat språk och framväxten av en ny modern hebreisk litteratur, var det första steget mot en judisk nationalism. Eliezer Ben-Jehudas arbete med att modernisera och anpassa hebreiskan efter tidens krav var härvidlag ett ovärderligt bidrag till sionismen och den judiska nationalismen. Den politiska sionismen utformades av Leon Pinsker och Theodor Herzl och det är värt att notera att dessa båda inte kom från en traditionell judisk-religiös miljö. De var båda produkter av en europeisk utbildning och hade formats av de filosofiska idéer, som dominerade i Europa vid denna tid. Deras lidande var inte ekonomiskt eller religiöst. De svarade enbart på de nya ideologiernas utmaningar mot deras identitet. De sökte efter sina rötter och försökte skaffa sig självrespekt.

De judar, som bara var ute efter att överleva förföljelserna i Östeuropa, flyttade till Amerika. De som å andra sidan reste till Palestina flydde inte bara pogromer, ej heller var de ute efter ekonomiska framgångar. De sökte efter självbestämmande, identitet och verklig befrielse.

Den judiska nationalismen - sionismen - var således ett svar på den europeiska liberalismen och nationalismen i högre grad än ett svar på antisemitismen. Det är också skälet till varför rörelsen inte tog konkret gestalt förrän under senare hälften av 1800-talet.

Från praktisk till politisk sionism
Sionismens historia brukar delas upp i två avdelningar: före och efter den första sionistkongressen i Basel 1897. Verksamheten före Basel-kongressen brukar man beteckna som den "praktiska sionismen" och efter Basel talar man om den "politiska sionismen". Detta innebär emellertid inte att den praktiska sionismen upphörde att existera efter 1897, utan de två formerna fortsatte parallellt och ibland i kamp med varandra ända framtill den åttonde sionistkongressen 1907.

Namnet "sionism" myntades av den judiske skribenten Nathan Birnbaum i dennes tidning "Selbstemanzipation" och kommer från ordet "sion", som är ett av de bibliska namnen på Jerusalem.

Innan sionismens ideologi formulerades av Pinsker och Herzl (se nedan) förekom det sionistiska tänkare, som av ideologiska eller religiösa skäl framförde tankar om en praktisk sionism. Den tyske judiske (tysk-judiske) socialisten Moses Hess (1812-1875) förespråkade i sin bok "Rom och Jerusalem" (1862) att judar etablerade en oberoende stat, byggd på socialistiska principer. Detta skulle, menade Hess, leda till "det judiska folkets ekonomiska och sociala normalisering".

Rabbi Hirsch Kalischer (1795-1874) ansåg att Messias inte skulle komma förrän en stor del av det judiska folket hade återsamlats i Eretz Israel. I början av 1880-talet bildades Chibbat Zion-rörelsen (Älskare av Sion) i Ryssland. Chibbat Zion var en organisation, som arbetade för judiska bosättningar i Palestina. Bakgrunden till att rörelsen bildades var att utvecklingen i de östeuropeiska staterna tvingade judarna att antingen emigrera eller engagera sig aktivt i politiskt och socialt arbete. Samtidigt började judar, som varit ledande inom Haskalah-rörelsen att tappa tron på sin egen ideologi, som förespråkade assimilering som ett medel för judarna att uppnå jämlikhet i de stater de levde. Av avgörande betydelse för Chibbat Zion-rörelsens uppkomst var de svåra pogromer mot judar, som ägde rum i Ryssland efter mordet på Tsar Alexander II 1881.

Haskalah-rörelsens ledare, de s.k. maskilim, hade arbetat för att närma judarna och ryssarna och släta ut de religiösa och kulturella skillnaderna mellan de båda grupperna. Man strävade efter att bli behandlade och betraktade som ryssar hellre än judar. Denna uppriktiga önskan att assimileras i det ryska samhället möttes med hat och pogromer, initierade av regeringen såsom "folkets reaktion" mot "judarnas exploatering" av den ryska staten.

Myndigheterna införde hårda restriktioner, som begränsade judarnas inkomstmöjligheter, stängde ute dem från den offentliga förvaltningen och från den högre utbildningen.

Dessa antisemitiska åtgärder, som med all önskvärd tydlighet visade att försöken till assimilering inte varit framgångsrika, gjorde många maskilim desillusionerade. Det blev mer och mer uppenbart att upplysning och emancipation inte kunde förbättra judarnas situation och fler och fler människor vände sig till Chibbat Zion-rörelsen eller andra liknande grupper, för att finna en lösning på det "judiska problemet". Bland maskilim och judiska intellektuella började man analysera orsakerna till antisemitismen, men detta var inte den rätta tiden för ideologiska och filosofiska diskussioner. Det krävdes en praktisk lösning på ett akut problem och tiden var knapp. Tusentals judar hade flytt från Ryssland som en följd av pogromerna där och dessa flyktingars situation var mycket svår och måste få en snar lösning.

Precis som hos så många andra grupper av förföljda eller sämre lottade framstod Förenta Staterna som lösningen på alla problem och en väldigt stor del av de ryska judarna fann sin tillflyktsort där. Bland sympatisörerna till Chovevei Zion framstod emellertid Eretz Israel som det självklara målet för judisk bosättning. De flesta avdelningarna av Chovevei Zion stödde radikala nationalistiska program. I stadgarna till studentorganisationen "Ahavat Sion" (kärlek till Sion) hette det bland annat att "varje son av Israel, som medger att det inte finns någon räddning för Israels folk om det inte etablerar en regering i Eretz israel, kan bli medlem i föreningen". I stadgarna till Bilu-föreningen (Bilu= Bet Yaakov lechu ve nelcha - "I av Jakobs hus, kommen, låtom oss vandra [i Herrens ljus]" Jesaja, 2:5) stod det bland annat att läsa att "målsättningen för föreningen är det judiska folkets ekonomiska, politiska och nationella väckelse i Syrien och Eretz Israel".

Alla olika föreningar inom Chovevei Zion-rörelsen var överens om att vägen till framgångsrik bosättning i Eretz Israel gick via markförvärv och skapandet av en judisk jordbrukar- och hantverkarklass i landet. Marken skulle man förvärva antingen genom köp eller genom att de turkiska myndigheterna gav bort den till de judiska bosättarna, en förhoppning som snart nog kom på skam.

Våren 1882 började judiska nybyggare att anlända till Eretz Israel i relativt stor skala i den första "aliyan" (invandringsvåg) och turkarna utfärdade omedelbart förbud mot ytterligare invandring. Bland dem som lyckades ta sig till Eretz Israel 1882 fanns 14 medlemmar från Bilu-föreningen, vilka hade tagit sig dit för att arbeta som jordbruksarbetare. Trots de turkiska myndigheternas motstånd, lades grunden till de judiska jordbrukskolonierna 1882 och i juli samma år grundande Zalman Levinton och hans kamrater Rishon le-Zion, idag en stad med över 100.000 invånare. Vid ungefär samma tid bosatte sig en grupp judar från Rumänien i Rosh Pinah, som tidigare hade bebotts av judar från Safed, och Petach Tikvah, som hade grundats av judar från Jerusalem 1878 men senare övergivits, befolkades på nytt.

