Piska min rygg blodig!

Jag är kemskt ledsen Sale, men jag bara antog att inlägget var ifrån dig. Oerhört klantigt av mig då du faktiskt brukar vara mindre fåordig. Jag tar tillbaka allt... Nej, vänta nu det gör jag inte, din text kunde lika gärna ha varit två frågetecken.

Men jag ber trots allt om ursäkt för förväxlingen.

9-2

Du atraherade mig:Du skapar tråden!Ja hej hej:)hej då
Otålighet är lika med egoism -

Även vuxna behöver pekpinnar (tak). Vi har släppt oss alldeles för långt, så långt så att vi är lika vilsna som de barn vi uppfostrar - spegling igen!
Bråkar du med den partnern du träffat, då är det inte den av gudomen utsedda/utsedde. Sök ingen, bered plats i stället. Då blir det en anpassad.
Intuition är kontakten mellan själen och Din personlighet. Alltså mellan
Lidande är meningsfylld lärdom. All lärdom kommer inifrån. Inte utifrån ...

Det finns några "färdiga själar" som transformerat sig till vår nivå och som är beredda att hjälpa oss. T ex Ambres, Rah och Beatrice. Be dem om tips.
Du 92 Om du inte tål andras inlägg DÅ är du en dålig lärare !Tycker jag.

Ber man om framgång och förväntar sig motgång. Då får man det man förrväntat sig, sådan är den lagen. Man måste förbereda det man ber om - "beereden väg". Gräv dammen före det att vattnet skall komma.Att tänka sk positivt, är att gå in i ytterligare ett hjärnans regelverk!
Alla ideologier är ur irrande hjärnor. Frihet kommer inte ur tänkandet!
Tänk att först få sända ut en t ex TV -signal, och sedan springa runt och kolla vem som tar emot signalen! Dessutom försöka att både bötfälla och betalningskräva den som de har "ertappat". På samma sätt skulle ju dagstidningar kunna jobba; Man lägger- i tidningar i brevlådan och sedan springer någon fjant med periskop runt och kollar om någon läser. Böter och betalnings-/prenumerationskrav!?

Hej igen Sale

Äntligen något att ta på! Intuition. Vill du att vi skall tala om det? Vill du att vi skall tala om meningsfullt lidande? Om kunskap som kommer inifrån?

Min avsikt är inte att bråka med någon, det vore varken meningsfullt eller konstruktivt, men jag har faktiskt talat om intuition, om meningsfullt lidande och om kunskap som kommer inifrån.

Skillnaden, så långt jag kan se det, är att du lägger alla attributer i varandet hos dig själv medan jag försöker att lägga dem i en helhet. Ödmjukhet är vackert om man verkligen är ödmjuk, (jag påstår inte att jag är det).

Jag skulle aldrig komma på tanken att säga mig äga en färdig själ. Kanske för att jag inte gör det, kanske för att jag inte anser att det tjänar något till att hävda att jag gör det, vilket syfte skulle jag ha med det? Kontrollera andra?

Det enda som ömmar mig, som gör mig verkligt ont är att vi käbblar om småsaker samtidigt som det enda vi verkligen är beroende av försvinner mellan våra fingrar. Vi var satta att vårda, inte utnyttja. Vi var satta att älska och vörda mångfald, inte att dyrka enfald.

Jag håller fullständigt med dig om att intuition är kontakt med själen, jag håller också med dig om att lidandet i sig är en lärdom och jag håller med dig om att den kunskap och lärdom vi håller för sann växer sig stark inifrån, från det som är sanning. Men jag vill också hävda att älskandet är en lärdom och att kärleken växer sig stark genom det fysiska betraktandet av mångfalden och att livet här och nu också är en sanning.

Lev i mångfald

9-2

Intressant artikel från http://carolynbaker.net/site/

Kanske en av förklaringarna till varför riksbanken valde att höja räntan.

Wednesday, 13 February 2008
Last Updated Wednesday, 13 February 2008


By Julian Robertson


ORIGINAL BLOG POST


In a recent interview on CNBC with Ron Insana, one of the old-timer funds manager, Julian Robertson,
predicted utter global collapse as a consequence of the bursting of the world-wide property bubble.

Often called; Never Been Wrong Robertson the former head of Tiger Management (once the largest
hedge fund in the world), is extremely worried about the speculative bubble in real estate.

Specifically, he is very worried about a world that is sustained by American consumer spending which is in turn 1/4
sustained by a property bubble. He predicts that 20 million people could lose their homes once the property bubble
bursts.

Even more worrisome, he thinks central banks around the globe out of desperation will try to re-inflate the world economy
with more liquidity that will create an inflationary spiral unseen in the economic history of mankind. Where does it
end? Insana asked Robertson. Utter global collapse, he answered. But not just economic collapse, collapse of epic proportions. Collapse and disintegration of all infrastructure, including government.
Inflation will run into the double and triple digits. Food production will fall. People will be carrying around U.S . dollars in wheelbarrows like Germany, he said.

There will be total collapse of public infrastructure. Total collapse of medical care systems. All public pension
plans, Social Security will collapse. All corporate pension plans will collapse.

The American consumer is effectively now supporting the rest of the planet, he continued.
Consumption rates in all other nations are falling, have fallen to the point that the tax revenues to governments,
that the business and industries those nation states are providing is now a net negative number relative to total debt
service and public cost, that this exists in virtually every nation state on the planet now.

And for much of this doom, interestingly, he blames the Bush-Cheney regime.
They have now consolidated power and money on the planet to the maximum extent possible. The planets net liquidity, that is its, net free cash flow. Is now a negative number. The planet is not simply sinking into
a sea of red ink; it is already sunk. The people just don´t realize it yet, he said.

According to Robertson, the Bush-Cheney regime is preparing the nation for transition from democracy into dictatorship because a dictatorship will be necessary to control, in 5 years time, food and water riots He said the federal government, that part of Patriot II Act, the internal exile, that the government is going to have to build now huge detention compounds on federal lands, probably in the West where the land is available, to potentially house
50 million or more citizens that will be in financial ruin.

In 10 years time, whoever is left will be effectively starting again, he said. More importantly, and I´m trying to think how we imply this or how we express this to the people, what extraordinary times we are living in and how the destruction of the planet has been engineered by the Bushonian Cabal from 1980 to 1992, and then from 2001 to present, which has effectively destroyed the economic liquidity of the planet, he said.

Robertson ended the interview by saying that he hopes he is not alive to see this. The lucky ones are the ones
who are my age now, he said.


Till och med de med makt darrar inför förändring, läget är desperat och i desperata situationer används desperata medel, 911 var ett av dessa medel.

Ibland undrar jag om inte 911 gjordes medvetet genomskinligt, så att människor skulle koncentrera sig på att försöka avslöja de verkliga skurkarna bakom denna false flag operation. Allt för att avleda uppmärksamheten från vad som verkligen pågår. Nämligen en sista herren-på-täppan lek, där den som sitter på mest resurser vinner. Och nu menar jag inte nationer, jag talar om elitens familjer och klaner.

Tro inte för ett ögonblick att de kommer att bry sig om oss andra när skiten träffar fläkten, (TSHTF).

Lev väl.

9-2

Appendix XII

Jag frågade mig, utifrån Ambres perspektivet, vad en mästare är? Det vill säga, vad är det som gör en mästare, vilket/vilka är mästarens kriterium? Följande är vad jag kom fram till; en mästares attribut är inte hennes/hans kunskap, det är förmågan att förmedla den. Jag kan ge tonvis med exempel på detta, det tydligaste är dock dagens media. Inom vissa religiösa kretsar anser man att Jesus skulle annonsera sin återkomst genom teve, vet ni vad, annonsen är redan betald för och den sänds på bästa sändningstid.

Media är vår tids mästare, det vi ser i våra apparater är tidens evangelium. Den med störst förmåga att dränka sin omgivning i sitt budskap vinner, det är därför det är så få som slåss för den andra sidan. Det är därför vi inte spränger 3G master i luften, det är därför dammarna tillåts blockera laxens naturliga vandringsleder.

Jag träffade min morbror häromdagen, han är förmodligen den mest altruistiska människan jag känner. Det finns ingenting han inte skulle göra för någon annan i familjen. När jag träffade honom så log han konspiratoriskt mot mig och sade, ”nu kommer du att bli jätte avundssjuk”, jag såg på honom med förvåning i mina ögon. För det första var det inte alls likt honom att uttrycka sig på det viset och för det andra så har han aldrig tidigare aspirerat på att göra någon avundssjuk. Jag frågade honom, uppriktigt förvånad, vad som kunde vara så fantastiskt att jag skulle kunna bli avundssjuk. Han berättade då, viskande upphetsat, att han köpt en SUV, visserligen en japansk, men ändå en SUV.

Först visste jag inte om jag skulle skratta eller om jag skulle brista ut i en lång tirad om hur illa ställt det var med hans miljötänk, men en millisekund senare behärskade jag mig och sedan sade jag; ”du känner inte mig, alls”. Fast egentligen är inte det sant, därför att han känner mig visst, han känner mig och han vet att det han gjort inte alls skulle smaka i min mun. Problemet är att han, genom att anta en aggressiv approach, trodde att han kunde locka mig att hålla med reklamen om SUV´ernas förträfflighet. Problemet är att jag aldrig tittar på teve, aldrig.

Hans problem är inte unikt, det är många som tror att de kan bli sedda eller lyckliga så länge de uppfyller reklamens budskap.

Med risk för att bli övertydlig, vår tids mästare är här och mästaren är oöverträffad, mästarens namn är media.

Vi är en kultur av trauman, mycket av det vi gör, inte allt, men mycket av det vi gör implicerar någon form av trauma. I min morbrors fall är traumat att inte bli socialt accepterad, att han dessutom gillar att gå på hockey och gärna då på plats i VIP´sektionen kanske har med saken och göra, vad vet jag? Vad jag däremot vet är att man kan tränas in i vissa sociala mönster utifrån en traumatisk prägling, det vill säga att man bara accepteras i ett sammanhang om man uppfyller vissa krav, oavsett vad man tycker om dessa.

Kvinnor är särskilt medvetna om vad detta innebär då en tredjedel av dem, (och en sjättedel av männen), utnyttjas i könsumgänge innan de fysiskt är mogna för det. I vissa fall går det så långt att det är det enda sättet för en kvinna att bli bekräftad. Hon utnyttjar sin sexualitet, (som vuxen), som ett maktmedel, för att uppnå kontroll över situationen, det är alltid bättre att utnyttja än att utnyttjas. Det är inte heller ovanligt att den här typen av kvinna spelar ut män mot varandra, vilket kan leda till förödande konsekvenser.

Beteenden som dessa är ofta nedärvda, från en generation till en annan och är mycket svåra att bryta, då man tenderar att hålla ”problemet” inom familjen. Jag känner till en familj där två, av fadern utnyttjade, systrar ständigt rivaliserar om hans gunst. Den yngre har avgått med segern, i alla fall tillfälligt då hon numer har en dotter i ”rätt ålder”. I detta fall rivaliserar de alltså om förövarens gunst, och i slutända är det den yngre dottern som avgår med segern för det hon kan erbjuda förövaren.

Tror ni att detta är ovanligt? Tänk om. Vi gör det hela tiden, vi erbjuder förövaren våra barn, om och om igen. Vilken förövare, undrar du kanske? Tänk, tänk igen och igen. Vem är det som förorenar den miljö som våra barn och deras barn skall växa upp i?

Usch vad obehagligt, det är ju jag, det är du? Vi våldför oss på våra barns framtida hälsa genom vårt sätt att leva. Jamen de i Kina släpper ju ut så mycket mer koldioxid än vad jag gör, är det inte bättre att vi börjar där? Det är som att säga; men i Malmö våldtar de ju också barn, är det inte bättre att vi börjar där?

Men barnen blir ju fuckade nu, fattar du? Dina och mina och de framtida, inte nog med det, du blir fuckad, mindfucked.

Vad kan jag säga? Stäng av teven? Läs böcker? Läs rätt böcker? Jag skall tala om för dig vad jag behöver säga, jag behöver säga att det är dags nu, det är dags att gå ut och lukta på luften, att gräva med fingrarna i jorden och smaka på vattnet i bäckarna och sedan fråga dig ditt livs viktigaste fråga. Går det att leva på det här? Om inte? Tja, then you are basically fucked.

Här är en tanke, vad ”Skulls and Bones” är har väl knappast undgått någon? Nå, antag att denna sammanslutning helt grundar sig på trauman. Utgår man från det så kan man också utgå ifrån att medlemmarna präglas med hjälp av trauman, sexuella, fysiska och psykiska. Om de som präglar är skickliga nog, vilket vi nog får förutsätta, så kan de få sina medlemmar att göra i princip vad som helst.

Med detta som bas och kunskapen om vilka som bevisligen varit medlemmar i sammanslutningen så är det inte svårt att förstå varför världen ser ut som den gör. Den är nämligen styrd av svårt traumatiserade, (där med inte synd om), människor som gör exakt vad deras program för social acceptans säger dem att göra. Jag tror faktiskt att Bush verkligen tror på det han gör, jag tror dessutom att han blir uppriktigt förvånad när vi andra inte ser ”ljuset”, och att vi är varelser att tycka synd om. Ungefär som Jehovas vittnen då de tycker synd om resten av världen. Löftet är i båda fallen ovillkorlig faderskärlek, men naturligtvis inte utan förbehåll. Precis som ett riktigt familjetrauma skall vara.

Vad är då frihet från dessa trauman? Vad är verklig frihet? Om en tredjedel av alla kvinnor är traumatiserade och en sjättedel av alla män, hur skall vi då gå till väga? Tja, vi kan fortsätta att internalisera våra smärtor och gå under i ett självömkansträsk, vi kan välja att hänga ut förövarna och därigenom få vår hämnd eller, vi kan välja att ta ansvar för de vi är och ändra på vårt eget beteende. Varför är alltid det som är rätt det svåraste att välja?

Varje gång vi väljer att skylla världsproblemen på någon annan så väljer vi bort att se vårt eget deltagande i förtrycket. Varför koncentrerar vi oss så oerhört på att avslöja en attack mot U.S.A. som en ”false flagg” operation, när vi lika gärna kunde exponera det folkmord de amerikanska trupperna begår i Afghanistan och Irak? Därför att folkmordet är något som pågår och det pågår därför att vi behöver oljan, vi behöver det de har men vi behöver inte dem. Det gör ingenting att deras barn dör i mammornas mage på grund av strålning från DU-ammunition. Det gör ingenting, så länge vi kan köra våra SUV´ar.

