Mofo wrote:

Socialism är fördelning av ekonomin och därför inte förentligt med kapitalismens ståndpunkt. Snacka inte goja jag har läst på hemläxan. Vad för slags individ ger kapitalism upphov till? Varför va bra på nåt annat än att tjäna pengar. Så lite som möjligt för så mycket pengar som möjligt...

micro wrote:
Nationalistiska organissationer är inget undantag från att vara kapade och kontrollerade av högre makter.

En sund nationalistisk rörelse skulle inte gå ut på att ställa till slagsmål med AFA personer, lika lite som en antifashistisk skulle det.

Att det är en del som är medvetna om konpirationen innom den nationalistiska rörelsen skulle mycket väl kunna vara en del av en smutskastningkampanj mot "vanliga" konspirationsmedvetna.

Om eliten lyckas så det att se ut som om konspirationsmedvetenhet är nära kopplat med nationalism, främligfientlighet och antisemitism så är det ju ett otroligt bra läge från deras sida.

Att någon av er som läser tror att nationalisterna vill väl kan ju tänka igenom om inte vänsterrörelsen tror att den vill väl också.

Bli din egen! Nationaist eller inte så kan man inte lita på någon illuminatistyrd organissation.

bumblebee wrote:
Quote:

Mofo:
Jag sa aldrig att jag va kommunist eller att jag stod bakom Stalin. Försök inte klistra in en massa citat o länkar om det. Riktig socialism har aldrig funnits o det närmaste är Kuba.

Kuba? Du är fan inte klok överhuvudtaget!

Har du träffat nån exilkuban som råkat ut för ditt socialistiska förtryck? De lär inte hålla med dig ett piss!

Quote:

Jag åkte till Kuba två veckor i början av sommaren och tog med mig The rough guide to Cuba, den pinfärska tredje upplagan som damp ned dagen innan jag reste. En perfekt reskompis för demokratituristen? Sällan.

Sist jag var på Kuba köpte jag en gräslig Lonely planet-bok i en turistbutik. I den står det till exempel att Havanna, till skillnad från andra latinamerikanska storstäder, inte har någon slum. Naja, som så många sanningar om Kuba är den högst relativ: Förfallet gör att Havanna ser ut att ha bombarderats. Som Sarajevo för en tio år sen, tänker jag mig.

The rough guide är dock inte ett dyft bättre. Snarare tvärtom.

Här kan vi till exempel läsa att även om press, radio och tv kontrolleras och censureras av staten, så har det fått den trevliga följden att medierna i Kuba är inriktade på att producera ”socially valuable content, refreshingly free of any concern for high ratings and commercial success.”

Och varför finns det inte några böcker i Kubas bokhandlar, förutom Che-biografier och en och annan möglig naturkunskapsbok från 70-talet? Jo, förklarar våra guider Fiona McAuslan och Matt Norman, under den så kallade speciella perioden – sedan Sovjetunionen upplöstes och med den stödet till det kubanska broderfolket – har det rått brist på papper.

Cubanet beskrivs som ett insiktsfullt forum för den politiska oppositionen, ”so conspicuous by its absence on the island itself”. Hur många politiska fångar krävs för att göra oppositionen synlig för en guideboksförfattare? Fler, åtminstone, än de drygt 70 fångar som fortfarande sitter inne efter Kubavåren 2003.

2003? Ja, det var faktiskt i mars det året som regimen slog till mot oppositionen – inte 2002, som The rough guide påstår i den enda mening på 640 sidor som ägnas åt Varelaprojektet och demokratirörelsen. Låt mig gissa att faktarutan på 37 rader om de fem fängslade kubanska spionerna i USA har granskats av Ministerio del Interior innan den gick i tryck.

Att den fantastiska kubanska sjukvården går på knäna och saknar mediciner beror förstås på USA:s handelsembargo, fortsätter vår råa guide att förklara. Embargot är ett gissel och jag skulle gärna se ett McDonalds i varje gathörn i Havanna (det vore ett lyft för det kubanska köket). Men mat, mediciner och böcker hör i alla fall till de saker som inte blockeras.

