Tomten wrote:
Socialism är uppfunnen av hemliga sällskap där man kör sådant, sedan upptäckte man att det är bra för boskap och finansierade lenin samt hitler.

maggot wrote:
Socialism är en naturvidrig idiologi

Mofo wrote:
Quote:

maggot wrote:
Socialism är en naturvidrig idiologi

Verkligen? Låt oss köra kapitalets variant o lägga ut alla människor på tradera o få allas riktiga värde klart. Få se hur många som bjuder på dig...

think4yourself

"for sure"
Skull&Bones och P2 som röjer undan Allende , Arbenz , Palme , Che Guevara , Kennedy , Aldo Moro.

micro wrote:
Den socialism och den kapitalism vi normalt ser i världen är mycket lika varandra och styrs troligen av samma/liknande intressen.

Centralicerad makt och låg standard för massorna är konceptet.

Att säga att socialism är dåligt är då rätt missvisande för det är igentligen någonting annat som vi har idag.

Jag tror att man i grunden bör ha mycket självbestämmande i ett samhälle där vi kan välja hur vi vill leva själva. Dock så är det fint att man kan gå ihopp i större strukturer för att lösa olika problem som kollektivtrafik, vägar mm.

Mofo:
Verkligen? Låt oss köra kapitalets variant o lägga ut alla människor på tradera o få allas riktiga värde klart. Få se hur många som bjuder på dig...

Politisk psykiatri
Med politisk psykiatri avses att psykiatrin ställs eller ställer sig till statsmaktens förfogande för att sortera ut politiskt oppositionella delar av befolkningen. Den hade sin blomstringsperiod under kalla krigets dagar; omedelbart efter andra världskriget och fram till1970-talet.

Sovjetunionen
Den politiska psykiatrin hade förberetts sedan många år i dåvarande Sovjetunionen. En samtida rapport från brittiska Amnesty International säger:

”Politiskt oliktänkande spärras in på mentalsjukhuset Serbsky-institutet i Moskva. Fångarna får ingen möjlighet att försvara sig i en rättegång utan ’undersöks’ av en politisk avdelning som kallas Speciella Diagnosdepartementet. Det innebär att ett antal politiska psykiatriker avgör om fången är så politiskt farlig att han bör spärras in”.

USA
Den hade också förberetts under Joseph McCarthy -perioden i USA. I DN 7/12 1947 berättar professor Rylander, nyss hemkommen från studiebesök hos lobotomiexperter i USA, att denna metod visat sig "utmärkt för att bota kommunister".

Sverige
I Sverige bedrev försäkringsbolaget Folksam under slutet av sextiotalet den s.k. Mentalhälsokampanjen som enligt kritikerna enbart gick arbetsgivarnas intressen tillmötes och särskilt riktade in sig på agiterande arbetare på arbetsplatserna. Speciellt kritiserat blev sociopatbegreppet (som infördes av den amerikanske psykiatern Partridge på 1930-talet) när det skulle lanseras i Sverige. Med sociopati avsågs enligt en dåtida utredning en person som bland annat utmärkte sig för ”missriktad frihetslängtan”. Det utbröt en debatt om vådan av att sätta sjukdomsetiketter på sina politiska motståndare som gjorde uttrycket belastat och i fortsättningen olämpligt att använda. Numera brukas vanligen en mer neutral terminologi, exempelvis ”dissocial personlighetsstruktur.”

http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_psykiatri

Den bok som skrivits av socialisten och f d Gulag-fången Walter Ruge (Prisonnier no 8403. De la montée du nazisme aux goulags. Témoignage. Förlag: Nicolas Philippe ISBN 2-7488-0063-X) visar hur olika Gulag kan beskrivas.

Det är en fransk journalist och germanist, Ann Marie Pailhès, som har övertalat Ruge, idag 88 år att skriva sin biografi. Ruge har skrivit långa brev till henne som hon sedan översatt och redigerat.

Pailhès ser boken som ett bidrag till de tyska f d sovjetfångarnas oskrivna historia. Av en miljon tyskar i Sovjet omkom 300 000 under Stalinepoken. Många deporterades, efter kriget tilläts de återvända till sina ursprungliga hemorter (i Sovjet t ex vid Volga) under förutsättning att de inte gifte sig med en tysk(a).

Många tyskar hade emigrerat av ekonomiska skäl till Sovjet 1929-32 och 1933-36 av politiska skäl - som familjen Ruge.

Men de tyska emigranterna drabbades snart av Stalins arresteringsvågor. 1934 arresterades redaktionen till emigranttidningen Deutsche Zentral-Zeitung som "fascister". 1937-38 arresterades 70 000 tyskar i Sovjetunionen.

Walter Ruge (f 1915) kom från en radikal tysk familj och fick en modern uppfostran. När föräldrarna separerade flyttade mamman ihop med Hans Baumgarten, en Kominteragent som levde under falskt namn.

Hitlers maktövertagande upplevde Walter på nära håll. Han beskriver gatukravaller 30/1 i Berlin som jag inte sett omnämnda någon annanstans.

I slutet av 1933 reste hela familjen ut via Stockholm till Sovjet, pappan och hans nya älskarinna några månader senare.

Pappa Ruge insisterade på att sönerna, Walter 18 år och lillebror Wolfgang bara 15, nu skulle vara "självständiga". Mamman och hennes Hans flyttade in i en sluten tyskkoloni, där sönerna inte fick komma in, och där de genast bekantade sig med Walter Ulbricht och andra tyska kommunistiska partikoryféer.

Walter gick in för att studera, försökte på alla sätt komma in på universitet och skaffade sig till sist en examen som röntgentekniker. Lillebror Wolfgang hittade en flicka han flyttade in hos.

1936 reste pappan tillbaka till Tyskland, vilket uppfattades som ett förräderi. Mamman såg Walter samma år för sista gången. De möttes i en domstol efter ett larvigt bråk om några möbler, ett bråk som i grunden bottnade i att mamman och Hans Baumgarten inte accepterade Walters val av fästmö.