De nya bosättarna var emellertid dåligt förberedda på att möta de svåra lokala förhållandena och deras ekonomiska resurser var starkt begränsade. Det framstod ganska snart att de inte skulle klara sig utan hjälp utifrån och så småningom lyckades man att övertyga baron Edmond de Rothschild att ta på sig det ekonomiska ansvaret för Rishon le-Zion. Efter några år hamnade i stort sett alla de judiska bosättningarna under hans beskydd, med undantag av Gederah, som grundades av medlemmar ur Bilu 1884.

En av orsakerna till svårigheterna för nybyggarna i Palestina var att Chibbat Zion-rörelsen var splittrad i uppfattningen om verksamhetens mål och metoder. Detta medförde att resurser slösades bort och att viktiga beslut inte koordinerades mellan organisationens många avdelningar. För att råda bot på denna omöjliga situation, samlades man den 6 november 1884 i Kattowitz i Polen till Chibbat Zions första konferens. De resolutioner, som man enades om där, behandlade i huvudsak praktiska detaljer, exempelvis hur verksamheten skulle organiseras och finansieras. Man diskuterade överhuvudtaget inte den brännande frågan om hur man skulle ställa sig till kravet från vissa avdelningar inom rörelsen om att målsättningen skulle vara etablerandet av en självständig judisk stat i Eretz Israel. 1890 lyckades Alexander Zederbaum, redaktör för tidningen Ha-Melits, få den ryska regeringens tillstånd till att organisera "Samfundet för stöd till Judiska Lantbrukare och Hantverkare i Syrien och Palestina", senare känt under namnet "Odessakommittén". Det var första gången som sådan verksamhet kunde bedrivas legalt i Ryssland, men det innebar inte att situationen för landets judiska befolkning hade förbättrats. Ett år senare, 1891, utvisades alla judar från Moskva och detta i sin tur ledde till att första aliyan tog ny fart.

Chibbat Zion-rörelsens praktiskt inriktade verksamhet fick emellertid inte pågå utan kritik från oliktänkande. Även om de flesta sionister, både inom och utom rörelsen, såg etablerandet av en judisk stat som det slutliga målet för rörelsen, fanns det de som hade en annan uppfattning. Enligt en grupp, företrädd av författaren Achad Ha-Am (pseudonym för Asher Ginsberg, 1856-1927) var drömmen om upprättandet av en judisk stat så orealistisk att man i stället borde sträva efter att etablera ett "kulturcentrum" för det judiska folket i Eretz Israel. Denna "kulturella" sionism såg således sionismen som en lösning på judendomens problem snarare än en lösning på det judiska folkets svåra situation. I denna anda bildade Achad Ha-Am en underavdelning till Chibbat Zion för kulturella aktiviteter - Bnei Moshe-samfundet.

Den kritik, som Achad Ha-Am framförde inom rörelsen, föll emellertid inte i god jord och när Herzl dök upp på arenan och introducerade sin politiska sionism, gick den överväldigande majoriteten av Chibbat Zions anhängare med i den nya World Zionist Organization.

Theodor Herzl och den politiska sionismen
Den förste sionistiske tänkaren i modern mening var den ryske läkaren Leon Pinsker (1821-1891), som skrev boken "Autoemancipation" (1882). Han menade att en emancipation, som åstadkoms av andra inte kunde lösa judarnas problem. Pinsker skrev bland annat att "bland de folk, i vilkas mitt judarna lever, utgör de faktiskt ett särpräglat element som ingen nation lätt kan smälta. Uppgiften består nu i att finna ett medel, varigenom detta exklusiva element kan inlemmas i folkens förbund på ett sådant sätt att judefrågan för alltid undanryckes sin grundval".

Det medel som Pinsker avsåg var att en judisk stat skapades genom judiska organisationers arbete. I denna suveräna stat skulle förföljde judar få en tillflykt och ett judiskt folk med självkänsla, i jämställdhet med andra nationer, uppstå.
Närmast tänkte sig Pinsker ett område i Nordamerika eller det asiatiska Turkiet. han ansåg visserligen att ett förvärv av Palestina vore tilltalande, men vände sig bestämt mot varje strävan att binda sionismen vid detta land. Han menade att judarna framför allt inte skulle drömma om att återuppbygga det gamla Judéen; inte åter knyta an där deras statsliv en gång avbröts och krossades. Det "egna" landet, inte det "heliga" landet, skulle vara målet för judarnas strävan.

Herzl
Dr. Theodor (Binyamin Ze'ev) Herzl (1860-1904) föddes i Budapest och växte upp i assimilerade och icke-judiska kretsar. Vid 18-års ålder flyttade han till Wien, där han studerade juridik. Eftersom hans judiska bakgrund hindrade honom från att arbeta som jurist, började han verka som journalist och författare. Han engagerade sig i det "judiska problemet" och föreslog bland annat 1892 att problemet skulle lösas genom att alla judiska barn döptes. Han var inte den förste som kommit med det förslaget. Före honom hade den tyske reformrabbinen David Friedlander föreslagit samma sak och likaså kejsar Napoleon. Herzl övergav emellertid dessa funderingar, eftersom han visste att åtgärden inte skulle lösa judarnas problem så länge antisemitismen även drabbade de fullständigt assimilerade judarna.

Herzls bok
Grundtankarna i Herzls bok "Judestaten" (1896) är de samma som hos Pinsker och Herzl förklarade själv att han aldrig skulle ha skrivit "Judestaten" om han känt till Pinskers skrift. Man anser numera inte att Herzl skrev sin bok som en omedelbar reaktion på Dreyfusaffären (1894-1895). Herzl, som var korrespondent för den österrikiska tidningen "Neue Freie Presse", bevakade rättegången i Paris mot den för högförräderi anklagade kaptenen Alfred Dreyfus.
Även om han tveklöst påverkades av de antisemitiska stämningarna, som piskades upp i Paris under rättegången, hade hans övergång från att ha varit en fashionabel journalist, som trodde på assimilation, till övertygad sionist börjat tidigare. Av avgörande betydelse var att Wiens nya borgmästare, Karl Lueger, hade blivit tillsatt på grundval av ett antisemitiskt program. Att något sådant kunde få förekomma i bildningens Wien var för Herzl en svår chock. när sedan antijudisk agitation följde i Dreyfus-rättegångens kölvatten, i det land som först hade givit judarna frihet och jämlikhet, var det for Herzl endast ett bevis för att problemen var grundläggande och svårartade.

Utgångspunkten för Herzl i boken "Judestaten" är antisemitismen och han lägger ned stor möda på att bevisa att denna inte kan övervinnas och att total assimilering är otänkbar. Judefrågan var enligt Herzl inte ett socialt eller religiöst spörsmål, utan ett poltiskt. Därför kunde frågan endast lösas med bildandet - genom judiska organisationers insatser och diplomatiska förhandlingar - av en judisk stat. Herzl tänkte vid denna tidpunkt i första hand på Argentina, där baron de Hirsch tidigare hade försökt att bosätta judar, men ändrade sig senare på den punkten till förmån för Palestina. Palestina skulle, enligt Herzl, ha det företrädet att det "är vårt oförglömliga historiska hem ... blotta namnet skulle vara ett starkt gripande samlingsrop för hela vårt folk".