Allt detta och mer såg jag framför mig när min älskade morbror påstod att jag skulle bli avundssjuk, avundssjuk på hans nya bil. Vad har jag att säga, förutom en tår och; ”du känner inte mig, alls”.

9-2

Jag har nu skummat igenom din text och läst vissa bitar mer noggrant. Men du är en väldigt vis människa. Jag ska läsa allt du har skrivit. Det knyter sig i magen när jag läser vissa bitar, men du har så rätt

Kolla filmen på denna länk! En del människor bara älskar man, villkorslöst. http://www.undercurrents.org/visionon/livinginthefuture.htm

Ha det.

9-2

Appendix XIII

Varje åsikt eller uttryck av kunskap grundar sig i det inre landskapet, hur det ser ut är avgörande för hur en person agerar med sin omgivning. Det inre landskapet byggs med erfarenheter utifrån interaktioner med närmiljön, det vill säga, det grundar sig i princip på empirism. Tänk Robinson Crusoe, tänk trial and error, om du ständigt blir straffad för en viss typ av beteende så antingen, upphör du med beteendet, eller så går du under. Ett tredje alternativ kan dock vara att undvika den som straffar, förutsatt att du inte är beroende av denna någon. Det är exempelvis svårt för ett barn att undgå straffande föräldrar då barnets existens till större delen är beroende av föräldrarnas goda vilja.

På samma vis förhåller det sig med belöningar, om man genom dessa uppmuntras till ett visst beteende så ägnar man stor energi att upprätthålla det beteendet. Skulle man misslyckas, med utebliven belöning som resultat, så känner man frustration och kanske till och med ångest. Vi är ständigt omgivna av löften om belöningar, särskilt i dessa tider. Men samtidigt är vi ständigt påminda om implicerade straff. ”Vi måste ha fler övervakningskameror, annars kan vi inte stoppa terroristerna och då…, vi måste bygga fler kärnkraftverk, för annars blir energin för dyr och då…, vi måste förgifta vår luft och våra vattendrag, för annars blir ekonomin lidande och då…” Samtidigt så säger samma auktoriteter. ”Om du lyckas i ditt jobb, om du lyckas vara vacker, om du lyckas, ja då…”

De allra flesta människorna på den här planeten har köpt dessa, vårt samhälles, byggstenar och placerat dem i sitt inre landskap. Så länge ingen river ner deras murar eller slår hål på dem så lever också dessa människor i illusionen om att allt kommer att bli bra, bara jag lägger ytterligare en byggsten till de andra.

Detta är ett av de främsta skälen till att skolan och andra institutioner inte uppmuntrar kritiskt tänkande. ”Vänta nu det gör den väl visst?” Det är lätt att tro det, men tyvärr så är det inte alls, skolans främsta uppgift är att skapa goda samhällsmedborgare, det vill säga, människor som bygger upp samhället så som vi i dag ser det. Visst uppmuntras barnen till kritiskt tänkande, men bara till en viss gräns. De får lära sig att vara kritiska till miljöförstöring, men inte så kritiska att det hotar samhällsekonomin, kapitalets civilisation. De får lära sig att vara kritiska till folkmord, men inte de typer av folkmord industrin begår, åter igen kapitalet. (Nej, detta är inte ett kommunistiskt manifest, jag avskyr alla former industriell krigsföring mot naturen, oavsett om det görs i kommunismens eller fascismens namn.)

Madelien Albright, (tidigare U.S.A.´s utrikesminister), sade under ett tal som svar på de höga dödstalen bland barn i Irak, ”that´s a price we are willing to pay”, hon borde kanske ha frågat barnen om det var ett pris de var villiga att betala. Hennes utsaga är dock signifikant för makteliten, inget pris i människoliv är för högt då det gäller att vidmakthålla gällande maktstrukturer. Det har varit så i hundratals år, för att inte säga tusentals och exemplen är ändlösa. Om vi därtill lägger den totala bristen av respekt mot naturen och dess invånare så är exemplen omega.

Makteliten dödar varje möjlighet till framtida liv genom sina handlingar och vi säger att det är okej så länge de belönar oss. Med ”vi” menar jag den femtedel av världens befolkning som konsumerar 45 % av dess resurser, jag är ganska säker på att den fattigaste femtedelen, (de som konsumerar 4 % av världens resurser), skiter fullständigt i våra belöningar och att de inte skulle tveka en mikrosekund om de hade möjlighet att sätta stopp för ”civilisationens” framfart.

Det uppenbara problemet med belöningssystem är att det kräver en resurs från vilken belöningar hämtas. Detta innebär också, i och med det växande kravet på belöningar, att resursen inte tål att förminskas så mycket att den inte räcker till. Det är exakt där vi befinner oss nu, i skiftet mellan överflödets paradigm och bristens. Jag har gång efter annan påpekat att oljan, liksom naturgasen och kolen finns i begränsad mängd. Detta borde vara självklart för alla, liksom att det är självklart att planeten trots sin enorma massa har begränsningar i sitt omfång och innehåll. Trots det stöter jag ständigt på individer som på något vis tror att mänskligheten aldrig kommer att göra slut på de ”resurser” och att en del av dem magiskt förnyas.

Vad de här människorna inte inser är att vi inte ens låter de ”förnybara resurserna” förnyas, vi förbrukar allt som en stor omättlig maskin, och planeten dör under våra giriga fingrar. På ett sätt kan jag dock förstå dem, det är mycket lättare att övertyga sig själv om att allt är en illusion än att ta itu med sitt eget ansvar inför den rådande situationen.

En del hävdar envist att fri energi och fantastiska maskiner skall göra oss ”fria”, bara vi kan avslöja de otäckingarna som håller kunskapen ifrån oss. Problemet är att det är otäckingarna som bestämmer, det är de som har vapnen och de tvekar inte att använda dem. Dessutom så har teknikens under hittills inte gjort något gott för naturen, att då använda sig av samma teknik för att lösa artdöden och förgiftningar låter i mina öron helt förryckt. Vi har i princip lyckats ha ihjäl moder jord och nu när hon ligger ned, blödande, så väljer vi att sparka på henne.

Jag kan förstå att man, i ljuset av detta, väljer att tro på externa krafter, man väljer att tro att ens barn inte är förgiftade utan att de i stället är indigobarn eller ännu bättre kristallbarn. Man väljer att tro på den ena gurun efter den andra, åker på dyra helgkurser i dyra bilar för att få sig lite dyrköpt upplysning. Det är inte konstigt att man då argumenterar för 2012, trots att det är att spela dem, (makteliten), rakt i händerna, så länge vi tror på att ett nära förestående slut står för dörren, så är det lättare att acceptera att de våldtar vår planet. Vi behöver den ju inte när vi alla är ljusvarelser eller kristallbarn, då kan vi likt Harry Potter återställa allt med ett litet viftande med staven.

Det kanske är så? Tänk om det vore så ändå, då behöver man inte ta itu med sitt dåliga samvete, man behöver inte göra någonting. Bara andas ut och låta oron rinna av kroppen, kanske visualisera sig sittande på en ros, skimrande av upplysning och totalt oberörd av det faktum att de röda bladen runt knoppen vissnar och dör på grund av den skit man lämnar efter sig.

Det är bara psykopater som beter sig så, och, ja jag erkänner, jag är också en psykopat. För jag låter det också hända, jag vandrar fram på planeten och ser hur den våldtas och misshandlas och jag gör ingenting för att stoppa det. Nej, jag menar verkligen ingenting, i alla fall ingenting som betyder någonting. Visst jag källsorterar, odlar det mesta av min egen mat och kör ett minimum med den sista bilen jag någonsin kommer att äga, men i det större sammanhanget betyder det inte ett skit.

Vad som skulle betyda något, verkligen betyda något vore om jag hindrade skogsmaskinerna från att skövla skogen, att jag hindrade mobilmasterna från att sända ut strålning, att jag lät forsarna flyta fritt, att jag lät kraftledningsgatorna växa igen och att jag bröt upp asfalten. Men jag gör ingenting av detta, varför? Dels naturligtvis, (som jag varit inne på förut), därför att jag inte kan sitta i fängelse, något man får räkna med om man begår skadegörelse. Men också, naturligtvis, därför att ingen skulle förstå min handling. Ingen av dem som den riktas mot i vilket fall, skogsbolagen skulle inte förstå att deras skövling av skogen är fel även om jag oskadliggjorde varje skogsmaskin i hela Sverige, snarare skulle de se mig som en terrorist. Samhället skulle framställa mig som en terrorist, inte en trädens befrielseförkämpe. I U.S.A. har all form av obstruerande aktivitet som syftar till att skada ekonomiska intressen eller företagsägd egendom föreslagits till att betecknas som terrorhandling. Jag vet inte om lagen antagits ännu, men jag vet att det sitter en kille i fängelse för att han bränt upp tre SUV´ar på en bilfirmas uppställningsplats, handlingen medförde ett fängelsestraff på 22 år. Det finns trädkramare som avtjänar längre fängelsestraff än våldtäktsmän, därför att de upprepade gånger har försökt att obstruera skogsbolagen i deras skövling av redwood.

Vi måste vara psykopater om vi tillåter oss att smita undan ansvar, det är nämligen så psykopater funkar. ”Jag skulle aldrig ha våldtagit henne om hon inte bett om det, men med de kläderna gör hon ju det.” ”Jag vill ju inte slå dig, men du tvingar mig genom ditt beteende, du gör mig så arg.” Jag vill inte förgifta dig, moder jord, men du ber om det, du bjuder ut dig och då får du skylla dig själv. Men var inte orolig, när jag lämnat dig tömd på dina resurser, sönderknullad och förbrukad så kommer jag, gudarnas avbild, att upptas till himmelska höjder, då är allt detta betydelselöst.

Fy fan, fy fan, fy fan…

Jag kan inte påstå att jag känner den minsta sorg över att denna ”civilisation” går mot sitt slut, för det gör den, var så säker. Om inte klimatförändringen störtar den så gör bristen på fossila bränslen, mat eller överbefolkningen det. Förmodligen en kombination av allt detta och lite till, det vi ser nu på den finansiella marknaden är förskalven till den kommande jordbävningen.

Varje plats har sina begränsningar, precis som varje människa, djur eller växt. Vi begränsas av tillgången på det som gör att vi frodas. Människor frodas då de har tillgång på föda, socialt umgänge och möjlighet till intellektuell utveckling. Det är vår natur att vilja utveckling, inte avveckling. Det vi gör nu är att avveckla den planet som vi är beroende av för vår fortlevnad, vi för ett krig mot modern, ett krig vi aldrig någonsin kan vinna. Vi beter oss som fyraåringar som har upptäckt att det finns ett liv utanför mamma. Alla som någonsin haft en fyraåring vet precis vad jag menar. Den krassa verkligheten är dock att det inte finns något liv utanför modern, bara vakuum.

Det spelar ingen roll om man hävdar att existensen är uppbyggd i nivåer, den ena en förutsättning för den andra. Det har ingen betydelse om man inte kan upprätthålla ens den första nivån av existens, nämligen den vi lever här och nu. Inget djur skulle komma på tanken att ifrågasätta sin existens, varför gör då vi det? Därför att vi är avskilda från naturen och är guds avbild? Knappast, vi ifrågasätter vår existens därför att vi är det största hotet mot den. Alla skapelser vill liv, liv till varje pris, laxen stångar sig blodig mot betongväggar, grässtråna spräcker asfalten. Men vi, vi vill död till varje pris, död åt skogen, åt sjöarna, åt marken och luften. Varför? Därför att vi är konsumenter? Därför att vi är jägare? Om så vore fallet varför har inte myrorna och de andra insekterna sedan länge konsumerat hela planeten? Varför har inte rovdjuren utplånat allt villebråd? Därför att det finns en balans, en helig balans som grundar sig i strävan efter liv, intentionen liv.

Vilka är vi att ställa oss över det? Hur är det möjligt att tanka bilen med andra varelsers livsblod? Andra människors? Hur många människor har inte slaktats för de litrar vi tillåts fylla våra tankar med? Hur är det möjligt att njuta en utlandssemester på planeten och livets bekostnad? Hur är det möjligt? Hur är det möjligt?

Vansinnet vet faktiskt inga gränser, vi tror faktiskt, att vi kan lägga skulden någon annanstans, att vi kan lägga den utanför oss själv. ”Ursäkta konstapeln, men det var inte mitt fel att den där familjen dog. Du förstår de serverade alkohol på färjan och sedan är ju jag inte van vid de svenska vägförhållandena på vintern så… Tja det var helt enkelt för halt.” Det var för halt, hur många gånger har man inte hört den, ”på grund av halkan så har vi idag ovanligt många avåkningar”, vadå för halt, anpassa hastigheten, you mother fucker.

Jag är ledsen moder men de serverade så goda saker i restaurangen så jag var tvungen att sluka dem alla och i presentaffären var allt helt enkelt oemotståndligt så jag var bara tvungen att ha det. I baren fanns så fantastisk nektar, den hade en otrolig bukett, säkert lagrad i åratal. Jag drack alldeles för mycket, jag vet att jag inte borde, men frestelsen var allt för stor. Och sedan, ja sedan, vad hände egentligen sedan? Det var en krasch, jag minns inte så mycket, utom att det gick mycket snabbt. Jag tror att det var på grund av väglaget, det var för halt helt enkelt, för halt.

9-2

Appendix XIV

En sak som slår mig när jag skriver är att jag faktiskt kan påverka någon med det jag har att säga. Samtidigt som jag verkligen vill göra det så känner jag en oerhörd motvilja mot att göra det. Kanske beror detta på någon inneboende önskan om att människor skall tänka självständigt men ändå komma fram till det jag själv kommit fram till? Orsaken till motviljan skulle då vara just det, att människor skulle komma fram till det samma som jag. Låter det komplicerat? Jo, jag tycker nog själv det ibland.

Det är klart att jag vill påverka genom det jag skriver, annars nyttar det ju inte till, eller hur? Frågan är då vad det är jag vill påverka och vad mitt syfte är? (Det är vanligtvis när jag frågar mig just detta som mitt samvete lättar något då det gäller påverkanspunkten)
Jag brukar komma fram till följande. För det första, jag har nått slutsatsen att den moderna ”civilisationens” sätt att leva är ohållbart, för det andra, av alla arter på planeten så finns det bara en som kan ändra på detta och det är vi. Jag hade tänkt mig ett för det tredje för att ytterligare övertyga dig om att jag inte har själviska syften i det jag gör, men det, hade varit att vara självisk. Varför? Jo därför att det räcker med de två första och allt annat hade varit att framhålla sig själv som en extra intelligent och insiktsfull varelse. (Hoppsan, nu gjorde jag det i alla fall, genom att genomskåda mig själv och mina eventuella misshagliga motiv så framhöll jag hur oerhört smart jag är.)