Men inte är det misär och förtryck på hemmaplan som har fått så många kubaner att riskera livet på allt som flyter (eller inte) för att ta sig till det förlovade landet i norr. Nej, istället sjappar de för att USA:s Cuban Adjustment Act skapar en orättfärdig morot för kubanerna, som Miamimaffian tvingat igenom för att kunna visa upp desperata flyktingar i USA:s medier. Jojo.

Och så kan man fortsätta lista exempel på hur The rough guide vilseleder sina läsare. Medvetet? Ja, man kan rimligen inte få en guidebok så uppåt väggarna – till råga på allt i tre upplagor – av misstag.

Kanske tror The rough guides redaktörer att alla som åker till Kuba gör det för att uppleva myten om salsa, rom och revolution. Och då fyller boken väl sitt syfte: Med The rough guide som sällskap behöver man inte känna dåligt samvete för att man gör kubanernas misär till en turistattraktion.

2005-08-13 17:18

http://www.mothugg.se/2005/08/13/the-rough-guide-to-castroland/

Quote:

Jorge Masetti bytte sida och kämpar nu mot Castro - men för socialismen
Läs mer

Temasida: Kuba

Jorge Masetti har vigt större delen av sitt liv åt revolutionär kamp, bland annat i den argentinska gerillagruppen ERP, efter att han specialutbildats och tränats militärt på Kuba som 19-åring. Han såg Kuba som den självklara förebilden, inte minst för alla Latinamerikas länder.

I dag tycker han att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är vettigare ledstjärnor och tror inte alls på idealet att ett politisk parti ska ta makten och behålla den genom diktatur. Därför är han mycket kritisk till Fidel Castros regim och representant för Movimiento Todos Unidos (Rörelsen alla tillsammans), MTU, ett nätverk av oppositionella grupper på Kuba.

Jorge Masetti kallar sig fortfarande ”aktivist för revolutionen”, men i dag ligger hans sympatier hos den frihetliga vänstern.

Existerar det en vänsteropposition på Kuba i dag?

- Det är svårt att tala om den kubanska oppositionen i termer av höger och vänster, eftersom det inte finns någon åsiktsfrihet. Jag träffade nyligen en oppositionell kuban på besök i Frankrike som kallade sig ”liberal”, och när jag pratat en stund med honom insåg jag att han inte hade en aning om vad liberalism står för, politiskt. Han hade heller ingen kunskap om vad anarkismen är och anarkismens historia på Kuba. Därför har de flesta grupper väldigt enkla programförklaringar, inriktade på kritik mot den auktoritära pressen, propagandan och så vidare, och förespråkar åsiktsfrihet, organisationsfrihet, fria fackföreningar, respekt för mänskliga rättigheter med mera.

- Men visst finns det grupper inom MTU, som definierar sig som vänster, bland annat tre socialdemokratiska grupper och även trotskister och frihetliga socialister - och dessutom grupper av oberoende läkare, grupper som organiserar oberoende bibliotek, journalister med flera som kan vara mer vänster än vad de ens själva är medvetna om. Många associerar vänster med regimen och vill därför inte ta ordet i sin mun, men om du talar politik med dem och går på djupet med vad de tycker är de vänster. Men det finns alla typer av politiska strömningar representerade.

Går det att mäta hur stor oppositionen är?

- Jag skulle vilja säga att oppositionen växer, vilket man kan mäta i antalet aktiviteter som försiggår, hemliga möten, uttalanden som läggs ut på internet, med mera. Även efter den repressiva vågen i mars 2003, då 75 personer greps och dömdes i summariska rättegångar till långa fängelsestraff upp till 28 år, anklagade för samarbete med USA, växer oppositionen. Folk känner allt mer att de inte har något att förlora. När du väl har bestämt dig för att tänka själv och tala högt om det du tänker, även om du inte ens organiserar dig i någon grupp, förlorar du din position, ditt jobb, allt. Det gör att folk inte längre känner rädsla.

Ligger det något i anklagelserna mot de 75 dömda?