Följden blev att Walter förlorade möblerna, sitt hyresrum – och sin fästmö. Han flydde inåt, in i ryskheten (irriterades över föräldrarnas dåliga ryska), sökte sovjetiskt medborgarskap och överlämnade sitt tyska pass till MOPR (en antifascistisk solidaritetsorganisation). Han deltog i subbotniki - oavlönade arbetsinsatser på lördagar - för Moskvas tunnelbana och blev i nästan alla avseenden ryss. Vilket uppenbarligen räddade honom från arrestering under de farliga åren 1937-38.

Istället engagerade han sig i radiologin och reste bl a på expeditioner längs Oka för att göra undersökningar. I byarna tvingades han ibland spela läkare.

Det var också under en utflykt med gäddfiske (2-3 kg) i Kaluga som han nåddes av meddelandet om att Finland och Sovjet gått i krig.

Bostadsbristen i Moskva var enorm, men en kollega på radiologiinstitutet, hjälpte honom att hitta ett hyresrum utanför staden. Där förlovade han sig så småningom med den tatariska värdinnans dotter, men just när hon skulle föda honom en dotter i juni 1941, bara några dagar efter Tysklands anfall, arresterades Walter misstänkt för "spioneri". Nu användes allt emot honom – i NKVD:s 500 sidor långa akt nämns officiella fotografier på sovjetiska flygplan han samlat på, vittnesmål från "seksoty" (sekretnye sotrudniki - hemliga rapportörer) om att han hade besökt en ammunitionsfabrik, att han 1939 uttalat sig mot Stalin-Ribbentroppakten etc. Han anklagades till och med för antisemitism eftersom han citerat en skrift av Stalin från 1912, där denne förklarar att judarna inte är en nation i vanlig mening.

Det framkom också att pappan i oktober 1936 skrivit ett brev där han bröt med sonen och sa att han stod under "olycksaligt politiskt inflytande" från sin fästmö.

"Du är redan en död man", sa förhörsledaren. Walter skulle just bli tjugosex år.

Först hamnade han i Lubjanka (400 gr bröd om dagen) och etapperades sedan till Omsk och det E-formade fängelse som byggts till E-katerina den storas ära. Där meddelades Ruge att han dömts till 10 år i arbetsläger.

Efter månaders i fängelse beskriver Ruge med vilken iver han kastade sig in i arbetet i lägret. "Nästan fri" eller i vart fall långt från alla fängelsegaller. Och på trygga 4 000 km från fronten. Genom att arbeta bra ville Ruge visa att anklagelserna mot honom var falska

När han oskyldigt misstänkt för att förbereda en flykt sattes i fängelse tillsammans med vanliga skurkar gick han i hungerstrejk, ändas tills han släpptes ut i "frihet" dvs till det vanliga lägerarbetet.

Omsks befolkning som fördubblats under tyskarnas invasion krävde bostäder. Akuta byggnadsarbeten gav fångars vardag en viss mening. Eftersom konsumtionsvaruindustrin stod stilla på grund av kriget fick fångarnas hantverksproduktion av redskap etc stor betydelse och genererade biinkomster som kunde förbättra kosthållningen. Ibland fick fångarna passera Omsk under bevakning, men vid ett sådant tillfälle plundrade de en kommunal brödvagn, medan vakterna tittade åt andra hållet.

I lägret träffade Walter andra tyskar, bl a en Gilda Kalmanson från Berlin, som inte hade en aning om varför hon sitter i läger. Av handläggningen minns hon bara det ryska ordet "podpisat" (skriva under).

För att bryta sin isolering måste Walter skriva till någon - men till vem? Han chansade på sin gamla arbetskamrat från institutet och fick svar. Hon studerade medicin och visste att berätta att hans hustru Alia hade gift om sig med en tatar och flyttat med dottern till Kazan. Walters tidigare fästmö hade förvisats till Kazakstan som straff för att ha gift sig med en trotskist.

En vacker dag 1948 erbjöds Walter att börja arbeta med radiologi på sjukhuset i Omsk, fast han formellt hade fem år kvar på sitt straff. På sjukhuset fick han för första gången på många år sova i en säng och med lakan. En kollega, ukrainsk tysk, David Rüdiger, tog honom under sitt beskydd och Walter började studera till fältskär. En ledig plats som patolog såg han som en chans att komma närmare frigivningen.

Sommaren 1949 flyttades Walter till byn Jermakova, längre norrut. Fånglägret där var kopplat till ett projekt för att knyta ihop järnvägslinjen Moskva-Kotlas-Vorkuta som går till Obs mynning med Jenisej och sedan Norilsk. Ett projekt som aldrig skulle förverkligas på grund av jordförhållandena. I Lagpunkt 1 i byn Jermakov fick Ruge 28 maj 1949 sitt bevis som bezkonvojnyj, dvs han kunde nu röra sig utan vakteskort. Fram till december 1950 ledde han byns dispensär. I Jermakova tvingades han av nöden att debutera som veterinär och kastrera grisar.

I december 1950 blev Ruge "fri" men måste stanna i Jermakova i 25 år till! Till skillnad från byns tjänstemän lyckades Ruge finna sig till rätta, han trivdes med sin lägenhet på ett rum och kök och lärde sig utnyttja skogens och älvens rikedomar. I den lilla kolonin exfångar kunde han lyssna på Radio BBC, Peking, Brazzaville, Luxembourg etc. Han kunde följa hur Koreakriget rasade. Och tillsammans med sina vänner ordnade han litteraturaftnar och läste egna dikter.

Ruge berättar en dråplig historia om en halvnaken man som förs halvdöd till dispensären. Det visar sig vara en hög tjänsteman som supit sig redlös ombord på en flodbåt och förlorat allt, inklusive kläderna, på kortspel. Sin andra sommar i "frihet" firade Walter med att simma över Jenisej, en bragd han senare skulle upprepa.

Från Novosibrisk kunde exfångarna med hjälp av postorderkataloger beställa i stort sett alla varor som stod att uppbringa på den tiden, inklusive kameror och skriften "25 lektioner i fotografi" som sedan gick runt i byn. Ruge tog massor med fotografier varav ett dussintal ingår i boken.

Utan att hysa något agg till sin mamma Lotte och hennes Hans, som Walter spårade till Potsdam, började han brevväxla med mamman. Hon hade levt i Mexiko under kriget och återvänt till DDR 1952. I sina brev verkade hon uppriktigt förvånad över att det skulle finnas arbetsläger i Sovjet. Eller var det bara en lek med censuren?