Men det är så vi gör, vi som anser att mänskligheten dödar planeten, vi lurar er att tro att er livsstil är förkastlig. Vi lurar i er att det finns något som kallas för resursbrist, vi lurar i er att haven dör på grund av förgiftning och att dricksvatten håller på att bli en bristvara även här i väst. Allt detta lurar vi i er på grund av vår förtäckta agenda, nämligen att vi springer Bilderberger gruppens ärenden, vi är så sataniska att det får satan att hicka. Den egentliga sanningen är att det finns enorma oljeresurser över hela planeten och att den enda anledningen till att vi inte har billigt drivmedel är att oljebolagen först vill suga ekonomin torr. Dessutom finns det mängder av outnyttjad fri energi som aldrig kommer den vanliga människan till del, som en del av ett förslavningsprogram som vi eko-människor ställer oss bakom fullt ut. (Skrivet som ironi.)

Jag ifrågasätter inte möjligheten att det finns en ytterst liten maktelit som tar oss i pastejköket, snarare ser jag det som en förutsättning, med tanke på tillståndet på vår planet. Vad jag däremot motsätter mig är den uppenbara motviljan att se händelsers tillstånd utifrån vad de är, nämligen motreaktioner. För de som vill bli insatta så innebär detta att man läser PNAC´s dokument, The Grand Chessboard, Crossing the Rubicon, Endgame Vol. I och II, The Party is over, The long Emergency, Chock Doktrinen, 9/11 and the American Empire Vol. I. Kanske jag är indoktrinerad efter att ha läst dessa böcker, men vem är inte det i så fall? Det finns dock en del saker jag är helt säker på, jag vet mer än de flesta som läser ekonomi på våra universitet, jag vet mer än de som läser till lärare och media. Under min universitetstid, (Obs! Självhävdelse.), ”upptäckte” jag att de allra flesta var inställda på att skriva ”rätt” saker på sina tentor, snarare än sanna. Trots detta var de allra flesta lärarna, (när de blev konfronterade privat), ytterst medvetna om det tillstånd som vårt samhälle befinner sig i. Problemet var, och är fortfarande, att de inte kan tillåta sig att bryta mot givna konventioner för då de riskerar de att förlora sina jobb.

Men detta är ju inget nytt eller hur? Vi gör alla likadant, ser till att tillfredställa ledningen ovan oss för att bli belönade, vi investerar i vår framtid genom att ljuga för varandra.

Liksom jag just gjorde, eller kunde ha gjort, du kanske inte märkte det? Genom att räkna upp ett antal böcker och utbildningsalternativ gav jag dig en känsla av att jag var utbildad och kanske insatt? Nå, om du nu anser att du genomskådat mig så får du nog tänka om igen, det är det som är själva essensen med texter och utsagor. Man invaggar läsaren eller åhöraren i en trygg förvissning om att man vet vad man talar om, och sedan, sedan kan man lura dem att tro på vad som helst. Om jag nu som uppföljning till det jag just skrivit skulle tillägga, ”men nu skall jag vara ärlig mot er”, så skulle faktiskt många fortfarande köpa det. Just därför att jag var ärlig nog att tala om att man kan vara oärlig.

Hur skall man då avslöja dem som är oärliga? Tja, vad är deras agenda? Vad är det de vill få dig att tro på? Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att jag gjort min del då det gäller civilolydnad, jag har inte gett upp, tvärtom. Jag anser bara att jag gjort mitt, dessutom har jag barn nu, tre stycken, ja jag vet, minst ett för mycket, men det var så jävla kul att göra dem. Jag har gjort min tid i fängelse för värderingar, jag tro inte på den sortens lösningar längre. Det vill säga sitta inne som en protest. Ingen jävel lyssnar ändå. ;) Och, ja jag har gått på universitet och läst, ekonomi, geologi och kulturgeografi, jag skulle ha fortsatt med antropologi, men livet kom emellan. Var detta sant?

Tja, vem vet, vem orkar ljuga i längden?

Nu kommer det, just wait for it, vad som är sant? Till hundraprocent! Är att du och jag bor här, vi lever här, just nu. Om vi vill fortsätta att göra det så kanske vi borde se till möjligheterna att göra just det. Hur är det med möjligheterna där du bor? Kan du leva av ditt betonggolv? Inte? Vad tråkigt! Kan du leva av den asfalterade staden, av dess trottoarer, gallerior, bensinmackar och köpcentran? Är det svårt? Nämen vad säger du! Vänta nu, det är bara lilla jag som försöker få dig att må dåligt. Egentligen så sprutar dollarsedlarna ur marken, det är bara en fråga om fördelning. Om inte den otäcka eliten klådde åt sig alla fina dollarsedlar så vore det inga problem. Eller hur?

Vad jag vill ha sagt är följande, lita inte på mig, lita inte på någon människa utom dig själv.

Jag skall nu försöka att beskriva hur jag gör för att hitta sanningen. (Därmed inte sagt att du behöver göra likadant.) Jag går ut i naturen, (originellt eller hur?), ställer mig med ryggen mot ett träd, om solen skiner så vänder jag mitt ansikte mot den och sluter mina ögon, sedan frågar jag mig om det finns någon annanstans jag hellre vill vara. Vanligtvis är svaret nej. De få gånger svaret är ja så brukar det handla om att jag är stressad över något, en relation eller ett möte som jag borde behandla. Om svaret är nej, så frågar jag mig hur jag skulle kunna förlänga känslan som jag just nu upplever. Svaret är alltid, uteslutande; ”det är upp till dig”. Om du förser mig med det jag behöver så kommer det alltid finnas träd att luta sin rygg emot, om du förser mina bröder och systrar så kommer det alltid att finnas liv i sjön vi dina fötter. Allt hänger samman, förvånande nog så finns det ett ord för detta, kretslopp. Vi ingår i en krets av liv, ett systerskap och broderskap. Vad vill vi göra med det? Jo, utrota det så snabbt som möjligt genom att våldföra oss på grunden i systemet, respekten för allt liv.

Jag vet att jag tjatar, men det gör jag på mina barn också när de har sönder saker och är oaktsamma om sin miljö.

Min yngsta son brukar kalla bina för sina bin, det är hans honung de gör under sommaren, den honung han har på gröten under vintern. Jag tycker att det är så gulligt det är därför som jag inte kan låta bli att nämna det. Han brukar banna sina äldre syskon när de kliver på blommorna i trädgården, ”akta, det är binas blommor”, säger han samtidigt som han surt blänger på sina syskon. När jag hör honom så tänker jag att det vore underbart om alla reagerade likadant, men naturligtvis gör de inte det. Inte ens de som inser att världen håller på att gå åt h***vete, de hittar ständigt nya ursäkter för att upprätthålla sin egen, planetdödande livsstil. Ja, jag vet, et tu Brutus, även jag, mea culpa, jag skall snart sluta köra bil, snart.

Vad är det jag ger upp? Min egen fruktlösa dödskamp? Jag kommer att dö, jag vet det, mina barn vet det, min sambo vet det. Precis som jag vet att de en gång kommer att dö, oavsett vad jag gör så kommer mina barn en dag att dö, min fyraåring, mina två nästan vuxna. De kommer att dö, som allt annat på denna planet kommer de att dö, trots att det sliter hjärtat ur mitt bröst bara jag tänker på det så är det så, vare sig jag vill eller inte. De kommer att ingå i det stora kretsloppet av själar, kanske får jag träffa dem där, kanske inte. Jag kommer att sakna dem så oerhört, som blomman saknar sina fallna blad, som det fallna lövet sitt träd. Min fruktan är dock att vi skapar en värld utan saknad. En värld där utplånandet av varje vacker blomstring blir viktigare än blomstringen i sig.

Min sanning till er som läser detta är att jag vill att våra barn skall se något annat en de pyrande ruinerna av vår ”civilisation”, jag vill att de skall se hopp spira i det förflutnas landskap. Jag vill att de skall se liv där vi valde att utplåna det.

Min önskan och intention sträcker sig längre än den personliga tillfredställelsen, jag söker inte er bekräftelse. Även om den är trevlig att få. Min främsta och innersta längtan är att ni skall säga att jag har fel, att ni skall säga att mänskligheten kommer att reda ut detta. Jag vill att ni skall, genom väl underbyggda artiklar och dokument, visa mig att planeten klarar sig bra utan vår omtanke. I övrigt uppmanar jag de som inte har denna ambition att sälla sig till den växande skara som ser självförsörjning som enda alternativ.

Jag har, under lång tid, försökt att hitta varje möjlig ursäkt för min egen livsstil, ibland tyckte jag mig hitta rationella och godtagbara skäl. Nöjt kunde jag luta mig tillbaka och njuta av min egen självgodhet, sippa på ett glas rödvin, äta en ekologiskt framställd ost och några hembakade kex och lyckönska mig själv över min egen briljans. Men självbedrägeriets tid har kommit till sitt slut. Vill jag dricka rödvin i framtiden så får jag banne mig odla druvan själv, likväl som jag brygger mitt eget mjöd, plockar mina egna bär till saft och mina egna rotfrukter till mat. Tiden av rostbröd med Robertssons marmelad är över, den tiden är över för all framtid. Likväl som tiden av val, den tid då man kunde välja vilken middag man ville ha utifrån sug och omedelbart behov. Eller då man kunde välja toapapper, tandkräm, tamponger och rengöringsmedel.

Tiden av brist står för dörren och likt de bistra november vindarna sliter den i våra ansikten, vi sticker ut våra huvuden huttrar och trotsar väderleken, som tonåringar. Barhuvade och med för lite kläder marscherar vi bort till busshållplatsen i väntan på en varm trygg buss som kan föra oss bort. Vet ni vad, vi kommer att frysa ihjäl där, väntande, spanande efter det som skall föra oss in i den trygga framtiden.

Ibland frågar jag mig vad våra föräldrar gjorde med tiden, de var ju trots allt med då det begav sig. De var med på sextio- och sjuttiotalen, ni vet, tiden av fri kärlek och upplysning. Faktum är att jag tror att de flesta av dem är kvar där, de partar loss som om det inte fanns någon morgondag, bara billig sprit och alkoholångornas eviga förlåtelse. Skall man vara riktigt hård, så kan man, (med rätta), säga att de som föddes under 1940-50-60 och 70-talen har knullat sönder planeten, både bokstavligen och bildligt. Naturligtvis inkluderar jag inte varje individ i min svepande retorik, bara de som råkar vara födda i ett västland under denna period, mig själv inkluderad, och det är inte särskilt många i procent om man ser till antalet mänskliga individer som någonsin har levat. Räknar man dessutom in allt levande på hela planeten så har vi rätt mycket att ta ansvar för.

När vi ändå är inne på begreppet moderna generationer, så kan vi ta upp synen på ansvar och vuxenhet. Innan nittonhundratalet delade man inte upp åldersgrupperna i decennium, bara i vuxen eller barn, vanligtvis innebar detta att man var vuxen då man genomgick konfirmationen och att man därefter ansågs redo att taga ett vuxet ansvar.

I och med nittonhundratalet och då främst dess senare hälft skapades begreppet tonåring, James Dean var en av förlöparna och ikonerna för denna kategori. Begreppet har sitt ursprung i en sysslolös bilburen ungdom i U.S.A. Efter andra världskriget fanns det ett implicerat löfte om att de återvändande soldaterna skulle njuta av frukterna av sitt hårda arbete vid fronten. Belöningarna bestod av egen bil, bostad och ett välbetalt jobb. I många avseenden lyckades den amerikanska regeringen skapa just detta genom byggandet av förorten. I och med den nyvunna rikedomen kunde tidigare fattiga bondsöner och döttrar skapa sig ett paradisiskt liv. Detta liv inkluderade något som tidigare varit näst intill okänt, nämligen fritid.

I stället för att tvingas hjälpa till på gården, (i jordbruket), kunde barnen nu hänga vid glassbaren, och, om man hade riktigt rika föräldrar så kunde man dessutom köra dit i sin egen bil. Party, party. Allt detta möjliggjordes av extremt billig olja. Jag skall dock inte gå in på det just nu, för nytillkomna läsare rekommenderar jag följande. http://www.lifeaftertheoilcrash.net/

Även jag kan med ett längtansfyllt hjärta se filmer som Sista natten med gänget och Grease, även om jag inte själv växte upp under den epoken. Om man nu till äventyrs orkar ta sig igenom de här filmerna så förstår man varför världen ser ut som den gör. Det är mycket enkelt, de som bestämmer hyser fortfarande en längtan efter ett samhälle som liknar det som återges i filmerna. Problemet, som jag nämnde tidigare, är att det samhället bygger på uppfattningen om att alla resurser, oavsett ursprung, kommer att räcka i evighet och att allt bara kommer att bli bättre. (För vem kan man fråga sig?)

Mina egna föräldrar och mina svärföräldrar är utmärkta exempel på detta, om man nämner den global uppvärmning så ler de nervöst för att snabbt byta samtalsämne. De nya konservationscocktailerna handlar då vanligtvis om den och den de träffade på den senaste resan till solen och, ”ville vi verkligen inte se några bilder där ifrån?”. Skulle man konfrontera dem rakt ut med deras exempellösa resande och utnyttjande av jordens resurser så ler de och klappar en på huvudet samtidigt som de säger, ”det gäller att passa på”. Well, fuck you to.

Jag ber om ursäkt, men jag verkligen hatar dem för det de gjort. De kunde ha vänt om på det sena sextio- och tidiga sjuttiotalet. De kunde ha vänt om, men i stället lät de sig assimileras, uppgå i maskinen. Motstånd är meningslöst. Well, fuck you, again and again and again… Just like you fucked her.

Det går inte att vinna ett krig mot moder jord, gör vi det så går vi under.

Förstå, vi går under.

9-2

Quote:

Om du inte kan kriga mot jorden, hur kan du da kriga mot solen som ligger bakom global warming?

jorden är vårt hem.

passar inte galoscherna så är det bara o hoppa på första bästa rymdskepp.