- Nej. Låt mig ta journalisten och poeten Raúl Rivero som exempel. Hade det funnits några bevis borde de ha kunnat presentera dem vid rättegången. De enda bevisen mot honom var att han hade en videokamera som han tagit emot från exil-kubaner i Miami, en kamera, en skrivmaskin och en dator - helt normala arbetsverktyg för en oberoende journalist.

Hur är situationen för dessa fångar i dag?

- Hector Palacio är ett konkret exempel. Han är en före detta funktionär som gått över till oppositionen. Han dömdes till 28 års fängelse. Sedan tre månader tillbaka är han inlagd på sjukhus för hälsoproblem. Han hade inte fått tillgång till en enda strimma dagsljus.

- Fångarna har bara rätt till ett besök var tredje månad, och detta kan ställas in helt godtyckligt. Många har drabbats av hälsoproblem.

För Fidel Castro och de Castrovänliga grupperna även i Sverige är alla oppositionella kubaner agenter för USA. Ser du dig själv som en agent för USA?

- Inte på minsta sätt. Att bunta ihop folk och generalisera på det sättet tror jag inte alls på. Man ska komma ihåg att det även i USA finns skilda politiska uppfattningar och att det bland exil-kubanerna i Miami, som ofta buntas ihop och kallas högerextrema, finns en stor mångfald - bland annat många gamla revolutionärer som hamnat där i exilen. Det är ett synsätt som lever kvar sedan ryska revolutionen 1917 - att alla som inte håller med till fullo är fiender.

Svensk-Kubanska föreningen är mycket kritiska till MTU. De hävdar bland annat att ledande företrädare haft överläggningar med Colin Powell i Washington 2003, att ni samarbetar med företrädare för Kubansk-amerikanska stiftelsen i Miami, CANF, som de hävdar är en paraplyorganisation för terrororganisationer, samt att MTU på olika vägar finansieras av grupper i USA, inklusive CIA. Hur ser du på den kritiken?

- Företrädare kan svårligen ha träffat Colin Powell under 2003 eftersom inga dissidenter har getts tillstånd att resa till USA. MTU:s representant i USA är en aktiv socialdemokrat som inte har några relationer med Bush-administrationen och jag tror att jag som är officiell representant i Europa borde fått kännedom om det i så fall. CANF är en grupp som jag inte på minsta sätt sympatiserar med och MTU tar tydligt ställning mot USA:s embargo liksom mot USA:s senaste åtstramningar vad gäller resor till Kuba med mera. Visst har olika grupper inom MTU fått pengar av grupper i USA, men aldrig direkt av regimen - det tillåter inte embargot. Och det rör sig om mindre summor som huvudsakligen använts till stöd till de politiska fångarna och deras familjer. Eftersom jag inte har och aldrig haft några kontakter med CIA har jag ingen kännedom om något stöd från dem.

För trettonde året i rad sade FN:s generalförsamling den 28 oktober nej till USA:s embargo mot Kuba med 179 röster mot 4 (USA, Israel, Marshallöarna och Palau). Finns det några möjligheter att tvinga USA att upphöra med embargot?

- Jag tror inte tyvärr inte mycket på att institutioner som FN kan förändra något för Kuba, varken vad gäller embargot eller brotten mot mänskliga rättigheter, som FN får årliga rapporter om.

- Sorgligt nog har vi just bevittnat en Bush-triumf i USA. En annan administration hade eventuellt kunnat närmat sig EU:s position gentemot Kuba, men det kommer absolut inte Bush-administrationen att göra. Jag känner inte minsta optimism där.

Den 6 maj lanserade USA ett nytt program för att destabilisera regimen på Kuba med syfte att störta Castro. Varför tror du att USA vidtog dessa åtgärder?

- I programmet ingick bland annat restriktioner för kubaner i exil att skicka pengar till anhöriga på Kuba och färre släktresor. Det var rent valfläsk! Bush ville vinna röster i Florida och gjorde det också.

Tror du att det finns en risk att USA invaderar Kuba?