Under tiden hade hon blivit chef för den östtyska akademins språk- och litteraturinstitut och hade alltså en ställning att tänka på, där sonen lägerfången inte passade in så bra.

Kvällen 1 maj 1954 träffade Walter Irina, en ryska som han blev blixtkär i och gifte sig med. Tillsammans med henne och hennes mor kunde han 1955 bege sig till trakten av Sverdlovsk där han fick arbete på ett sjukhus och njöt av livet i nästan full frihet. 1955 rehabiliteras Ruge och vissa sekvenser ur Chrusjtjovs tal på 20:e partikongressen lärde han sig utantill.

Först ansökte Walter och Irina om att få besöka Potsdam, men fick avslag. Då bestämde de sig för att resa till DDR för gott, vilket de också gjorde 1958. Walter blev aktiv i DDR:s milis – som påminde honom om ungdomens Roter Frontkämpfer Bund – och arbetade för filmbolaget DEFA, där han fick mindre filmroller.

Som socialist integrerades han lätt i DDR men var ändå främmande för ledningen - byråkrater som i vissa fall också varit i sovjetisk emigration men undgått arresteringarna och blundat för - eller inte ingripit - när deras kamrater fördes till Gulag.

SED:s partiledning sa åt de hemvändande att hålla tyst om Gulag och bara säga att "de deltagit i den socialistiska uppbyggnaden". Ibland användes Ruges långa sovjetstraff emot honom, trots den officiella rehabiliteringen.

Berlinmuren 1961 upplevde han till att börja med som en lättnad – slut på svartabörshandeln och västs ständiga irritation. Men när myndigheterna 1965 förbjöd en film av Frank Beyer – Spur der Steine – som handlade om planekonomins misslyckanden, tyckte han sig känna igen tongångar från 1928 och nazisternas kampanj mot På västfronten intet nytt. Han protesterade, dock utan att uppfatta sig som dissident.

1977 fick han spela en sovjetofficer i filmatiseringen av Konrad Wolfs film Mamma jag lever!. På fabriken där han arbetade startade han en cykelklubb.

1979, när DDR firade 100-årsdagen av Stalins födelse, skrev Walter ett inlägg till partiorganet Neues Deutschland. Bl a påpekade han att kritiken av Stalins personkult bara gick på ytan.

"Återföreningen" 1990 upplevde Ruge som ett nytt 1933. Parollerna om "ett folk" och "ett land" hade han hört förut. Treuhandinstitutionen, avslöjar han, var från början en uppfinning av Göring för att "ta hand" om avrättade judars egendom - nu återupplivades den för att förvalta bankrutta östtyska statsföretag. När Ruge kom tillbaka till Potsdam från en semester var hans fribiljett på kollektivtrafiken som "flykting från fascismen" redan ogiltig.

1997 kunde Walter återvända med ett TV-team till byn utanför Sverdlovsk där han tillbringade de sista åren av sin förvisning.

Ruge säger själv att boken är "ett försök att, utan att dölja sanningen, vilket ibland är svårt, visa att vi aldrig förlorade vår mänskliga värdighet och vår humor."

Många f d Gulagfångar i Östeuropa var länge förhindrade att tala om sina upplevelser. Några få som ännu är vid liv kan nu som Walter Ruge tala.

Hans skildring av Gulag tillför många aspekter som saknats i den bild som bankades in under det kalla kriget. Ruge ställer sig än idag positiv till det socialistiska uppbygget i stort, i viss mån är han också förstående för den arresteringshysteri som var avsedd för Sovjets fiender men kom att drabba många godtyckliga offer (precis som Roosevelts internering av alla japaner) och ser djupare orsaker till Gulag än ledarens ondska och "personkulten".

Men framför allt är boken en hoppfull berättelse om en människa som aldrig gett upp.

Stefan Lindgren

Den tyska upplagan av boken heter "Treibeis am Jenisej" och kan beställas från Neues Deutschlands bokservice för 13 euro.

http://ryska-posten.com/_news/view.asp?ID=2008&CID=

1977 fick han spela en sovjetofficer i filmatiseringen av Konrad Wolfs film Mamma jag lever!. På fabriken där han arbetade startade han en cykelklubb.

bumblebee wrote:
Quote:

Mofo:
Verkligen? Låt oss köra kapitalets variant o lägga ut alla människor på tradera o få allas riktiga värde klart. Få se hur många som bjuder på dig...

Intressant koppling! Men innan jag går vidare tycker jag att du skall läsa detta!

Quote:

Politisk psykiatri
Med politisk psykiatri avses att psykiatrin ställs eller ställer sig till statsmaktens förfogande för att sortera ut politiskt oppositionella delar av befolkningen. Den hade sin blomstringsperiod under kalla krigets dagar; omedelbart efter andra världskriget och fram till1970-talet.

Sovjetunionen
Den politiska psykiatrin hade förberetts sedan många år i dåvarande Sovjetunionen. En samtida rapport från brittiska Amnesty International säger:

”Politiskt oliktänkande spärras in på mentalsjukhuset Serbsky-institutet i Moskva. Fångarna får ingen möjlighet att försvara sig i en rättegång utan ’undersöks’ av en politisk avdelning som kallas Speciella Diagnosdepartementet. Det innebär att ett antal politiska psykiatriker avgör om fången är så politiskt farlig att han bör spärras in”.

USA
Den hade också förberetts under Joseph McCarthy -perioden i USA. I DN 7/12 1947 berättar professor Rylander, nyss hemkommen från studiebesök hos lobotomiexperter i USA, att denna metod visat sig "utmärkt för att bota kommunister".