Quote:

Jag har aldrig påstått att man inte kan kriga mot jorden och eftersom du tagit dig tid att kommentera min text så utgår jag ifrån att du läst allt och inte bara näst sista raden. Detta gör i så fall din kommentar än mer obegriplig. Dessutom så har jag i tidigare texter i denna tråd nämnt solen som en möjlig orsak till den globalatemperatur ökningen.

Det du sorgligt nog har missat är att solens vara eller icke vara i detta sammanhang är fullständigt betydelselöst, förutsatt att du inte anser att den också är boven i dramat då det gäller miljögifter, arters utplånande, överbefolkning, svält, färskvattenbrist, avskogning och resursbrist. Men visst jag är öppen för alla förslag, bara de är väl underbyggda och framställda med någon form av logik. Vad solen gör kan vi inte göra någonting åt. Vad vi själva gör är vi i allra högsta grad ansvariga för.

Med vänliga hälsningar.

9-2

Appendix XV

Jag känner att jag behöver återvända till andligheten. Definiera den återigen, för det är väl det allt handlar om eller hur? En definition, en plats att placera hävstången på, ett ankare för det vinddrivna skeppet, andligheten är i sig ett absurt begrepp, för vad är andlighet? En del av en självet sär skild från den övriga fysiska delen? I vedertagna religioner och skrifter placerar man andligheten utanför självet, utanför den fysiska erfarenheten av världen. Kroppen är i många fall ett instrument för späkelse, en förutsättning för andens väg in i ett annat tillstånd, inte ett medium i vilket jaget, eller självet, erfarenhetsmässigt finner en väg från vårt jordliga tillstånd till ett nytt.

Vad är en korrekt definition av det vi upplever? Vad är ett korrekt varande för att ta ytterligare ett steg på vår O-kolorerade framtids väg, (Ja jag vet, den där var onödig, men det illustrerar ändå det jag vill ha sagt). Vår framtid är inte färglagd, den finns bara där, vagt skissad.) Vi måste själva fylla i varje ruta med färg, och beroende av vårt färgval ändras de förutsättningar som skapar nästkommande ruta. Svårt? Nja, inte egentligen, allt handlar om att de val man gör påverkar ens framtid. (Kunde jag inte ha sagt det från början? Kanske det, men det hade inte blivit lika vackert.) Där har vi det, lika vackert, smaka på det ordet, vackert… skönhet, omtanke känsla, eufori, orgasm…

Det är där vi är, det är det som är det jag kallar för andlighet, adaptionen av känslan, av pirret i fingertopparna till receptorerna hjärnan, att lägga ännu en erfarenhet till de andra. Det är det som är vår gåva till oss själva, eller gudinnans/gudens gåva till oss. Förmågan att känna, att känna glädje, välbehag, sorg och smärta. Det handlar inte om att tillfredställa någon psykotisk massmördare i en himmel någonstans, det handlar om att älska livet, varje liv, så mycket att ursäkter blir överflödiga. Det handlar om att leva i symbios med livet, inte mot det.

Mänskligheten för just nu, i denna stund, ett krig mot livet på denna planet och ursäkten är att om vi gör på något annat sätt så skadar vi ekonomiska intressen. Problemet, som det tycks, är att planeten skiter fullständigt i om vi lyckas i vår kampanj eller inte, den gör nämligen inte mycket till motstånd, kanske för att hon anser att det är upp till oss att ändra på vårt förkastliga leverne, kanske för att hon klarar sig bättre när vi gjort det omöjligt för oss att leva här. Kontentan, i vilket fall, är ändå att oavsett utgången så kan mänskligheten aldrig vinna ett krig mot henne. Lyckas vi utplåna alla möjligheter till motstånd från naturen, så dör vi av svält, lyckas vi inte så svälter vi ihjäl.

Kanske en förklaring är på sin plats? Om vi domesticerar hela planeten så innebär det att alla former av vilt liv upphör och därmed upphör också den biologiska balansen, (något som är farligt nära att hända just nu), vilket i sig leder till svält och massdöd. Om vi inte domesticerar hela planeten så hotar svält i form av för liten skörd, vilket leder till resurskrig människor emellan vilket i sin tur leder till massdöd. Oavsett ekvationen så leder vårt ekonomiska system till svält och massdöd.

Tråkigt eller hur?

Men det är ganska självklara saker vi pratar om här, ett område har bara kapacitet att försörja ett visst antal individer. Såvitt jag vet så är jorden ett sammanhängande område, en fysisk enhet svävande i ett, annars, oändligt universum Det spelar ingen roll hur mycket teknologi vi kastar på problemet, (såvida vi inte lever i Star Trek), vi kan inte lösa den pågående resurs- och försörjningskrisen. Jag vet det, många vetenskapsmän och kvinnor vet det, regeringstjänstemän och kvinnor vet det, till och med statschefer vet det. Som en karaktär i en spelfilm uttryckte det, ”antingen är du på insidan eller så är du på utsidan” , de allra flesta av oss är på utsidan. Med detta påstår jag inte på något sätt att jag är på insidan, bara att jag faktiskt vet vad de vet. Jaså? Hur kommer det sig att du vet det då? Det är mycket enkelt, hela vårt samhälle talar om för oss att vi skall konsumera mera, tja, kanske inte så mycket numer, men på det hela taget har det varit budskapet de senaste tjugo åren. De teorier som talar om resursbrist är mycket äldre än så, en del av dem dateras tillbaka till 1800-talet.

Argumentet har alltid varit att ny teknologi skall rädda oss ur varje situation som leder till brist, hittills verkar detta ha stämt om man ser till mänsklighetens ”framsteg”. Vad som verkligen har skett är att vi genom teknologin har påskyndat processen av förfall, i stället för att utvidga resurserna har vi lärt oss att utnyttja dem desto bättre och därmed snabbare gjort av med dem. Man kan likna det vid att bara äta socker, i början får man en energi kick vilket gör att man känner sig super, men efter ett tag lakar det ur kroppen och man blir orkeslös och viljesvag, till slut orkar man ingenting och dör. (Lösningen är med andra ord inte att dricka energidryck och äta Gorby´s piroger, fördomsfullt?)

Vi befinner oss vid ett vägskäl och det kommer att bli mycket kladdigt. Vi kommer att tvingas att ta extremt obekväma beslut och vi kommer att må mycket dåligt. En del av oss kommer att välja att supa ihjäl sig, andra kommer helt enkelt att ta livet av sig den snabba vägen, åter andra kommer att vägra att dö. De kommer att kämpa för varje potatis och böna, de kommer att lära sig vad djurhållning innebär och hur man slaktar och det främsta skälet till att de kommer att göra just detta är känslan, pirret i fingertoppen, synen av något vackert och en älskads omfamning. Vart de går efter livets slut är betydelselöst, därför att de gör det i skönhet, inte av desperation.

Jag har sagt det förut, men det tål definitivt att sägas igen. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att Bush administrationen låg bakom 911. Vidare, så är det troligt att de gjorde så för att få en förevändning att invadera Afghanistan och Irak därför att båda dessa länder har nyckelpositioner då det gäller olja . Allt som en desperat handling för att befästa U.S.A.´s resursstrategiska positioner. Till en början trodde jag faktiskt att det handlade om en global resurskontroll och att vi alla skulle styras av en global maktelit. Men allt mer har jag börjat förstå att det handlar om att dela upp kakan. Sno åt sig så mycket av resurserna som möjligt innan det blir omöjligt att kontrollera dem fysiskt på plats.

Det handlar inte längre om någon världsregering som skall förslava massorna, det handlar snarare om vilka landägare, (läs grevar och baroner), som skall kontrollera vad när de flesta av oss andra har svultit ihjäl. Vår egen administration men den dåvarande statsministern i spetsen har i vilket fall klart för sig vad det är som gäller. Nu är inte tvåhundrahektar särskilt mycket att gruffa om i det stora hela, men Göran är ändå en inflytelserik person och sitter med i en mängd styrelser, så han klarar sig nog bra. De som sitter på den verkliga makten är gammal adeln, fortfarande betyder markägandet något för dessa storbönder och de vädrar en nyrenässans.

Ni kanske tror att jag skämtar, nå tänk då om, all sammanhängande mark av värde tillhör den gamla eliten och de kommer att försvara den med allt de har. Armén om så krävs.

Ungefär hälften av Sveriges befolkning bor i storstadsregioner och den övriga hälften bor i småstäder, det som är utmärkande för denna del av befolkningen är att de inte vet ett skit om hur man odlar eller slaktar. 3 % av Sveriges befolkning vet hur man gör, på ett ungefär. Tre jävla procent, det är ungefär 270 000 människor. Tvåhundrasjuttiotusen individer som begriper sig på självförsörjning. Samtidigt är katastrofen bara tre dagar bort, tre dagar är den tid det tar för ICA-maxi att bli helt tömt på sina resurser, förutsatt att det inte plundras och att inga varutransporter når fram.

Du klarar dig utan mat i cirka 28 dagar, därefter kan du dö när som helst. Har du 28 dagars mat hemma? Dina kroppsfunktioner börjar försvagas redan efter fyra dagar utan näringstillskott, (vätska exkluderat från uttalandet). Skulle du mot förmodan inse att din belägenhet är ohållbar och ge dig ut på landet i sökandet efter mat så finner du snabbt att det inte finns någon mat där heller. Åtminstone inte någon fri tillgång på den, de som till äventyrs har ett matförråd kommer att försvara det till sista blodsdroppen. Men okej, säg att du övermannar de stackars bönderna och tar över deras gård, vet du då hur man odlar, hur man dödar och slaktar ett djur, hur man tillvara tar mat under längre tid och hur man får allt att fungera utan drivmedel och elektricitet? Gör du det så tillhör du en krympande skara, de allra flesta vet inte ett skit om sådana saker, varför? Jo därför att de förväntar sig att dagens ordning och tillstånd i världen kommer att bestå för all framtid. De räknar inte med att det kan komma att upphöra under deras livstid. Föreställ dig att du skall tillverka en ostmacka från scratch så förstår du vad jag menar.

Ja jag vet, ostmacka kanske inte är det första man försöker sig på om man svälter. Frågan är, vad kan du göra om du svälter, kan du avhjälpa det tillståndet själv? Eller måste du vänta på att någon annan löser problemet åt dig?

Där har vi essensen i dilemmat. Vi har distanserat oss så långt ifrån det som håller oss vid liv att vi inte reagerar då vi tar livet av det genom vårt handlande. Vi har kommit till vägs ände, ”vakna”, aldrig någonsin har ett ord varit mer berättigat, ”vakna för helvete”.

Två miljoner människor har fått lämna sina hem i U.S.A. hittills på grund av den nuvarande ekonomiska krisen. I det stora hela handlar det bara om någon knapp procent av befolkningen, men många bedömare anser att det bara är toppen på ett isberg. I Tyskland går staten in och räddar banker som har satsat pengar i bolånefonder, lösningen är bara temporär och flera banker väntas att gå omkull, likaså i England. Börserna befinner sig i fritt fall, inga fångar tas, förvänta dig ingen nåd. Sitter du med lån på fyra miljoner? Vad tråkigt. Klarar du en räntehöjning på två procent? Hur är det med tio? Om du förlorar ditt jobb, hur går det då?

Vem fan bryr sig om tretusen döda i N.Y. när grannarna måste sälja bilen för att klara räntorna och du själv äter havregryn utan mjölk för att få bo kvar? Problemet är här och nu, visst kan 911 väcka några människor, men det är lika troligt som att man kan väcka någon med Kennedy mordet. För lång tid har gått. I den här världen räknar ekonomin i kvartal och privatpersoner räknar i melodifestivalsutslagningar. Vem fan bryr sig om vad som hände för sju år sedan? Än mindre för tio, tjugo och trettio år sedan. Vi räknar det som en seger om vi kan skjuta på vår egen undergång ytterligare tio år. Den här planeten har blivit en plats för det sista stora partyt, frågan är om det finns någon kvar som kan uppleva bakfyllan?

Jag önskar så att det fanns några som förstod, att det fanns några som faktiskt har en önskan att tillhöra bakfyllemänniskorna. Det blir jävligt ensamt annars, 270 000 människor är ju inte särskilt många. Å andra sidan så kanske det är precis lagom många, tillräckligt få för att kunna leva av vad marken har att ge utan att förstöra den.

Så vad är det jag skall hoppas på? Att tillräckligt många fortsätter att suga i sig energidryck och Gorby´s piroger så att de inte har en chans i helvete att klara sig? Eller att alla lär sig vad som krävs för att överleva i en värld där du måste försörja dig själv?

Skall vi prata i siffror ett tag? En del löser ju världsproblem på det viset så varför inte jag? Vi är lite drygt nio miljoner människor i Sverige, hälften av dem är antingen under tio, över sextiofem eller sjukskrivna, (jag säger inte detta som ett faktum, snarare ett påstående), det lämnar ungefär fyra till fem miljoner invånare. Hälften av dessa är kvinnor vilket gör att de är utelämnade till mäns godtycke i en krissituation om de inte är beväpnade, vilket de vanligtvis inte är. Detta lämnar cirka två och en halv miljoner män som skall ta någon form av logiskt beslut. Vanligtvis innebär det att det starkaste klår åt sig det den behöver av den svagare. Det finns miljoner av exempel på detta, för att inte säga miljarder. Säg att en tredjedel av dessa män överlever de första veckorna av absolut kris vilket gör cirka 800 000 och säg att ungefär två miljoner kvinnor och barn klarar sig. Detta innebär att vi närmar oss de siffror som gällde då Sverige var självförsörjande för nästan hundra år sedan. Vad skall då alla ”överlevande” göra? Jo naturligtvis arbeta för dem som kan förse dem med mat. Vilka kan förse dem med mat? Självklart de som har kunskapen och jorden. Vilka är det som sitter på jorden? Tja, du kan nog räkna ut resten själv.

I Sverige lever vi i villfarelsen att inget ont kan hända oss, hunger och misär är ett turistmål inte en realitet. Det är helt absurt att tro att vi kommer att förskonas när den övriga världen lider.

Därför är det lätt att tro att vi faktiskt blir bedragna av en maktelit. De har invaggat oss i säkerhet under decennier och nu ger de oss klimathotet som en ursäkt för sin egen våldtäkt av planeten. Det är inte den lilla människan som är orsaken till världens tillstånd, det har det aldrig varit. Världen har alltid varit uppdelad i dem som har och de som inte har. Bland dem som har så finns det de som har mer än de andra och därmed också större makt. Jag sade att det inte var den lilla människans fel, det är inte helt sant, för visst har den lilla människan ett ansvar. Tyvärr så har makten hittills alltid krossat den lilla människans ambitioner att ändra på ett felaktigt system. I stället har den lilla människan lärt sig att det är bättre att leva för bröd och skådespel än att vara fri och död.

