Appar, överenskommelser som sägs rakt ut redan i första meddelandet och tiotusentals svenskar. Bortom klichén om miljonären och tjugoåringen har det blivit ett vardagligt fenomen – och betydligt mer mångskiftande än rubrikerna antyder. En resa på insidan.

Det finns ett enormt avstånd mellan bilden ordet frammanar och vad som faktiskt sker. Vid ordet ”sugardaddy” målar de flesta upp samma scen som ur en veckotidning: en åldrande miljonär, en klocka som kostar lika mycket som en bil, en bländad ung kvinna vid hans arm. Den svenska verkligheten är gråare och, just därför, mer intressant. Mannen som betalar är oftast en frånskild man i medelåldern med god lön, om än inte astronomisk, och ett privatliv tommare än han skulle önska. Den som tar emot är ofta en student eller en ung kvinna i arbetslivet som har svårt att få ekonomin att gå ihop vid månadens slut. Inga yachter, inga röda mattor. En kopp kaffe, ett samtal och, nästan alltid före den första dejten, något som i vilken annan romans som helst vore otänkbart: en förhandling.

För det är just det som skiljer sugardejting från alla andra sätt att lära känna någon: villkoren talas igenom från början. Vem bidrar med vad, hur ofta, hur långt var och en är beredd att gå. Det som i ett vanligt förhållande upptäcks bit för bit – om det finns exklusivitet, vad man förväntar sig av den andra, hur mycket var och en investerar – läggs här på bordet innan det börjar, nedskrivet i chatten i en app och med samma självklarhet som man gör upp vilken annan affär som helst. För dem som ägnar sig åt det är den uppriktigheten inte det skumma med saken. Det är själva lockelsen.

Fenomenet är inte nytt – det har alltid funnits relationer som korsats av pengar – men dess nuvarande form går att tidsbestämma. I Sverige fick sugardejting på nätet sitt genombrott omkring 2017, när de första sajterna byggda för ändamålet dök upp. Sedan dess har det upphört att vara en udda företeelse: i dag uppskattas omkring 60 000 personer delta i landet, spridda över alla samhällsskikt och alla städer. Plattformar som Sugar Daddy Planet fungerar som vilken annan dejtingapp som helst – profiler, foton, verifiering, meddelanden – med den enda skillnaden att korten ligger på bordet från första stund. Och, som nästan allt i dag, sker det mesta på telefonens skärm.

Och det har blivit synligt. Det som för ett decennium sedan viskades fram har i dag offentliga profiler, communities i sociala medier, reportage i pressen och till och med akademisk forskning som ägnas åt att förstå det. Stigmat har inte försvunnit – få berättar om det vid en familjemiddag – men fenomenet har trätt fram tillräckligt ur skuggorna för att det inte längre ska vara helt tabu att prata om det.

Det är värt att genast plocka isär ett par färdiga föreställningar. Den första, att det här bara handlar om äldre män på jakt efter unga tjejer. Intresset är inte enbart manligt: det finns även kvinnor som söker, och sugarmammor som fyller den roll som klichén reserverar för männen, om än färre. Den andra färdiga föreställningen är att det rör sig om en marginell och liten undre värld. Det gör det inte. Det är ett massfenomen, diskret men omfångsrikt, som samsas med de vanliga apparna i samma telefon och, många gånger, hos samma person: hon som en dag swajpar på Tinder och en annan öppnar en profil med mer uttalade förväntningar.

Och hur ser det ut på insidan? Det beror på – väldigt mycket. Under en och samma etikett ryms verkligheter som knappt liknar varandra. Det finns rent sällskapliga uppgörelser – att följa med på en affärsmiddag, en resa, ett evenemang dit det vore obekvämt att komma ensam – andra med en genuin romantisk laddning och andra som inbegriper sex, precis som många par som aldrig skulle använda ordet ”arrangemang”. Den mest seriösa forskning som gjorts i Sverige på området, ledd av Lena Gunnarsson och Sofia Strid vid Örebro universitet, byggde på intervjuer med verkliga sugarbabies och sugardaddies och kom fram till just det: en enorm mångfald. För många av de intervjuade kvinnorna var förbindelsen framför allt en ekonomisk uppgörelse, utan några större känslor inblandade. För andra skymtade däremot tillgivenhet, samhörighet och till och med känslan av att bli omhändertagen och uppskattad av någon mer världsvan.