Sverige
I Sverige bedrev försäkringsbolaget Folksam under slutet av sextiotalet den s.k. Mentalhälsokampanjen som enligt kritikerna enbart gick arbetsgivarnas intressen tillmötes och särskilt riktade in sig på agiterande arbetare på arbetsplatserna. Speciellt kritiserat blev sociopatbegreppet (som infördes av den amerikanske psykiatern Partridge på 1930-talet) när det skulle lanseras i Sverige. Med sociopati avsågs enligt en dåtida utredning en person som bland annat utmärkte sig för ”missriktad frihetslängtan”. Det utbröt en debatt om vådan av att sätta sjukdomsetiketter på sina politiska motståndare som gjorde uttrycket belastat och i fortsättningen olämpligt att använda. Numera brukas vanligen en mer neutral terminologi, exempelvis ”dissocial personlighetsstruktur.”

http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_psykiatri

Du har aldrig undrat varför folket grät sig till döds i det gamla östeuropa när deras fria tankar registrerades i Stasis arkiv? Du har aldrig funderat vad som hände med dödsångesten hos dem i det gamla östeuropa som avrättades på grund av att de ville leva i frihet?

Du har aldrig funderat över namn som Gulag Arkipelagen eller varför ett par sketna blåjeans var värda en årslön i rubel i det gamla Moskva?

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_11333016.asp
http://www.shsweb.fi/forum/1/191319/

Du har aldrig funderat på varför så många kineser skickats till institutioner för omprogrammering. Eller varför just det kommunisktiska Kina blivit en ledande kommersiell kraft när det gäller försäljning av mänskliga organ.

maggot wrote:
Quote:

Mofo wrote:
Quote:

maggot wrote:
Socialism är en naturvidrig idiologi

Verkligen? Låt oss köra kapitalets variant o lägga ut alla människor på tradera o få allas riktiga värde klart. Få se hur många som bjuder på dig...

Man är inte vänster bara för man vill ha en ekonomisk rättvis fördelningspolitik eller är motståndare till kapitalismen


socialism = en liten grupp (kallad staten) äger samhället
Illuminatis ena punkt avskaffa privat ägande samt arvsrätt

Individen är död i socialismen

Mofo:
Jag sa aldrig att jag va kommunist eller att jag stod bakom Stalin. Försök inte klistra in en massa citat o länkar om det. Riktig socialism har aldrig funnits o det närmaste är Kuba.

Jag åkte till Kuba två veckor i början av sommaren och tog med mig The rough guide to Cuba, den pinfärska tredje upplagan som damp ned dagen innan jag reste. En perfekt reskompis för demokratituristen? Sällan.

Sist jag var på Kuba köpte jag en gräslig Lonely planet-bok i en turistbutik. I den står det till exempel att Havanna, till skillnad från andra latinamerikanska storstäder, inte har någon slum. Naja, som så många sanningar om Kuba är den högst relativ: Förfallet gör att Havanna ser ut att ha bombarderats. Som Sarajevo för en tio år sen, tänker jag mig.

The rough guide är dock inte ett dyft bättre. Snarare tvärtom.

Här kan vi till exempel läsa att även om press, radio och tv kontrolleras och censureras av staten, så har det fått den trevliga följden att medierna i Kuba är inriktade på att producera ”socially valuable content, refreshingly free of any concern for high ratings and commercial success.”

Och varför finns det inte några böcker i Kubas bokhandlar, förutom Che-biografier och en och annan möglig naturkunskapsbok från 70-talet? Jo, förklarar våra guider Fiona McAuslan och Matt Norman, under den så kallade speciella perioden – sedan Sovjetunionen upplöstes och med den stödet till det kubanska broderfolket – har det rått brist på papper.

Cubanet beskrivs som ett insiktsfullt forum för den politiska oppositionen, ”so conspicuous by its absence on the island itself”. Hur många politiska fångar krävs för att göra oppositionen synlig för en guideboksförfattare? Fler, åtminstone, än de drygt 70 fångar som fortfarande sitter inne efter Kubavåren 2003.

2003? Ja, det var faktiskt i mars det året som regimen slog till mot oppositionen – inte 2002, som The rough guide påstår i den enda mening på 640 sidor som ägnas åt Varelaprojektet och demokratirörelsen. Låt mig gissa att faktarutan på 37 rader om de fem fängslade kubanska spionerna i USA har granskats av Ministerio del Interior innan den gick i tryck.

Att den fantastiska kubanska sjukvården går på knäna och saknar mediciner beror förstås på USA:s handelsembargo, fortsätter vår råa guide att förklara. Embargot är ett gissel och jag skulle gärna se ett McDonalds i varje gathörn i Havanna (det vore ett lyft för det kubanska köket). Men mat, mediciner och böcker hör i alla fall till de saker som inte blockeras.

Men inte är det misär och förtryck på hemmaplan som har fått så många kubaner att riskera livet på allt som flyter (eller inte) för att ta sig till det förlovade landet i norr. Nej, istället sjappar de för att USA:s Cuban Adjustment Act skapar en orättfärdig morot för kubanerna, som Miamimaffian tvingat igenom för att kunna visa upp desperata flyktingar i USA:s medier. Jojo.

Och så kan man fortsätta lista exempel på hur The rough guide vilseleder sina läsare. Medvetet? Ja, man kan rimligen inte få en guidebok så uppåt väggarna – till råga på allt i tre upplagor – av misstag.

Kanske tror The rough guides redaktörer att alla som åker till Kuba gör det för att uppleva myten om salsa, rom och revolution. Och då fyller boken väl sitt syfte: Med The rough guide som sällskap behöver man inte känna dåligt samvete för att man gör kubanernas misär till en turistattraktion.

2005-08-13 17:18

http://www.mothugg.se/2005/08/13/the-rough-guide-to-castroland/

Jorge Masetti bytte sida och kämpar nu mot Castro - men för socialismen
Läs mer

Temasida: Kuba

Jorge Masetti har vigt större delen av sitt liv åt revolutionär kamp, bland annat i den argentinska gerillagruppen ERP, efter att han specialutbildats och tränats militärt på Kuba som 19-åring. Han såg Kuba som den självklara förebilden, inte minst för alla Latinamerikas länder.

I dag tycker han att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är vettigare ledstjärnor och tror inte alls på idealet att ett politisk parti ska ta makten och behålla den genom diktatur. Därför är han mycket kritisk till Fidel Castros regim och representant för Movimiento Todos Unidos (Rörelsen alla tillsammans), MTU, ett nätverk av oppositionella grupper på Kuba.

Jorge Masetti kallar sig fortfarande ”aktivist för revolutionen”, men i dag ligger hans sympatier hos den frihetliga vänstern.