Varför har det blivit så? Därför att vi alltid har spelat efter deras spelregler, rättat oss efter deras lagar och använt oss av vapen hänvisade av dem. Bolag världen över mördar människor, djur och hela ekosystem. Den protest vi tillåts är fredliga demonstrationer och anmälningar till domstolar, anmälningar som sällan behandlas. Bolagens vinster värderas högre än människoliv och utplånandet av ekosystemen är en förutsättning för dem. Vi låter dem fortsätta därför att vi inte vågar slå oss fria från deras förtryck av vår värld.

I slutändan så kommer de att ha omintetgjort förutsättning för det liv vi så hett önskar. De ser bara en eller möjligtvis två generationer framåt, de ser att deras makt kommer att skydda dem under det att resten av samhället går under. Det sorgliga är att det är de som skriver historien då vi andra är borta. I den världen finns det inga domstolar som kan hålla dem ansvariga för det de gjort.

Skall ansvar utmätas så måste det göras nu, skall den biologiska mångfalden frigöras så måste det göras nu. Sedan är för sent, vi har kommit till den punkten då det är osäkert om det finns något sedan.

9-2

Från en som överlevt belägringen av Sarajevo:

Experiencing horrible things that can happen in a war - death of parents and
friends, hunger and malnutrition, endless freezing cold, fear, sniper attacks.

1. Stockpiling helps. But you never no how long trouble will last, so locate
near renewable food sources.

2. Living near a well with a manual pump is like being in Eden.

3. After awhile, even gold can lose its luster. But there is no luxury in war
quite like toilet paper. Its surplus value is greater than gold's.

4. If you had to go without one utility, lose electricity - it's the easiest to
do without (unless you're in a very nice climate with no need for heat.)

5. Canned foods are awesome, especially if their contents are tasty without
heating. One of the best things to stockpile is canned gravy - it makes a lot of
the dry unappetizing things you find to eat in war somewhat edible. Only needs
enough heat to "warm", not to cook. It's cheap too, especially if you buy it in
bulk.

6. Bring some books - escapist ones like romance or mysteries become more
valuable as the war continues. Sure, it's great to have a lot of survival
guides, but you'll figure most of that out on your own anyway - trust me, you'll
have a lot of time on your hands.

7. The feeling that you're human can fade pretty fast. I can't tell you how many
people I knew who would have traded a much needed meal for just a little bit of
toothpaste, rouge, soap or cologne. Not much point in fighting if you have to
lose your humanity. These things are morale-builders like nothing else.

8. Slow burning candles and matches, matches, matches.

Appendix XVI

Häromdagen var jag på ett café, i en sådan intim miljö är det svårt, för att inte säga omöjligt, att undgå att höra vad andra människor talar om. Särskilt två grupper, den ena bestående av tre kvinnor och den andra av tre kvinnor och en man, fångade min uppmärksamhet. Kanske för att de satt närmast och hördes mest. Jag kunde från deras konversation med varandra förstå att båda grupperna genomgick någon form av utbildning.

Utmärkande för känslan i grupperna var en slags allmän flyta runt och sväva iväg stämning. I tjejgruppen talades det om resor och om äkta hälfter. I den blandade gruppen talades det om resor och inredningsdesign. Framför allt handlade alla samtal om att inte bestämma sig, det handlade om att det man nu utbildade sig till bara var ett tidsfördriv fram till dess man kunde resa någonstans. Det handlade också om fester och, naturligtvis, det senaste skvallret.

Varför tar jag upp detta? Jag har en fråga, vilken åldersgrupp tror du att cafébesökarna tillhörde? Jag kan avslöja att ingen av dem var under trettio. Det är det som är anledningen till att jag tar upp detta. Vart jag kommer så beter sig människor, som rent åldersmässigt måste anses vara vuxna, som infantiliserade idioter. Killarna bryr sig mer om sina frisyrer, sina kläder och skor än innehållet i huvudet. I brist på bättre skulle jag vilja likna dem vid tuggummituggande blondiner, (inget ont om blondiner, jag använder bara begreppet som en vedertagen metafor). Jag antar att deras sätt att uttrycka sig både muntligt och visuellt är en spegling av medias bild av samhället.

Jag skulle inte lita en sekund på att det själutnämnda inredningsdesign oraklet som fnissade ikapp med sitt hov av damer är något att hålla i handen när åskan går. Än mindre när civilisationen mullrande kraschar och lämnar oss kvar i ruinerna av det förgångna.

Se dig omkring och fråga dig hur många män du känner, nu menar jag inte sådana som är utrustade med snopp, jag menar sådana som är utrustade med kunskap och vilja. Kunskapen om hur man kan försörja och ta hand om både sig själv och sin familj och viljan att göra det. Sådana män som Karl-Oskar, (Mobergs Utvandrarna), som med en spade och yxa formade en helt ny framtid i ett land långt borta. Män som är redo att sprätta upp en oxe och trycka in sin son i det varma liket för att rädda honom undan rasande vinterkyla. Jag tror inte att designerkillens nagelfil och lågskor duger mycket till då.

Det sorgliga är att kvinnor inte heller har särskilt mycket att erbjuda i dag. De allra flesta vet inte hur man konserverar, kardar, spinner, filtar och syr. Faktum är att det inte ens är självklart att de kan laga mat.

Jag är mycket medveten om att jag låter sexistisk när jag delar upp manligt och kvinnligt på det här viset. Mitt främsta skäl för att göra det är dock att visa att stor kunskap har gått förlorad, därmed också stor självständig frihet. Förr var en familj mer eller mindre självständig och ju mer självständighet man lyckades uppnå desto större frihet hade man också. Du kanske vill argumentera mot detta genom att säga att dåtidens människa var bunden till platsen där de bodde och till jorden. Det är helt sant, men dagens människa är bunden till ett tids system som kräver att du gör något som du egentligen inte vill under större delen av din vakna tid, för att få en möjlighet att ha råd med en semester i ett land långt borta några veckor om året. Vilket innebär att du under ett helt år lever i ett vakuum där du ser fram emot att leva så som du skulle vilja leva i några få veckor. Det vanligaste argumentet för utlandsresor är att man har ”förtjänat” det. Vanligtvis föregås en förtjänst av att man sålt något och i detta fall har man sålt sig själv som vara, att brukas i 47 veckor av årets 52.

Många tycks tro att det är så här det skall vara. Men egentligen så är detta en extremt modern företeelse och något som vi bara pysslat med sen sextiotalet. De tidigare ”drönarna” fick aldrig något för sitt slavande, de arbetade, fick guldklocka och dog.

Det enda skälet till att vi har kunnat hävda rätten till vår livsstil är att vi har fördelat jordens resurser på ett sådant sätt att vi har kommit i åtnjutande av en större mängd en de fattiga. Det finns inga andra orsaker till detta, det är inte tekniken som gjort att vi kan leva som kungar och drottningar, den har bara möjliggjort ett snabbare utsugande av tillgängliga resurser och därmed orsakat att deras bäst före datum förkortats.

Ett av de vanligare argumenten, i dag, för att tekniken kommer att rädda oss är följande; stenåldern tog inte slut på grund av bristen på stenar. Implicerat, den utvecklades till nåt nytt, därav skall man då dra slutsatsen att oljeålder inte kommer att ta slut på grund av bristen på olja, den kommer bara att utvecklas till något annat.

Här menar teknikevolutionisterna att den nya åldern skall kallas postindustriell och i stället vara fylld av fantastiska tekniker som låter oss arbeta mindre och njuta än mer av skörden av vår insatts. Andra är inte lika säkra på att det är detta postindustriell innebär; ”The sudden -- and surprising -- end of the fossil fuel age will stun everyone -- and kill billions. Once the truth is told about gas and oil (it's just a matter of time), your life will change forever.” http://dieoff.org/synopsis.htm

Jag är övertygad om de allra flesta av oss kommer att fortsätta att ägna vår tid åt inredningsdesign, Let´s dance, Idol och melodifestivaler. Jag tror att de allra flesta kommer att fortsätta att resa runt och festa sönder planeten på sin egen framtids bekostnad. Jag tror det därför att man tagit ifrån oss kunskapen om vad verklig frihet är, vi tror att vi har valt vårt sätt att leva, när det i stället är så att vi alltid gjort motstånd mot makten genom hela historien men alltid har fått ge vika för maktens hot om våld.

Makten vill inte ha självständiga individer som kan göra självständiga val, såna människor kan nämligen säga nej. Ett exempel på detta läste jag på ett annat forum, en amerikansk man har där gjort ett försök att förutspå framtidens U.S.A. Hans text handlar om arbetsläger, enklaver och krig, jag bifogar adressen för den som är intresserad. http://www.peakoilstore.com/forum/index.php/topic,9274.0.html

En annan intressant sida om vår möjliga framtid finns här. http://whatawaytogomovie.com/, Filmen är mycket bra, jag beställde den via hemsidan och efter tvåveckor hade jag den i brevlådan, det är en allregion utgåva så den går att spela på alla DVD spelare, ytterligare en sida. http://wolf.readinglitho.co.uk/mainpages/aftermath.html

Sidor på svenska är tyvärr svårt att hitta men det finns några.
http://www.energikris.nu/
http://www.gunnarlindgren.com/

Vi borde ha ägnat oss åt att bygga ”livbåtar” de senaste i stället för att oroa oss för våra frisyrer och vem som går vidare i Idol. Vi borde ha använt tiden till att diskutera hur vi bäst bygger en framtid tillsammans i stället för att avhandla de senaste designertrenderna.

Men är det inte detta ”makten” vill, vagga oss till sömns så att uppvaknandet blir så mycket av en chock att vi inte gör motstånd då deras ”lösning” presenteras?

Med D. Jenssens ord; ”Om du låter rationella människor tro att gaskamrarna egentligen är duschrum så kommer de att tro det”.

Vår tids gaskamrar är vår egen oförmåga, vår brist på kunskap. Så länge vi låter oss invaggas i tron att Idol och Melodifestivalen kommer att fortsätta i evighet tillsammans med pizza, hamburgare och kebab så kommer vi att tro på att det är så det skall vara och kommer att vara. Vi är i viss mening större idioter än de som gick in i gaskamrarna, de gjorde det under vapenhot, vi gör det alldeles frivilligt.

9-2

Appendix XVII

När schamanen slår ett slag på sin trumma så skickar han/hon ut en signal, likt ett ekolod, när signalen hittar sin botten så studsar den tillbaka. Pulsen som skapas i det monotona dunkandet försätter schamanen i trans, ett tillstånd i vilket han/hon kan ”läsa” av vibrationerna i resonansen. Vibrationerna omvandlas till medvetandegjorda bilder, bilder som har anknytning till schamanens föreställningsvärld och som därför kan tolkas och sättas in i ett djupare sammanhang.

En schaman kan hela andra genom att tillämpa tekniken som beskrivs ovan, med tillägget att schamanen tar med sig det som inte skall vara kvar hos patienten. (För att få en uppfattning om vad det handlar om på ett ungefär så rekommenderar jag filmen Blueberry, en fransk västern. Det är lite okonventionellt att rekommendera något sådant i de här sammanhangen, men jag tycker att jag kan tillåta mig det.) Generellt kan sägas att insekter och småkryp tillhör de skadliga varelserna om de påträffas i andevärlden, luriga varelser är sådana som ormar och drakar, (mycket egensinniga), goda varelser är sådana som vi generellt förknippar med styrka och grace som exempelvis tigern, lejon, buffeln, vargen och, naturligtvis, älgen.

De sistnämnda djuren kan vara hjälpare, det vill säga djur som hjälper schamanen i sitt andliga arbete. Naturligtvis behöver det inte vara så att djuren har den betydelse jag nu räknat upp, allt är beroende av schamanens föreställningsvärld, och självklart är det så att djuren inte finns i ”verkligheten” de är främst symboler för egenskaper som schamanen antingen vill motverka eller förstärka.

Föreställningsvärlden är vårt ankare i tillvaron. Din och min föreställningsvärld har sin grund i vår uppväxt, de sagor och sånger vi hörde som små, och under vilka omständigheter vi byggde upp den person som vi i dag är. Det är alldeles självklart för oss att vår värld är som den är och det är självklart därför att vi lever i den. Vi kan, genom kunskap av andra kulturer, sätta oss in empatiskt hur andra har det, men den empatin grundar sig i vad vi antingen ser på teve eller får oss berättat. Vi kan tillexempel förfasas över det faktum att serberna begick systematiska våldtäkter på bosniska kvinnor och barn under kriget i f.d. Jugoslavien, vi kan känna olust och obehag över det faktumet. Eller att en hel bys män, cirka 7000, avrättades i Srebrenitsa, och hur männen i byn tvingades ropa ned sina söner från bergen för att sedan avrättas tillsammans med dem. Alla över tolv år slaktades. Vi kan förstå att det hände, eller, kan vi det? Kan vi känna samma obehag som de?

För de allra flesta bosnier är serber våldtäktsmän och mördare, varenda en av dem. Det är deras föreställningsvärld, det är deras sagor och sånger, och det kommer att vara så i generationer.

En dag om fem, tio eller femton år så kanske det kommer en kolon med beväpnade män förbi min by. De är desperata av hunger, deras kängor är utnötta av allt vandrande och de har dödens lukt som sällskap. Männen har dödat för mat förut och våldtagit som dessert. Kanske de först ropar lugnande till alla i byn, att de inte skall skada någon, lockar oss med fagra ord om sprit och cigaretter. Sedan, då de samlat de nyfikna barnen kring sig så tvingar de ut alla andra med hotet om att barnen annars kommer till skada. Vi går ut. De ber först vänligt om mat, men deras tålamod tryter snabbt, med slag och hot tvingar de sedan fram det lilla som finns. Sedan frågar de om alla i byn är samlade, vi ljuger och nickar, de vet att vi ljuger så de skjuter en av oss. Sedan frågar de igen, denna gång ljuger vi och säger att det är några som saknas men att de är på resa till nästa by. De skjuter någon eller några igen. Någon bland oss kommer att vilja förhandla, förhandla om sitt och allas våra liv. Denna någon kommer att avslöja att det finns några ungdomar som gömt sig i skogen, som tack kommer denna någon att bli skjuten sist. De kommer att avrätta alla män, därför att männen kan komma att utgöra ett hot mot dem, sedan kommer de att våldta och när de gjort det så kommer de att slå ihjäl barnen, (för att spara på kulor), och de kvinnor de inte vill behålla. De kommer att lämna byn i en rykande ruinhög för att bege sig till nästa. Så kommer de att fortsätta till den dagen de stöter på andra mördare eller tills de inte har kraft kvar att göra allvar av sina hot.

