Människans utveckling har påverkats av kalendrar, och de kalendrar vi använder har förändrats genom historien. Antikens författare, såsom Aristoteles, Apollonios från Rhodos och andra, dokumenterade traditioner hos arkadierna, ett grekiskt folk som hävdade att de hade levt i landet ”innan månen fanns på himlen”. Detta begrepp kallas ibland Proselenos, vilket betyder ”de som fanns före månen”. Om detta stämde kan människorna ha hållit reda på tiden genom djurens vandringar, växtlighetens cykler och lokala vädermönster.
Kalendrar som går tillbaka tiotusen år var anpassade efter månens cykler. En verklig månmånad varar ungefär 29,5 dagar. Tolv sådana cykler motsvarar 354 dagar. Forntida civilisationer som använde denna kalender lade till en extra, trettonde månad med några års mellanrum när de märkte att kalendern började förskjutas i förhållande till årstiderna, en process som kallas interkalation. Senare övergick de till den metonska cykeln, där sju extra månader läggs till under en period på 19 år. Den hebreiska kalendern använder fortfarande denna cykel i dag.
Romulus, Roms mytiske förste kung och grundare, sägs ha infört en solkalender med tio månader. Namnen september, oktober, november och december kommer från de latinska orden för sju, åtta, nio och tio. De övriga månaderna har fått nya namn efter gudar, ritualer och, i två fall, kejsare. Juli hette ursprungligen Quintilis och var den femte månaden, men döptes om för att hedra Julius Caesar. Augusti hette ursprungligen Sextilis och var den sjätte månaden, men fick ett nytt namn för att hedra den romerske kejsaren Augustus Caesar. Året med tio månader började vid vårdagjämningen i mars och slutade i december, då kalenderåret upphörde. Vinterns återstående 61 dagar betraktades som en namnlös tidsperiod, fram till dess att vårdagjämningen observerades och kalendern började om. Omkring 713 f.Kr. införde Romulus efterträdare, Pompilius, månaderna Januarius och Februarius för att även omfatta vintern.
I sin bok Världar i kollision (Worlds in Collision) avslöjar Immanuel Velikovsky att nästan alla forntida civilisationer använde en kalender med 360 dagar. Han hävdade att en katastrofal händelse omkring 700-talet f.Kr. förändrade årets längd från 360 dagar till 365,25 dagar. Velikovsky kopplade detta till den bibliska händelsen i Andra Kungaboken 20 och Jesaja 38, där kung Hiskia får uppleva ett mirakel och skuggan på Ahas solur rör sig tio grader bakåt.
Den julianska kalendern infördes år 45 f.Kr. för att rätta till det gamla, förvanskade kalendersystem som hade införts av Romulus och Pompilius. Detta system kontrollerades av politiker och präster som regelbundet lade till eller drog ifrån dagar för att förlänga sina mandatperioder, skjuta upp val eller ändra tidsfrister för skattebetalningar. Den julianska kalendern, som inspirerades av egyptiska astronomer i Alexandria, är en solkalender med ett år på 365,25 dagar och ett skottår vart fjärde år.
Den 15 oktober 1582 infördes den gregorianska kalendern, som är det system vi använder i dag. Den infördes av påven Gregorius XIII för att korrigera felaktigheterna i den julianska kalendern, som år 1582 hade hamnat tio dagar ur fas med solåret. Det nya gregorianska kalendersystemet fastställde att skottår infaller vart fjärde år, med undantag för årtal som slutar på ”00”, vilka måste vara delbara med 400 för att räknas som skottår. Därefter ströks tio dagar ur historien, och den 4 oktober 1582 följdes omedelbart av den 15 oktober 1582. Tack vare denna förändring avviker den gregorianska kalendern med endast 26 sekunder från solåret, och det tar ungefär 3 300 år innan kalendern förskjuts med en enda dag.
När påven Gregorius ändrade kalendern 1582 betraktade protestantiska och östortodoxa länder korrigeringen som en katolsk konspiration. Under flera århundraden kunde en gränspassage i Europa innebära att man reste mellan tio och tretton dagar bakåt eller framåt i tiden. Den östortodoxa kyrkan använder i dag en reviderad juliansk kalender.
Om man delar solåret i perioder om 28 dagar, vilket anges som en genomsnittlig måncykel, får man 13 månader med en dag över, eller två under skottår. I detta system börjar varje månad på en söndag och slutar på en lördag. Den extra dagen firas som en helgdag. Även om denna kalender med 13 månader aldrig antogs av några dominerande imperier föreslogs den 1849 under namnet den positivistiska kalendern och 1902 som den internationella fasta kalendern. Kalendern var så effektiv att George Eastman införde den vid Eastman Kodak Company, där den användes internt från 1928 till 1989.
gregreese.substack.com, Kalendersystemens utveckling genom historien