Till Herzls viktiga synpunkter hör att han ansåg en judisk stat vara av värde även för de assimilerade judarna i andra länder. Med sionismens seger skulle antisemitismen bringas ur världen, eftersom de judar som stannade därmed skulle ha bevisat sin lojalitet med den assimilerade staten. Han tänkte sig vidare den judiska staten som en politisk och social mönsterstat, varvid han fäste speciell vikt vid införandet av sju timmars arbetsdag och andra sociala välfärdsanordningar. Hans vision av den moderna judiska staten framgår av hans bok "Altneuland" (1902).

Herzl gjorde sina första försök att omsätta sionismens teori i politisk handling, när han vid den första sionistkongressen i Basel 1897 bildade World Zionist Organization (WZO). Kongressen avslutades med att det s.k. Baselprogrammet antogs som utgångspunkt för WZO:s arbete. Dess yttersta målsättning fastlades i dessa ord: "Syftet med sionismen är att skapa ett hem i Palestina för det judiska folket, och garanterat genom allmän lag".

De åtgärder, som skulle vidtagas för att förverkliga detta mål var:

1)uppmuntran av judisk bosättning i Palestina;

2)stärkandet av den judiska nationalismen; och

3) förvärvande av olika regeringars samtycke till sionismens målsättning.

Genom etablerandet av WZO hade man fått en organisation, som kunde binda samman judarna genom institutioner i de länder där det bodde judar. Man började också ge ut information på flera olika språk, för att hålla sina medlemmar och sympatisörer á jour med vad organisationens ledare sysslade med och vilka framsteg som gjordes.
Herzl hade en klar uppfattning om hur sionismens mål skulle förverkligas och han formulerade sin uppfattning i ett trepunktsprogram: Organisation, Erkännande och Kolonisation. Sionismens första uppgift var, enligt Herzl, att genom politiskt arbete skaffa fram ett juridiskt bindande dokument, som gav judarna rätt till självbestämmande i det område de slog sig ned. Han var en hård motståndare till att göra WZO till ett instrument för småskalig bosättning i Palestina och de bidrag till bosättarna, som gavs under hans tid som ordförande i WZO, kan betraktas som eftergifter till förespråkarna för den praktiska sionismen.

I egenskap av WZO:s förste ordförande genomförde Herzl en diplomatisk kampanj främst inriktad på det ottomanska riket och Tyskland, för att få stöd av de då relevanta politiska och militära makterna för judisk invandring till Palestina. Han var emellertid beredd att överge, åtminstone tillfälligt, Palestina och etablera den judiska staten i Uganda, när den möjligheten framfördes av den brittiske kolonialministern Joseph Chamberlain 1903.

Ugandaplanen röstades definitivt bort vid den sjunde sionistkongressen 1905, året efter Herzl död.

En kombination av de båda sätten att närma sig sionismen, det praktiska och det politiska, förespråkades av professor Chaim Weizmann och brukar benämnas "syntetisk sionism". Det var vid den åttonde sionistkongressen 1907 som Weizmann först talade om "syntetisk sionism", som enligt hans mening var två sidor av samma mynt. Politiska aktiviteter var, menade Weizmann, meningslösa om de inte stödde sig på praktisk bosättning i Eretz Israel och bosättningsverksamheten kunde inte på egen hand utvecklas till den omfattning som eftersträvades, utan politiskt stöd.
Det var i sammanhanget viktigt att få stöd från icke-judiskt håll, eftersom det var där som den politiska makten vilade.

Flera inflytelserika personligheter intresserade sig för sionismen och gav sitt stöd till rörelsen. Palestine Exploration Fund, som etablerads i England 1865, var centrum för ett energiskt stöd för judisk bosättning i Eretz Israel. Bland dess medlemmar märktes arkeologen Charles Warren, som företog omfattande utgrävningar i Jerusalem och redan på 1800-talet spådde judisk suveränitet över landet, och Claude Reignier Conder, kartritare och Palestinaexpert, vilken i tal och skrift förespråkade ett uppfyllande av sionismens idéer.

Det förekom emellertid också motstånd mot sionismen och speciellt besvärligt var detta när motståndet kom från olika judiska grupper. The Central Conference of American Reform Rabbis antog i juli 1897 en resolution, som i skarpa ordalag fördömde sionismen.
Reformjudendomen var ända till 1935 motståndare till sionismen, men det året ändrade rörelsen uppfattning och sade att det var upp till var och en att själv ta ställning till sionismen. Idag stödjer reformrörelsen staten Israel.
Den ortodoxa judendomen var redan från början splittrad i sin inställning till sionismen. De sionistiska ortodoxa rörelserna Mizrachi och Ha-Po'el Ha-Mizrachi fick många sympatisörer bland de östeuropeiska judarna. Agudat Israel, en liten men aktiv grupp, var antisionistisk, eftersom man ansåg att sionismen var en sekulär ideologi som var oförenlig med ortodox judendom. Inte förrän under andra världskrigets slutskede övergav denna grupp sin antisionistiska inställning och 1945 deklarerade Agudat Israel att man var beredd att samarbeta med sionisterna.

Historisk sammanfattning
1881-1920

Ge mig Dina trötta, Dina fattiga,
Dina förtryckta massor som längtar
att få andas frihet...
Jag håller upp mitt ljus
invid den Gyllne Porten.
(Emma Lazarus, 1849-1887
inskription på frihetsgudinnan
i New Yorks hamn)


Det land som de judiska invandrarna kom till var i stora stycken ett land, som präglades av ett långt gånget förfall. År 1880 skrev den engelske kaptenen Charles Wilson om Galiléen att området "är vilt och obrukat". Verner von Heidenstam, som gjorde en resa genom Syrien och Palestina vid slutet av 1880-talet, skrev i romanen "Endymion" (1889) om det han kallade Österlandet att det "står på randen till sin egen grav. Ännu en mansålder eller två och det torde inte återstå stort mer av dig Österland, än din mark och dina ruiner". I slutet av romanen finner man följande dialog mellan två av huvudpersonerna:

- Minns ni inte sagan om Endymion, den vackre ynglingen som Diana sövde för att få kyssa. Österlandet är Endymion, som utan att åldras sovit i tre tusen år och mer. - Miss Harven, svarade Blumenbach, som smittad av hennes stämning själv blev rörd. Den Endymion, som sovit här i tre tusen år och mer, dör, utan att vi märka det, under sömnen. Vi kyssa snart endast ett vackert lik.

I reseskildringen "Genom Palestina" (1893) skriver Uppsaladocenten Erik Stave om Jisreelslätten, sydväst om Nasaret, att den är "mångenstädes sumpig och ofarbar" och han tillägger "... slätten skulle ännu kunna gifva 30- till 50-faldt om den bleve ordentligt dränerad och utdikad". Idag utgör Jisreelslätten och områdena runt Gennesarets sjö några av Israels bördigaste delar.

Om marken nord och nordväst om Gennesaret skriver Stave: "Vilka skördar den ännu skulle kunna framalstra ... Där man gjort sig besvär med att uppodla ett stycke av jorden, belönas arbetet med ett lovande vetefält ... undantar jag detta till tecken på gryende företagsamhet, så företedde hela slätten ett talande bevis på infödingarnas lättja och sorglöshet. På ett ställe hade de obetvingliga tistlarna alldeles förkvävt vetet, som stannade vid en höjd av omkring 1/2 meter, under det att de nådde öfver 2 meter i längd. Denna åker utgjorde den mest talande bild av 'säden som förkvävs av törne' ".