Sedan människan blev bofast har detta scenario upprepat sig hundratusentals gånger och det kommer att upprepa sig ytterligare tusentals gånger. Det spelar ingen roll hur upplysta vi tycker att vi är här i Sverige. I en krissituation förvandlas, annars vanliga hyggliga pojkar och familjefäder, till mördare och våldtäktsmän, detta är inbäddat i civilisationens premiss. Vi kan nämligen inte upprätthålla en civilisation utan att våldta och mörda, i vilket fall inte den civilisation som vi för tillfället befinner oss i.

Så alltså, även om vår föreställningsvärld kanske skiljer sig något från de bosniska kvinnornas, så bygger den ändå på att det som de utsattes för måste fortsätta, annars så upphör vår saga.

Hur menar du nu?

Precis det jag säger, om vi vill upprätthålla denna civilisation så måste vi tillåta att våldtäkterna och mördandet fortsätter, i Angola, Irak, Afghanistan och Sudan. Vi måste också tillåta att vi förgiftar oss själva långsamt till döds samtidigt som vi måste tillåta att djuren drivs till utplåning och naturen till en torr öken. Allt detta måste vi tillåta för att civilisationen skall upprätthållas, och det gör vi.

I min föreställningsvärld är skogsmaskinerna, lastbilarna, bilarna, flygplanen, kraftledningarna, telemasterna och de gnagande gruvmaskinerna insekterna och krypen. Tyvärr hittar jag inga kraftdjur som kan hjälpa mig att skrämma bort dem, kanske naturen kommer att sköta det själv till slut?

Det är klart att hon gör. Hon kommer att överleva oss människor och jag hoppas att minnet av alla hennes döda och våldtagna också kommer att leva.

Länge trodde jag på idén om ett kollektiv med likasinnade, djupt inne i skogen, gömt från världen och samhället. Där skulle vi vara trygga från kringvandrande män med vapen. Till viss del tror jag fortfarande på den tanken, jag har dock kommit fram till några tillägg. Först och främst, ett kollektiv med fullständig konsensus i alla frågor kommer aldrig att fungera, därför bör där finnas ett råd och varje medlem i rådet bör ha ett ansvarsområde, t.ex. djurhållning, jorden, ved och, (mycket viktigt), ansvar för byns försvar och möjliga flyktvägar. En by av denna typ bör ha minst trettio vuxna invånare, alltså en tillräckligt stor grupp av beväpnade individer för att verka avskräckande.

Jag känner till ett ställe som är tillräckligt stort och som är utrustat med det senaste inom solpaneler och energisparande teknologi, dessutom har det ett state of the art säkerhetssystem. Problemet är att det redan bor någon där, nämligen familjen Bush. Men det finns faktiskt en plats också här i Sverige, med liknande kvalifikationer, visserligen bor där också någon, nämligen Göran Persson med fru. Han köpte stället strax efter att han blivit informerad om Peak Oil och dess konsekvenser, en slump? Ja det tror jag också.

Allt mer till har jag dock kommit till slutsatsen att jag inte känner trettio vuxna som jag litar på så pass mycket att jag vill ta med dem ut i skogen för att där börja om helt från början. Därför har också min föreställningsvärld börjat anpassa sig efter mina förutsättningar. Jag vill kunna bo där jag bor och jag vill kunna överleva där, därför skapar jag också en värld, (inbillad eller ej), där det är möjligt. Med andra ord så tänker jag bort sådant som skulle kunna hota min och min familjs existens, det kallas förnekelse. Till mitt försvar kan ju sägas att jag inte är ensam om den försyndelsen, den verkar vara av högsta modet, alla har köpt sig en bit av förnekelse. I stället för att göra något verkligt så drömmer de bort sig i spelvärldar via sina konsoler och plattskärmar eller så onanerar de bort några timmar ackompanjerade av bredbandet. Sedan, för att döva ångesten och suget i magen, inhandlas något smarrigt på den lokala pizzerian. Fast man egentligen inte borde, suck.

Vad du borde göra i stället? Vill du veta det? Du borde lyssna till resonansen i dina egna hjärtslag. Låter det ihåligt? Du borde trumma dig bort, söka upp dina hjälpare och be dem att hitta en väg, en väg som du kan vandra på med hjärtat fyllt av kärlek och förtröstan.

Oh shit, det där lät farligt likt en väckelsepredikant, men det är alltid vackert att tala om kärlek.

Jag vill inte att du skall anlägga kristet utseende, det är så många dårar som redan har fjärran blick, som om de redan spelade harpa eller snurrade runt på nirvanats hjul. Vad jag däremot vill är att du kritiskt granskar din livssituation och frågar dig vad du gjort på senaste tiden för att förbättra och förstärka den du är. Allt handlar inte om fysik, även om det är bra att vara vältränad, det handlar också om mental styrka. Hur klarar du en kris? Kommer du att klara av ångestvågorna när pengarna inte räcker till hyra, räkningar och mat, när X-boxet slutat att fungera därför att de har stängt av strömmen? Kommer du att klara det faktum att det aldrig någonsin igen blir som det var?

Det är det livet handlar om, att gå från ett varande till ett annat. Inget blir någonsin så som det var. Varje ögonblick är unikt och den trygghet du tror dig känna är en illusion skapad av din föreställningsvärld. Allt kan gå i bitar när som helst, och det gör så hela tiden. Det är förmågan att plocka med sig de bra bitarna och gå vidare som avgör om du klarar att hålla ångesten borta eller ej. Skulle du brista i förmåga så hamnar du i apati och blir till ett lätt offer för de krafter du vill undvika. Ju större förändring, trauma, man utsätts för desto svårare är det naturligtvis att kämpa emot ångesten.

Här kan man välja att gå två vägar, antingen så skyller man alla problem som kommer i ens väg på någon annan och lämnar det upp till andra att fixa. Detta medför också att man är helt i händerna på dem som skapade problemet från början. Eller så bestämmer man sig för att arbeta för sin en självständighet, det vill säga bygga sig en erfarenhetsmässig plattform som i egenskap av sitt innehåll stärker dig både mentalt och fysiskt. Den plattformen bör innehålla kunskap, praktiskt (kroppsligt) kunnande och fysiska möjligheter att genomföra det man kan.

Förberedelse är a och o i alla katastrofsammanhang. Det är därför militären och brandkåren övar och övar. Vet du vad du skall göra i förväg så behöver du inte hamna i ett läge där hopplöshetens ångest sköljer över dig.

Man kan börja enkelt, till exempel med att läsa allt man kan komma över om självförsörjning, en bra sajt för detta är; http://www.alternativ.nu/ Där finns också en utmärkt tidning som man kan prenumerera på, den heter Åter. Man kan gå kurser i permakultur, smide och timring. Kunskapen om hur man hanterar ett verktyg, (som inte är en handkontroll), gör mycket för självförtroendet.

Anta att du skulle hamna i en by av det slag jag drömmer om. Vad skulle du då kunna bidra med, tänk på att det inte finns något som heter gratis lunch, kan man inget så åker man snabbt på att göra de tråkiga men enkla sysslorna. (Förutsatt att man överhuvudtaget är välkommen in i gemenskapen). En gång var det en man som sa till mig; ”Vad kostar en kvinnas fitta när hennes barn svälter?”, det fick mig att fundera. En bit bröd? En nypa salt? Sedan slog det mig, att en kvinna oavsett hur talanglös hon än är, alltid har något att köpslå med så länge hon är någorlunda attraktiv. (I vissa avseenden gäller detta också i dag) Så är det inte för män, med andra ord så har talanglösa och okunniga män egentligen bara ett val, att ansluta sig till de kringdrivande marodörerna. Återigen, vi kan inte existera som varelser på denna planet utan att våldta eller mörda.

Eller kan vi det?

Spelar det någon roll?
Ja det gör faktiskt det, det är bättre att vi mördar och våldtar i en värld där den moderna civilisationen har upphört.
Varför?
Jo därför att våra resurser att förstöra planeten, under det att vi mördar varandra, är då starkt begränsade.
Det är alltså bättre för en kvinna att leva i en värld som inte skyddar henne via sina lagar och sin polis?
På vilket sätt har våra lagar och vår polis förhindrat de våldtäkter som sker dagligen? På vilket sätt har nationell rätt förhindrat att länder blir bombade och ockuperade?
Men vore det inte bättre om alla slutade att vara våldsamma? Om vi alla kunde förenas i ickevåld?
Absolut, självklart, men alla gör inte det, en del kommer att fortsätta att använda våld.
Men borde vi inte föregå med gott exempel?
De goda exemplen har blivit mördade och våldtagna, är det inte dags att vi försvarade oss?

Är det inte det? Dags att vi försvarade oss?

9-2

Ps.

En bra föreläsning av D. Jensen. http://video.google.com/videoplay?doc ... o=0&type=search&plindex=0

En intressant artikel av Dimitri Orlov

Hälsningar från 9-2

Published on Tuesday, February 26, 2008 by ClubOrlov
The five stages of collapse
By Dmitry Orlov
Elizabeth Kübler-Ross defined the five stages of coming to terms with grief and tragedy as denial, anger, bargaining, depression, and acceptance, and applied it quite successfully to various forms of catastrophic personal loss, such as death of a loved one, sudden end to one's career, and so forth.

Several thinkers, notably James Howard Kunstler and, more recently John Michael Greer, have pointed out that the Kübler-Ross model is also quite terrifyingly accurate in reflecting the process by which society as a whole (or at least the informed and thinking parts of it) is reconciling itself to the inevitability of a discontinuous future, with our institutions and life support systems undermined by a combination of resource depletion, catastrophic climate change, and political impotence.

But so far, little has been said specifically about the finer structure of these discontinuities. Instead, there is to be found continuum of subjective judgments, ranging from "a severe and prolonged recession" (the prediction we most often read in the financial press), to Kunstler's evocative but unscientific-sounding "clusterfuck," to the ever-popular "Collapse of Western Civilization," painted with an ever-wider brush-stroke.

For those of us who have already gone through all of the emotional stages of reconciling ourselves to the prospect of social and economic upheaval, it might be helpful to have a more precise terminology that goes beyond such emotionally charged phrases. Defining a taxonomy of collapses might prove to be more than just an intellectual exercise: based on our abilities and circumstances, some of us may be able to specifically plan for a certain stage of collapse as a temporary, or even permanent, stopping point.

Even if society at the current stage of socioeconomic complexity will no longer be possible, and even if, as Tainter points in his "Collapse of Complex Societies," there are circumstances in which collapse happens to be the correct adaptive response, it need not automatically cause a population crash, with the survivors disbanding into solitary, feral humans dispersed in the wilderness and subsisting miserably. Collapse can be conceived of as an orderly, organized retreat rather than a rout.

For instance, the collapse of the Soviet Union - our most recent and my personal favorite example of an imperial collapse - did not reach the point of political disintegration of the republics that made it up, although some of them (Georgia, Moldova) did lose some territory to separatist movements. And although most of the economy shut down for a time, many institutions, including the military, public utilities, and public transportation, continued to function throughout. And although there was much social dislocation and suffering, society as a whole did not collapse, because most of the population did not lose access to food, housing, medicine, or any of the other survival necessities. The command-and-control structure of the Soviet economy largely decoupled the necessities of daily life from any element of market psychology, associating them instead with physical flows of energy and physical access to resources. Thus situation, as I argue in my forthcoming book, Reinventing Collapse, allowed the Soviet population to inadvertently achieve a greater level of collapse-preparedness than is currently possible in the United States.

Having given a lot of thought to both the differences and the similarities between the two superpowers - the one that has collapsed already, and the one that is collapsing as I write this - I feel ready to attempt a bold conjecture, and define five stages of collapse, to serve as mental milestones as we gauge our own collapse-preparedness and see what can be done to improve it.

Rather than tying each phase to a particular emotion, as in the Kübler-Ross model, the proposed taxonomy ties each of the five collapse stages to the breaching of a specific level of trust, or faith, in the status quo. Although each stage causes physical, observable changes in the environment, these can be gradual, while the mental flip is generally quite swift. It is something of a cultural universal that nobody (but a real fool) wants to be the last fool to believe in a lie.

Stages of Collapse

Stage 1: Financial collapse. Faith in "business as usual" is lost. The future is no longer assumed resemble the past in any way that allows risk to be assessed and financial assets to be guaranteed. Financial institutions become insolvent; savings are wiped out, and access to capital is lost.

Stage 2: Commercial collapse. Faith that "the market shall provide" is lost. Money is devalued and/or becomes scarce, commodities are hoarded, import and retail chains break down, and widespread shortages of survival necessities become the norm.

Stage 3: Political collapse. Faith that "the government will take care of you" is lost. As official attempts to mitigate widespread loss of access to commercial sources of survival necessities fail to make a difference, the political establishment loses legitimacy and relevance.

Stage 4: Social collapse. Faith that "your people will take care of you" is lost. As local social institutions, be they charities, community leaders, or other groups that rush in to fill the power vacuum, run out of resources or fail through internal conflict.

Stage 5: Cultural collapse. Faith in the goodness of humanity is lost. People lose their capacity for "kindness, generosity, consideration, affection, honesty, hospitality, compassion, charity" (Turnbull, The Mountain People). Families disband and compete as individuals for scarce resources. The new motto becomes "May you die today so that I die tomorrow" (Solzhenitsyn, The Gulag Archipelago). There may even be some cannibalism.

Although many people imagine collapse to be a sort of elevator that goes to the sub-basement (our Stage 5) no matter which button you push, no such automatic mechanism can be discerned. Rather, driving us all to Stage 5 will require that a concerted effort be made at each of the intervening stages. That all the players seem poised to make just such an effort may give this collapse the form a classical tragedy - a conscious but inexorable march to perdition - rather than a farce ("Oops! Ah, here we are, Stage 5." - "So, whom do we eat first?" - "Me! I am delicious!") Let us sketch out this process.

Financial collapse, as we are are currently observing it, consists of two parts. One is that a part of the general population is forced to move, no longer able to afford the house they bought based on inflated assessments, forged income numbers, and foolish expectations of endless asset inflation. Since, technically, they should never have been allowed to buy these houses, and were only able to do so because of financial and political malfeasance, this is actually a healthy development. The second part consists of men in expensive suits tossing bundles of suddenly worthless paper up in the air, ripping out their remaining hair, and (some of us might uncharitably hope) setting themselves on fire on the steps of the Federal Reserve. They, to express it in their own vernacular, "fucked up," and so this is also just as it should be.