- Nej, inte med tanke på de problem USA har att tackla i Mellanöstern. Jag tror att det kan bli farligare efter Fidel Castro. Så länge diktaturen består får USA sakta men säkert kontroll över Kuba genom de affärer man gör. USA är huvudsaklig exportör av jordbruksprodukter till Kuba i dag, eftersom man har lyft de paragrafer i embargot som handlar om medicin och livsmedel. Därför behövs ingen militär invasion.

Brittiska fackföreningsrörelsen TUC har beslutat att stärka sina kontakter med den kubanska fackföreningsrörelsen, Central de Trabajadores de Cuba, CTC. Hur ser du på CTC:s roll och hur tycker du att fackföreningar ska förhålla sig när det gäller Kuba?

- CTC ska inte kallas för en fackförening utan för en repressiv organism, helt underställd kommunistpartiet - som jag inte ens vill kalla kommunistparti utan hellre Fidels parti, för det kännetecknas av maktkoncentration till en man. Det mest konstruktiva fackföreningar i Europa kan göra är att stödja försök till oberoende facklig organisering eller åtminstone uppmana till att det ska finnas kritiska, demokratiska strömningar inom CTC.

Från Castros vänner brukar framhållas att valen på Kuba är fria och demokratiska. De hävdar att valen inte styrs av kommunistpartiet utan är personval. Hur ser du på valen?

- Dessa berömda kubanska val till parlamentet som kallas folklig makt, har mycket av makt och lite av folkligt inslag. Det bygger på en lista som kommunistpartiet föreslår. Detta parlament träffas bara fyra dagar per år. Tittar du på lokalvalen finner du samma namn som i kommunistpartiet.

Kan det kallas demokrati?

- Inte på minsta sätt.

Varelaprojektet har samlat in sammanlagt 25 000 namn för politiska och ekonomiska förändringar på Kuba. Hur ser du på detta initiativ?

- Det utgår från en konstitutionell möjlighet att tillräckligt många namnunderskrifter från folket ska kunna leda till förändringar i konstitutionen. Men Fidel Castro svarade på detta genom att förändra konstitutionen och ta bort den möjligheten. Projektet växte och fick folk ut på gatorna vilket var viktigt och jag ser det som mycket positivt.

Medierna på Kuba kontrolleras av partiet, finns det trots detta någon debatt om Kubas framtid i dessa medier? Om inte, hur informerar sig kubanerna?

- Information sprids från mun till mun. Men ett stort problem är bristen på information. Tevenyheterna bygger på statliga dekret och redovisar inte om det förekommit spontana demonstrationer. Det finns ingen öppen debatt i media. Hemmagjorda satellitmottagare för att få in utländska tevekanaler är förbjudna. Enda möjligheten till alternativ information är att få in utländska radiokanaler.

Det spekuleras i vad som ska hända den dag Fidel Castro är borta. En del tror att hans bror, Raúl, kommer ta över. Vad tror du?

- Det finns ingen självklar efterträdare, det finns flera möjliga kandidater och många olika möjliga scenarier. Det skulle inte förvåna mig om vi får se en omfamning mellan de mest reaktionära högerkubanerna i Miami och dagens byråkrater. det är vad jag fruktar mest. Nomenklaturan närmast Fidel Castro blir allt mer kapitalistisk.

- Det bästa vore om oppositionen kunde växa sig stark så att det finns folk på Kuba som kan stå emot trycket från USA.

Har partimedlemmar över lag skott sig på sina positioner?

- Inte över lag, men några, särskilt de i Fidels närmaste krets.

Det brukar framhållas att Kuba har mycket högre levnadsstandard än grannländerna vad gäller till exempel hälsovård och utbildning. Vad är din uppfattning?

- Sedan många år tillbaka har två myter konsoliderats: den om hälsovården och den om utbildningen. Men sedan Sovjetunionens fall lever befolkningen i misär, precis lika illa som folk i andra latinamerikanska länder. Dessutom har de inte ens rätten att protestera.

- Kuba har aldrig varit på den låga nivå som många andra länder i Latinamerika. På 1950-talet hade Kuba en högre levnadsstandard än till exempel Frankrike och Belgien.

Men visst finns det fler läkare på Kuba?