Om det område i norr, där vi idag hittar den israeliska staden Kiryat Shemona, skrev Erik Stave bland annat följande: "I nordost ... låg Hulesjön, omgifven av tjock disig luft och osunda sumpmarker".

Några decennier senare beskrev journalisten Märta Lindqvist, signaturen Quelqu'une i Svenska Dagbladet, i sin bok "Palestinska Dagar" (1931) Palestina som "stenarnas land" och "ett högst jordiskt land, präglat av alla orientens särdrag, smuts, elände och fattigdom, fanatism och förfall". Vidare säger hon att "trots brittisk överhöghet och sporadiskt förekommande utslag av västerländsk civilisation i form av undervisningsanstalter och barmhärtighetsinstitutioner, är Palestina dock fortfarande ett vilt land med otuktade naturförhållanden ..." Hon beskriver landet som svårt att ta sig igenom och kommunikationerna som dåliga. "Det blir att hålla sig till det moderna, visserligen glesa men tekniskt fullgoda bilvägssystemet, tillkommet under den engelska regimen och till god del utfört av unga arbetare av judisk extraktion".

Till detta land kom de judiska nybyggarna, många av dem flyktingar från pogromerna i Östeuropa. Framtill 1881 förekom endast sporadisk aliya* (*Det hebreiska ordet "aliya" betyder "att gå upp" och används för att beskriva judisk invandring till Eretz Israel. Det är synonymt med uttrycket "shivat Zion", "återvändandet till Sion", vilket använts under hela den judiska diasporan.) av enskilda och små grupper. Från 1881, då den judiska befolkningen i Palestina uppgick till ca. 24.000 (nästan enbart fromma judar, som levde på allmosor och studerade bibeln), ändrade aliyan karaktär och form. Invandrarna, olim ** (** Olim är maskulin pluralform av det hebreiska ordet "oleh", som betyder invandrare till Israel.) började anlända i vågor, varje våg med sina egna motiv. Den första gruppen olim anlände 1881-82 från Ryssland och Jemen. Från denna tidpunkt och framtill andra världskriget numrerades invandringsvågorna.

Den första aliyan ägde rum mellan 1881 och 1904. 1882-84 var den främsta orsaken till invandringen pogromer i Ryssland och Rumänien. En andra våg kom 1890-91 och en tredje 1900-03. Antalet olim som anlände under denna tid uppskattas till 30.000-40.000. Dessa invandrare etablerade städerna Rishon le-Zion, Rosh Pinah, Zichron Ya'acov, Ekron och Yesod Hama'alah på mark, som tillhörde baron Edmond de Rotschild med hans stöd.

Den andra aliyan, som började 1904, motiverades också av pogromer (Kishinev 1903, 1905) och pågick framtill första världskriget. Många olim i denna aliya var s.k. chalutsim, pionjärer, som hade influerats av de revolutionära rörelserna i Ryssland och andra östeuropeiska stater. De kom som idealister och var genomsyrade av socialismens och kommunismens idéer. I Palestina fick de nu möjlighet att tillämpa dessa idéer i praktiken och man började långsamt och målmedvetet att bygga upp ett judiskt, socialistiskt samhälle, det s.k. Yishuv. Det hebreiska ordet "yishuv" betyder "bosättning" eller "samhälle" och används som benämning på det judiska samhället i Palestina före staten Israels tillkomst. Ha-Yishuv Ha-Yashan, det gamla Yishuv, avsåg de judiska församlingarna i Palestina före sionisternas ankomst och bestod av fromma icke-sionistiska judar.
Ha-Yishuv Ha-Meurgan, det organiserade Yishuv, avsåg den del av det judiska samhället, som utvecklades främst under mandattiden (1918 - 1948) och som organiserades av de judiska nationella institutionerna.

Det nya Yishuv
Det nya Yishuv (Ha-Yishuv Ha-Meurgan) började ta form under de två sista decennierna av det förra århundradet och den första fasen i utvecklingen avslutades i och med att först världskriget bröt ut 1914. Under den första och andra aliyan tillhörde Palestina det ottomanska riket, vilket var fientligt inställt till, och starkt begränsade, den judiska invandringen. När första världskriget bröt ut fanns det i Palestina omkring 85.000 judar. Vid krigets slut var antalet nere på knappt 60.000 som ett resultat av att över 20.000 judar hade utvisats av turkarna. I och med det ottomanska rikets fall fick Palestina en ny herre, Storbritannien. Den 11 december 1917 intog den brittiske generalen Allenby Jerusalem och satte därmed punkt för 400 år av turkiskt välde.

Sionisterna lyckades, åtminstone till viss del, vinna sympatier för sin sak hos britterna, till stor del genom professor Chaim Weizmanns skickliga diplomati. Den brittiske utrikesministern, Arthur J. Balfour, kallade Weizmann för "mannen som gjorde mig till sionist". Den 2 november 1917 utfärdade den brittiska regeringen den s.k. Balfourdeklarationen, i vilken man uttryckte sitt stöd för "etablerandet av ett judiskt nationalhem i Palestina". Detta åtagande från den brittiska regeringen upprepades i NF:s stadgar för mandatet Palestina, vilket Storbritannien blev utsett att förvalta. I inledningen till dessa stadgar, vilka NF beslutade om den 24 juli 1922, kan man bland annat läsa följande: "... the Principal Allied Powers have also agreed that the Mandatory should be responsible for putting into effect the declaration originally made on 2nd November 1917, by the Government of His Britannic Majesty ..." I artikel 2 i stadgarna för mandatet heter det att "The Mandatory shall be responsible for placing the country under such political administrative and economic conditions as will secure the establishment of the Jewish national home, as laid down in the preamble ..." "An appropriate Jewish agency shall be recognized as a public body for the purpose of advising and co-operating with the Administration of Palestine in such economic, social and other matters as may affect the establishment of the Jewish national home and the interests of the Jewish population of Palestine ...", står det i mandatstadgans artikel 4. De brittiska myndigheterna erkände World Zionist Organization (WZO) som den officiella judiska organisation med vilken mandatmakten skulle samverka och WZO fungerade i den kapaciteten framtill 1929, då ett särskilt organ, Jewish Agency, bildades för det ändamålet.

Under ett av den andra aliyans första år, 1906, kom David Gryn till Eretz Israel. Den första tiden i Palestina tillbringade han i Sejera, en liten bosättning i nedre Galileen. Där bidrog han, tillsammans med några andra, till upprättandet av den första judiska självförsvarsorganisationen i Palestina - Ha-Shomer. 1910 började han arbeta som journalist tillsammans med Yitzhak Ben-Zvi på den hebreiska tidningen Ha-Achdut, som var Poalei Zions (Sions arbetare) språkrör. Han skrev under pseudonymen "Ben-Gurion". Namnet hade han hämtat från en av ledarna för den stora judiska revolten mot romarna. Pseudonymen blev senare hans riktiga namn.
När första världskriget bröt ut blev han, tillsammans med tusentals andra judar, utvisade ur Palestina av turkarna. 1918, när han återvände till USA, där han hade tillbringat en stor del av sin exil, började han att organisera de olika judiska arbetarorganisationerna i en enad och mäktig organisation. 1920 kunde han proklamera bildandet av Histadrut, Palestinas Landsorganisation, och Ben-Gurion själv blev vald till organisationens förste generalsekreterare.