The government response to this could be to offer some helpful homilies about "the wages of sin" and to open a few soup kitchens and flop houses in a variety of locations including Wall Street. The message would be: "You former debt addicts and gamblers, as you say, 'fucked up,' and so this will really hurt for a long time. We will never let you anywhere near big money again. Get yourselves over to the soup kitchen, and bring your own bowl, because we don't do dishes." This would result in a stable Stage 1 collapse - the Second Great Depression.

However, this is unlikely, because in the US the government happens to be debt addict and gambler number one. As individuals, we may have been as virtuous as we wished, but the government will have still run up exorbitant debts on our behalf. Every level of government, from local municipalities and authorities, which need the financial markets to finance their public works and public services, to the federal government, which relies on foreign investment to finance its endless wars, is addicted to public debt. They know they cannot stop borrowing, and so they will do anything they can to keep the game going for as long as possible.

About the only thing the government currently seems it fit to do is extend further credit to those in trouble, by setting interest rates at far below inflation, by accepting worthless bits of paper as collateral and by pumping money into insolvent financial institutions. This has the effect of diluting the dollar, further undermining its value, and will, in due course, lead to hyperinflation, which is bad enough in any economy, but is especially serious for one dominated by imports. As imports dry up and the associated parts of the economy shut down, we pass Stage 2: Commercial Collapse.

As businesses shut down, storefronts are boarded up and the population is left largely penniless and dependent on FEMA and charity for survival, the government may consider what to do next. It could, for example, repatriate all foreign troops and set them to work on public works projects designed to directly help the population. It could promote local economic self-sufficiency, by establishing community-supported agriculture programs, erecting renewable energy systems, and organizing and training local self-defence forces to maintain law and order. The Army Corps of Engineers could be ordered to bulldoze buildings erected on former farmland around city centers, return the land to cultivation, and to construct high-density solar-heated housing in urban centers to resettle those who are displaced. In the interim, it could reduce homelessness by imposing a steep tax on vacant residential properties and funneling the proceeds into rent subsidies for the indigent. With plenty of luck, such measures may be able to reverse the trend, eventually providing for a restoration of pre-Stage 2 conditions.

This may or may not be a good plan, but in any case it is rather unrealistic, because the United States, being so deeply in debt, will be forced to accede to the wishes of its foreign creditors, who own a lot of national assets (land, buildings, and businesses) and who would rather see a dependent American population slaving away working off their debt than a self-sufficient one, conveniently forgetting that they have mortgaged their children's futures to pay for military fiascos, big houses, big cars, and flat-screen television sets. Thus, a much more likely scenario is that the federal government (knowing who butters their bread) will remain subservient to foreign financial interests. It will impose austerity conditions, maintain law and order through draconian means, and aid in the construction of foreign-owned factory towns and plantations. As people start to think that having a government may not be such a good idea, conditions become ripe for Stage 3.

If Stage 1 collapse can be observed by watching television, observing Stage 2 might require a hike or a bicycle ride to the nearest population center, while Stage 3 collapse is more than likely to be visible directly through one's own living-room window, which may or may not still have glass in it. After a significant amount of bloodletting, much of the country becomes a no-go zone for the remaining authorities. Foreign creditors decide that their debts might not be repaid after all, cut their losses and depart in haste. The rest of the world decides to act as if there is no such place as The United States - because "nobody goes there any more." So as not to lose out on the entertainment value, the foreign press still prints sporadic fables about Americans who eat their young, much as they did about Russia following the Soviet collapse. A few brave American expatriates who still come back to visit bring back amazing stories of a different kind, but everyone considers them eccentric and perhaps a little bit crazy.

Stage 3 collapse can sometimes be avoided by the timely introduction of international peacekeepers and through the efforts of international humanitarian NGOs. In the aftermath of a Stage 2 collapse, domestic authorities are highly unlikely to have either the resources or the legitimacy, or even the will, to arrest the collapse the dynamic and reconstitute themselves in a way that the population would accept.

As stage 3 collapse runs its course, the power vacuum left by the now defunct fedral, state and local government is filled by a variety of new power structures. Remnants of former law enforcement and military, urban gangs, ethnic mafias, religious cults and wealthy property owners all attempt to build their little empires on the ruins of the big one, fighting each other over territory and access to resources. This is the age of Big Men: charismatic leaders, rabble-rousers, ruthless Macchiavelian princes and war lords. In the luckier places, they find it to their common advantage to pool their resources and amalgamate into some sort of legitimate local government, while in the rest their jostling for power leads to a spiral of conflict and open war.

Stage 4 collapse occurs when society becomes so disordered and impoverished that it can no longer support the Big Men, who become smaller and smaller, and eventually fade from view. Society fragments into extended families and small tribes of a dozen or so families, who find it advantageous to band together for mutual support and defense. This is the form of society that has existed over some 98.5% of humanity's existence as a biological species, and can be said to be the bedrock of human existence. Humans can exist at this level of organization for thousands, perhaps millions of years. Most mammalian species go extinct after just a few million years, but, for all we know, Homo Sapiens still have a million or two left.

If pre-collapse society is too atomized, alienated and individualistic to form cohesive extended families and tribes, or if its physical environment becomes so disordered and impoverished that hunger and starvation become widespread, then Stage 5 collapse becomes likely. At this stage, a simpler biological imperative takes over, to preserve the life of the breeding couples. Families disband, the old are abandoned to their own devices, and children are only cared for up to age 3. All social unity is destroyed, and even the couples may disband for a time, preferring to forage on their own and refusing to share food. This is the state of society described by the anthropologist Colin Turnbull in his book The Mountain People. If society prior to Stage 5 collapse can be said to be the historical norm for humans, Stage 5 collapse brings humanity to the verge of physical extinction.

As we can easily imagine, the default is cascaded failure: each stage of collapse can easily lead to the next, perhaps even overlapping it. In Russia, the process was arrested just past Stage 3: there was considerable trouble with ethnic mafias and even some warlordism, but government authority won out in the end. In my other writings, I go into a lot of detail in describing the exact conditions that inadvertently made Russian society relatively collapse-proof. Here, I will simply say that these ingredients are not currently present in the United States.

While attempting to arrest collapse at Stage 1 and Stage 2 would probably be a dangerous waste of energy, it is probably worth everyone's while to dig in their heels at Stage 3, definitely at Stage 4, and it is quite simply a matter of physical survival to avoid Stage 5. In certain localities - those with high population densities, as well as those that contain dangerous nuclear and industrial installations - avoiding Stage 3 collapse is rather important, to the point of inviting foreign troops and governments in to maintain order and avoid disasters. Other localities may be able to prosper indefinitely at Stage 3, and even the most impoverished environments may be able to support a sparse population subsisting indefinitely at Stage 4.

Although it is possible to prepare directly for surviving Stage 5, this seems like an altogether demoralizing thing to attempt. Preparing to survive Stages 3 and 4 may seem somewhat more reasonable, while explicitly aiming for Stage 3 may be reasonable if you plan to become one of the Big Men. Be that as it may, I must leave such preparations as an exercise for the reader. My hope is that these definitions of specific stages of collapse will enable a more specific and fruitful discussion than the one currently dominated by such vague and ultimately nonsensical terms as "the collapse of Western civilization



Original article :
http://cluborlov.blogspot.com/2008/02/five-stages-of-collapse.html

Appendix XVIII

Jag har ofta funderat på vad mina söner är mest hjälpta av, vad som skulle tjäna dem bäst då jag en gång inte orkar längre, då min sjukdom tar död på mig. Skulle de må bra av att jag alltid berättade sanningen för dem? Det vill säga den sanning så som jag kommit att känna den. Skulle de må bra av att jag skapade en plats där de kan överleva oavsett vilken inkomst eller vilken socialstatus de har? Skulle de må bra av att lära sig de gamla hantverken, smida bygga och bruka? Skulle de må bra av att respektera varje form av liv oavsett hur obetydligt?

Svaren på dessa frågor blir ofelbart ja varje gång jag ställer dem. Men kan därav dra slutsatsen att det är lätta och självklara frågor, så är det inte alls, tvärtom. Varje fråga i sig innebär en konsekvens, en prövning, som jag som förälder måste vara villig att utsätta mina barn för.

Om vi börjar med sanningen. Mina barn anser det vara självklart att 911 var ett insides arbete och att det orkestrerades därför att världen står inför en resursbrist av aldrig tidigare skådat slag. De förstår också att de stora militärnationerna i världen kommer att göra vad de kan för att lägga vantarna på de resurser som finns. Slutsatsen av detta är de också bekanta med, det vill säga, att deras framtid blir allt annat en den tid som deras föräldrar tillbringat sin ungdom i. För en del är detta självklarheter, tyvärr inte för alla. Därför så har mina barn lärt sig att hålla tand för tunga. Det finns vissa saker man pratar om hemma och världsliga saker man pratar om borta.

Just detta gör mig så oerhört betryckt, hur skall vi någonsin kunna förändra någonting om revolutionära tankar inte kan accepteras av dem som skall föreställa att vara revolutionärer? Har vi lyckats pacificera våra barn så till den milda grad att de låter sig godvilligt slukas av bildskärmarnas förlovade lustgårdar? Är det konstigt att man vill ha någon att skylla på? Det måste vara Rothschilds fel att barnen ruttnar bort framför skärmarna, det bara måste det hur skall man annars förklara… Men vakna för helvete släpp konsolen, den suger livsenergin ur dig och gör dig till en viljesvag slav. Det är ditt ansvar, inte Bilderbergergruppens.

Skapandet av en plats, en fristad utan krav, utan måsten, en plats där maten växer fram under dina omtänksamma fingrar. Har ni någonsin försökt att skapa det? Har ni det så vet ni vilket massivt motstånd man möter från släkt och vänner. ”Vad skall det vara bra för?” De allra flesta lever med illusionen om att det är alldeles för mycket arbete eller att det på något vis skulle vara tungt. Till dem som tror det vill jag säga, vakna! Det mesta är redan gjort, hundratals generationer innan oss har kultiverat jorden och vårt landskap så att man skall kunna leva av det. Om vi bara kunde börja förstå hur mycket arbete det ligger bakom varje åkerbit så skulle vi aldrig någonsin komma på tanken att så energiskog på den, det är fan ta mig hädelse. Och ändå, ändå, så blir det man gör ifrågasatt av ens släkt och vänner, det är som att ifrågasätta nödvändigheten av ens existens. Men det är kanske där pudelns kärna ligger, de kanske inte ser sig själva som berättigade till existens och därför vill de att vi andra likt dem skall vandrar mot vår undergång. Likt de förnuftiga, logiska judarna som vandrade in i gaskamrarna. Om de vill inbilla sig att maten kommer någon annanstans ifrån så kommer de att inbilla sig de tills maten tar slut.

Ett hantverk är nästan aldrig svårt att motivera någon till att kunna, dels för att det är roligt att se något växa fram som resultatet av ens ansträngningar och dels därför att man bevarar ett kulturarv. Men skulle man påstå att det kan vara livsnödvändigt, avgörande för om man får mat på bordet eller ej, tja, då skrattar de eller skämtar bort absurditeten. Därför måste man lura i alla, inklusive ens barn att det bara handlar om kreativitet, inget annat. Man blir som dem man vill bekämpa, indoktrinering skall med indoktrinering bekämpas och slutligen besegras. Jag är glad att jag inte är statsminister i det här landet, mitt styre skulle snart jämföras med Pol Pots, visserligen skulle jag inte ägna mig åt att mörda oliktänkande, bara deportera dem till Gotska Sandön, där kan de fortsätta med sin tillväxt.

Respekten för allt liv, oavsett hur obetydligt. Jag tillåter inte att mina svärdsfäktande barn slår på träd med döda grenar, fånigt? Samtidigt visar jag dem hur man flår ett djur, tar ur en fisk och fjällar den. Jag visar dem hur man bereder ett skinn och hur man på lämpligast vis tar död på en kanin eller en höna. Hur går det ihop? Alldeles utmärkt, tackar som frågar, och själv? När gjorde du något liknande själv? När man håller ett sprattlande liv i sina händer med avsikten att avsluta det för att själv kunna leva vidare så vet man vad respekt för liv vill säga, förutsatt att man inte är helt tömd på varje empatisk känsla. Man inser att detta tagande av liv har sitt pris, ett ansvar att se till att varelser från arten eller växten får de bästa tänkbara levnadsvillkoren och den största omsorgen.

Det är distansen till dödandet som gör det möjligt för oss att utrota art efter art. Det är inte fel att äta upp kaninen som du fött upp med salladsblad odlade i den egna trädgården, det är inte fel att grilla kycklingen uppfödd på matrester från det egna köket. Det är fel att inte göra det, tvärtom är det många gånger mer rätt än att köpa matvarorna i en butik. Varor som transporterats till dig från världens alla hörn, varor som förgiftat planeten på sin väg till dig.

Oavsett hur du går tillväga för att överleva så innebär det att du tillgodogör dig ett annat livs energi. Det spelar ingen roll om du är vegan, vegetarian eller paleolit, energi måste du ha och därför kommer du att släcka ett annat liv vare sig du vill eller inte. Det är dock upp till dig om det livet får ända sina dagar i värdighet och efter god omsorg.

Ibland känner jag mig som en lallande idiot, jag skulle ha köpt guld för två år sedan då jag tänkte på det för första gången, nu har det spräckt tusendollarsbarriären och jag är fortfarande lika fattig. Jag skulle ha köpt aktier i oljebolagen då oljan fortfarande kostade tio dollar fatet i början på 2000-talet. Det är så mycket jag skulle, varför gjorde jag det inte? Kanske, men bara kanske, för att jag då hade givit mitt godtycke till den kultur som driver planeten till utrotningens gräns. Kanske för att mat går att äta och guld är svårsmält. Kanske för att jag inte ville profitera på liken som ligger strödda längs med pipelines runt om i världen. Likväl tar jag inte det sista steget, det avgörande, det som ställer mig utanför det samhälle som fött mig.

Jag är, trots mina ambitioner, lika skyldig till morden i Afghanistan och Irak liksom morden som begicks den 11 september 2001, som de fysiska förgriparna. Så länge jag inte gör mitt yttersta för att förhindra morden och omintetgöra makten ur vilka de har sitt ursprung, så är jag medskyldig, en kollaboratör. Jag kan aldrig någonsin ursäkta mig med att jag inte visste och ändå utdelar jag den ena Judas kyssen efter den andra mot mina medlevande på denna planet. Måtte jag ha kraften att förlåta mig själv. Måtte ni ha den också.