- Det finns fler läkare, men de saknar resurser att arbeta. Går du till ett sjukhus i Havanna i dag är resurserna obefintliga. Du måste ha med dig egna lakan, en egen lampa, det finns ingen tråd för att sy sår? Den medicin som finns reserveras för utlänningar och för partibyråkraterna.

Har inte alla barn har rätt till skolgång?

- Jo, men lärarbristen är enorm. Den senaste tiden har lärare snabbutbildats på tre månader, och vilken nivå har de? Ingen kuban kan leva på sin lön från staten. Folk måste hitta andra sätt att försörja sig; stjäla från arbetsplatsen, sälja saker till turister eller annat. Många lärare, ingenjörer och läkare föredrar att köra taxi åt utlänningar hellre än att utöva sina yrken.

Svälter folk i landet?

- Det finns folk som svälter. Ris, bönor och andra basvaror som ransoneras ut genom månatliga kuponger räcker i genomsnitt i 14 dagar. Och hur kan ett folk mättas på bara ris och bönor? Du överlever, men inte mer.

Turismen till Kuba slår rekord och svarar för 40 procent av dollarintäkterna. Är det bra att västerlänningar åker till Kuba för att sola och bada eller bör landet bojkottas?

- Jag tycker att allt som bidrar till att bryta det kubanska folkets isolering är positivt. Turismen spelar en roll, för folk får en möjlighet att tala med utlänningar, berätta om sin situation och få information från andra länder. Vi brukar uppmana turister att ta med sig några böcker och lämna kvar, för många böcker är förbjudna. George Orwell är till exempel en förbjuden författare. Vi har bland annat genomfört en kampanj där vi stått på flygplatsen i Paris och delat ut böcker till turister på väg till Kuba för att få dem att sprida dem till folk de möter eller till oberoende bibliotek. Vi har även gjort en informationsbroschyr om Movimiento Todos Unidos, i pytteformat, som turisterna kan sprida. Turisterna kan hjälpa till med demokratiseringen. Isolering tjänar ingenting till!

Du uppmanar till en vänsterkritik mot Kuba, och menar att alternativet till Castro-regimen är en demokratisk frihetlig socialism. Finns det inte en risk att en sådan utveckling trots goda intentioner öppnar Kuba för okontrollerad kapitalism och imperialism?

- Den nuvarande regimen bryter mot alla traditionella vänsterideal som organisationsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet. Jag tror inte på en vänsterregim som inte låter högern uttala sig - alla har rätt till åsiktsfrihet.

- Den största risken är att Fidel Castro sitter kvar vid makten. Men jag är ingen optimist som tror att det kommer att bli bra direkt efter honom, det kan till och med bli värre. Men låt oss kämpa för att det åtminstone ska existera en opposition den dag Castro är borta, en mångfald av idéer, som kan formulera vilket samhälle de vill ha. Saknas civilt samhälle är det lätt för vem som helst att ta makten och kontrollera landet.

Skulle kapitalism vara bättre än dagens system?

- Otvivelaktigt ja - förutsatt att den respekterar formella demokratiska rättigheter.

En högerregering som står nära USA och till exempel stödjer deras krig i Irak - är det verkligen bättre?

- Ja. För då kan folk åtminstone arrangera stora demonstrationer mot kriget, som folk gjort i andra länder. Som jag säger, jag är inte optimist, men även det skulle vara bättre. Det finns ingen ursäkt för en regering att hindra folk att uttrycka sina åsikter och organisera sig fritt eller att oliktänkande fängslas.

Är USA ett bättre land än Kuba?

- Nej, jag tycker inte att det finns mycket av dygd i USA. Särskilt inte i dag när de säger sig vilja sprida demokrati genom bomber i Irak. Det är oacceptabelt!

Har vänstern svikit Kuba?

- Den har i alla fall gjort väldigt lite. Men visst finns det frihetliga grupper, till exempel i Uruguay, som stödjer oppositionen på Kuba.

Varför har det blivit så?

- Vi måste komma ihåg epokerna av Kalla kriget och av diktaturer i Latinamerika. Många chilenska och argentinska flyktingar såg Kuba som en förebild - trots det vill de flesta själva hellre bo i ett land som Sverige än på Kuba. Och trots att många i dag kan idka självkritik mot sina egna rörelser får Kuba inte alls kritiseras.