1920 är också årtalet för bildandet av en annan viktig judisk organisation, nämligen Women's International Zionist Organization (WIZO). Bakgrunden till organisationen är helt kort följande: 1918 besökte tre engelska damer, Rebecca Sieff, Vera Weizmann och Edith Eder, Jerusalem tillsammans med sina män, som var medlemmar i "The British Royal Commission for Palestine". Fattigdomen frodades i Jerusalem vid denna tid; spädbarn övergavs av desperata mödrar och fattiga, som inte hade råd att försörja dem. De tre damerna blev förskräckta över de villkor, som de judiska mödrarna och deras barn levde under. De återvände till London övertygade om behovet av att organisera judiska kvinnor i en internationell organisation för att hjälpa sina systrar i Sion. Resultatet blev etablerandet av en kvinnoorganisation i juli 1920, Histadrut Nashim Ivriot (Organisationen för Hebreiska kvinnor), som så småningom utvecklades till WIZO. Två år senare kunde WIZO öppna sin första barnavärdscentral, Tipat Chalav (mjölkdroppe) i Palestina.
1921-1948

Yishuv omfattade alla olika aspekter av samhällslivet och ur Yishuv växte så småningom flera av dagens israeliska politiska partier fram. Framträdande personer i Yishuv var redan tidigt David Ben-Gurion och Chaim Weizmann, den förre Israels förste premiärminister och den senare landets förste president.
Vid början av mandattiden existerade det fyra huvudsakliga politiska block. Det bäst organiserade blocket var arbetarrörelsen, som på 1920-talet endast omfattade två grupper: Achdut Ha-Avodah och Ha-Po'el Ha-Tsair. Det andra blocket kallades för Ezrachim (hebreiska för "medborgare", "civilist") och bestod bland annat av sådana organisationer som Bondeförbundet och Hantverksförbundet. Det tredje blocket var sammansatt av de sefardiska och orientaliska etniska grupperna. Det fjärde blocket, som var det religiösa, bestod av två olika grupper: Ha-Mizrachi samt icke-sionistiska, ultra-ortodoxa grupper. Efter att de ultra-ortodoxa grupperna bröt med det organiserade Yishuv, sökte sig Ha-Mizrachi över till Ezrachim-blocket. De sefardiska judarna och andra etniska grupper delade upp sig mellan arbetarblocket och Ezrachim så att det organiserade Yishuv vid mitten av 1920-talet bestod av två politiska block: Arbetarna och Ezrachim. 1925 bildades Revisioniströrelsen av Ze'ev Jabotinsky. Partiet bildades som en protest mot sioniströrelsens ledarskap, främst Chaim Weizmann, och man ansåg att sionisterna borde ändra sin politik gentemot engelsmännen, som man ansåg för vek och undfallande. Under hela Yishuv-perioden befann sig Revisionisterna i ständig konfrontation med arbetarrörelsen och 1935 lämnade partiet WZO och etablerade New Zionist Organization. Revisionisterna organiserade en fackföreningsrörelse, Histadrut Ha-Ovdim Ha-Leumiim, i konkurrens med Histadrut, vars monopol på arbetsmarknaden man motsatte sig. Man organiserade också en sjukkasseförening, Kupat Cholim Leumit, och gav indirekt sitt stöd till Etzel (Irgun TZvai Leumi), en underjordisk försvars- och motståndsorganisation. New Zionist Organization genomförde förhandlingar med Polen och Rumänien för att kunna evakuera den judiska befolkningen i de båda länderna till Palestina. Man organiserade och uppmuntrade illegal invandring till landet sedan engelsmännen infört sina restriktioner mot judisk invandring på 1930-talet. Revisionisterna spelade en framträdande roll i det väpnade judiska motståndet mot nazisterna i Europa och organiserade motståndsverksamhet i judiska ghetton.

1946 återvände Revisionisterna till WZO och två framträdande revisionister var bland dem som undertecknade Israels självständighetsförklaring. Revisionisterna ställde upp i det första valet till Knesset 1949, men lyckades inte erhålla tillräckligt många röster för att bli representerade. Det blev i stället Cherut-partiet, som bildades 1948 av ledarna för Etzel, som fick representera de nationalistiska krafterna i det första israeliska folkvalda parlamentet. Ur de hårda förhållandena och med inspiration av socialistiska idealutvecklades kibbutz-rörelsen.
Den första kibbutzen, Degania, grundlades 1909 strax söder om Gennesarets sjö. Denna typ av jordbrukskooperativ var nödvändiga för att judarna skulle kunna överleva i den bistra och många gånger fientliga omgivningen. Det kollektiva arbetet var en förutsättning för att kunna lyckas odla upp malariaträsken i norr och ökenlandet i söder. Det var dessutom lättar för ett stort kollektiv att försvara mot rövarband och arabiska nationalister, vilka motsatte sig den judiska invandringen.
Efter första världskriget tog den judiska invandringen fart på nytt och under den tredje aliyan, 1919-1923, invandrade 35.000 judar till Palestina, av vilka några hade utvisats av turkarna. Den fjärde aliyan ägde rum under åren 1924-28 och brukar kallas för "Grabatsky-aliyan" efetr den polske premiärministern, som bar ansvaret för hårda ekonomiska pålagor på judarna i Polen. 1924 anlände 62.000 judar till Palestina från Polen och 1928 var antalet judar i landet 155.000, drygt 16% av den totala befolkningen.

Mellan åren 1929 och 1939 talar man om den femte aliyan och den nådde sin kulmen 1933-36. Under denna aliya kom nära 250.000 judar till Palestina från Europa, bland annat till följd av nazisternas makttillträde i Tyskland och den därpå följande antisemitiska politiken. Det var också under denna period som den s.k. Ungdoms-aliyan satte igång. Från 1934 framtill krigsutbrottet 1939 var nära 5.000 judiska barn från Centraleuropa tvungna att lämna sina föräldrar, som inte kunde skydda dem. Under kriget och ett par år efter (1939-48) flydde omkring 25.000 ungdomar från en allt vidare cirkel av fientliga länder, med knappt mer än livet i sitt bagage.

Motsättningarna mellan judar och araber hårdnade under senare delen av 1920-talet och kulminerade 1929, då arabiska nationalister mellan den 23 och 26 augusti, dödade 133 judar och sårade ytterligare 339. I striderna mellan judar och araber blev den brittiska mandatmakten inblandad och även engelsmännen fick vidkännas förluster i döda och sårade. I det brittiska fängelset i Jerusalem internerades både judiska och arabiska motståndsmän och den sysselsättning de hade under fängelsetiden var bland annat att tillverka gravstenar - åt britterna.

Våldsamheterna kulminerade under det som brukar kallas för "den arabiska kampanjen", 1936, och under de fyra månader, som kampanjen pågick, rådde i det närmaste fullständig anarki i Palestina. Över 100 judar dödades eller sårades under våldsamheterna. Engelsmännen hade påtagliga svårigheter med att upprätthålla lag och ordning och i de sammandrabbningar, som ägde rum mellan engelska soldater och araber, dödades fler än 100 araber och 33 engelsmän.
Även om det förekom många och ibland omfattande sammandrabbningar mellan judar och araber, var det britterna, som var värst utsatta. Mandatmakten var impopulär, både bland judar och araber, och ökade år efter år sin militära styrka i området. 1946 gick det en brittisk polis eller soldat på 18 invånare. 1947 var förhållandet en polis eller soldat på 13 invånare.