Existerar det en vänsteropposition på Kuba i dag?

- Det är svårt att tala om den kubanska oppositionen i termer av höger och vänster, eftersom det inte finns någon åsiktsfrihet. Jag träffade nyligen en oppositionell kuban på besök i Frankrike som kallade sig ”liberal”, och när jag pratat en stund med honom insåg jag att han inte hade en aning om vad liberalism står för, politiskt. Han hade heller ingen kunskap om vad anarkismen är och anarkismens historia på Kuba. Därför har de flesta grupper väldigt enkla programförklaringar, inriktade på kritik mot den auktoritära pressen, propagandan och så vidare, och förespråkar åsiktsfrihet, organisationsfrihet, fria fackföreningar, respekt för mänskliga rättigheter med mera.

- Men visst finns det grupper inom MTU, som definierar sig som vänster, bland annat tre socialdemokratiska grupper och även trotskister och frihetliga socialister - och dessutom grupper av oberoende läkare, grupper som organiserar oberoende bibliotek, journalister med flera som kan vara mer vänster än vad de ens själva är medvetna om. Många associerar vänster med regimen och vill därför inte ta ordet i sin mun, men om du talar politik med dem och går på djupet med vad de tycker är de vänster. Men det finns alla typer av politiska strömningar representerade.

Går det att mäta hur stor oppositionen är?

- Jag skulle vilja säga att oppositionen växer, vilket man kan mäta i antalet aktiviteter som försiggår, hemliga möten, uttalanden som läggs ut på internet, med mera. Även efter den repressiva vågen i mars 2003, då 75 personer greps och dömdes i summariska rättegångar till långa fängelsestraff upp till 28 år, anklagade för samarbete med USA, växer oppositionen. Folk känner allt mer att de inte har något att förlora. När du väl har bestämt dig för att tänka själv och tala högt om det du tänker, även om du inte ens organiserar dig i någon grupp, förlorar du din position, ditt jobb, allt. Det gör att folk inte längre känner rädsla.

Ligger det något i anklagelserna mot de 75 dömda?

- Nej. Låt mig ta journalisten och poeten Raúl Rivero som exempel. Hade det funnits några bevis borde de ha kunnat presentera dem vid rättegången. De enda bevisen mot honom var att han hade en videokamera som han tagit emot från exil-kubaner i Miami, en kamera, en skrivmaskin och en dator - helt normala arbetsverktyg för en oberoende journalist.

Hur är situationen för dessa fångar i dag?

- Hector Palacio är ett konkret exempel. Han är en före detta funktionär som gått över till oppositionen. Han dömdes till 28 års fängelse. Sedan tre månader tillbaka är han inlagd på sjukhus för hälsoproblem. Han hade inte fått tillgång till en enda strimma dagsljus.

- Fångarna har bara rätt till ett besök var tredje månad, och detta kan ställas in helt godtyckligt. Många har drabbats av hälsoproblem.

För Fidel Castro och de Castrovänliga grupperna även i Sverige är alla oppositionella kubaner agenter för USA. Ser du dig själv som en agent för USA?

- Inte på minsta sätt. Att bunta ihop folk och generalisera på det sättet tror jag inte alls på. Man ska komma ihåg att det även i USA finns skilda politiska uppfattningar och att det bland exil-kubanerna i Miami, som ofta buntas ihop och kallas högerextrema, finns en stor mångfald - bland annat många gamla revolutionärer som hamnat där i exilen. Det är ett synsätt som lever kvar sedan ryska revolutionen 1917 - att alla som inte håller med till fullo är fiender.

Svensk-Kubanska föreningen är mycket kritiska till MTU. De hävdar bland annat att ledande företrädare haft överläggningar med Colin Powell i Washington 2003, att ni samarbetar med företrädare för Kubansk-amerikanska stiftelsen i Miami, CANF, som de hävdar är en paraplyorganisation för terrororganisationer, samt att MTU på olika vägar finansieras av grupper i USA, inklusive CIA. Hur ser du på den kritiken?

- Företrädare kan svårligen ha träffat Colin Powell under 2003 eftersom inga dissidenter har getts tillstånd att resa till USA. MTU:s representant i USA är en aktiv socialdemokrat som inte har några relationer med Bush-administrationen och jag tror att jag som är officiell representant i Europa borde fått kännedom om det i så fall. CANF är en grupp som jag inte på minsta sätt sympatiserar med och MTU tar tydligt ställning mot USA:s embargo liksom mot USA:s senaste åtstramningar vad gäller resor till Kuba med mera. Visst har olika grupper inom MTU fått pengar av grupper i USA, men aldrig direkt av regimen - det tillåter inte embargot. Och det rör sig om mindre summor som huvudsakligen använts till stöd till de politiska fångarna och deras familjer. Eftersom jag inte har och aldrig haft några kontakter med CIA har jag ingen kännedom om något stöd från dem.

För trettonde året i rad sade FN:s generalförsamling den 28 oktober nej till USA:s embargo mot Kuba med 179 röster mot 4 (USA, Israel, Marshallöarna och Palau). Finns det några möjligheter att tvinga USA att upphöra med embargot?

- Jag tror inte tyvärr inte mycket på att institutioner som FN kan förändra något för Kuba, varken vad gäller embargot eller brotten mot mänskliga rättigheter, som FN får årliga rapporter om.

- Sorgligt nog har vi just bevittnat en Bush-triumf i USA. En annan administration hade eventuellt kunnat närmat sig EU:s position gentemot Kuba, men det kommer absolut inte Bush-administrationen att göra. Jag känner inte minsta optimism där.

Den 6 maj lanserade USA ett nytt program för att destabilisera regimen på Kuba med syfte att störta Castro. Varför tror du att USA vidtog dessa åtgärder?

- I programmet ingick bland annat restriktioner för kubaner i exil att skicka pengar till anhöriga på Kuba och färre släktresor. Det var rent valfläsk! Bush ville vinna röster i Florida och gjorde det också.

Tror du att det finns en risk att USA invaderar Kuba?