Hur kom du att engagera dig politiskt?

- Jag kom från Argentina till Kuba som treåring, för min far valde att flytta dit 1959. Han återvände snart till Argentina för att kämpa i gerillan, och dog där. Min mamma och jag blev kvar på Kuba. 1970 återvände vi till Argentina och som mycket ung engagerade jag mig i Partido revolutionario de trabajadores (Revolutionära arbetarpartiet) och sedan i gerillarörelsen Ejercito revolucionario popular, ERP. 1974 var jag en av många latinamerikaner som fick militär träning på Kuba. Två år senare återvände jag till Argentina och en kort tid senare ingick jag i en grupp från ERP som reste till Europa med målet att skaka fram pengar till den revolutionära kampen, genom bankrån och annat.

Har du arbetat direkt under den kubanska staten?

- När jag bröt med ERP, i Nicaragua, kontaktade jag den kubanska ambassaden och jobbade i några år i centralkommittén för det latinamerikanska departementet. Den tiden var jag statsanställd. Som en del av den revolutionära förtruppen ville jag återvända till Kuba för att stödja kampen i Latinamerika. Visst fick jag lön från staten men jag såg mig aldrig som bunden till den, utan som en fri revolutionär.

Stödde du regimen för att den var annorlunda på den tiden?

- Nej, det var mitt sätt att tänka som var annorlunda. När jag säger att den latinamerikanska revolutionära rörelsen inte såg någon annan väg än den totalitära, så inkluderas även jag i det sättet att tänka.

Har du förståelse i dag för dem som fortfarande tror på en revolutionär diktatur?

- Visst. Men det blir allt svårare för mig att förstå allt eftersom åren går. Jag har dragit slutsatser utifrån mina egna erfarenheter och det är vad jag tycker att varje människa bör göra. I dag kommer det protestbrev mot att en ”förrädare” som jag bjuds in till Sverige av Arbetaren och SAC. Förr i tiden skulle jag själv ha kunnat vara en av undertecknarna av ett sådant brev.

- Jag höll helt med om att den kubanska revolutionen var förebilden, den enda, och att den över huvud taget inte skulle kritiseras. Tanken var att göra detsamma i andra länder: Ta makten och göra slut på militären, borgarna och kungarna. Därefter på alla oliktänkande.

Hur har det varit möjligt för dig att gå från att helhjärtat stödja den kubanska revolutionen till att bli så kritisk som du är i dag?

- Jag hade ju rört mig i många länder i Latinamerika och Afrika. Tvivlen började sedan jag återvände till Kuba 1986 och såg under vilka omständigheter det kubanska folket faktiskt levde. Då började jag se motsättningar i mitt eget sätt att tänka. Det fick mig till en början att känna en enorm skuld, jag kände mig som en vekling. Men luften exploderade för mig 1989 då general Ochoa och min svärfar Tony de la Guardia avrättades. Och det berodde inte bara på att det var människor som stod mig nära, jag tror att jag hade dragit samma slutsatser ändå. Det blev mitt definitiva brott med det gamla synsättet, med idoliseringen av Kuba.

Kan du ändå känna stolthet över tiden du arbetade för den kubanska staten och som aktivist för en auktoritär revolution?

- Nej, jag ser det som att jag misstog mig rejält.

http://www.arbetaren.se/articles/raportage20041127

Quote:

Fidel Castros totalitära kommunistregim förfogar över väldiga ekonomiska resurser (i själva verket hela ekonomin), som kan destineras till att oproportionerligt förstärka den repressiva apparat som behåller regimen vid makten. Detta (miss)bruk av den nationella ekonomin bakom folkets rygg, och till folkets men, resulterar bland annat i ett häpnadsväckande polisiärt maskineri, en allsmäktig säkerhetstjänst, en överdriven kontrollapparat samt ett utbrett fängelsesystem som i dag omfattar mer än 200 fängelser och interneringsläger.

