Den ryske presidenten förklarar hur den amerikanska regeringens illegala militära invasioner av Irak, Libyen och Syrien genom åren kulminerat i instabilitet i Europa, och är direkt relaterade till nuvarande sammanbrott av internationell rätt och diplomati.
- ”Det är välkänt att vi i 30 år ihärdigt och tålmodigt försökt nå en överenskommelse med de ledande Natoländerna.”
- ”I åtta år, åtta oändligt långa år, har vi gjort allt för att lösa situationen (i Ukraina) med fredliga, politiska medel. Allt har varit förgäves.”
- ”De försökte förstöra våra traditionella värderingar och tvinga på oss sina falska värderingar som skulle urholka vårt folk inifrån.”
- ”All ytterligare expansion av den nordatlantiska alliansens infrastruktur eller fortsatta ansträngningar att få ett militärt fotfäste på det ukrainska territoriet är oacceptabelt för oss.”
35 sekunder. Så mycket fick det svenska folket höra av det halvtimmeslånga historiska talet om förklaringen till varför Europa nu ställts inför den allvarligaste krigssituationen sedan andra världskriget, sedan klippte den skattefinansierade statskanalen SVT sändningen.
Putins tal översatt till svenska:
Kära medborgare i Ryssland. Kära vänner.
I dag anser jag det nödvändigt att återigen tala om de tragiska händelserna som äger rum i Donbass, och nyckelfrågorna för att garantera säkerheten i Ryssland.
Låt mig börja med vad jag sa i mitt anförande den 21 februari i år. Jag talade om det som orsakar oss alldeles särskilda bekymmer och oro, om de grundläggande hoten som år efter år, steg för steg, oförskämt och ohederligt skapas av oansvariga politiker i väst i förhållande till vårt land. Jag åsyftar Natoblockets utvidgning österut, vilket flyttar dess militära infrastruktur allt närmare de ryska gränserna.
Det är välkänt att vi i 30 år ihärdigt och tålmodigt försökt nå en överenskommelse med de ledande Natoländerna om principerna om jämlik och odelbar säkerhet i Europa. Som respons på våra förslag har vi utan undantag mött antingen cynisk desinformation och lögner, eller försök till påtryckningar och utpressning, medan den Nordatlantiska alliansen har fortsatt att expandera trots våra protester och vår oro. Dess militära apparat rör på sig och, som jag sa, den närmar sig våra gränser.
Varför händer allt detta? Varifrån kommer detta oförskämda sätt att tala ner till oss från en position av självtillräcklighet, ofelbarhet och låt-gå-mentalitet? Varifrån kommer den föraktfulla och arroganta inställningen till våra intressen och fullständigt legitima krav?
Svaret är enkelt, allt är tydligt och uppenbart. Sovjetunionen försvagades i slutet av 1980-talet och kollapsade sedan helt. Denna erfarenhet borde tjäna som en god lärdom för oss, för den har visat oss att maktens och viljans förlamning är det första steget mot att falla i total förnedring och glömska. Vi förlorade självförtroendet för endast ett ögonblick, men det var tillräckligt för att störa maktbalansen i världen.
Detta har lett till att de tidigare fördragen och överenskommelserna inte längre är i kraft. Övertalning och förfrågningar hjälper inte. Allt som inte passar hegemonin, makthavarna, förklaras som arkaiskt, förlegat och onödigt. Och vice versa: allt som verkar vara fördelaktigt för dem framställs som den ultimata sanningen, drivs igenom till varje pris och med alla medel. Avvikare tvingas in i ledet.
Det jag talar om nu gäller inte bara Ryssland, och Ryssland är inte det enda landet som oroas av detta. Detta gäller hela systemet för internationella relationer, och ibland till och med USA:s allierade själva. Efter Sovjetunionens kollaps påbörjades en omdelning av världen, och de normer för internationell rätt som hade utvecklats vid den tiden – och de viktigaste, grundläggande normerna som antogs i slutet av andra världskriget och konsoliderade till stor del dess resultat – började störa dem som utropade sig själva som vinnare i det kalla kriget.
Naturligtvis var det nödvändigt att i praktiken, i internationella relationer och i lagarna för deras reglering, ta hänsyn till förändringar i situationen i världen och i själva maktbalansen. Detta borde dock ha gjorts professionellt, smidigt, tålmodigt, med hänsyn till och respekt för alla länders intressen och förståelse för det egna ansvaret. Men nej – istället såg vi ett tillstånd av eufori skapat utifrån känslan av absolut överlägsenhet, en slags modern form av absolutism, i kombination med den låga kulturella standard och arrogansen hos dem som formulerade och drev igenom beslut som passade bara dem själva. Situationen tog en annan vändning.
Du behöver inte leta länge efter exempel. Först, utan godkännande från FN:s säkerhetsråd, genomförde de en blodig militär operation mot Belgrad, med hjälp av flygplan och missiler – mitt i Europas centrum. Bombningen av fredliga städer och livsviktig infrastruktur pågick i flera veckor. Vi måste påminna oss om dessa fakta, eftersom en del västerländska kollegor föredrar att glömma dem. När vi nämner händelsen undviker de att tala om internationell rätt och betonar istället omständigheterna, vilka de tolkar på det sätt de anser lämpligt.
Sedan kom turen till Irak, Libyen och Syrien. Den olagliga användningen av militärt våld mot Libyen och förvrängningen av alla beslut från FN:s säkerhetsråd i den libyska frågan ledde till fullständig förstörelse av landet, till uppkomsten av en enorm härd av internationell terrorism, till det faktum att landet störtades in i en humanitär katastrof som inte har upphört på många år, in i ett inbördeskrig som fortsatte i åratal. Tragedin som drabbade hundratusentals, ja till och med miljoner människor, inte bara i Libyen utan i hela regionen, gav upphov till en massflykt från Nordafrika och Mellanöstern till Europa.
Ett liknande öde bereddes för Syrien. Stridsoperationerna som genomfördes av den västra koalitionen på detta lands territorium, utan den syriska regeringens samtycke och FN:s säkerhetsråds godkännande, kan endast definieras som aggression och intervention.
En speciell plats i den här serien av händelser upptas naturligtvis av invasionen av Irak, också utan några rättsliga skäl. Som förevändning valde de påstått tillförlitlig information, tillgänglig i USA, om förekomsten av massförstörelsevapen i Irak. Som bevis på detta visade USA:s utrikesminister upp, offentligt, inför hela världens ögon, ett provrör med ett vitt pulver och försäkrade alla att detta var det kemiska vapnet som utvecklats i Irak. Så visade det sig att allt detta var en bluff: det fanns inga kemiska vapen i Irak. Otroligt och chockerande, men sant. Vi bevittnade lögner på högsta statliga nivå och uttalade från FN:s talarstol. Som resultat fick vi se enorma förluster i människoliv, skador, förstörelse och en kolossal våg av terrorism.
Läs mer på nyadagbladet.se, Därför gick Ryssland in i Ukraina – här är hela krigsförklaringen