- Nej, inte med tanke på de problem USA har att tackla i Mellanöstern. Jag tror att det kan bli farligare efter Fidel Castro. Så länge diktaturen består får USA sakta men säkert kontroll över Kuba genom de affärer man gör. USA är huvudsaklig exportör av jordbruksprodukter till Kuba i dag, eftersom man har lyft de paragrafer i embargot som handlar om medicin och livsmedel. Därför behövs ingen militär invasion.

Brittiska fackföreningsrörelsen TUC har beslutat att stärka sina kontakter med den kubanska fackföreningsrörelsen, Central de Trabajadores de Cuba, CTC. Hur ser du på CTC:s roll och hur tycker du att fackföreningar ska förhålla sig när det gäller Kuba?

- CTC ska inte kallas för en fackförening utan för en repressiv organism, helt underställd kommunistpartiet - som jag inte ens vill kalla kommunistparti utan hellre Fidels parti, för det kännetecknas av maktkoncentration till en man. Det mest konstruktiva fackföreningar i Europa kan göra är att stödja försök till oberoende facklig organisering eller åtminstone uppmana till att det ska finnas kritiska, demokratiska strömningar inom CTC.

Från Castros vänner brukar framhållas att valen på Kuba är fria och demokratiska. De hävdar att valen inte styrs av kommunistpartiet utan är personval. Hur ser du på valen?

- Dessa berömda kubanska val till parlamentet som kallas folklig makt, har mycket av makt och lite av folkligt inslag. Det bygger på en lista som kommunistpartiet föreslår. Detta parlament träffas bara fyra dagar per år. Tittar du på lokalvalen finner du samma namn som i kommunistpartiet.

Kan det kallas demokrati?

- Inte på minsta sätt.

Varelaprojektet har samlat in sammanlagt 25 000 namn för politiska och ekonomiska förändringar på Kuba. Hur ser du på detta initiativ?

- Det utgår från en konstitutionell möjlighet att tillräckligt många namnunderskrifter från folket ska kunna leda till förändringar i konstitutionen. Men Fidel Castro svarade på detta genom att förändra konstitutionen och ta bort den möjligheten. Projektet växte och fick folk ut på gatorna vilket var viktigt och jag ser det som mycket positivt.

Medierna på Kuba kontrolleras av partiet, finns det trots detta någon debatt om Kubas framtid i dessa medier? Om inte, hur informerar sig kubanerna?

- Information sprids från mun till mun. Men ett stort problem är bristen på information. Tevenyheterna bygger på statliga dekret och redovisar inte om det förekommit spontana demonstrationer. Det finns ingen öppen debatt i media. Hemmagjorda satellitmottagare för att få in utländska tevekanaler är förbjudna. Enda möjligheten till alternativ information är att få in utländska radiokanaler.

Det spekuleras i vad som ska hända den dag Fidel Castro är borta. En del tror att hans bror, Raúl, kommer ta över. Vad tror du?

- Det finns ingen självklar efterträdare, det finns flera möjliga kandidater och många olika möjliga scenarier. Det skulle inte förvåna mig om vi får se en omfamning mellan de mest reaktionära högerkubanerna i Miami och dagens byråkrater. det är vad jag fruktar mest. Nomenklaturan närmast Fidel Castro blir allt mer kapitalistisk.

- Det bästa vore om oppositionen kunde växa sig stark så att det finns folk på Kuba som kan stå emot trycket från USA.

Har partimedlemmar över lag skott sig på sina positioner?

- Inte över lag, men några, särskilt de i Fidels närmaste krets.

Det brukar framhållas att Kuba har mycket högre levnadsstandard än grannländerna vad gäller till exempel hälsovård och utbildning. Vad är din uppfattning?

- Sedan många år tillbaka har två myter konsoliderats: den om hälsovården och den om utbildningen. Men sedan Sovjetunionens fall lever befolkningen i misär, precis lika illa som folk i andra latinamerikanska länder. Dessutom har de inte ens rätten att protestera.

- Kuba har aldrig varit på den låga nivå som många andra länder i Latinamerika. På 1950-talet hade Kuba en högre levnadsstandard än till exempel Frankrike och Belgien.

Men visst finns det fler läkare på Kuba?

- Det finns fler läkare, men de saknar resurser att arbeta. Går du till ett sjukhus i Havanna i dag är resurserna obefintliga. Du måste ha med dig egna lakan, en egen lampa, det finns ingen tråd för att sy sår? Den medicin som finns reserveras för utlänningar och för partibyråkraterna.

Har inte alla barn har rätt till skolgång?

- Jo, men lärarbristen är enorm. Den senaste tiden har lärare snabbutbildats på tre månader, och vilken nivå har de? Ingen kuban kan leva på sin lön från staten. Folk måste hitta andra sätt att försörja sig; stjäla från arbetsplatsen, sälja saker till turister eller annat. Många lärare, ingenjörer och läkare föredrar att köra taxi åt utlänningar hellre än att utöva sina yrken.

Svälter folk i landet?

- Det finns folk som svälter. Ris, bönor och andra basvaror som ransoneras ut genom månatliga kuponger räcker i genomsnitt i 14 dagar. Och hur kan ett folk mättas på bara ris och bönor? Du överlever, men inte mer.

Turismen till Kuba slår rekord och svarar för 40 procent av dollarintäkterna. Är det bra att västerlänningar åker till Kuba för att sola och bada eller bör landet bojkottas?

- Jag tycker att allt som bidrar till att bryta det kubanska folkets isolering är positivt. Turismen spelar en roll, för folk får en möjlighet att tala med utlänningar, berätta om sin situation och få information från andra länder. Vi brukar uppmana turister att ta med sig några böcker och lämna kvar, för många böcker är förbjudna. George Orwell är till exempel en förbjuden författare. Vi har bland annat genomfört en kampanj där vi stått på flygplatsen i Paris och delat ut böcker till turister på väg till Kuba för att få dem att sprida dem till folk de möter eller till oberoende bibliotek. Vi har även gjort en informationsbroschyr om Movimiento Todos Unidos, i pytteformat, som turisterna kan sprida. Turisterna kan hjälpa till med demokratiseringen. Isolering tjänar ingenting till!

Du uppmanar till en vänsterkritik mot Kuba, och menar att alternativet till Castro-regimen är en demokratisk frihetlig socialism. Finns det inte en risk att en sådan utveckling trots goda intentioner öppnar Kuba för okontrollerad kapitalism och imperialism?