Andra världskriget
Oroligheterna i Palestina fortsatte framtill andra världskriget, då en period av relativt lugn inträdde. I maj 1939, några månader innan kriget bröt ut, utfärdade Storbritannien, i strid med NF:s mandatstadga, ett s.k. White Paper, som reglerade den judiska invandringen till Palestina och begränsade judarnas rätt att förvärva mark i landet. Enligt detta dokument skulle sammanlagt ytterligare 75.000 judar få invandra under en femårsperiod, varefter all ytterligare judisk invandring var beroende av arabiskt samtycke. Från och med introduktionen av britternas White Paper talar man om två sorters invandring, eller aliya: den officiella, tillåtna aliyan, "aliya alef"; och den illegala, "aliya bet". Aliya bet organiserades och leddes av Kommittén för Illegal Invandring, en avdelning inom den judiska försvarsorganisationen Haganah (hebreiska för "försvar"), skapad av Ben-Gurion. Kommittén blev senare känd under namnet Mossad (hebreiska för "institut" eller "institution"). Mossad lyckades föra ut flera tusen judar ur Europa innan kriget bröt ut och hindrade fortsatt verksamhet.

Under hela kriget, då judar över hela världen förföljdes, och tyskarna drev sin utrotningskampanj mot det judiska folket, vidhöll engelsmännen sin restriktiva invandringspolitik och stängde ute judarna från Palestina. Trots den engelska politiken valde många av de bofasta judarna i Palestina att ställa upp på Englands sida i kampen mot Tyskland och nazismen och Etzel och Haganah uppmanade sina medlemmar att ta värvning i den engelska armén. Judiska brigader slogs mot tyskarna både i Europa och Afrika.

Under andra världskriget invandrade sammanlagt 50.000 judar med tillstånd enligt britternas White Paper och ytterligare ca. 12.000 kom in i landet som "ma'apalim" (illegala invandrare). Efter kriget, när betydligt fler än 100.000 judar satt i läger för DPs (Displaced person) i Europa och flera hundra tusen var flyktingar, tillät engelsmännen endast 1.500 judar per månad att invandra till Palestina, bland dem de ca. 15.000 ma'apalim, som suttit i fångläger på Cypern sedan de fångats av engelsmännen under försök att ta sig in i landet illegalt.

Den brittiska attityden till judisk invandring till Palestina framgår av ett brev, som Storbritanniens representant i FN skickade till FN:s generalsekreterare den 23 maj 1947. I detta brev framställer Storbritannien en begäran till FN:s medlemsstater om att dessa skall införa begränsningar i judars rätt att resa genom, eller från respektive lands territorium om man kan misstänka att judarna har för avsikt att bege sig till Palestina:

"5. "I am, therefore, instructed to request you to appeal to all Member States to take the strictest precautions, in so far as they are concerned, to prevent the transit through their territory and the departure from their ports of Jews attempting to enter Palestine illegally."

Efter andra världskriget återupptogs fientligheterna i Palestina mellan judar, araber och engelsmän. Kampen hårdnade betydligt och det framstod allt klarare att Storbritannien inte kunde klara av uppgiften som mandatmakt. I mitten av februari 1947 meddelade den brittiska regeringen att man avsåg att hänskjuta Palestinafrågan till FN och den 28 april samma år samlades FN:s generalförsamling för att behandla frågan. Man beslutade att sända ut en kommission för att studera förhållandena i Palestina och till ordförande för kommissionen, UNSCOP, (United Nations Special Committee on Palestine) utsågs justitierådet Emil Sandström från Sverige.

UNSCOP:s arbete krävde, för att bli framgångsrik och för att ge en rättvisande bild av förhållandena, att samtliga inblandade parter gav sitt stöd till och samarbetade med kommissionen. Både mandatmakten och Jewish Agency stödde kommissionens arbete och några egentliga samarbetssvårigheter förekom inte på den sidan. Det visade sig däremot att araberna inte hade för avsikt att samarbeta med FN i en verksamhet, som de uppfattade som djupt orättfärdig. Den 13 juni 1947 skickade Jamal Husseini, vice ordförande i Arab Higher Committee följande telegram till FN:s generalsekreterare Tryggve Lie:

"Arab higher committee Palestine desire convey to United Nations that after thoroughly studying the deliberations and circumstances under which the Palestine fact-finding committee was formed and the discussions leading to terms of reference they resolved that Palestine Arabs should abstain from collaboration and desist from appearing before said committee for following main reasons - firstly United Nations refusal adopt natural course of inserting termination mandate and declaration independence in agenda special UN session and in terms of reference secondly failure detach Jewish world refugees from Palestine problem thirdly replacing interests Palestine inhabitants by insertion world religious interests although these are not subject of contention - furthermore Palestine Arabs natural rights are self-evident and cannot continue to be subject to investigation but deserve to be recognised on the basis of principles of United Nations charter."

I en radiosändning från Palestine Broadcasting Service den 16 juni 1947 kl. 13.30 redogjorde UNSCOP:s ordförande för kommissionens arbetsuppgifter och ambitioner. I det sammanhanget utfärdade man en inbjudan till vem som helst i Palestina, som hade synpunkter på situationen där, att ta kontakt med UNSCOP och framföra sina åsikter, muntligt eller skriftligt:

"... the Committee earnestly hopes for full co-operation in its task from all elements in the population. [...] ... I would call attention to our Press Release No. 1 of 4th June, 1947, before our arrival here, in which all organizations or persons so desiring were urged to prepare for the Committee at the earliest possible date, written statements setting forth their views. Persons wishing to be heard orally were also invited to submit in writing their requests for hearing. We repeat that invitation... We trust that this invitation will be received in the spirit in which it has been extended. We seek here information only, as the essential basis for our conclusions and we sincerely trust that all parties concerned will willingly and in good spirit provide us with it."

Denna radiosändning gjorde emellertid inget djupare intryck på Arab Higher Committee och den 8 juli ansåg sig Emil Sandström vara tvingad att skriftligen ta kontakt med Jamal Husseini för att om möjligt få araberna att ändra sin negativa inställning till samarbete med UNSCOP. I sitt brev till Husseini skrev Sandström bland annat följande:

"The Committee has noted with regret this decision by the Arab Higher Committee. In this connexion, your attention is called to my statement broadcast from the Palestine Broadcasting Service Studio on 16th June, at which time I emphasized that 'the Committee earnestly hopes for full co-operation in its task from all elements in the population'.
On behalf of the Committee, i repeat to the Arab Higher Committee this invitation for full co-operation. The Committee would welcome expressions of the views of the Arab Higher Committee."

Redan den 10 juli lämnade Arab Higher Committee följande svar på UNSCOP:s inbjudan till araberna att samarbeta:

"The Arab Higher Committee, after discussing the renewed invitation of the chairman of the United Nations Special Committee On Palestine for the full co-operation of the Arab Higher Committee, finds no reason for reversing their previous decision submitted to the secretary-general of the United Nations of June thirteenth 1947."
FN:s delningsplan
Den 31 augusti var kommissionen klar med sitt arbete och lade fram sin rapport. I den förslogs att Palestina skulle delas i en arabisk och en judisk stat. Jerusalem skulle ställas under internationell förvaltning och hela landet skulle bilda en ekonomisk union.

