Vi lever i en tid av kemisk mättnad. Varje dag bombarderas våra kroppar av syntetiska ämnen som våra naturliga avgiftningssystem aldrig var avsedda att hantera.
Under årmiljoner av evolution förbereddes våra biotransformationsvägar för att neutralisera toxiner som skapades av vår egen ämnesomsättning eller intogs genom förindustriella kostvanor. Men den industriella revolutionen efter andra världskriget förändrade allt.
År 2020 listade världens första globala kemikalieförteckning 350 000 registrerade kemikalier och blandningar i kommersiell produktion. Det är en häpnadsväckande siffra – en som överväldigar både miljön och människokroppen.
Men bland detta hav av människotillverkade ämnen utmärker sig en grupp särskilt genom sin uthållighet, allestädes närvaro och giftighet: PFAS – poly- och perfluoralkylämnen, ofta kallade ”evighetskemikalier”.
Allestädes närvarande och omöjliga att undvika
PFAS är inte bara ett fåtal ”ruttna ägg” bland kemikalier – de utgör ett helt kemiskt imperium i sig, med över 12 000 identifierade ämnen. Det som förenar dem är den nästan obrytbara kol-fluorbindningen – en av de starkaste som existerar inom kemin.
Det är just denna styrka som gör PFAS användbara inom industrin: de är resistenta mot värme, olja, fett, fläckar och vatten. Men det är också vad som gör dem i princip oförstörbara i naturen – och i våra kroppar.
Deras användningsområden täcker nästan varje industriell sektor. Den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA listar tillämpningar så varierande som:
- Brandsläckningsskum
- Kromplätering och elektronik
- Fläck- och vattenavvisande textilier
- Fettavvisande livsmedelsförpackningar
- Kosmetika och tandtråd
- Till och med gödningsmedel från avloppsslam som sprids på jordbruksmark
Denna allestädes närvaro gör exponeringen konstant och oundviklig. PFAS finns inte bara i våra kök och garderober – de finns i vårt blod, vår vävnad och våra organ.
Till skillnad från äldre persistenta organiska föroreningar (POP), som främst lagras i kroppsfett, binder PFAS till proteiner och ansamlas i lungor, lever, njurar, ben, muskler och hjärna.
De senaste undersökningarna i USA tyder på att nästan varje amerikan bär på betydande mängder PFAS – och européer, asiater och andra ligger inte långt efter.
En katalog av skador
Hälsoriskerna kopplade till PFAS blir allt fler. Studier har förknippat exponering med:
- Njure- och testikelcancer
- Sköldkörtelsjukdomar
- Leverdysfunktion
- Försämrat immunsystem
- Graviditetskomplikationer
- Utvecklingsskador hos foster och barn
Till och med den amerikanska miljömyndigheten EPA medger att: ”negativa hälsoeffekter kan uppstå vid koncentrationer av PFOA [perfluoroktansyra] eller PFOS [perfluoroktansulfonat] i vatten som ligger nära noll och under vår förmåga att upptäcka dem.” Med andra ord: det finns ingen säker nivå av exponering.
Nyare granskad forskning stärker detta. En kinesisk studie från 2025 kopplade PFAS i blodet till upprepade missfall. Kvinnor med flera oförklarliga graviditetsförluster hade signifikant högre PFAS-nivåer, vilket understryker ämnenas roll i reproduktionstoxicitet.
Ändå fortsätter tillsynsmyndigheterna att släpa fötterna efter sig.
Industrins långvariga mörkläggning
Historien om PFAS handlar inte bara om kemikaliernas beständighet – den handlar om företagsbedrägeri. Precis som tobaksindustrin före dem visste PFAS-tillverkare sedan decennier tillbaka om farorna, men valde att dölja bevisen.
Interna dokument från DuPont och 3M, som avslöjades i senare rättsprocesser, blottar en chockerande mörkläggning:
- 1961: DuPonts chefstoxikolog varnade för att teflon orsakade förstorad lever hos råttor och rekommenderade ”extrem försiktighet.”
- 1970-talet: DuPonts Haskell-laboratorium bekräftade PFOA:s höga toxicitet. Hundar som exponerades för en enda dos dog inom två dagar.
- 1980: Företagsläkare noterade födelsedefekter hos två av åtta barn födda av kvinnor som arbetade med PFOA. Ändå hävdade DuPont att det ”inte fanns några bevis” för att C-8 (företagets interna namn för sin PFOA-kemikalie) orsakade defekterna.
Denna mörkläggning pågick ända till slutet av 1990-talet, då bonden Wilbur Tennant i West Virginia slog larm efter att hans boskap börjat dö nära en DuPont-anläggning. Hans mod och uthållighet ledde till en grupptalan som avslöjade PFAS-förorening i dricksvattnet hos 70 000 invånare – och som slutligen kopplade PFAS-exponering till sex allvarliga sjukdomar.