- Den nuvarande regimen bryter mot alla traditionella vänsterideal som organisationsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet. Jag tror inte på en vänsterregim som inte låter högern uttala sig - alla har rätt till åsiktsfrihet.

- Den största risken är att Fidel Castro sitter kvar vid makten. Men jag är ingen optimist som tror att det kommer att bli bra direkt efter honom, det kan till och med bli värre. Men låt oss kämpa för att det åtminstone ska existera en opposition den dag Castro är borta, en mångfald av idéer, som kan formulera vilket samhälle de vill ha. Saknas civilt samhälle är det lätt för vem som helst att ta makten och kontrollera landet.

Skulle kapitalism vara bättre än dagens system?

- Otvivelaktigt ja - förutsatt att den respekterar formella demokratiska rättigheter.

En högerregering som står nära USA och till exempel stödjer deras krig i Irak - är det verkligen bättre?

- Ja. För då kan folk åtminstone arrangera stora demonstrationer mot kriget, som folk gjort i andra länder. Som jag säger, jag är inte optimist, men även det skulle vara bättre. Det finns ingen ursäkt för en regering att hindra folk att uttrycka sina åsikter och organisera sig fritt eller att oliktänkande fängslas.

Är USA ett bättre land än Kuba?

- Nej, jag tycker inte att det finns mycket av dygd i USA. Särskilt inte i dag när de säger sig vilja sprida demokrati genom bomber i Irak. Det är oacceptabelt!

Har vänstern svikit Kuba?

- Den har i alla fall gjort väldigt lite. Men visst finns det frihetliga grupper, till exempel i Uruguay, som stödjer oppositionen på Kuba.

Varför har det blivit så?

- Vi måste komma ihåg epokerna av Kalla kriget och av diktaturer i Latinamerika. Många chilenska och argentinska flyktingar såg Kuba som en förebild - trots det vill de flesta själva hellre bo i ett land som Sverige än på Kuba. Och trots att många i dag kan idka självkritik mot sina egna rörelser får Kuba inte alls kritiseras.

Hur kom du att engagera dig politiskt?

- Jag kom från Argentina till Kuba som treåring, för min far valde att flytta dit 1959. Han återvände snart till Argentina för att kämpa i gerillan, och dog där. Min mamma och jag blev kvar på Kuba. 1970 återvände vi till Argentina och som mycket ung engagerade jag mig i Partido revolutionario de trabajadores (Revolutionära arbetarpartiet) och sedan i gerillarörelsen Ejercito revolucionario popular, ERP. 1974 var jag en av många latinamerikaner som fick militär träning på Kuba. Två år senare återvände jag till Argentina och en kort tid senare ingick jag i en grupp från ERP som reste till Europa med målet att skaka fram pengar till den revolutionära kampen, genom bankrån och annat.

Har du arbetat direkt under den kubanska staten?

- När jag bröt med ERP, i Nicaragua, kontaktade jag den kubanska ambassaden och jobbade i några år i centralkommittén för det latinamerikanska departementet. Den tiden var jag statsanställd. Som en del av den revolutionära förtruppen ville jag återvända till Kuba för att stödja kampen i Latinamerika. Visst fick jag lön från staten men jag såg mig aldrig som bunden till den, utan som en fri revolutionär.

Stödde du regimen för att den var annorlunda på den tiden?

- Nej, det var mitt sätt att tänka som var annorlunda. När jag säger att den latinamerikanska revolutionära rörelsen inte såg någon annan väg än den totalitära, så inkluderas även jag i det sättet att tänka.

Har du förståelse i dag för dem som fortfarande tror på en revolutionär diktatur?

- Visst. Men det blir allt svårare för mig att förstå allt eftersom åren går. Jag har dragit slutsatser utifrån mina egna erfarenheter och det är vad jag tycker att varje människa bör göra. I dag kommer det protestbrev mot att en ”förrädare” som jag bjuds in till Sverige av Arbetaren och SAC. Förr i tiden skulle jag själv ha kunnat vara en av undertecknarna av ett sådant brev.

- Jag höll helt med om att den kubanska revolutionen var förebilden, den enda, och att den över huvud taget inte skulle kritiseras. Tanken var att göra detsamma i andra länder: Ta makten och göra slut på militären, borgarna och kungarna. Därefter på alla oliktänkande.

Hur har det varit möjligt för dig att gå från att helhjärtat stödja den kubanska revolutionen till att bli så kritisk som du är i dag?

- Jag hade ju rört mig i många länder i Latinamerika och Afrika. Tvivlen började sedan jag återvände till Kuba 1986 och såg under vilka omständigheter det kubanska folket faktiskt levde. Då började jag se motsättningar i mitt eget sätt att tänka. Det fick mig till en början att känna en enorm skuld, jag kände mig som en vekling. Men luften exploderade för mig 1989 då general Ochoa och min svärfar Tony de la Guardia avrättades. Och det berodde inte bara på att det var människor som stod mig nära, jag tror att jag hade dragit samma slutsatser ändå. Det blev mitt definitiva brott med det gamla synsättet, med idoliseringen av Kuba.

Kan du ändå känna stolthet över tiden du arbetade för den kubanska staten och som aktivist för en auktoritär revolution?

- Nej, jag ser det som att jag misstog mig rejält.

http://www.arbetaren.se/articles/raportage20041127

Fidel Castros totalitära kommunistregim förfogar över väldiga ekonomiska resurser (i själva verket hela ekonomin), som kan destineras till att oproportionerligt förstärka den repressiva apparat som behåller regimen vid makten. Detta (miss)bruk av den nationella ekonomin bakom folkets rygg, och till folkets men, resulterar bland annat i ett häpnadsväckande polisiärt maskineri, en allsmäktig säkerhetstjänst, en överdriven kontrollapparat samt ett utbrett fängelsesystem som i dag omfattar mer än 200 fängelser och interneringsläger.