Den kubanske dissidenten kolliderar dagligen med denna verklighet när han kämpar för att införa internationellt erkända demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. Avskedad från sitt jobb eller utsparkad från universitetet utan några som helst medel för att kunna artikulera och missionera sina reformvänliga krav, och med den ständiga risken att bli kastad i fängelse eller tvingad i exil, befinner sig dissidenten i ett sårbart tillstånd som individ och medborgare.

Andra rapporten från Kommissionen för assistans till ett fritt Kuba, www.cafc.gov/cafc/rpt/2006/68097.htm, en statlig enhet i USA, har klargjort denna beklagansvärda situation. Så förstår vi det när denna myndighet föreslår att 80 miljoner dollar inom loppet av två år används för att förstärka det kubanska oberoende civila samhället, främja utbytet inom utbildning och olika yrkesområden, bryta Castroregimens informationsblockad och understödja ett större engagemang från det internationella samfundet.

Denna solidariska och humanitära hjälp avspeglar dessutom att USA har förstått Castroregimens nuvarande intention att sätta den despotiska successionen emot den demokratiska utveckling Kubas demokrater önskar sig. På denna ondsinta intention har Washington svarat genom att erbjuda ett stort biståndspaket till en eventuell kubansk övergångsregering som åtar sig att respektera de mänskliga rättigheterna, genomföra fria och rättvisa val samt genomföra marknadsekonomiska reformer med jämlika möjligheter för alla. Bistånden gäller livsviktiga områden såsom hälsa, bostad, vatten, sanitet och utbildning.

Trots dessa lovvärda avsikter har Kommissionens rapport mött kritik från organisationer och personer både inom och utanför Kuba. En del tolkar till exempel den ekonomiska hjälpen till dissidentrörelsen som tecken på utländsk inblandning i interna angelägenheter. De förbiser då att respekt för de mänskliga rättigheterna är en sak som åligger hela det internationella samfundet, samt att de nationella gränserna inte är ett hinder för att undsätta medmänniskor som kämpar för sina fri- och rättigheter. Det märkliga är alltså inte att USA stödjer kubanska aktivister, utan att andra länder än i dag tvekar att sträcka ut en solidarisk hand.

Vissa tror att man genom ekonomiskt stöd till demokratikämpen ger Castroregimen argument för att fängsla honom/henne, anklagad för att gå USA:s ärenden. Verkligheten är att Fidel Castros regering inte behöver papper på utländska betalningar för att döma dissidenter till långa fängelsestraff på grund av ett demokratiskt engagemang. Listan av kubanska dissidenter som inte mottagit ett öre från grannlandet men ändå smakat Castros gulag är lång. (Dessutom har dissidenterna alltid möjligheten att säga nej till den erbjudna hjälpen ifall den strider mot den egna övertygelsen.)

Kritiker har också hävdat att den offentligjorda rapporten, samt själva existensen av Kommissionen, tar ifrån kubanerna deras huvudroll i byggande av ett nytt land. Men den som läser Kommissionens rapporter finner att i varje del där författarna talar om stödet till en eventuell kubansk övergångsregering, så betonas tydligt att det endast ska ges om och när denna regering ber om det. I dokumenten erkänns det kubanska folkets rätt att utöva sin suveränitet genom en demokratiskt vald regering. Med andra ord – ingen organisation, nationell eller utländsk, ingen individ, kuban eller icke kuban, bestämmer i dag om den föreslagna hjälpen blir accepterad eller ej. Denna uppgift tillkommer endast en eventuell kubansk övergångsregering under omvandlingen till demokrati, samt en demokratisk regering som tillkommit genom fria och rättvisa val.

Kubas demokrater har kämpat ihärdigt för att kubanisera vårt hemlands sak och internationalisera solidariteten med vårt folk. Kubaniseringen handlar om att bevisa för omvärlden att den viktigaste konflikten inte är den som Fidel Castro outtröttligt tjatar om, alltså USA:s konflikt med Kuba, utan de kubanska frihetssträvandenas konflikt med den nuvarande regimens totalitära anspråk. Internationaliseringen handlar om att öppna hela mänsklighetens ögon för kubanernas demokrati- och frihetssträvanden. Den internationella solidariteten med Kubas folk inbegriper självklart även det nordamerikanska folkets, en solidaritet som uttrycks i rapporterna från Kommissionen för assistansen till ett fritt Kuba.