9-2

Blogg

Allt som jag skivit kommer att publiceras på bloggen, http://nidhogg.blogg.se/

I fortsättningen kommer också alla Appendix att publiceras där.

Tack för mig.

Ha det.

9-2

shit den här personen gillar sitt eget snack... har aldrig sett maken till långa inlägg i en debatt där endast några korta svala responser gör avbrott i en oändlig svada från samma person. Undrar om vår predikant är ute efter att starta en ny religion med sig själv som guru?

Nu förväntar jag mig ett utförligt svar på sisådär 20000 tecken.

/M

Kanske någon skrivit detta men det är inte Gudstron det är fel på, det är Gudsbilden som är skev.
Organiserad religion lär i regel ut om en Gudom skild från Skapelsen.
Gud är givetvis större än Skapelsen men Han/Hon/Det är samtidigt hela Skapelsen, inkluderat alla människor.
Människans kamp mot naturen är en intern strid i en större "organism".
Men dock kan vi inte med säkerhet säga att vi närsomhelst kan välja att låta bli att skövla jorden, människan kommer av jorden och således också människans alla egenskaper.
Det vi ser är en förlängning och acceleration av evolutionen.

Den kod (räcka av "tillfälligheter") i Skapelsen som skapat oss hade ett syfte med att existera och vi kan egentligen inte säga att något omkring oss är "onaturligt" eller ens "fel" i objektiv mening, allting sker precis på det sättet det ska. Om människan helt plötsligt skulle sluta att använda sig av massproduktion av överflödiga varor och enbart satsa på att utveckla befintlig teknologi vore det ju fördelaktigt som åsikt för vår egen överlevnads skull.

Men vi vs naturen är inte ens en sjyst fight. Naturen har meteorer, vulkanutbrott, istider, översvämningar och jordbävningar.
Vi har atomvapen... gissa vem som vinner?

Mycket intressant tråd. jag sparar dina appendixar så jag har dom.

Tack för väldigt givande läsning.

Då jag skrev på tråden "Viva la religion" fick jag en del kritik för mina långa inlägg. Jag valde därför att förlägga mitt skrivande till en blogg, där har jag nu skrivit i drygt ett och ett halvt år.

Problemet med en blogg är följande, ett, få kommenterar det man skriver därför blir det vanligtvis en envägskommunikation och, två, om man verkligen vill nå ut till andra som inte är bekanta med det material man har så är bloggen en begränsning.

Därför skriver jag nu åter en text under denna tråd då jag känner att den är relevant i sammanhanget.


Det tredje kvartalet

Så var det dags igen, ekonomerna inleder tredje kvartalet med att proklamera att de ser botten i lågkonjunkturen och att man kan ana en vändning. En del hänvisar som vanligt till Kinas ekonomiska under som startmotor för den globala handeln. Andra hänvisar till börsernas återhämtning. Problemet är att de endast ser till kapitalets eventuella och tillfälliga återhämtning och flöde, de verkliga orsakerna för den ekonomiska recessionen ignoreras som vanligt.

DN´s nätupplaga gav ett relativt stort utrymme åt en artikel som behandlade den pågående energikrisen i världen, i pappersvarianten blev det inte mer än en liten notis.



Sedan slutet på sjuttiotalet och början på åttiotalet har energinivån per capita, globalt sett, sjunkit vilket har inneburit en förflyttning av kapital, (energi), från de fattiga nationerna till den rika eliten i de rika nationerna. Denna kapitalkoncentration har blivit allt mer tydlig under tjugohundratalet och vi har under dess förstaårtionde sett hur klyftan mellan rik och fattig vuxit också i de välbeställda länderna.



Anledningen till att ekonomin har betett sig ryckigt, i ett globalt perspektiv, under de senaste tjugo åren står att finna i kampen om de sista stora energireserverna i världen. I princip alla länder står och faller med tillgång på billig olja och naturgas, det sker en ständig budgivning om de resurser som står att finna och de länder som inte har råd slås automatiskt ut ur ekvationen.

Varje dag produceras mellan 80-90 miljoner fat olja, en nivå som med största sannolikhet aldrig kommer att överträffas. Behovet i världen beräknas ligga på 120 miljoner fat olja per dag om cirka tio år, men det verkliga energibehovet ligger långt över detta om man utgår ifrån att alla bör få samma levnadsstandard som oss här i Sverige.



I och med att det finns en egentlig bristsituation så är priset på olja mycket instabilt, höjer oljebolagen priset för mycket så har de fattiga nationerna inte råd med oljan och är priset för lågt så går det åt för mycket olja och behovet i västvärlden kan inte tillfredsställas.

Markanden i västvärlden är den viktigaste för oljebolagen då den på sikt är den marknad som i längden har råd att betala för den allt dyrare oljan. Därför är det också viktigt att förse denna marknad med den olja den behöver, för att åstadkomma detta måste priset ligga på en balanserad nivå.

I engelska termer kallas metoden att skrämma bort presumtiva köpare för "demand destruction", det vill säga man dödar efterfrågan genom en för hög prissättning. För oss innebär detta ännu inget problem, vi kan nog tänka oss att fylla våra tankar också för tjugo kronor litern, kanske till och med tjugofem?



Faktum är att vi förmodligen kommer att fylla våra tankar till den dagen oljeleveranserna uteblir och om man räknar på det så är det framtidsscenariot närmre än vad man tror. Som främsta skäl till detta vill jag ange resursprotektionism, de få nationer som idag fortfarande exporterar sin olja har passerat eller närmar sig "peak oil" med stormsteg. Efter det att man passerat denna topp minskar uttaget av olja med 3-15% per år, det vill säga för varje år produceras det allt mindre olja. Till slut närmar man sig den nivå där det blir svårt att tillfredsställa den egna nationens behov och plötsligt befinns man vara en nation i behov av import. Denna process har genom den globala ekonomins utveckling de senaste åren skyndats på då många av de oljeproducerande nationerna höjt sin levnadsstandard avsevärt och därigenom också sin förbrukning av olja.



Låt oss gör ett exempel, Sverige förbrukar cirka 300 000 fat olja per dag vilket innebär att vi behöver ett oljefält som är kapabelt att producera minst denna summa, om året blir det cirka 100 miljoner fat olja. Säg att vi hittar ett oljefält på en miljard fat olja, (1000 miljoner), detta skulle förse oss med olja i tio år, skulle vi utifrån det perspektivet exportera någon olja eller skulle vi behålla den för oss själva?

När man idag talar om nya, oexploaterade fält så talar man om fält i storleksordningen 500 miljoner fat olja, det vill säga fem års förbrukning i Sverige.



Ibland då man har lite bensin i tanken brukar det sägas att man kör på luft, det är precis vad ekonomin har gjort de senaste tio åren, allt är en stor gigantisk bubbla. För att en ekonomi skall kunna expander så måste också uttaget eller produktionen av energi också expandera, då tillgången av energi per capita krymper så krymper också, ofelbart, ekonomin.

De senaste decennierna har handlat om att flytta de resurser som finns från nationers kontroll till en liten superrik elits kontroll, en elit som är medveten om spelets regler och som tänker spela det till dess slut.



Det finns inga tredje generationens bränslen som kommer att rädda ekonomin, inte heller superreaktorer som kommer att förse oss med gratis energi. Inga vindparker i världen kan ersätta oljan och även om vi skulle klä hela Saharas öken med solpaneler så räddar det oss inte från det faktum att ekonomin så som vi känner den har nått vägs ände.



Den eviga tillväxten och dess tillbedjare är döende, kvar finns de som har och de som inget har. Bakom elektrifierat stängsel i hypermoderna anläggningar sitter eliten trygg medan vi andra slåss om smulorna utanför.

Den framtiden är redan här, den har varit sann för större delen av världens fattiga och den kommer att bli sann för dem som går fattiga in i recessionens paradigm. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas, börja odla din mat, se till att du når åtminstone en första nivå av självständighet.



Jag blir ofta anklagad för att ha en mörk syn på framtiden och en del frågar mig hur "domedagen" ser ut vad vi kan vänta oss och de gör det med ett överseende leende. Mitt svar till dem och till andra som kanske undrar är, se dig om, du befinner dig mitt i den, fiskdöd, klimatförändring, resurskrig, svält, vattenbrist, artutrotning, skogsskövling...

Bara för att den ännu inte nått din tröskel, klivit in och sagt hej, så innebär det inte att den inte finns. Men jag ber dig att tro mig när jag säger att den gör det, sakta men säkert så kommer det samhälle, det folkhem, som byggdes upp i efterkrigstidens Sverige, att smulas sönder fullständigt.

Du kommer att få se svältande människor i din närhet, be för att det inte är dina barn eller du själv som tillhör de drabbade. Inget av detta är nytt människans vardag har sedan urminnes tider präglats av svält, krig och sjukdomar. Varför skulle du undantas?



Naturligtvis är inte allt svart och trist i den framtid vi går till mötes, betänk vilka möjligheter som plötsligt ges fisk och djurlivet då bilarna, lastbilarna och fiskeflottorna slutar att tuffa runt. Betänk hur skogarna plötsligt kan få nytt, vilt, liv utan att förödas av stora avverkningsmaskiner, hur åkrarna och ängarna sakta men säkert blir av med sina gifter och åter blir platser för mångfald.



Trots alla umbäranden så uppfylls jag av tanken på att mina barn och deras barn kommer att vandra i en värld inte skövlar, spränger och förgiftar. Jag hoppas att de får med sig det som var bra med vår tid och lämnar det andra till historien, sagor att skrämma barnen med vid lägerelden.


Lev väl

9-2/Nidhögg

Appendix XX

Om man som jag dröjer kvar i det landskap som utgör vår framtid drabbas man ofelbart av ruelse över dess inflytande över förmågan att bära hoppet inom sig. Who get´s to live? It´s all a lottery now, no land, no farm, no animals, no life, sorry that´s all folks.

I U.S.A. räknar man med att runt 230 banker går omkull i år och minst lika många nästa år, de länder som fortfarande har olja och naturgas funderar allvarligt på att upphöra med exporterna för att kunna förse den egna marknaden, över 50000 arter av växter och djur utplånas varje år, delar stilla havet stora som Texas är fyllda med flytande plastartiklar som kommer att guppa runt där de närmaste 5000 åren, våra mediciner förgiftar vattendragen och jorden, kemikalierna dödar det som vår mat ska växa i, vacciner och pandemier sprider sitt gift, du kanske frågar varför?

Vi är cirka sex miljarder för många på planeten för att kunna upprätthålla ett hållbart ekologiskt system och detta överskott kom till under 1900-talet det blodigaste århundradet under mänsklighetens historia. Den här sagan har inget gott slut, vi kommer att reduceras till en nivå som är ekologiskt godtagbar. Frågan är vilka skall vara kvar? Eliten som idag äger allt? De utgör cirka en procent av jordens befolkning, med andra ord ungefär 70 miljoner, de behöver lite slavar säg tio per person, det blir lite drygt en miljard.

Varför gör vi inte motstånd?

Därför att vi är beroende av deras system, deras teknik och deras välvilja. Jag måste framhålla att jag är djupt imponerad av en del skribenters intentioner då det gäller självhushållning, trots detta så vill jag påpeka att deras ambitioner genomsyras av tekniska lösningar som kräver en infrastruktur som endast kan upprätthållas genom löneslavssystemet implementerat av den styrande eliten.

Men inget av detta är av betydelse längre, om du inte på allvar har börjat odla din mat, föda upp djur och beväpnat dig så kommer du ofelbart att tillhöra dem som inte kommer att kunna göra motstånd. Återstår gör svält eller slaveri, om du är snäll kanske de låter dig behålla din WOW profil…

Människan är otrolig.

Frimurarna är otroliga.

Varför är jorden överbefolkad?

Pga Lögn.

Inga människor funnit säg själva, dom vet inte ens varför dom skaffar barn.

Dom kanske ska sätta sig ner och andas och meditera och koppla sig till modern?

Kanske skaffa ett liv utan kontrolerade tankar , begär, strävan, ett ytligt liv med ytlgia begär
och låga drifter.

Kanske bör skaffa sig en Italiensk Vinthund eller en farao hund och lära sig vad känslighet är.

Dom har ingen kontakt med modern, sig själva eller sina samveten.

Och pga den lögnen ska folket straffas.

Cmon man kan ju knappast lägga skulden på något annat än dem som spred lögnen från första början.

Det är vad som skiljer sanningen från deras ideologi.

Dom kan inte skapa ett homogent system med lögn.
Därför finns inga cirklar i lögnens ideologi den formen är så långt ifrån dem den kan komma. Lögnens cirklar ar snarare avbrytna krokar.
Därför har vi dom problemen vi har.

Man kan säga att människan är sinnesvag, egoistisk, trångsynt.

Men man kan ochså säga att den som format krukan står till svars för dess använding.

Vad sen krukan fylls med är upp till ägaren.

Så ingen annan bär skulden än dom själva.

Det är knappast som att dom inte velat ha överbefolkning, det passar ju perfekt in i deras själaoffrande.

Det räcker om en vet sanningen.

När fler lär sig sanningen är dom ute ur leken.

Dom kan offra och leka magiker allt dom vill.

Men början till slutet är början till slutet för deras makt genom anderiket.

Som straff ska dom låsas in när dödsriket väntar dem i 2000 år som är en timme för viss typ av ande.

Kommer vara en evighet för dem..

Ett litet mysigt ensamt kallt ställe väntar.

Där jag trivs kommer dem hamna i helvetet.

Där en drake kommer bränna häcken av dem.

Frimurare my ass.

Dom har bara baxat en titel , inga genier detdär likt Nimrod direkt.
Inga ideal förutom för sig själva.

Enda gången dom ville folket gott var för att själva få makt.

Utvecklingen spårade ut redan för längesen.

Dom kan skänka pengar ibland för att stilla sitt samvete av generationer av missbruk, lögner, folkmord, svält, osv osv.

Sinnesjuk och falsk är en friskförklaring för dessa individer.

Den sinnesjuka har ingen aning den falske vet att han är falsk.

Dom vet + att dom intalar sig att dom gör rätt.

..Dela din kunskap med din familj var det en gång en Ängel som sa till mig.

Jag har nu hittat min familj.

Lev i frid.