I praktiken liknar ett typiskt ”arrangemang” mindre en enstaka transaktion än ett förhållande med kalender. Det finns oftast en överenskommen ersättning eller regelbundna presenter, en viss takt på dejterna – en eller två gånger i veckan, ibland mer sällan – och en zon, alltid förhandlad, kring vad som ingår och inte. Vissa varar bara några veckor; andra drar ut över flera år och övergår till slut i något som deras huvudpersoner, när det väl kommer till kritan, inte längre skulle kunna skilja från ett vanligt förhållande. Det som nästan aldrig saknas är samtalet i förväg: det inledande obehaget i att sätta siffror och gränser på något som kulturen lärt oss att leva som ren spontanitet.

Samma studie rymde ytterligare en avslöjande iakttagelse. En stor del av de intervjuade lade ner avsevärd möda på att ta avstånd från ett obekvämt ord: prostitution. De valde noga hur de skulle tala om ersättningen, om mötena, om sexet, i ett försök att övertyga sig själva om att det de ägnade sig åt var något annat. Den gränsen, mer mental än verklig, säger mycket om det obehag som fenomenet väcker hos dem som lever i det. Det är ingen slump att man i de nordiska länderna föredrar den neutrala termen ”sugardejting” framför det råare ”sugardaddy”: ett sätt att benämna det som låter mer som en dynamik mellan jämlikar än som en roll präglad av makt och ålder.

Den strävan efter symmetri krockar dock med några envisa siffror. En studie från plattformen Sugar Daddy Planet, med data från tjugoen europeiska länder, anger att den genomsnittliga åldersskillnaden i de verkliga konversationerna är nästan tjugo år. Tjugo år är många år: avståndet som brukar skilja den som just inlett vuxenlivet från den som redan har det ordnat. Det gör inte varje relation till ett övergrepp – det finns vuxna som väljer med öppna ögon – men det påminner om att utgångsläget sällan är jämlikt, hur mycket apparnas språk än vill påskina motsatsen.

Varför just nu? En del av svaret är ekonomiskt och svårt att komma runt. Den generation som använder de här apparna mest är också den som dras med skenande hyror, studier på lån och jobb som kommer och går. I det landskapet kan en månatlig ersättning väga tungt i mer än ett beslut. Men att reducera allt till pengar vore att stanna halvvägs. Det finns också något tidstypiskt. Efter år av flytande relationer, av samtal som inte leder någonstans och av förväntningar som ingen vågar säga högt, har löftet om att veta exakt vad som gäller en egen dragningskraft. Sugardejting uppfann inte längtan efter tydlighet; det gjorde den bara till en modell med namn, regler och egen app.

Över hela det här landskapet vilar en lag som i Sverige inte är någon småsak. Sedan 1999 – och landet var först i världen med det – är det ett brott att köpa sex, medan det inte är olagligt att sälja: lagen riktar sig mot den som betalar, aldrig mot den som tar betalt. Den oundvikliga frågan är var sugardejting då passar in, och svaret hänger på en nyans. Om det mellan parterna finns en överenskommelse, uttalad eller underförstådd, om pengar eller presenter i utbyte mot sexuella handlingar, faller det utbytet helt inom det lagen förbjuder, och den som begår brottet är den som betalar.

När det inte ingår sex är däremot relationen mellan vuxna helt laglig. Gränsen kan i praktiken vara mycket tunn, och det är den som håller fenomenet i ett slags rättslig gråzon som med jämna mellanrum blåser nytt liv i debatten. Det enda som inte tillåter minsta tvetydighet är åldern: allt det här vilar på vuxna, och varje inblandning av en minderårig upphör omedelbart att vara en dejtingfråga och blir ett allvarligt brott.

Sett på nära håll låter sig sugardejting inte fångas av de enkla etiketter man brukar avfärda det med. Det är varken den saga som vissa profiler utlovar eller den bild av förfall som dess hårdaste kritiker målar upp. Det är något mer prosaiskt och, samtidigt, mer avslöjande: en överenskommelse mellan två personer som har bestämt sig för att säga högt det som i andra relationer stannar i det outtalade, med allt vad det innebär av ärlighet och obehag på en och samma gång. Det växer, det normaliseras och, framför allt, det gömmer sig inte längre. Och kanske är det mest intressanta inte att skynda sig att döma det, utan att lägga märke till vad dess framgång avslöjar om hur vi förhåller oss till varandra i dag – och om hur mycket tid, ensamhet och pengar väger, i kärleken och utanför den.

Källor

Sugardejting förklarat – och varför det inte längre är tabu

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här