Tillsynsmyndigheter: Sovande vid ratten
Trots överväldigande bevis har amerikanska tillsynsmyndigheter i stort sett valt att agera stegvis och fragmentariskt. EPA har föreslagit nästan nollgränser för PFAS i dricksvatten för sex ämnen och hävdar att reglerna kan ”förhindra tusentals dödsfall.”
Ändå finns inget heltäckande federalt förbud. I stället byter företag tyst ut begränsade PFAS mot oreglerade kusiner – lika persistenta, lika giftiga och lika outredda.
Jämför detta med Europa. I februari 2023 publicerade Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) ett banbrytande förslag från Danmark, Tyskland, Nederländerna, Norge och Sverige om att förbjuda alla PFAS-ämnen – över 10 000 stycken – som en kemikaliegrupp.
Efter en massiv samrådsprocess med 5 600 inkomna synpunkter utökade ECHA 2025 förslagets omfattning till att omfatta ännu fler sektorer: tryckeri, maskinteknik, textil, militär, sprängämnen och medicinska förpackningar.
Detta djärva steg erkänner vad amerikanska myndigheter har misslyckats med att se: att förbjuda en eller två PFAS medan tusentals andra lämnas orörda är ett farligt spel av kemikalie-whack-a-mole.
Varför förbjuda PFAS som en hel grupp?
Industrilobbyister hävdar ofta att endast ett fåtal PFAS är farliga och att andra kan hanteras säkert. Men detta är en stor rökridå från kemikalieindustrin. Alla PFAS delar samma evighetsbindning. Alla är beständiga. Alla bioackumuleras. Och alla innebär okända långsiktiga risker.
Det enda rimliga svaret är ett totalförbud utan kryphål som industrin kan utnyttja. Annars byter vi bara ut ”föråldrade” PFAS som PFOA och PFOS mot nästa generations ersättare som innebär lika stora – eller till och med större – risker.
Kostnaden av att inte agera
PFAS-föroreningar är inte begränsade till industriella brännpunkter. De sipprar ner i grundvatten, floder, hav, jordar, grödor och boskap. De bioackumuleras uppåt i näringskedjan. Och när de väl släppts ut är de i princip omöjliga att få bort.
Kostnaderna är svindlande: förorenade vattensystem, förgiftad jordbruksmark, förorenat djurliv, skenande sjukvårdskostnader och ett omätbart mänskligt lidande från cancer, missfall och nedsatt immunförsvar. När tillsynsmyndigheterna väl reagerar är skadan redan djupt rotad – i både ekosystemen och våra kroppar.
Det är därför det är hänsynslöst att vänta på mer ”definitiv” vetenskap innan man agerar. Den vetenskap vi redan har är fördömande. Ju längre vi dröjer, desto djupare blir det kemiska fotavtrycket.
Vad som måste ske nu
Det finns tre akuta områden där åtgärder krävs:
- Begränsa exponeringen: Undvik non-stick-kokkärl och bakplåtspapper, fläckavvisande tyger (som allt oftare används i barnkläder), snabbmatsförpackningar och hygienprodukter som innehåller PFAS när det är möjligt. Kräv transparent märkning. Sätt press på varumärken att bli PFAS-fria.
- Kräv totalförbud: Det är upp till oss att pressa regeringar att reglera PFAS som en grupp. Partiella förbud är en farlig avledningsmanöver. Europa visar just nu vad verkligt ledarskap innebär. Nu måste andra länder följa efter.
- Företagsansvar: Stöd företag som frivilligt fasar ut PFAS. Bojkotta de som vägrar. ChemSecs ”PFAS Movement” i Europa är ett föredöme som visar hur företag går samman för att överge evighetskemikalier innan lagen tvingar dem till det.
Parallellt med detta måste forskning på säkra avgiftningsvägar och miljösanering accelerera. Att ta bort PFAS från förorenad jord och vatten är en enorm utmaning, men lösningar börjar ta form. Samhällen måste kräva investeringar i dessa teknologier.
En vädjan till medvetenhet
PFAS är en spegel som hålls upp mot vår industriella tidsålder: kemikalier skapade för bekvämlighet men med dolda kostnader för hälsa och natur. Deras beständighet är en metafor för vårt kollektiva misslyckande att förutse konsekvenserna innan vi släpper lös teknologier i världen.
Vi kan inte tillåta att ännu en generation bär detta giftiga arv i sitt blod, sina vävnader och sina hjärnor. Och vi kan inte lämna ansvaret åt tillsynsmyndigheter som gång på gång har misslyckats med att skydda oss från kemisk manipulation.
Valet är tydligt: antingen monterar vi ner PFAS-imperiet nu, eller så accepterar vi en framtid där våra kroppar – och kommande generationers, liksom jord, växter, djur, insekter, mikrober och vatten – permanent är genomsyrade av dessa oförstörbara gifter.
Vetenskapen är tydlig. Industrins bedrägeri är dokumenterat. Lösningarna finns tillgängliga.
Det är dags för ett globalt, heltäckande förbud mot PFAS – innan ”för evigt” blir vårt öde.
childrenshealthdefense.org, PFAS: Decennier av företagsbedrägeri och kemisk förorening