Den kubanske dissidenten kolliderar dagligen med denna verklighet när han kämpar för att införa internationellt erkända demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. Avskedad från sitt jobb eller utsparkad från universitetet utan några som helst medel för att kunna artikulera och missionera sina reformvänliga krav, och med den ständiga risken att bli kastad i fängelse eller tvingad i exil, befinner sig dissidenten i ett sårbart tillstånd som individ och medborgare.

Andra rapporten från Kommissionen för assistans till ett fritt Kuba, www.cafc.gov/cafc/rpt/2006/68097.htm, en statlig enhet i USA, har klargjort denna beklagansvärda situation. Så förstår vi det när denna myndighet föreslår att 80 miljoner dollar inom loppet av två år används för att förstärka det kubanska oberoende civila samhället, främja utbytet inom utbildning och olika yrkesområden, bryta Castroregimens informationsblockad och understödja ett större engagemang från det internationella samfundet.

Denna solidariska och humanitära hjälp avspeglar dessutom att USA har förstått Castroregimens nuvarande intention att sätta den despotiska successionen emot den demokratiska utveckling Kubas demokrater önskar sig. På denna ondsinta intention har Washington svarat genom att erbjuda ett stort biståndspaket till en eventuell kubansk övergångsregering som åtar sig att respektera de mänskliga rättigheterna, genomföra fria och rättvisa val samt genomföra marknadsekonomiska reformer med jämlika möjligheter för alla. Bistånden gäller livsviktiga områden såsom hälsa, bostad, vatten, sanitet och utbildning.

Trots dessa lovvärda avsikter har Kommissionens rapport mött kritik från organisationer och personer både inom och utanför Kuba. En del tolkar till exempel den ekonomiska hjälpen till dissidentrörelsen som tecken på utländsk inblandning i interna angelägenheter. De förbiser då att respekt för de mänskliga rättigheterna är en sak som åligger hela det internationella samfundet, samt att de nationella gränserna inte är ett hinder för att undsätta medmänniskor som kämpar för sina fri- och rättigheter. Det märkliga är alltså inte att USA stödjer kubanska aktivister, utan att andra länder än i dag tvekar att sträcka ut en solidarisk hand.

Vissa tror att man genom ekonomiskt stöd till demokratikämpen ger Castroregimen argument för att fängsla honom/henne, anklagad för att gå USA:s ärenden. Verkligheten är att Fidel Castros regering inte behöver papper på utländska betalningar för att döma dissidenter till långa fängelsestraff på grund av ett demokratiskt engagemang. Listan av kubanska dissidenter som inte mottagit ett öre från grannlandet men ändå smakat Castros gulag är lång. (Dessutom har dissidenterna alltid möjligheten att säga nej till den erbjudna hjälpen ifall den strider mot den egna övertygelsen.)

Kritiker har också hävdat att den offentligjorda rapporten, samt själva existensen av Kommissionen, tar ifrån kubanerna deras huvudroll i byggande av ett nytt land. Men den som läser Kommissionens rapporter finner att i varje del där författarna talar om stödet till en eventuell kubansk övergångsregering, så betonas tydligt att det endast ska ges om och när denna regering ber om det. I dokumenten erkänns det kubanska folkets rätt att utöva sin suveränitet genom en demokratiskt vald regering. Med andra ord – ingen organisation, nationell eller utländsk, ingen individ, kuban eller icke kuban, bestämmer i dag om den föreslagna hjälpen blir accepterad eller ej. Denna uppgift tillkommer endast en eventuell kubansk övergångsregering under omvandlingen till demokrati, samt en demokratisk regering som tillkommit genom fria och rättvisa val.

Kubas demokrater har kämpat ihärdigt för att kubanisera vårt hemlands sak och internationalisera solidariteten med vårt folk. Kubaniseringen handlar om att bevisa för omvärlden att den viktigaste konflikten inte är den som Fidel Castro outtröttligt tjatar om, alltså USA:s konflikt med Kuba, utan de kubanska frihetssträvandenas konflikt med den nuvarande regimens totalitära anspråk. Internationaliseringen handlar om att öppna hela mänsklighetens ögon för kubanernas demokrati- och frihetssträvanden. Den internationella solidariteten med Kubas folk inbegriper självklart även det nordamerikanska folkets, en solidaritet som uttrycks i rapporterna från Kommissionen för assistansen till ett fritt Kuba.

Alexis Gainza Solenzal, chefredaktör för tidskriften Misceláneas de Cuba (www.misceláneasdecuba.net) och författare till boken Kuba sett ur exilen (Silc förlag, 2004)

http://www.miscelaneasdecuba.net/web/article.asp?artID=6435

Micro:
Nationalistiska organissationer är inget undantag från att vara kapade och kontrollerade av högre makter.

En sund nationalistisk rörelse skulle inte gå ut på att ställa till slagsmål med AFA personer, lika lite som en antifashistisk skulle det.

Att det är en del som är medvetna om konpirationen innom den nationalistiska rörelsen skulle mycket väl kunna vara en del av en smutskastningkampanj mot "vanliga" konspirationsmedvetna.

Om eliten lyckas så det att se ut som om konspirationsmedvetenhet är nära kopplat med nationalism, främligfientlighet och antisemitism så är det ju ett otroligt bra läge från deras sida.

Att någon av er som läser tror att nationalisterna vill väl kan ju tänka igenom om inte vänsterrörelsen tror att den vill väl också.

Bli din egen! Nationaist eller inte så kan man inte lita på någon illuminatistyrd organissation.

micro wrote:
Nationalistiska organissationer är inget undantag från att vara kapade och kontrollerade av högre makter.

En sund nationalistisk rörelse skulle inte gå ut på att ställa till slagsmål med AFA personer, lika lite som en antifashistisk skulle det.

Att det är en del som är medvetna om konpirationen innom den nationalistiska rörelsen skulle mycket väl kunna vara en del av en smutskastningkampanj mot "vanliga" konspirationsmedvetna.

Om eliten lyckas så det att se ut som om konspirationsmedvetenhet är nära kopplat med nationalism, främligfientlighet och antisemitism så är det ju ett otroligt bra läge från deras sida.

Att någon av er som läser tror att nationalisterna vill väl kan ju tänka igenom om inte vänsterrörelsen tror att den vill väl också.

Bli din egen! Nationaist eller inte så kan man inte lita på någon illuminatistyrd organissation.