Den 29 november 1947 samlades FN:s generalförsamling för att rösta om delningsförslaget (resolution 181). FN:s radiostation i Flushing Meadow på Long Island i New York direktsände hela debatten pm Palestinas framtid. Sändningen kunde avlyssnas bland annat i Tel Aviv, där man ställt upp högtalare på Mugrabi-torget så att de tusentals judar som hade samlats där kunde följa omröstningen i generalförsamlingen. För att "påverka" FN-delegaterna i en positiv riktning hade överrabbinerna i Palestina författat en särskild bön, som bads vid Klagomuren under fredagens morgongudstjänst. Bönen hade ungefär denna lydelse: "Sänd Ditt Ljus och Din Sanning till folkens representanter som sitter i domarsätet, så att de må se Israels rättfärdighet".

Omkring midnatt förelåg det slutliga resultatet av omröstningen. Av FN:s 57 medlemsstater hade 33 röstat för en delning av Palestina, 13 av medlemmarna hade röstat mot förslaget och 11 stater hade lagt ned sina röster. De 13 nej-rösterna kom från arabstaterna, Indien och Pakistan (som själva hade uppstått genom delning samma år), Turkiet, Kuba och Grekland, för att nämna några. Mandatärmakten Storbritannien lade ned sin röt och Siam (nuvarande Thailand) hade inte lyckats hitta till möteslokalen. Sverige och övriga nordiska länder (utom Finland, som inte var medlem i FN) röstade för delningsplanen.
Ordföranden i UNSCOP, Emil Sandström, skickade följande brev till Jerusalem med anledning av omröstningsresultatet:

Stockholm 12 december 1947
To:
Mr. Moshe Zertok
Executive of the Jewish Agency,
Jerusalem

Dear Sir,
I thank You so much for Your kind telegram from New York.
I congratulate You and the Jewish people on obtaining the result
in the UN and send my best wishes for Erets Israel.

Yours very sincerely
Emil Sandström

FN:s delningsbeslut, som mottogs med gränslöst jubel av judarna i Palestina, ledde omedelbart till strider mellan judar och araber. Under de tolv dagar som följde på delningsbeslutet dödades 79 judar av araber över hela Palestina. Under samma period dödades 32 araber, några av engelsmännen, andra av judarna. Den brittiska polisen och militären fick allt svårare att upprätthålla ordningen och våldsamheterna fortsatte året ut. Den 8 december sammanträdde Arabförbundet i Kairo, där man fattade beslut om att tills vidare inte ingripa med militärmakt i Palestina, men att däremot gerillastyrkor skulle utrustas och sändas dit för att bekämpa judarna. De reguljära arméerna skulle dock, enligt Arabförbundets beslut, hållas redo för omedelbar aktion om gerillastyrkornas läge skulle kräva det eller om främmande grupper intervenerade.

Den 11 december tillkännagav den brittiska regeringen sitt beslut att överlämna Palestinamandatet redan den 15 maj och att slutföra evakueringen den 1 augusti 1948. Detta var en ändring i de brittiska planerna, som ursprungligen gick ut på att mandatet skulle överlämnas den 1 augusti, varefter en judisk och en arabisk stat skulle bildas den 1 oktober 1948. De våldsamma oroligheterna i Palestina efter delningsbeslutet och Arabförbundets beslut i Kairo den 8 december var de främsta faktorerna, som gjorde att britterna ville lämna Palestina så fort som möjligt. Under perioden från den 12 december till den 31 december tilltog våldsamheterna från båda sidor och ytterligare 126 judar dödades av araberna och 90 araber fick sätta livet till. Arabiska angrepp på judar besvarades med judiska angrepp på araber. Ett typiskt exempel utgörs av dådet i Haifa den 30 december, då 6 araber dödades av en bomb som kastades av judiska motståndsmän. De dödade arabernas kamrater stormade då en judisk fabrik i staden och dödade 36 judar som hämnd.

Året 1948 blev ännu blodigare än det föregående och under månaderna framtill den 14 maj dödades omkring 500 judar, minst lika många araber och ett femtiotal brittiska soldater i våldsamheter, som mer och mer började likna regelrätt krigföring. I mars och april började reguljära syriska och irakiska förband att deltaga i striderna och det strategiskt viktiga Kastel, utanför Jerusalem på vägen till Tel Aviv, ockuperades i slutet av mars av syriska och irakiska trupper, liksom Jaffa, Tel Avivs arabiska granne.


Stefan Dominique

Irgun, Lehi i jämförelse med arabisk terrorism

Irgun låg bakom bombningen av King David Hotel 1946 där 91 personer dog och 45 skadades. Till skillnad från den arabiska terrorismen som hyllas som hjältedåd, fördömdes bombattentatet av bl.a. Jewish National Council och Jewish Agency. Efter detta upphörde the Jewish Resistance Movement att existera. Det ska dock nämnas att Irgun gjorde tre telefonsamtal till hotellet för att varna om attacken, men dessa varningar ignorerades. Detta fråntar givetvis inte Irgun från ansvaret, men är intressant att veta.

Beträffande Lehis mord på Bernadotte slog den israeliska regeringen till mot organisationen, arresterade många av dess medlemmar och tog deras vapen. Lehi upplöstes efter detta, till viss del p.g.a. det stora motstånd mot denna organisation av folket i Israel.

Ytterliggare fakta som tydligt visar på skillnaden hur araberna och judarna hanterar terror är det som kom att kallas "Hunting Season". Detta var ett kodnamn för Haganahs operationer emot Irgun, för att stoppa Irguns aktiviteter. Efter mordet på lord Moyne beslöt sig Jewish Agency för att slå ut "terrororganisationer" i det blivande Israel. Ett officiellt brev skickades där judarna uppmanades att slåss mot terrorn och att frysa ut Irgun och Lehi. Här är ett utdrag:

Jewish youth must fight terror and its perpetrators!

[...] The perpetrators of terror, who call themselves the 'Irgun Zvai Le'umi' and 'Lohamei Herut Israel' are traitors!
... They must be removed from our classrooms, banished from our workshops!
Their propaganda, whether written or spoken, must not be permitted...
No refuge must be given to these malefactors in the homes of your parents, relatives and acquaintances!
The incorrigible despoilers must be isolated and abandoned, until they are spewed out of the ranks of the Yishuv, until terror ceases and its organization is eradicated.


En annan händelse var Altena-affären. Altena var en båt som hade köpts av Irgun och var avsedd att anlända till Israel den 15 maj 1948, fullastad med vapen och frivilliga Irgun-medlemmar. Det tog dock längre tid än väntat och leveransen blev uppskjuten flertalet veckor. Den 1 juni samma år hade Irgun slutit ett avtal med IDF om att upplösas men Irguns ledning försökte ändå dölja Altena-transporten. Detta misslyckades dock och när David Ben-Gurion fick reda på detta valde han att kräva att Irgun lämnar över alla vapen till IDF, eller att med våld avväpna dem. Följande ultimatum ställdes till de av Irguns medlemmar som var på stranden Kfar Vitkin:

To: M. Begin
By special order from the Chief of the General Staff of the Israel Defence Forces, I am empowered to confiscate the weapons and military materials which have arrived on the Israeli coast in the area of my jurisdiction in the name of the Israel Government. I have been authorized to demand that you hand over the weapons to me for safekeeping and to inform you that you should establish contact with the supreme command. You are required to carry out this order immediately.
If you do not agree to carry out this order, I shall use all the means at my disposal in order to implement the order and to requisition the weapons which have reached shore and transfer them from private possession into the possession of the Israel government.
I wish to inform you that the entire area is surrounded by fully armed military units and armored cars, and all roads are blocked.
I hold you fully responsible for any consequences in the event of your refusal to carry out this order.
The immigrants - unarmed - will be permitted to travel to the camps in accordance with your arrangements. You have ten minutes to give me your answer.
D.E., Brigade Commander


Därefter utbröt strider men ett vapenstillestånd utlystes för att förhindra mer dödsoffer. Under tiden hade Begin fortsatt mot Tel Aviv med Altena i tron att han kunde förhandla med den provisoriska regeringen men Ben-Gurion beordrade beskjutning av Altena. Sammalagt dog 16 Irgun medlemmar och tre IDF soldater.