Alexis Gainza Solenzal, chefredaktör för tidskriften Misceláneas de Cuba (www.misceláneasdecuba.net) och författare till boken Kuba sett ur exilen (Silc förlag, 2004)

http://www.miscelaneasdecuba.net/web/article.asp?artID=6435

maggot wrote:
Quote:

Mofo wrote:

Socialism är fördelning av ekonomin och därför inte förentligt med kapitalismens ståndpunkt. Snacka inte goja jag har läst på hemläxan. Vad för slags individ ger kapitalism upphov till? Varför va bra på nåt annat än att tjäna pengar. Så lite som möjligt för så mycket pengar som möjligt...

Så om jag vill ha en "rättvis" fördelningspolitik är jag socialist?

Mofo:
Gillar verkligen dina försök o hitta minsta vinkel så du kan klistra in dina små citat. Mest roligt o se dig skrika som ett litet barn som vill ha uppmärksamhet. Hur Kuba skulle se ut utan Castro kan du ju fundera på ett tag. Dom kubaner som vill simma till "friheten" har inte sett mycket.

Individen är död i socialismen
Socialism är fördelning av ekonomin och därför inte förentligt med kapitalismens ståndpunkt. Snacka inte goja jag har läst på hemläxan. Vad för slags individ ger kapitalism upphov till? Varför va bra på nåt annat än att tjäna pengar. Så lite som möjligt för så mycket pengar som möjligt...

Vore en uppenbar observation ja. Har du några roliga citat o klistra in som säger annat?

maggot wrote:
Quote:

Vore en uppenbar observation ja. Har du några roliga citat o klistra in som säger annat?

Helvettesdunsterna stiger och fyller mitt hjärna tills jag blir galen och hjärtat i grunden förvandlas
ser du svärdet?
Mörkrets furste sålde det till mig

Karl Marx

Youk skrev:
Ja det är väl så. Tack för ditt inlägg!

Ändå hör man ofta om hur Sverige är ett av världens minst korrupta länder! Det säger kanske inte så mycket, men det är svårt att framföra kritik till ett folk, Svenskar och européer i ett Stockholms sydrom. Hur många svenskar skulle byta ökad frihet mot mindre socialism? Vi älskar väl att slippa ta ansvar! :)

Jag funderar på vad det är jag inte gillar. Finns det en högre mänsklig nivå om vi vore fria att göra som vi ville, är det bara då vi verkligen kan leva och använda vår hjärna, vårt hjärta och vår kropp och vara det mesta en människa kan vara?

Det finns mycket man kan tänka kring det, men som en ren amatörtanke, eller bondförnuft kanske;

Någon form av samhällen kommer ju finnas, och om inte ren anarki så någon form av stadsskick. Hur låter man en fri marknad råda när människor ät olika och vissa behöver mer hjälp och stöd för att fungera i samhället? Så går mina tankar lite, hur skulle det se ut i en fri värld? Ärliga pengar är ett steg, men sen?
Sånt jag funderar över, tunga ämnen att få en överblick av.
Jag är som sagt rädd för EU.

FreedomX skrev:


Ordet fri betyder gratis. Så en fri marknad borde betyda i sin renaste form. En marknad där allt är gratis.

Youk skrev:
Någon form av samhällen kommer ju finnas, och om inte ren anarki så någon form av stadsskick. Hur låter man en fri marknad råda när människor ät olika och vissa behöver mer hjälp och stöd för att fungera i samhället?
...
Ärliga pengar är ett steg, men sen?
Sånt jag funderar över, tunga ämnen att få en överblick av.
...

När Alex Jones pratar om induvidualism o hur 51% inte kan regera över de andra 49 så låter de ju bra, men hur skulle det se ut i praktiken? Någon som har nån länk o rekommendera om det? Det är svårt för min svenska socialistiska hjärna att se hur det skulle fungera :)