Vad som synliggörs med ovanstående beskrivning av de händelser som gjort Irgun och Lehi (a.k.a. Sternligan) kända är två viktiga poänger som bland annat särskiljer dem från arabiska terrororganisationer:

Den först poängen är att vare sig Irgun eller Lehi hade ett annat folk eller nations utplåning som mål. De bildades som splittringar ur Haganah eftersom de hade olika filosofier över hur det judiska folket bäst skulle försvaras. Den andra poängen är att Irgun och Lehi dock begick de dåd som är oacceptabla, men till skillnad från hur araberna agerar, straffade och upplöste Israel dessa organisationer med kraft. Detta tydliggörs inte minst genom de ovan beskrivna händelserna. Irgun och Lehi upplöstes, deras medlemmar fängslades och/eller avrättades. Dessutom är dessa händelser över 50 år gamla, klart i kontrast till den alltid närvarande arabiska terrorismen som pågått före, under och efter Israels bildande.

Slutsatsen är alltså att Israel alltid tagit klart avstånd från allt som kan liknas vid terrorism, både i ord och handling, något araberna aldrig har gjort. Det är även en enorm skillnad i omfattning av terrorismen och inte minst i syftet och målen. Medan Hamas, PLO med flera uttryckligen inriktar sig på civila, var det aldrig Irguns eller Lehis mål.

Med allt detta i åtanke blir därmed all jämförelse mellan arabisk terrorism och händelserna med Irgun och Lehi under 1940-talet helt och hållet felaktiga. Sådana paralleller syftar bara till att försöka utmåla Israel och judarna för något de inte är, samt att likställa dem med de fruktansvärda handlingar som dagligen begås av araber mot judar.

Quote:

Heh, så rolig du är. Du nämner tex. inte att Mossad har öppet medgivit att de startade Hamas i Jerusalem Post, sen har de också åkt dit på att ha en "al-quaida"-cell som skulle köra lite false-flag terror för att skylla på araber naturligvis.

Till sist har vi ju alltid "Lavon affären".
http://www.whatreallyhappened.com/lavon.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Lavon_Affair

Jag är trött på att vi som kritiserar Israel blir påhoppade och anklagade för antisemitism varje gång vi ifrågasätter denna skapelse. Det går inte att automatiskt sätta likhetstecken mellan Israel och judar. Alla bosatta där är inte judar utan många är också palestinier. Du borde själv ta reda på fakta innan du förtalar andra. Förövrigt är "Israel" ett resultat av västmakternas gränsdragning efter Sexdagarskriget. Du och dina likar bidrar istället till att antisemitismen ökar.

Det är intressant att se hur alla hjärntvättade kristna sionister FULLSTÄNDIGT blundar för alla de verbala attacker och utpekanden som faktiskt Jesus gjorde emot de nuvarande sionistiska Talmudisternas föregångare, Fariséerna i Bibeln.

Gång på gång på gång visar Jesus hur dessa "Djävulens barn", "hycklarna" "talar sin fars språk... han som talar sitt eget språk när han ljuger" -just är det Judiska prästerslapet, Fariséerna.

Han blev ju t.o.m dömd att korsfästas pga av deras rekomendationer till Pontius Pilatius.

Det är fullkomligt tydligt hur du Joshua, som de flesta andra kristna sionister FULLSTÄNDIGT blivit bedragna av era s.k. Kristna ledare som likt Jerry Falwell och Billy Graham i USA är så tätt sammanknutna med de sionistiska nätverken i både medierna och bankvärlden.

Vilka tror du det menas i Johannes Uppenbarelsebok där det står skrivet:

-De som kallar sig Judar men som icke är det utan tillhör Satans synagoga?

KAN det vara sionisternas urfäder Khazarjudarna?

Så läs på lite RIKTIG historia INNAN du kommer med din sionistpropaganda!

En annan fråga till dig Joshua:

VILKA är det som kontrollerar och styr den interntionella Bankvärlden, mediavärlden och Hiollywood`

-Är det sionistiska khazarjudiska familjer ELLER muslimska dito?

Vilka har makten att vinkla historeskrivningen till sin fördel????

VAKNA!

Det är intressant att du plockar citat ifrån johannes uppenbarelse. Tror du på skriften eller tror du bara på de utplock som du tolkar in kan passa det egna syftet?
De judar som talas om här är enligt min tolkning de som inte lever i underkastelse till gud, fariséerna är ett bra exempel, de var upptagna av ytliga regler och strävade med mänskliga krafter för att till ytan verka rena inför Gud men ännu mer inför människan. Fast en människa kan aldrig vara full kommen inför gud därför kan hon endast förlita sig till Guds nåd och barmhärtighet.

Andra exempel skulle kunna vara de judiska ledarna som i gamla testamentet föll till avgudar och dyrkade andra gudar i hemlighet inne i guds tempel. Satans synagoga kan också anses vara vissa kristna rörelser. För att göra det enkelt de som sprider villfarelser i guds namn.

Vilka som styr det internationella banksystemet och media, det är en väldigt stor fråga, för det första så brukar regeringar själva ha en ganska så bra koll på hur media beter sig. Bank systemen varierar också ofta beroende på vilka du gör affärer med arabvärlden har gigantiska summor som de befogar över, Rockefeller har det med. Bakom den så kallade ekonomiska konspiration i Amerika borde ögonen främst riktas mot Jp morgan och Rockefeller.

Eller varför inte de bolag som drar in miljarder på olje och krigsindustrin. Carlolyle group, halliburton. Detta är bolag som inte drivs av en sionistisk världs agenda utan efter rent kapitaliska ”egoistiska” mål med en aning storhetsvansinne.

Var kommer israel in i bilden? För att ni lyckats hitta en rik jude betyder det att han konspirerar över världen? Vad händer med alla de mäktiga som inte är Judar? Eller i er värld är det väll bara judarna som räknas alla andra måste va dockor.

Jag tror du har fått judar på hjärnan.

Quote:

Rentav besatt av dem/det...

Quote:

Här finns texten till Israels nationalhymn...

"Om du uppskattar Israels ansträngningar att skaffa mer levnadsrum så uppskattar du antagligen inte texten i den här versionen av deras nationalsång."

http://hubert.frukt.org/jonas/musik/notes/Israel.html
http://hubert.frukt.org/jonas/musik/mp3/AAahAAA-Israel.mp3

Kan du inte komma med något bättre? Ser ut som en 12åring med adhd suttit med pennan.